War heroes PRS wolfy och Emma07

Damian besvarade henne med att själv också rycka lite lätt på axlarna. Hon hade allt en poäng där, för alla var ju olika. Alla såg på saker och ting olika, vilket nog egentligen var ganska bra. Men kunde väl också ha sina nackdelar, beroende hur mycket spridning det var på åsikterna. Han tyckte exempelvis inte det var särskilt... bra så att säga att hans far gick och förbjöd all magi när en ändå relativt stor del av befolkningen var mer positiva till det. Men det hade ändrats, numera verkade man vara rädda för allt som hade med det att göra. Mestadels tack vare förbudet och faderns propaganda. Damian själv märkte egentligen inte av så mycket vad folket tyckte om det i och med att han inte var ibland dem på samma vis, men han var uppvuxen med faderns hat emot det. Han lyssnade på henne och log lite vänligt emot henne.
"Melia. Ett fint namn", sade han, upprepade det dels för sin egen skull för att lägga det på minnet ordentligt.

Puff

Thank u!

Damian var på något - eller kanske mer än något - dåligt humör. Varför i hela friden kunde hans far aldrig lyssna det minsta på vad han sade? Visserligen brukade han sällan vilja lyssna på vad folk sade till honom, och det verkade inte göra den minsta skillnad att det var hans egen son. Damian kunde väl ibland vara lite likadan, och kunde förstå det ifall det gällde politik eller något liknande. Men det här kunde faktiskt gälla hans fars liv, men ändå verkade han inte bry sig det minsta. Om han ens lyssnade. Detta var åtminstone orsaken till Damians något irriterade muttrande när han återigen klev in i sin kammare, klockan var framåt kvällen så det första han gjorde var att dra av sig tunikan för att få på sig något mer bekvämt för kvällen.

Då dörren till kammaren öppnades stod Melia fortfarande kvar. Den svaga belysningen i rummet nådde inte riktigt ut till platsen där hon stod, så hon var gömd av skuggorna. Med huvudet på sned betraktade hon figuren som kommit in. Damian.
"Du ser arg ut," konstaterade hon och klev fram från sitt lilla gömställe. Hon gick fram till honom för att låta fingrarna glida över hans bara överkropp samtidigt som blicken vandrade upp till hans ansikte, satte sig därefter ner på sängkanten.
"Dålig dag?" fortsatte hon sedan - nyfiken på vad som hade kunnat göra honom så upprörd.

Damian ryckte till då han plötsligt hörde hennes röst, hade varit så pass uppe i sina egna tankar att han inte lagt märke till henne innan. Han log snett.
"Mest irriterad", sade han uppriktigt, rös lite lätt till av hennes beröring. Han kunde inte låta bli att ta hennes hand i sin då, hade egentligen tänkt dra på sig en annan tunika men tog istället och satte sig ner bredvid henne och struntade i det.
"Försökte prata med pappa, men han vägrar lyssna. Jag fick nys om att någon kanske smider planer emot honom, och ville försöka ta sig in här, men det är som att prata med en vägg", sade han ärligt. Visserligen brukade hans far vara svår att prata med, men han tyckte ändå att han borde bry sig mer än så.

"Om det är som att prata med en vägg så har du två alternativ. Du sparar din röst och lägger din energi på något annat, eller så tvingar du din far att lyssna. En dag kommer du att vara kung, och alla beslut som fattas nu kommer beröra dig också." Melia studerade honom med intensiv blick.
"Du måste bevisa för honom vad du är kapabel till, bevisa att du har allt vad som krävs för att bli en bra kung. Inte förrän då kommer hans majestät att lyssna." Tyvärr var det så med många människor: att man inte lyckades få dem att lyssna på en hur gärna man än ville. Hon placerade sin hand på hans lår för att låta den vila där, bjöd honom samtidigt på ett uppmuntrande leende.
"Det är kanske dock inte något du behöver fundera på mer ikväll," tillade hon sedan med en oskyldig axelryckning.

Damian lyssnade noga, med blicken helt fäst vid henne. Hon slutade aldrig förundra honom, hon hade ju väldigt rätt i sina ord och han kunde inte låta bli att undra hur en så pass ung tjej redan verkade sitta på en stor mängd visdom. Själv var han mer... Instinktiv. Tänkte inte ut riktigt lika mycket innan, men han borde börja göra det mer.
"Jag vet. Men det är svårt. Jag får ta nya tag imorgon, för han måste bara lyssna snart ifall han ens bryr sig om sitt eget liv", sade han uppriktigt, han var inte sämre än att han kunde erkänna att han nog kunde ha försökt lite mer. Att han en dag skulle bli kung var något han ju var väl medveten om, men han hoppades däremot att den dagen inte skulle komma alltför snart. Han kunde inte låta bli att le tillbaks mot henne, hon lyckades definitivt med att få honom att tänka på annat som hon höll på. Han höjde lite lätt på ögonbrynen.
"Nej, jag ägnar hellre tankarna åt annat ikväll. Men på tal om tankar, så kan jag ju inte låta bli att undra vad du har för planer för kvällen?", frågade han lite lätt retsamt, lyfte själv handen för att lätt stryka undan några hårslingor ifrån hennes ansikte.

Att det frustrerade Damian att hans far inte lyssnade på varningarna var något som Melia kunde förstå. Men om kungen inte frivilligt ville lyssna så fick prinsen lösa saken på ett annat sätt. Det skulle bara vara dumt av kungen att vända döva örat till - han kunde gå sitt öde till mötes mycket snabbare än vad han skulle kunna tro. Melia var inte särskilt förtjust i hans majestät. Hon hade aldrig tyckt om hans sätt att styra eller de beslut han fattade. Men hon önskade ine honom död för det. Då det verkade som om hon hade fått Damians intresse och uppmärksamhet fnissade hon lågt till.
"Det är för mig att veta, och dig att ta reda på." Det skulle väl inte vara så roligt om hon genast avslöjade allt och presenterade sina idéer. Betydligt roligare skulle det vara om det allt eftersom gick upp för honom.

Damian var visserligen både orolig och uppretad efter att ha försökt prata med pappan, men Melia var riktigt bra på att få honom att tänka på annat. Eller ja - eftersom det var just hon så var det nog inte särskilt svårt, med tanke på hur gärna han även annars tänkte på henne istället för annat. Och det fanns definitivt inte något bättre sätt att tillbringa resten av kvällen tillsammans med henne. Han skrattade lätt till av hennes ord, vilade blicken på henne med ett lugnt men roat leende. Handen han haft vid hennes huvud lade han emot hennes nacke, redan på desto bättre humör än innan bara av att få vara med henne.
"Jaså? Men då får du ju åtminstone ge mig en ledtråd", svarade han oskyldigt, låtsades inte förstå alls vad hon kunde mena. Han kunde ju lika gärna haka på hennes lilla lek eller vad han nu skulle kalla den, för hon var ju något ypperligt söt när hon fnissade så och allt. Även om han hade gissningar - eller kanske förhoppningar - om vad hon kunde tänkas mena. Han log lite mot henne igen, höjde lätt på ögonbrynen.
"Eller så visar du mig vad du nu kan tänkas mena", fortsatte han retsamt.

"Inga ledtrådar delas ut." Melia skakade långsamt på huvud och gav ifrån sig en liten fnysning. Vad skulle det vara för roligt med leken om hon gav honom ledtrådar? Nej, han skulle nog allt få komma fram till kärnan på egen hand. Men hon litade till hundra procent på att det inte skulle ta honom så lång tid. Det var trots allt inte någon hopplös gåta han behövde lösa.
"Det skulle jag kunna göra," hummade hon tyst angående hans förslag om att hon skulle visa honom vad hon menade, "men vad skulle det vara för roligt med det?" Hon sprack upp i ett leende och lät sin retsamma blick vandra över honom och en del av hans kropp, vilade handflatorna mot sina lår. Hennes mål var först och främst att få hans tankar på annat håll, och fick hon säga det själv så verkade hon lyckas med den saken också.