Burning Water PRS Emma07 och wolfy

Ethan var märkligt nervös av någon underlig anledning. Han försökte inbilla sig att det bara var på grund av jobbet, ifall han satt ut tillräckligt med vakter och på rätt ställen om något skulle hända, men sanningen att säga trodde han själv det låg mer bakom än så. Visserligen hade han varit på såna här baler förut, men aldrig för att faktiskt roa sig. Han hade istället mest gått runt och haft koll, kanske dansat någon enstaka dans om det var någon som var söt. Trots att han varit i kungens tjänst ett ganska bra tag nu, var sånt här ändå något ovant för honom - det var en sak när han jobbade. Men han kom från långt enklare förhållanden, och att umgås med all denna adeln på det här viset kändes nästan något fel, som om han inte hörde hemma där. Men nu hade han redan bestämt sig för att gå, så då tänkte han inte ändra sig nu. Han var i ganska god tid - som vanligt, han brukade alltid vara tidig - och ändå var salen redan full då han kom. Han fick snart syn på prinsessan ibland mängden, och fick nästan en något underlig känsla i magen då han såg på henne. Han var van att se henne i träningskläder, men uppklädd på det där viset var hon uppriktigt fantastiskt vacker att vila blicken på.

Intresserade unga, och äldre män också för den delen, var det inte ont om. En dag skulle hon ta över tronen. Dessa män var makthungriga, de ville styra landet. Att till på köpet få en vacker ung kvinna till fru var väl inte så tokigt för dem heller. Drottningen hade spanat in en man i trettioårsåldern. Han var löjligt rik men också tråkig och hade förfärligt gammalmodiga åsikter. Med andra ord föll han inte den unga prinsessan i smaken till hennes mors stora missnöje. Visst fanns det trevliga män i mängden också: de som var uppriktigt intresserade av henne. Men hon hade inte träffat någon än som hennes hjärta bultade lite extra hårt för, eller någon som hon faktiskt kunde se sig själv spendera sitt liv tillsammans med. Kanske det skulle komma med tiden? Hon kände sig inte så hoppfull.
Efter en stund ursäktade hon sig från sin danspartner för att gå därifrån. Hon hade medan hon dansat fått syn på en lång man. Hade det inte varit för att hon kände igen masken han bar så skulle hon kanske inte ha funderat mer på saken. Men det var han. Han hade kommit. Faye styrde stegen mot kaptenen och stannade upp framför honom.
"Ska du inte dansa med mig?" frågade hon. Han kunde ju se det som träning om han ville.

Ethan höll sig något mer i bakgrunden, dansade någon enstaka dans med några kvinnor som var ungefär i hans ålder men inget av intresse, utan mest för att han var för väluppfostrad för att säga nej. Han hade avslutat sin senaste dans för en rätt bra stund sen då han förvånat fick se Faye komma fram till honom, visserligen hade hon på ett vis bjudit in honom men han hade trott det bara var en vanlig vänlighetsgest och inte att hon faktiskt skulle vilja dansa med honom. Han bjöd på ett av sina något ovanliga leenden mot henne.
"Det skulle vara en ära", svarade han, tog hennes hand för att leda med henne ut på dansgolvet.

"Det här är andra gången du ler mot mig under samma dag!" utbrast hon tillgjort häpet, "nu börjar jag nästan bli orolig." Hon följde efter honom ut till dansgolvet. Trots att hon flera gånger konstaterat att han var lång så hade hon inte insett exakt hur lång förrän nu. Å andra sidan hade hon inte stått så nära honom tidigare som hon nu gjorde.
"Vi får se till att ordna baler oftare om de får dig på så gott humör," tillade hon sedan.

Ethan skrattade till av hennes ord, han hade börjat bli mer och mer avslappnad i hennes sällskap och trivdes allt mer med det. Han inbillade sig att det var för att allt lugnat sig nu med jobb, men bara det att han inte kunde låta bli att tänka på hur vacker hon var bevisade något annat. Han försökte tränga undan de tankarna, men det var till synes hopplöst.
"Jag får nog faktiskt rösta emot det förslaget, det är alldeles för mycket jobb för att ni ska få roa er", sade han retsamt. Väl ute på dansgolvet lade han armen om hennes midja för att börja dansa med henne.
"Men, jag får erkänna att det är en mycket god möjlighet att få dansa med vackra flickor", sade han med ett retsamt leende.

"Där har du en bra poäng," nickade hon angående det han sagt om att baler var en fin möjlihet att dansa med vackra kvinnor. Jovisst, här fanns det skönheter så det räckte och blev över. Ingen som i hennes ögon dock stack ut - sådär som vissa gjorde. En blick på dem var allt som krävdes för att man skulle bli så gott som förhäxad. Faye höll ögonkontakt med honom hela tiden. Dels för att hon ytterst sällan var den som gav sig först, och dels för att ögonkontakt gjorde en dans mer intim. Man lärde känna sin partner på ett ordlöst sätt.

Ethan nickade instämmande, visste inom sig att han egentligen inte alls menat flickor. Han hade menat henne, och det skrämde honom nästan lite, det och alla de här förvirrade känslorna. Han borde definitivt inte känna såhär för henne, hon var prinsessa och han var bara kapten. Och bara att han var det tyckte han ibland kändes som om det var ett för högt ämbete för en så pass enkel man som honom. Att hon höll ögonkontakten var inte honom emot, för under hela dansen hade han bara ögon för henne. Han försökte att hålla en neutral min, men misstänkte att hans ansikte nog förråde honom med hur beundrande han egentligen såg på henne.

Då dansen led mot sitt slut släppte hon långsamt och lite motvilligt taget om honom. Trots att hon till en början inte velat erkänna det för sig själv, så hade hon ju inte kunnat undgå att registrera känslorna som på senaste tid vaknat till liv inom henne. Det bubblade alltid förväntansfullt till i magen när hon träffade honom, det räckte till och med att bara tänka på honom för att hon skulle bli till sig. Men hon visste att det var dumt. Faye borde inte ha tillåtit sig själv att få känslor för en man som Ethan. Varför skulle han ens vara intresserad av henne? För honom var hon knappast något annat än prinsessan som han av kungen fått order om att träna upp. Istället för att säga något gav hon honom ett leende, lät blicken vila på den del av hans ansikte som hon kunde se en längre stund innan hon vände sig om för att gå därifrån. Hon stod och småpratade med folk en stund innan hon diskret drog sig undan. Med lätta steg småsprang hon uppför trappan, för att därefter vika av till höger för att komma ut på balkongen.

Ethan hade knappt märkt att dansen var påväg att ta slut innan hon släppte taget om honom, som om han först då fördes tillbaka till verkligheten och väcktes ur sina tankar. Han log och lät blicken vila på henne, undrade för sig själv varför hon dröjde. Hans hjärta tog genast ett glatt skutt över det, medans han hjärna däremot försökte lugna det och hitta någon vettig förklaring på det hela. Han följde henne med blicken, innan han drog sig lite undan. Han höll sig mer i utkanten, småpratade lite med folk och höll ett vakande öga runt salen. Trots allt hade han ändå jobbet att tänka på. Han upptäckte hur Faye smet uppför trappan och kunde inte låta bli att gå efter. Han kom ut på balkongen en kort stund efter henne.
"Du borde inte smita iväg riktigt sådär på egen hand", sade han, han kunde alltid skylla på att han följde efter henne på grund av jobbet även om orsaken var en helt annan.

Faye lutade huvudet bakåt och slöt ögonen. Den lätta kvällsbrisen smekte hennes bara armar och ansiktet, lämnade en skön känsla efter sig. Hon särade något på läpparna: nästan som om hon upplevde och njöt av något som bara hon kunde känna. Då hon hörde en välbekant röst öppnade hon ögonen och vände sig om mot Ethan. Han hade beslutat sig för att ansluta sig till hennes sällskap. Tankarna ville genast förväntansfullt galoppera iväg men hon försökte intala sig själv om att det var idiotiskt att dra förhastade slutsatser. Hon borde veta bättre.
"Försöker någon kidnappa mig så ger jag mig inte utan att försvara mig först," sa hon med ett leende och skakade lite på huvudet. "Förföljer du mig?"