PRS (TildeW & Jay Devereux

Dorothy ställde ner sin matlåda vid kassan.
"Det är bra tack!", sade hon och tog upp sin gaffel för att börja äta den lunch hon hade med sig.
Sakta såg hon runt. Hon hade nog aldrig befunnit sig i Chase bokhandel ordentligt någon gång. Butiken var fint inrett och gav ifrån sig en väldigt mysig känsla. Inte konstigt att alla dessa gamla damer gillade att gå förbi hans butik, inte bara det han var ju trevlig också.

Chase kom senare ut med två koppar en med sitt egna kaffe och en annan med ett sorts blom-te. Han ställde kopparna framför Dorothy och lutade sig sedan mot bordet.
"Veronica gav mig hennes egna te mix, har dock inte smakat än", nämnde han och log mot Dorothy mjukt.
Han hade sin normala kläder av t-shirt och slitna jeans, men idag hade han satt upp håret i en liten bulle för att det var otroligt varmt i butken idag, samt utan att direkt tänka på det hade han sina läsglas ögon på.
"Hur har din förmiddag varit då?", frågade han med en mjuk studsande ton över varje ord medan han lutade sig mot sin hand som hade armbågen på bordet.

Dorothy kände lukten från blom-tet Chase kom ut med. Doften var bekant, hon kunde bara inte sätt fingret på vad det påminde henne om.
”Åh, det har varit lugnt, folk har kommit och gått”, sa hon med en lätt axelryckning och tog en tugga av sin lunch.
Till skillnad från sitt galleri var det skållhett inne hos Chase och Dorothy fick nästan fläkta sig med locket på hennes matlåda för att inte tuppa av.

Chase drack sitt kaffe och log smått.
"Vad ville du göra ikväll då?", frågade han sedan utan att riktigt tänka på det.
Hans blick var fast på Dorothy, med en min som var en blandning av fundersam och ett lugnande leende. Han hade ingen annan fokus än på henne nu, med audioboken avslutad så var tystnad det ända som fyllde upp den fuktiga rummet.
Han skulle kanske öppna ett fönster senare?

Dorothy såg, nästan lite förvånat, på Chase. Att han kom ihåg att hon frågat honom om det igår, eller rättare sagt att han var intresserad.
”Åh, nej jag tänkte bara om du var intresserad. Det var inte riktigt något speciellt”, sade hon, och för första gången under dagen fick hon ögonkontakt med honom.
Något inom henne pirrade till när de såg på varandra. Var det normalt?

"Det spelat ingen roll för mig, kanske vi kan gå och äta något?", så han då sedan med ett leende.
Han ställde sig ordentligt upp och sträckte på sig smått.
" Vi kan göra annat också om du har något annat förslag", så han sedan och vänder tillbaka till henne. Efter att har sträckt sig tog han av glasögonen och öppnade dörren till butiken för att vädra lite inne i butik.

”Nej, att äta låter bra”, sade Dorothy. ”Kan du något bra ställe?”.
Hon var lite tveksam om det var någon slags dejt, men sannolikheten att det var det var liten. De hade känt varandra i några månader, båda deras butiker var relativt nyöppnade. Dessutom fanns det ingen chans att Chase på något sätt var intresserad av henne på det sättet.

Chase tänkte efter, vad fanns det ens för ställen? Och vad kunde hon tänkas gilla? Till slut kom han fram till den alldeles mest briljanta lösningen av dem alla.
"Det finns ett jättemysigt ställe i Faramirgränden, dem ganska fin italiensk restaurang, de har sjukt go pasta", sade han med ett leende och såg på henne, insåg först nu vad det hela kanske lät som. Men var det egentligen en dejt?
"Eller om du vill nåt mindre... dejtigt kan vi ju alltid ta något lätt som typ pizza stället i slutet av gatan typ?", föreslog han.

Dorothy funderade ett tag. Italienskt hade inte suttit fel, och hon älskade ju pasta.
”Italienskt funkar, om du är intresserad?”, sade hon med ett leende.
Hon åt upp den lunch hon hade kvar och packade ner matlådan i sin handväska. Det var nog dags för henne att dra sig tillbaka.
”Hämtar du mig vid 8? Jag kan smsa min adress”, sade hon.

Chase nickade och drack ur sin kopp.
"Låter bra", sa han då och kollade mot klockan vid dörren.
"Ta med dig en tjockare, jag har bara en motorcykle", han då med ett litet flin innan han ställde säg för att sträcka igen.
"Min lunch är slut, men ses senare ikväll", sa han då och försvann bakom ett par bokhyllor, men inte föränns ha nhade flyttat på skylten så att det stod öppet igen.