Delphini och den forntida häxan

Lika bra som alltid. Undrar om de lyckas ta sig ut från muséet med dolken?

Annars blev jag fascinerad av varselögat och Delphis tillvaro hos Euphemia. Verkar nästan lika illa som Harrys uppväxt, eller till och med värre, med tanke på sista meningen!

Ser fram emot fortsättningen.

Tjolahopp! Nu var det ett tag sen jag skrev. Har haft fullt upp med jobbet och min födelsedag och allt, men nu är jag tillbaka! x
__________________________________________

Kapitel 8

"Delphi. Delphi!"
Delphi vaknade till. Hon var fortfarande kvar på muséet med Gina. Hennes minne hade distraherat henne så pass att hon nästan hade glömt vad som hände.
"Vi borde ta oss härifrån nu", sa Gina.
Delphi såg sig omkring och började genast minnas. Hon nickade.

De transfererade sig tillbaka hem till Delphi för att fortsätta sin utredning. De hade tagit sina ledtrådar in till det stora vardagsrummet för att kunna sitta bekvämt i soffan. Delphi lade fram Jemiras dolk på bordet, bredvid fotot hon hade studerat länge.
"Är du okej?" sa Gina och lade sin hand på Delphis lår. "Du försvann lite där borta."
"Jaha", sa Delphi som förstod syftet. "Ja jo... Jag fick bara en jobbig tillbakablick. När jag var tonåring."
"Vill du prata om det?"
"Finns inte så mycket att säga. Du vet... kvinnan som uppfostrade mig. Som ägde det här huset förr. Hon var ingen vidare fosterförälder om man säger så. Såg ner på mig. Gav mig skulden för allt som gick fel. Gick det för långt kunde hon misshandla mig. Och det fanns ingen hjälp att få direkt. Ingen visste knappt ens om min existens. Och om de hade gjort det. Vem skulle någonsin hjälpa Voldemorts barn?"
"Delphi", sa Gina och tittade henne rakt in i ögonen. "Ingen väljer vilken familj man föds i. När jag först träffade dig och du talade om ditt namn. Jag såg dig aldrig som Voldemorts dotter. Jag såg en underbar och självsäker ung kvinna jag nästan blev helt förälskad i."
Delphi kände sig generad. Chockad av orden hon precis fick höra.
"Gina, du behöver inte-"
"Jag älskar dig, Delphi. Och vi ska stoppa Jemira tillsammans. Efter det kommer du ses som en stor hjälte."
"Jag tycker om dig också, Gina."
De blev tysta en stund. Som om något saknades. Delphi började långsamt luta sig fram. Gina gjorde desamma tills deras läppar möttes. Det var inte direkt någon ny känsla. De hade ju trots allt sex med varandra första kvällen de träffades. Men det här var annorlunda. Som att Delphi hade blivit kär i Gina på riktigt. De drogs ifrån och såg på varandra och log.
"Där. Där har vi det stora beviset att du inte är det minsta lik Lord Voldemort", sa Gina mjukt.
"Du... Jag tror inte du har berättat om dina föräldrar. Jag tänkte... du vet ju säkert redan allt om mina."
Gina tittade åt sidan och log.
"De var... fina människor. Såg mig som Guds gåva när de fick veta att jag var en häxa. Vad kan man säga? De var mugglare."
"Var?"
"De dog. De skulle hälsa på mig i London. Men en av Jemiras dumma attacker fick dem. Jag hann inte ens säga hejdå."
"Gina jag... jag hade ingen aning..." sa Delphi och kände skuld. "Jag känner mig så dum."
"Det var inte du som dödade dem. Tvärtom. Du är efter kvinnan som gjorde det. Hon ska få vad hon förtjänar."
Delphi plockade upp dolken och såg på den.
"Jag skulle vilja hugga till henne med denna", sa hon.
"Får jag se?" sa Gina och höll fram handen.
Delphi räckte försiktigt över den.
"Jag hoppas verkligen inte att hon gjort en horrokrux av denna", sa hon och lade den på bordet. "Det var ett smart val att behålla den."

"Där. Där har vi det stora beviset att du inte är det minsta lik Lord Voldemort", sa Gina mjukt.

Det är så fint och dessutom så gåtfullt. Vi får veta mer och mer om Gina; hon blir mer och mer pålitlig och hon verkar ju så schysst på alla sätt. Dessutom har hon en orsak att hämnas på Jemira. Men det finns något där mellan raderna. Jag kan inte sätta fingret på vad. Kanske är det Delphis känslor som gör det. Som om något saknades. Men sedan tänker hon ju att det är som om hon blivit kär i Gina på riktigt. Får helt enkelt fortsätta att läsa och se hur det utvecklar sig.

Tänk om dolken är en horrokrux ...

Så bra skrivet, som alltid!

Kapitel 9

Tjugoettåriga Delphi stod och tittade iskallt ut genom fönstret hemma hos Rodolphus. Alla tankar från att hon fått veta för ett par år sen vem hon var till vad hennes öde vilade på. Det var som en början på ett nytt liv som Euphemia aldrig kunde ge henne.
Hon skulle göra det. Hon skulle återuppliva sin far. Hur det skulle påverka samhället var ingenting jämfört med hennes vilja att få träffa honom.

"Delphini. Du behöver inte göra det här."
Delphi vände sig om och där stod Narcissa, en av de få som var medvetna om hennes existens.
"Han är min far", sa Delphi. "Jag kan inte strunta i honom."
"Du kände honom inte", sa Narcissa. "Gjort är gjort. Du kan inte skriva om historien."
Delphi svarade inte. Om inte hon skulle uppfylla profetian, vem skulle då göra det?
"En arvinge måste inte följa sina förfäders spår", fortsatte Narcissa. "Alla har en chans att gå sin egen väg."
"Jag har valt den väg jag vill gå", sa Delphi iskallt.
"Jag minns den dagen du föddes. Hur din mor fick gömma sig i ett enskilt rum för din säkerhet. Jag såg på henne att hon inte var redo att överge dig. Men hon trodde ni skulle ses igen när kriget var över. Jag bad henne att överlämna ansvaret till mig. Men vi båda visste att det inte skulle gå eftersom du var hemlig för min familj. Och jag hade min son att skydda. Hade jag kunnat ändra det förflutna hade jag och Draco övergått till den goda sidan, om det så skulle kosta min man. Du hade varit en av oss då."
Detta fick en ilska att växa inom Delphi.
"Ändå skickade ni mig till den där hemska käringen", fräste hon.
"Jag visste redan då att hon inte var bra för dig. Men du var säker där-"
"Säker?! SÄKER?!! Hon misshandlade mig! Torterade mig regelbundet!" skrek Delphi för att kämpa emot sina tårar. "Alla dessa gånger jag önskat att hon bara dödade mig. Min enda vän var hennes varselöga. För att jag visste tack vare den att jag hade min egen framtid att skapa."
"...Delphi. Är det..?"
Delphis utsläppta hår hade förts åt sidan och hennes bara rygg var synlig.
"Ja det är det", sa Delphi i syfte på sin tatuering hon skaffade sig för ett par dagar sen, den som symboliserade ett varselögas vingar.
"Delphi, vi kan lämna det här bakom oss", fortsatte Narcissa som ännu inte hade gett upp. "Du kan flytta in till oss på herrgården tills du hittar ett eget hem. Jag introducerar dig för familjen. Du kan bli som en storasyster till mitt barnbarn."
Delphi vände blicken mot sin moster.
"Jag har redan skaffat mig ett hem. Det ingick mitt nya jobb. Jag börjar redan nästa vecka."
"Vadå för jobb?" frågade Narcissa bekymrat.
Med det gav Delphi ett leende.
"Ett ålderdomshem. Specialassistent åt en gammal man i behov av kärlek och omtanke."

Delphi stod i nutiden och studerade böckerna i Euphemias bibliotek. Hon hade nämligen fastnat med blicken och försvunnit från sin verklighet ett tag.
Hon skakade bort sina tankar och fortsatte kolla bokhyllorna. Hon behövde fokusera. Leta efter bra historieböcker, efter så många tankar hon fått. Häxritualer och hur de utförs löd en boktitel. Delphi drog ut den boken och läste på baksidan. Kanske den kunde komma till nytta.

Hon gick till sitt vardagsrum där Gina satt och studerade Jemiras dolk, med en bok uppslagen bredvid sig. Delphi satte sig bredvid henne och började läsa ritualboken.
"Vad är det där?" sa Gina.
"Ritualer. Såvida jag vet var det vanligt att man gjorde sånt under Jemiras tid."
Gina höjde ena ögonbrynet.
"Hur gammal är den där boken? Alla ritualer som står kanske inte ens hade utförts då."
"Den kan ändå vara användbar. Vad läser du om föresten?"
"Nej, jag försöker bara lista ut vilka material den här dolken är gjord av. Om det är äkta silver eller ifall något finns impregnerat i den."
Delphi tittade på Gina och drog en lock ur hennes hår.
"Vad?" sa Gina generat.
"Du gör mer än tillräckligt, vet du det?" sa Delphi. "Jag menar... efter det du berättade om dina föräldrar... jag kan inte ens föreställa mig."
"Vad gör man inte för sina föräldrar?" sa Gina. "Det kanske du själv kan förstå?"
Delphi förstod genast vad hon syftade på och tittade ner.
"Förlåt", sa Gina. "Jag menade inte så. Men du vet hur det känns att vara föräldralös."
"Dina var åtminstone bra människor. Mina... lät sig dödas av sin egen ondska."
Gina lade en tröstande arm om henne och kysste hennes kind.
"Men du överlevde din. Och tog dig ur den."
"Jag hade ändå hellre dött än att skickas till Azkaban. Det kände jag på mig redan innan jag hamnade där. Jag bad bokstavligen om att dödas."
"Men du lever ännu", sa Gina. "Och det är tack vare ditt förflutna du blivit den du är idag."
"Sluta nu innan jag blir tårögd", flinade Delphi.
Vad hade hon gjort för att förtjäna Gina i sitt liv?

Gina säger kloka och peppande saker. Hoppas hon visar sig vara att lita på. Lika bra skrivet som alltid

Okej det här kapitlet har jag längtat efter att få skriva! Ska inte spoila något men det är nu jag känner att storyn börjar på riktigt ^^
__________________________________________

Kapitel 10

"Gina!" sa Delphi, bärande på Häxritualer och hur de utförs under armen, påväg raka vägen mot köket där Gina satt vid bordet. "Jag har det."
Gina tittade förvirrat på henne.
"Vadå för något?"
"Vi kan ta fast henne ikväll!"
"Berätta vad du vet", sa Gina och lyssnade.
"Den här ritualen", sa Delphi och slog upp boken på bordet och satte sig. "Funkar endast vid fullmåne, vilket är ikväll. Det säkraste stället att utföra den är långt in i den förbjudna skogen, och dit hittar vi ju."
"Men vad har det här med Jemira att göra?" sa Gina som fortfarande inte verkade hänga med.
"Såvida jag vet var ritualer mycket stort på hennes tid. Utför man just den här dödar man varenda individ i närheten med minsta lilla droppe av mugglarblod", förklarade Delphi och fick ännu en tanke. "Tänk om hon har väntat på just den här dagen? Och dödat en massa mugglare medan hon väntat? Om hon utför den ikväll är hela Hogwarts i fara."
Gina tänkte efter.
"Inser du vilken fara det här kan utsätta oss för?" sa hon.
"Har jag överlevt Azkaban klarar jag det här. Och tillsammans är vi starkare."
"Delphi, jag vet inte-"
"Varenda en på Hogwarts kan dö om hon lyckas! Inser du hur många liv vi kan rädda om vi stoppar henne?"
Gina var fortfarande tyst och tveksam.
"Flertal av eleverna hade förblivit ofödda under blodet på mina händer för fyra år sen", fortsatte Delphi. "Det skär i mig ännu hur lågt jag kunde sjunka då. Och att det troligtvis inte kommer finnas något liv kvar där ikväll är det enda som skrämmer mig mer. Det här är min chans att rädda dessa liv jag själv nästan förstörde."
Gina tittade på henne.
"Vi gör det då", sa hon tillslut.

De hade lyckats transferera sig till den förbjudna skogen. Så långt inne de var i skogen visade sig vara ett tillräckligt avstånd från Hogwarts för att det skulle vara möjligt.
De tittade på varandra innan de tog ett steg till.
"Redo?" sa Delphi?
"Redo", sa Gina och tog hennes hand.
De tände sina trollstavar med hjälp av Lumos och började utforska. Inga tecken på rörligheter syntes till. Än så länge inga märkliga ljud heller.
"Du Delphi?" sa Gina. "Vi borde sära på oss."
"Va?"
"Vi hittar henne fortare då. Vi ger varandra ett tecken om vi ser henne och så tar vi henne tillsammans."
"Är du säker på det då?" sa Delphi bekymrat.
Gina gav henne en lätt kyss.
"Lita på mig", sa hon innan de gick skilda vägar.

Delphi gick in djupare. Och djupare. Hon hörde något kläcka till, och vred sig genast åt den riktningen. Hon tittade noga men såg inget. Med det gick hon vidare.
Plötsligt fick hon syn på något. Någon som vandrade flera meter framför henne. En person i mantel med luvan på, med mönster hon tidigare hade sett på bild. Delphi rös genast till. Var det dags att ge Gina en signal? Hon såg sig hastigt omkring. Tittade sedan mot den vandrande figuren igen. Men den var då borta. Hon tittade återigen panikslaget åt alla håll. Hon var säker på vad hon hade sett, men visste bara inte vad som hände.
En hand vidrörde hennes axel och Delphi skrek till och for omkull.
"Delphi, det är jag. Jag menade inte att skrämma dig."
"Gina... Tack och lov."
Gina hjälpte henne genast upp.
"Hur är det?"
"Jag såg henne", sa Delphi hastigt. "Jemira, jag såg henne! Hon var där borta, precis där!"
Hon pekade åt riktningen hon hade sett henne.
"Hennes mantel. Den såg exakt ut som på bilden! Jag hade nästan henne men hon försvann."
"Delphi, lugna dig", sa Gina och lade händerna på hennes axlar. "Vi fortsätter gå då. Jag kan hålla mig nära dig."
Delphi andades tungt och slog armarna om henne.

De fortsatte gå i utsatt riktning. De började sära på sig igen, men inte på så långt avstånd den här gången.
"Jag tänkte väl att du skulle vara här", hördes en manlig röst.
Delphi vände sig hastigt om och fick syn på ett bekant ansikte.
"Potter..." sa hon. "Du måste hjälpa oss! Vi-"
"Du är medveten om att du är ministeriets mest efterlysta häxa va?" sa Harry bestämt. "Inte nog med att du tagit dig ut från Azkaban efter dina grova brott, du är även anklagad att ha legat bakom attackerna mot mugglarna."
"Nej, lyssna. Jag-"
"DU DÖDADE NÄSTAN MIN SON!!!"
"Och jag är hemskt ledsen för d-"
Harry började nu höja sin trollstav.
"Tvinga mig inte-"
"Avada Kedavra"
Harry träffades genast av den gröna blixten och for bakåt innan han hunnit avsluta sin mening. Blixtstilla låg han på marken. Död.
Delphi tittade bakom sig och ville inte tro vad hon såg. Där stod Gina som lade i undan sin stav.
"Gina? Vad håller du-"
"Vi har ingen tid att förlora nu!" avbröt hon. "Kom med mig nu innan någon kommer!"
Innan Delphi hann göra motstånd transfererades de bort. De dök upp i något rum som Delphi inte kände till. Det liknade någon källare av ett slag. Eller ett skyddsrum.
Gina slängde några dämpande besvärjelser runt rummet och kollade så att dörren var låst.
"Varför gjorde du så?" frågade Delphi, fortfarande i chock.
"Han skulle attackera dig", sa Gina.
"Han gjorde sitt jobb! Hade du bara gett mig lite tid hade jag kunnat förklara-"
"Förklara?! Häxan som nästan dödade hans son. Dotter till trollkarlen som mördade hans föräldrar och utsatte hela hans uppväxt för fara. Trodde du att du kunde få honom till vår sida?"
"Men vi hade ju nästan Jemira! Han hade kunnat hjälpt oss att stoppa henne."
Gina slängde en blick mot henne. Hon log. Inte på det sätt hon gjort tidigare. Ett elakt, nedlåtande leende.
"Åh Delphi", sa hon. "Har du inte fattat?"
"Fattat vadå?" sa Delphi som inte längre kände igen Gina.
Gina drog upp sin luva. Med det lös hennes mantel upp det sällsynta mönstret. Mönstret på bilden. Manteln hon hade sett i skogen.
"Hon har varit här hela tiden."
_____________________________________________

Jag har bara en sak att säga just nu

Ja visste det!! Ha ha ha

Newt's Niffler Ja du jag lästa minsann din teori, något som gjorde mig mer desperat att försöka vilseleda läsarna för att stärka denna twist Aja. Delphi fick iaf igen efter sina synder
____________________________________________

Kapitel 11

Delphi stod som lamslagen. Det var helt obegripligt. Kvinnan hon hade sökt för att stoppa hade varit hos henne hela tiden.
"Det kan inte vara sant", flåsade hon.
"Jag trodde du skulle lista ut det fortare", sa Gina, numera Jemira iskallt.
"Alla attacker... Det var du! Allt om dina föräldrar. Det var en lögn!"
"Mina föräldrar dog när jag var mycket ung, så det stämmer delvis."
"Men varför?! Vad är det du vill åstadkomma?"
"Hade du växt upp med mugglare som fosterföräldrar hade du förstått. Hemska individer. Hotade med att bränna mig på bål innan jag ens visste vem jag var."
"Om du inte har lyssnat var inte min uppväxt helt annorlunda", sa Delphi. "Trots att min fostermamma var en häxa tyckte hon inte om mig. Det handlar inte om blod!"
"Tyst!" röt Jemira. "Du vet inte hur det var att leva på min tid. Mitt enda mål var att få ta över världen. Leva utan hot."
"Det låter inte rimligt någonstans! Och varför ville du komma nära mig?"
"Du är svaret, Delphi. Trots att jag har spenderat de senaste 40 åren att återhämta mig efter tusen år i djupfryst koma, så har jag inte missat någonting. Efter att jag vaknade upp fick jag veta hela berättelsen om Voldemort. Salazar Slytherins arvtagare, hans försvinnande efter attacken mot Harry Potter och hans föräldrar, och hoppet om att han fortfarande var vid liv. Hans anhängare höll mig uppdaterad om varendaste nyhet. Tanken var att jag skulle strida vid hans sida under striden på Hogwarts, men jag hade inte återhämtat mig nog. Efter att få veta att vi förlorat trodde jag det var över. Att hoppet inte fanns kvar. Dödsätare som gav upp och övergick till de goda. Men sen kom den dagen. Dagen jag fick reda på att du fanns. Voldemorts dotter, växt upp föräldralös, skulle troligen göra allt för att få träffa sina föräldrar. Och inte visste jag hur lättmanipulerad du var av min lilla profetia, som tydligen hade förmåga att nå sitt mål trots att den inte var äkta-"
"Din profetia?! Du skapade en falsk profetia för att lura in mig i din plan?"
"Jag visste om att det fanns en tidvändare som bröt mot trollkarlsvärldens lagar. Jag tänkte att den, och en dotter desperat att få träffa sin far var ödet. Men efter att fått höra att du åkte dit fick jag ta saken i egna händer. Jag trodde en del av dig fortfarande hade det i dig. Jag tänkte att du och jag skulle ta över världen tillsammans. Framförallt nu när jag inte längre åldras efter min återhämtning kan jag leva förevigt. Generationer kommer passera under mina order."
"Dröm vidare!" fräste Delphi. "Du kommer inte undan med det här! Ingen kommer frukta dig så länge du är ensam. Alla kommer vända sig emot dig. Du kommer aldrig lyckas."
"Lilla vän", sa Jemira och skakade på huvudet. "Det har jag redan gjort."
Med det transferarade hon bort sig. Var hon tog vägen hade Delphi ingen aning om och det skrämde henne. Så många tankar svävade runt henne så pass att hela rummet snurrade.

Hon tog sig genast hem och rev fram alla sina ledtrådar. Allting kändes som en stor bluff. Att ha gått igenom det hela tillsammans med kvinnan som låg bakom allt. Tankarna fick henne att falla pladask i golvet.

Hon vaknade upp, utan en tanke av hur mycket tid som hade passerat. Hon tog fram sin lilla handväska, som kunde rymma en hel värld, och packade ner allting hon kunde ha nytta av. Hon kunde inte längre stanna i huset. Jemira visste var hon bodde och om hon nu skulle ha en chans att besegra henne behövde hon bygga upp en plan i säkerhet. Det fanns enbart ett ställe hon kunde känna sig trygg nu, om hon ens var välkommen.
Hon transfererade sig till skogen utanför Hogsmeade och landade utanför stugan som Albus och Scorpius gömde sig i. Långsamt med skakande ben gick hon fram till dörren, i försök att inte bryta ihop. Med darrande hand knackade hon på dörren. Dörren öppnades på glänt och Scorpius stack fram huvudet.
"Hej", sa Delphi som knappt hade någon röst. "Får jag komma in?"
___________________________________________

Blev ett litet tungt slut nu. Hur tänker ni att det kommer gå nu? En Delphi som blivit utsatt för samma sak hon utsatte dom stackars pojkarna för, och en död Harry. Missa inte nästa kapitel!

Skriv vill veta mer! Kör

God jul på efterhand och gott nytt år (eller gott nytt årtionde!) på förhand till er! Kommer försöka spendera detta år till att skriva mer, både till slutet av mina ffs och även ta och komma igång på riktigt med min kommande bokserie!
_________________________________________________

Kapitel 12

Scorpius tvekade en liten sekund innan Delphi blev insläppt utan ett ord. Han ledde henne in till köket utan att se på henne.
"Vill du ha något?" frågade han ansträngt. "Te? Kaffe?"
"Jag tar gärna ett glas vatten", sa Delphi och satte sig vid bordet.
Scorpius ställde ett vattenglas framför henne och satte sig mittemot.
"Nå? Var det något du ville?" frågade han.
"Jag vet vem hon är", började Delphi. "Jemira. Hon har varit med mig hela tiden! Hon visste att jag var ute efter henne. Hon låtsades vara någon annan och försökte manipulera mig!"
"Det låter mycket bekant", sa Scorpius med en bestämd blick.
"Scorpius jag... du har helt rätt till att inte vilja förlåta mig. Och jag förstår om du fortfarande inte litar på mig. Men jag behöver er hjälp. Jag har ingen aning om vart hon har tagit vägen. Men hon vet var jag bor. Jag behöver bygga upp en plan i säkerhet."
Scorpius tittade ner tveksamt. Sen på Delphi.
"Innan jag lovar dig något... så bör du veta att Albus är inte alls helt mentalt stabil just nu. Jag vet inte hur-"
"Så ni har hört nyheten? Om hans pappa?"
Scorpius gav en känslosam suck.
"Känner du till något om händelsen?"
Delphi brast nästan ut i gråt.
"Jag var där. Jag såg när det hände. Den där jävla häxkäringen! Men jag visste inget." Hon tog ett djupt andetag innan hon kunde fortsätta. "Harry... han skulle gripa mig. Jag försökte ta det lugnt. Förklara situationen. Men så... kom den där gröna blixten. Jag var i chock. Jag kunde inte begripa vad hon hade gjort. Om jag bara... hade vetat. Om jag bara... fick en chans. Att spola tillbaka tiden. Hade jag kunnat stoppa det... Be honom kliva åt sidan. Hade ju varit tillräckligt för att inse vem den så kallade Gina egentligen var."
"Har vi lärt oss nånting är det ju att man inte kan strula med tiden", hördes en bekant röst bakifrån.
Delphi vände sig bakåt.
"Albus..." sa hon och gick genast fram för att krama om honom. "Jag är så ledsen."
"Ingen fara. Det var inte ditt fel", sa Albus och lossade kramen. "Så... du vet vem som gjorde det."
"Du bör nog sätta dig ner", sa Delphi.

De satte sig framför brasan i deras lilla vardagsrum medan Scorpius lät de prata ifred. Delphi berättade allt om Gina och vem hon visade sig vara.
"Jag... jag gillade henne verkligen", sa Delphi. "Jag trodde vi... hade något."
"Vet precis hur det känns", sa Albus kallt.
"Ja", instämde Delphi skuldmedvetet. "Det gör du tack vare mig. Men du hade Scorpius. Det har du än idag."
Albus nickade.
"Han vet vad jag går igenom. Till skillnad från mig när hans mamma gick bort. Känns som att jag inte gjorde ett skit."
"På tal om Scorpius", sa Delphi med ett leende. "Verkar som... eran vänskap har nått en ny nivå?"
Albus log för första gången under hela besöket.
"Om ordet vänskap ens räcker. Han är mitt livs kärlek."
"Jag märkte det på er redan då. Ni var oskiljaktiga."
Albus tittade ner generat.
"Så var är din plan nu?" frågade han därefter.
"Jag ska leta upp henne. Döda henne."
"Jag följer med dig."
"Albus, jag klarar det här-"
"Hon dödade min pappa! Jag vill... vara med när det händer. Jag vill bidra till det här. Se till att hon dör en plågsam död."
Delphi tyckte inte det var någon idé att argumentera om saken. Hon kunde trots allt relatera.
"Sen behöver jag en säker plats att bygga upp min plan", sa hon. "Jag kan ju inte direkt fara hem just nu."
"Du kan stanna här", sa Albus utan att tveka. "Vi kan bygga upp en plan tillsammans. Du kan få sova på soffan här. Tja... den kanske inte ser mycket ut, men den går att bädda ut."
"Det är jättesnällt av dig, Albus. På riktigt, tack så mycket."

När kvällen närmade sig hjälpte Albus till att bädda ut soffan och försökte även lyxa till det.
"Tack, det är bra sådär", sa Delphi som stod där i sin T-shirt och och pyjamasshorts.
"Är du säker på det här nu? Jag menar, att det här kommer funka?"
"Absolut. Tack. Igen."
"Ingen orsak. Jag går upp till Scorpius. Er.. godnatt."
"Godnatt, Albus."