PRS botillia1 & Lupple

Hon kände hur han lyfte upp hennes ansikte men hon envisades om att hålla sitt ansikte vänt ifrån honom. Men hon hörde hans ord. Och hon ville le för det var fantastiska ord men hon kunde inte göra det.
Hon ryckte bort ansiktet ifrån hans grepp och skakade på huvudet.
" Du har en väldigt förmåga med ord Theodor. Vet du vad jag tror? Jag tror att du ljuger. Jag vet inte om vad eller varför men nått är det du inte vill berätta för mig om. Och din syster är elak." Muttrade hon och la armarna i kors över bröstet vilket hon insåg var väldigt barnsligt.
" Äsch, strunt samma." Mumlade hon och drog undan sitt hår från ansiktet.

Han svalde hårt och såg ner i marken, han skulle bli tvungen att erkänna det för henne även om han inte ville det, han ville verkligen skydda henne från det helvete han gått igenom.
- okej, jag ska berätta hela sanningen för dig även om det vore bäst om du inte visste. Kom hem till mitt hus efter skolan så ska du få veta allt, men då måste jag gå hem och förbereda lite saker så han och reste sig upp och tog sin väska innan han kysste hennes kind.
- kom hem till mig efter skolan så ska du få veta allt viskade han i hennes öra innan han försvann ut från skolan. Han var tvungen att prata med sin pappa så att han inte gav sig på henne.

Amelia såg på honom med chock i ögonen, hela sanningen? Snacka om att hon blev nyfiken. Hon log svagt över hans kyss och hörde hans ord i sitt öra.
"Okej efter skolan." Sa hon efter honom och följde försiktigt honom med blicken när han försvann ut.

Hela dagen var hon på helspänn, och hade alla möjliga teorier om hans sanning, allt från att han var kriminell till att han var kunglig av nått slag.
När det äntligen ringde ut från skolan så satt hon stelt kvar i skolans byggnad och stirrade mot dörren. Hon visste inte om hon vågade. Eller ens ville. Det tog henne ytterligare tjugo minuter efter det ringt ut att ta sig ut från skolan och börja gå mot bussen hon behövde ta för att komma till herrgården han bodde i.
Självklart skulle bussen inte ta henne hela vägen men tillräckligt nära.

Theodor svalde hårt. Att göra något åt hur det såg ut i huset var nästan omöjligt, hans pappa var sträng över att få behålla möbler som han haft hur länge som helst. Dessutom var alla fönster igenstängda vilket han inte kunde ändra på. Men han hade i alla fall haft ett rejält samtal med sin pappa om att inte bita henne men nu satt han vid det stora matbordet och drack från ett glas med blod för att vara helt mätt när hon kom, om hon nu kom. Hon hade kanske blivit rejält ihjälskrämd av det han sagt.

Amelia klev av bussen och gick en ganska lång bit upp till huset och väl där så stod hon stilla och bara stirrade. Varför var alla fönster igenbommade? Det var väl konstigt. Nog att han frös men det blev ju inte bättre av att inte låta solen komma in. Hon bet sig frustrerat i läppen, övervägde att vända och springa hem men så kom hon och tänka på honom och hur fantastik han var och hon gick med bestämda steg fram till dörren och knackade på.

Theodor svalde hårt och gick fram till dörren och öppnade den. Han gav henne ett leende och kysste mjukt hennes läppar innan han ledde henne in. Hans pappa kom in i hallen, han såg inte ut som en vanlig medelålders man utan såg mycket mer respektingivande ut.
- jasså detta är vår gäst? Så han med ett litet leende och granskade henne, hans blick fastnade på hennes hals. Theodor fnös.
- ja detta är Amelia och vi ska prata sa han enkelt och tog med henne till sitt rum.

Amelia besvarade hans kyss försiktigt och väldigt nervöst och klev in i hallen. Hon såg sig omkring, det var väldigt gammalmodigt inrett men hon brydde sig inte speciellt mycket om det. Och så helt plötsligt befann sig en man framför henne.
Hon gav honom ett försiktigt leende. "Hej." Sa hon men blev genast obekväm när han tittade mot hennes hals. Hon la handen över halsen och följde nervöst efter Theodor till hans rum.

Theodor såg på Amelia och tog ett djupt andetag.
- jag vet att du kommer ändra uppfattning om mig och vill du springa ut härifrån eller något så gör det sa han tyst och såg på henne.
- jag och hela min familj är vampyrer. Vi flyttade från transylvanien för att pappa sågs när han drack blod av en människa. Jag dricker aldrig blod från en dödlig utan vi får blod från donatorer, men jag måste hindra pappa och min syster från att bita alla sa han och såg ner i marken, osäker på om hon skulle tro honom

Amelia satte sig ned och såg sig omkring i hans rum, och tittade sedan på honom.
"Okej berätta. " Sa hon och när han började berätta och kom till delen om att de var vampyrer så skrattade hon till.
" Theodor, allvar nu. Jag vet att vampyrer inte finns." Sa hon och såg på honom.
"Ni kommer från Transylvanien, och har flyttat hit för att?" Sa hon men desto mer hon såg på honom desto mer förstod hon att han trodde på det han sa. Hon kände sin mun bli väldigt torr- han var galen det var så det var. Tänkte hon och försökte intensivt komma på ett smidigt sätt att ta sig härifrån men hon kom inte på någonting.

Theodor reste sig upp, han fick väl bevisa det. Hans ögon blev röda och med bara ett knäpp med fingrarna så tände han ett levande ljus som stod på skrivbordet innan man såg två riktigt vassa hörntänder. Theodor pekade mot dörren som flög upp.
- det är ditt val om du inte vill tro på mig och du är välkommen att gå härifrån för jag förstår om du vill det. Men om det hjälper något så tycker jag verkligen om dig, jag har riskerat väldigt mycket på att umgås med dig. Men jag ville skydda dig och inte berätta så han och blev som vanlig med mörka ögon och med vänliga tänder. Han flyttade sig mot väggen, bort från dörren för att ge henne en möjlighet att gå.