Digerdöd & Magi

"Om du kan, det skulle bli lättare då." log Sol och såg på elden som började ta sig, det rykte kraftigare i alla fall. Nu brann mannen, nu brann kyrkan precis som hennes moder gjort.
Ytterligare en värk kom och Sol började göra sig beredd för att gå mot stugan.
"Om jag inte överlever. Begraver du mig då? På ängen, där blommorna växer?" frågar hon och ser lugnt på honom. Chansen att hon inte skulle överleva fanns ändå och hon ville inte bli ett ruttnande lik som sen hundarna åt upp.
Hon gick mot stugan, glad att på ett eller ett annat sätt skulle detta vara över snart. Om hon och barnet överlevde, fick hon sen komma på vad hon skulle göra med det.
Sol öppnade dörren för att släppa ut den sista röken, det luktade nu rent och fräscht där inne och inte en enda lus eller råtta fanns där.
Sol tände åter på brasan och värmde vatten, hon skulle göra ordning olika örtbryggder till sig. Hon visste inte hur långt tid det skulle ta, men hon skulle snabba på värkarbetet.
Hon drack te för smärtlindring med ändå kunde hon inte låta bli kvidanden som kom då allt började. Hon önskade att hon hade sin mor där, modern som höll om henne.
Timmarna gick och solen stod högt då Sol började se ett slut på det hela, värkarna kom nu allt oftare. Men hon var slut orkade inte röra sig ur sängen.
"Jag klarar det inte mor, mor var är du?" kved hon fram och om det än var i hennes inbillning eller om modern besökte henne på riktigt så kände hon moderns svala hand mot sin brännheta panna.
"Visst klarar du det." hörde hon modern och Sol fick ytterligare ny kraft. Med en sista kraftansträngning kommer barnet ut och Sol tar emot det.
Ett kraftigt barnskrik hörs och Sol tar sig upp på darrande ben. Hon tvättar och lindar in den lilla flickan. Men sen var det som om orken tog slut, hon orkade inte ens hälla upp örtteet hon gjort ordning till sig för att bli bättre. Trött la hon sig i sängen, med barnet till sitt bröst så att hon kunde dricka. Själv föll Sol ner i någon dvala svävandes mellan de olika världarna.
Hon hörde moderns röst att hon skulle vända tillbaka till livet, men det var ju så skönt att sova.

Plötsligt framför Pitch stod en kvinna från den andra världen. Hon var en äldre version av sin dotter, men annars fanns det inga tvivel om vem hon var. Det var Sols mor som stod framför honom.
"Min dotter behöver din hjälp. Hon har gjort ordning en bryggd, försök att få den i henne." sa kvinnan och såg lugnt in i mannens ögon.

Pitch nickade åt kvinnan, om hon inte överlevde skulle han begrava henne, även om han tvivlade på att hon skulle dö. Han visste att det var riskfyllt att föda barn, men han trodde ändå inte att det skulle sluta med at hon dog. Pitch följde henne med blicken när hon försvann, innan han vände den emot kyrkan som nu stod i full brand. Han log över det hela, trotts att han inte fruktade kyrkan lika mycket som andra, så gillade han att se dem förlora.

Efter en stund slet han sig dock från lågorna och började vandra runt i den tomma staden, funderandes. Ingen hade överlevt här, utan det var en spökstad, och det gav honom en idea. Stade var redan byggd, allt som behövdes fanns där, förutom människorna, vilket gick att ordna. Detta kunde förvandlas till en fristad för magiker, självklart skulle allt behöva maskeras som en människostad, men om det skedde så kunde de leva i ro. Normalt så brydde sig Pitch inte om andra, men han hade inget emot en fristad och trotts att de flesta magiker avskydde honom så stod de ut med honom bättre än människorna.

Dock blev hans tankar snart avbrutna av en vålnad, tydligen Sol's moder och han suckade nästan, men förstod allvaret i hennes ord. Dock var det inget han gladeligen blev indragen i. Pitch skapade några av sina hästar med hjälp av sin sand.
"Jag vill att ni finner en helande magiker och tar honom till Sol's stuga. Jag struntar ifall han är villig"
Hästarna försvann och Pitch gick emot stugan och fann snart en utmattad Sol, med ett barn vid sitt bröst. Pitch såg på den smutsiga sängen med en äcklad min och suckade igen, det här var något han inte gjorde! Han fann teat och hällde upp det i en kopp och gick fram till den sovande Sol. Barnet började genast skrika när de såg honom och han suckade igen, självklart, det var allt som saknades, en skrikande unge.
"Du måste dricka Sol" sa han och satte henne upp, utan att försöka röra vid sängen, och började långsamt hälla i henne vätskan, noga med att hon inte skulle drunkna.

Pitch visste inte hur lång tid some gått när en av hästarna återvända med en man, som blivit med dragen.
"Pitch" morrade han nästan när han fick syn på honom, något som inte bekom honom. "Vad är meningen med detta?"
"Hon behöver din hjälp, och då jag inte är helare behövde jag finna någon annan"
Genast vände sig mannen emot Sol och såg allvaret.
"Hur länge sedan födde hon? Hur länge har hon varit så här?"
"Vet inte, men hennes mors ande kan nog svara på det" Pitch pekade emot skepnaden som vakat över honom de senaste timmarna. Mannen gick genast fram till Sol och barnet oh började arbeta, och Pitch valde att avlägsna sig, vetandes att kvinnan var i säkra händer, och han behövde tvätta sig.

Sol vaknade ur sin dvala och kände Pitch trycka muggen mot hennes läppar. Hon ville viska fram ett förlåt, men orkade inte utan föll ner åter i sängen. Hon visste att han avskydde detta och det var inget hon ville tvinga honom till. Dessutom hon hade trott sig klara det själv. Så dum hon varit, var hon så svag?
Hur länge det sen gått visste hon inte, men hon hörde en okänd mansröst som skällde på Pitch. Han fick inte skälla på honom, Sol ville försvara honom. Men snart kände hon mannens händer om sig och hörde sin mord röst? Ja, hon yrade väl.
De båda diskuterade något. Var hon redan död? Och mannen och modern skulle hämta henne till nästa värd.
Men ett skrik från den lilla ungen och ett sugande efter mat, märkte hon att hon ännu var klar.

Efter någon vecka var Sol så pass återställd att hon orkade vara uppe ur sängen, även om hon ännu inte orkade med långa promenader.
Hon var så pass pigg att det inte längre var någon fara och mannen hade återvänt till staden där han bodde.
Sol var glad för det, även om mannen hade räddat hennes liv och var vänlig mot henne, så var han det inte mot Pitch. Hon ogillade att folk var stygg mot honom då de så snabbt kunde vara älskvärd mot henne.
Solen sken in genom dörren som stod på vid gavel, Sol hade åter städat och fått det snyggt i stugan.
Ungen som ännu inte fått ett passande namn låg i en liten korg och sov, med en katt spinnandes vid sig. I härden kokade en väldoftande soppa och Sol själv satt på en stol och sydde på en liten kolt till lillan som växte oroande snabbt.
Barnet hade magi i sina ådror, det var klart. Hon var den förstfödda dottern och de ärvde magin i hennes familj. De hade också en förmåga att växa förbi bebisstadiet i mycket snabb takt, som om de kände sig allt för kloka för att vara i det stadiet alltför länge.
Allt såg mycket idylliskt ut och det enda hon saknade nu var Pitch, någon att tala med.