Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

När han väl fått av henne tröjan helt lät han också den falla till marken, hindrade sig i sista stund från att skarpt dra efter andan då hon knäppte upp hans byxor. Bara att ha hennes händer så pass nära sitt skrev fick honom nästan helt till sig, och han undrade för sig själv varför i hela friden han reagerade så kraftigt på henne. Det var inte direkt första gången han var med en kvinna, men ändå reagerade han starkare än han nån gång kommit ihåg. Trots att han inte borde kunna känna nåt. Han log mjukt emot henne då hon bad så pass blygt, det var ju riktigt gulligt. Och av orden antog han att det var första gången hon var så pass intim med någon. Han nickade.
"Jadå, det kommer jag vara", svarade han mjukt. Han lutade sig närmare henne för att återigen söka upp hennes läppar med sina, samtidigt som han flyttade händerna till hennes höfter och varsamt började dra av henne byxorna.

Nu kände sig Grace minst sagt en aning konfunderad. Vad var det egentligen meningen att hon skulle göra? Hon hade läst fler romantiska böcker än vad hon kunde räkna upp, hade flera gånger drömmande suckat åt de intima stunder karaktärerna hade delat med varandra men ändå så kändes det helt annorlunda än vad hon möjligtvis hade kunnat föreställa sig. Första steget skulle nog vara att försöka slappna av. Då hans händer hittat till hennes byxor lyfte hon en aning på höfterna för att han enklare skulle kunna få av henne plagget som blottade hennes underkroppen. Bortsåg man från underkläderna var hon så naken man bara kunde komma vilket igen påminde henne om vad som var på väg att ske.

Ederel hade vid det här laget bara henne i huvudet, och kände sig underligt mån om henne nästan. Hur blyg hon hade verkat när hon bett honom vara försiktig hade på något vis fått honom att smälta lite, och om det nu var hennes förstå gång hon var med någon ville han ju inte heller att hon skulle få några dåliga minnen utav det hela. Efter att ha fått av henne byxorna lade han dem till sidan, innan han också drog av sig sina byxor och lade undan dem, så att han nu var näst intill naken. Han lät blicken svepa över henne, hon var sjukt vacker och hennes kropp likaså, han skulle våga sig på att säga att den verkade perfekt. Händerna lade han ännu en gång emot hennes lår, smekte med dem uppåt och såg på henne med en nästan bara vänlig blick.
"Vi gör det här bara ifall du vill det?", sade han mjukt, även om han brann av längtan efter henne vid det här laget så hade han börjat ändra sig lite och tänkte inte göra något som hon inte var med på.

Hennes blick vandrade över hans kropp igen då han fått av sig byxorna, kunde än en gång inte låta bli att förundras över hur perfekt hela han verkade. Gud hade minsann tagit god tid på sig när det kommit till att skapa honom. Att hon låg här med honom gick inte riktigt ihop, de var liksom inte på samma nivå. De spelade inte i samma liga. Grace rodnade svagt då hon kände hur han betraktade henne, kunde givetvis inte annat än fundera på vad han egentligen tänkte om henne. Hon började nästan undra om allt bara var ett spratt, om det här var en dröm hon snart skulle vakna upp ur. Då han frågade om hon var säker på att hon ville det här sökte hon efter ögonkontakt. Grace var ju inte medveten om att alla hennes tankar för tillfället egentligen var någon annans förtjänst och att hon inte annars skulle ligga så gott som spritt språngande naken i den här sängen, så hon nickade. Visst var hon säker.

Ederel hade inte på länge, om ens nånsin, känt sig så mänsklig som han gjort de senaste veckorna tillsammans med Grace. Han hade inte haft en aning om att det varit möjligt, men på något vis verkade det som om känslorna inom honom långsamt, långsamt börjat tinas upp. Även om hon redan från början verkade ha tänt något inom honom, så hade den gnistan börjat värma upp resten. Och det gav honom också hopp. Hopp om att kunna leva normalt, kunna känna ordentligt igen. Han välkomnade alla de här känslorna med öppna armar. Tiden med henne hade ju utöver det dessutom varit utomordentligt trevlig, för han kom att bara tycka allt bättre om henne ju mer han var med henne. Vid det här laget skulle han till och med våga påstå att han hade starka känslor för henne, känslor han tidigare inte vetat om. För tillfället var han hemma i det lilla hus han hade mer i utkanten av centrum, hade varit iväg och handlat så hade precis fått in matvarorna i kyl och skafferi innan han styrde stegen mot sovrummet för att byta om till något mer bekvämt.

Grace hade länge haft känslan av att allt inte var som det skulle. Hon trivdes oerhört bra i Ederels sällskap, hon hade starka känslor för honom och hon kunde inte tacka högre makter nog för att han var en del av hennes liv. Men ändå kunde hon inte sluta tänka på att allt inte var i sin ordning. Tidigare i veckan hade hon utanför en liten matbutik överhört två män prata om fallna änglar med föraktfulla röster. De hade lågmält utbytt teorier om hur nefilerna en gång för alla skulle skicka alla fallna änglar till helvetet. De hade också irriterat sig över att fallna änglar hade ungefär samma egenskaper som nefiler hade, bland annat att plantera in bilder och tankar i andras huvud. Under de följande dagarna undersökte Grace en hel del och med jämna mellanrum föll en ny pusselbit på plats. Nu hade hon precis anlänt hemma hos Ederel. Istället för att knacka på gick hon bara rakt in och såg sig om i alla rum, tills hon hittade honom ute i sovrummet.
"Vad. Är. Du?" frågade hon långsamt, poängterade orden tydligt. Tårarna brände bakom ögonlocken och hon försökte hålla dem tillbaka. För hon ville höra svaret från honom trots att hon redan visste.

Ederel hade precis fått på sig en annan tröja då han hörde sovrumsdörren öppnas, blev lite förvånad då han fick syn på Grace eftersom han inte hört henne komma. Först log han och öppnade munnen för att säga hej. Men han stängde den snart, leendet falnade och han rynkade pannan lite. Något var fel, hennes min var vad som fick honom att inse det. Hennes ord fick honom alldeles kall inombords, för han förstod att hon måste ha hört något. Någon måste ha pratat med henne eller något. Varför skulle hon annars plötsligt vara sån? Hade hon bara misstankar om att något var skumt hade hon väl knappast frågat vad han var? Nej, hon måste ha fått det nånstans ifrån. Det tog en kort stund då han bara såg på henne innan han till sist svarade,
"Vem har du pratat med?", frågade han till slut, hade på något vis hoppats att hon inte skulle få reda på det öven om han borde ha vetat att det var oundvikligt. Någon gång måste hon ju få reda på det, han kunde inte dölja det hur länge som helst. Han suckade tyst, nu när hon uppenbarligen redan visste lite var det ingen idé att försöka slingra sig runt det.
"Fallen ängel", sade han tyst.

Underläppen darrade till då han frågade vem hon hade pratat med. Spelade det någon roll? Hon hade heller inte pratat med någon, utan enbart överhört en konversation mellan två män som hon inte kände. Sett dem förut hade hon inte heller gjort. Då han sedan bekräftade att han var en fallen ängel vek hon undan med blicken, slöt ögonen och tryckte tungan mot gommen i ett försök att inte börja gråta. Vilket var lättare sagt än gjort eftersom hon var en känslig person.
"Har du någonsin använt tankekontroll på mig?" frågade hon efter en stund och riktade blicken mot honom igen, hoppades för allt i världen att han ens hade en gnutta respekt för henne så att hon fick veta sanningen.

Att se hennes min när han sagt det gjorde det hela ännu svårare. Att se hur ont han gjorde henne med det, och ändå visste han att han inte ens avslöjat de värsta delarna ännu. Om hon reagerade så nu, ville han inte ens veta hur hon skulle reagera på varför han ens sökt upp henne från början. Han suckade tyst, önskade nu att han inte gjort allt de i början. Men då skulle han antagligen inte heller ha haft en fantastisk månad med henne. Och han hade hoppats på att kunna få mer än en månad med henne, men han började nu tvivla på det med tanke på vad hon fick reda på. Han slog ner blicken och nickade lite.
"Bara i början", sade han uppriktigt, vände upp blicken emot henne igen. Den smärtan det här orsakade honom fick honom bara ännu mer säker på det faktum att han fått mer och mer äkta känslor för henne. Han kunde inte påstå att han hade haft bra anledningar till det heller, för det hade han ju verkligen inte haft, tvärtom.
"Jag är ledsen. Det var innan jag lärde känna dig. Innan jag föll för dig", sade han tyst.

Att ta reda på exakt vad tankekontroll var för något hade inte varit den enklaste uppgiften, men hon hade hittat ett par sidor med information som kändes som en träff mitt i prick. En gång stod mest ut för henne för det hade varit en stor grej. För henne.
"Du använde tankekontroll på mig den första kvällen inte sant?" Han hade inte gett henne valet huruvida hon ville ligga med honom eller inte. Alla tankar och känslor hon känt hade varit hans förtjänst. Han hade planterat in allt i hennes huvud. Det faktum att han frågat henne om hon var säker spelade ingen roll för henne. Där hade väl inte ens funnits en chans att hon skulle vilja backa ur, det hade han sett till tack vare tankekontrollen. Vad mer hade han gjort?