Historiens romanser PRS wolfy & Emma07

Ett leende spred sig långsamt men säkert på hennes läppar. Hon tyckte fortfarande att han fattat ett dumt beslut som bråkat med John på det sättet, men att höra honom erkänna att han blivit avundsjuk för att hans vän pratat om henne... Det gjorde henne lite mindre arg. Och kanske hon skulle bespara honom från en utskällning ändå. Hon tänkte fundera lite till på den saken. Rosie la ifrån sig det blodiga pappret på bordet innan hon vände blicken till honom igen. Därefter lutade hon sig närmare för att mjukt kyssa honom. Det var inte första gången hon kände hans läppar mot sina - de hade ju behövt kyssa varandra då prästen erkänt dem som man och hustru. Men det här var första gången hon gjorde det för att hon själv ville, och det kändes väldigt bra.

Michael han bli rätt orolig att han skulle ha gjort bort sig helt när hon inte svarade, blev dock lättad och vågade andas ut lite då hon log. Då var det kanske välkomnat iallafall, vågade han dock hoppas på att det var mer än så? Han visste inte riktigt, och blev minst sagt förvånad då hon kysste honom. Och den känslan... Det kändes som om världen slutade snurra för några sekunder. Visserligen hade han kysst henne en gång förut, men inte såhär. Utan en sekunds tvekan besvarade han kyssen, lade mjukt ena handen mot hennes kind. För att kvällen tidigare varit lite dramatisk så att säga så slutade den sannerligen bra.

Puff

Michael hade blivit indragen till armen igen, och även om han tidigare velat hjälpa till så hade det nu varit något motvilligt. Inte att han protesterat eller nåt, men han hade inte velat lämna Rosie. I början när de gift sig skulle han snarare varit glad över att få komma iväg, men den senaste tiden med henne hade varit helt fantastisk. Han hade kommit att älska sin fru bara mer och mer, och nu när han varit iväg ifrån henne i runt en månad så saknade han henne något otroligt mycket. Men nu skulle han äntligen få träffa henne igen, kolonnen hade slagit läger för natten bara en kort bit ifrån herrgården och han hade fått tillåtelse att istället rida hem och återkomma nästa morgon igen. Efter att ha träffat några förvånade tjänare och pratat med dem fick han reda på att Rosie var i sin kammare, eller deras kammare, så han styrde stegen dit. Efter en lätt knackning öppnade han dörren dit, något som alltid var typiskt honom. Även om det också var hans kammare ville han alltid förvarna om att han var påväg in. Det var med ett leende på läpparna som han klev in, fortfarande klädd i soldatuniform, då han saknat henne enormt.
"Hej", sade han mjukt, hade velat överraska henne såhär istället för att tjänarna skulle springa och hämta henne eller nåt. Han såg hellre hennes reaktion själv på att han kommit hem.

Med en suck la hon ifrån sig halsbandet på bordet, sträckte sig efter hårborsten för att dra den genom sina mjuka lockar. Det kändes som om hon inte gjorde mycket annat än bekymrade sig för Michael, och hur han klarade sig ute i kriget. Varje dag var hon livrädd över att få det fasansfulla, hjärtskärande beskedet om att han inte längre var vid liv. Han hade kommit att bli otroligt viktig för henne. Det fanns ingen del av henne som inte älskade honom. Han var en del av henne och just nu kände hon sig inte hel, för hon saknade honom vid sin sida. Då det knackade på dörren väcktes hon upp ur sina tankar, antog att det var Flora som hade något mer på hjärtat. Synen hon möttes av fick henne att dra efter andan. Rosie studerade Michael genom spegeln innan hon flög upp från stolen, och bokstavligen kastade sig i hans famn.
"Åh älskling," suckade hon glatt, kändes hur ögonen fylldes av glädjetårar.

Michael kunde inte annat än le brett åt hennes reaktion, och bara åsynen av henne igen verkade räcka för att få honom lycklig. Jösses vad han hade saknat henne. Hon var hans älskling och han ville inte behöva vara utan henne en sekund till. Han omfamnade henne genast rejält, borrade in ansiktet mot hennes huvud och hår, drog in hennes härliga doft.
"Du skulle bara veta hur mycket jag saknat dig", sade han mjukt, nu när han äntligen stod här med henne i sin famn kändes det minst sagt fantastiskt.
"Jag kan bara stanna inatt tyvärr, sen måste jag med dem andra igen. Hur har du haft det?", frågade han, drog bak huvudet för att lägga en hand på var av hennes kinder.

Hon gav ifrån sig ett förtjust och lyckligt skratt då han omfamnade henne. Ord skulle inte räcka till för att beskriva hur mycket hon hade saknat honom. Då han drog sig undan för att istället placera sina händer mot hennes kinder, lät hon blicken glida över hans ansikte. Trots att han bara skulle vara hos henne en natt så var hon glad - det var bättre än ingenting.
"Nästan dött av tristess," suckade hon och himlade dramatiskt med ögonen, "blivit inbjuden till middagar med tråkiga människor som sällskap, behövt stå som värdinna för middagar med samma tråkiga människor.." Ingenting var lika roligt då hon inte hade Michael hos sig. Han kunde åtminstone liva upp stämningen.
"Då får vi se till att göra det mesta utav natten," fortsatte hon sedan med ett leende.

Hon var nästan vackrare än vad han kom ihåg henne, och som alltid när han lät blicken vila på henne verkade hans inre vara ett enda virrvarr av fjärilar, värme och lycka. Lycka över att hon var hans. Han log mjukt mot henne, hon var väldigt gullig när hon var så dramatisk.
"Du överlever nog. Men vi får hoppas att du inte behöver vara ensam här länge till", sade han, till skillnad ifrån för några månader sen så ville han numera inget hellre än att få vara med henne igen. Han var sannerligen trött på att marschera vid det här laget, vissa strider hade de ju även varit i och de var sannerligen långt ifrån roliga. Att se både vänner och fiender dödas på alla möjliga vis, och dessutom veta att man själv är en bidragande orsak till det. Han hade inte mycket val, men det var också skillnad numera. Nu hade han någon att bry sig om, någon han älskade, och inför varje strid undrade han alltid om han skulle få se hennes ansikte igen. Av någon anledning var han inte rädd att själv förlora livet egentligen, utan snarare rädd att inte få träffa henne igen. Och hur hon skulle ta sig vidare ifrån det. Och han visste med sig att han inte heller skulle komma opåverkad hem ifrån kriget, han visste att det fanns en del bilder han aldrig skulle kunna sudda ur ifrån minnet utan alltid skulle besvära honom. Han skakade av sig tankarna för stunden och log återigen av hennes ord, denna gång mer lurigt.
"Det får vi absolut. Jag har haft de här kläderna alldeles för länge nu", instämde han retsamt.

Rosie himlade smått med ögonen då hon inte fick någon annan uppmuntring än att hon nog skulle överleva de kommande middagarna. Det skulle hon säkert göra, men hon såg inte fram emot dem bara för det. Men hon hade hittills klarat sig galant med att koppla på en god min och se glad ut, så hon skulle fortsätta i samma stil. Lite dåligt samvete fick hon dock över att hon ojade sig över en sådan sak - det var ingenting i jämförelse med vad Michael och tusentals andra soldater gick igenom i kriget. Hon vilade sina handflator mot hans bröstkorg och nickade långsamt då han menade att han gått omkring i samma kläder för länge.
"Då är det väl på tiden att du slipper dem, ens för inatt," kvittrade hon ljuvt och såg upp på honom. Det glimtade lekfullt i hennes bruna ögon då hon började hjälpa av honom med kläderna.

Michael skrattade till, både hennes tonfall och blick var ju något ofantligt gulligt. Åtminstone enligt honom. Med ett leende kysste han hennes läppar, var inte sen med att hjälpa henne av både med sina och hennes kläder. Att lämna henne nästa dag var ännu svårare än vad Michael hade tänkt sig, för han skulle många gånger hellre vara kvar hos henne än ge sig ut i kriget igen. Hjärtat verkade värka av saknad efter henne genast efter att han gett sig iväg igen, men han hade inget val. Nu, flera timmar efter att han gett sig av därifrån, hade de slagit läger för stunden inte särskilt långt ifrån herrgården. Själv hade han gett sig iväg en bit i hopp om att kunna hitta nån torr ved - det hade börjat regna smått och var dessutom lite småkallt. Dock fick han snabbt fart på benen tillbaks emot lägret när han hörde rop och skott därifrån - man hade hört rykten om en motståndarstyrka i närheten, så han misstänkte genast att dem hade hittat lägret. Han var nästan helt framme vid lägret när olyckan var framme, han hann bara uppfatta en sjujäkla smäll när tältet en bit ifrån honom verkade explodera innan allt blev svart.

Herrgården hade rätt snabbt fått budet om att man var rätt säker på att Michael fanns ibland de döda från attacken en bit därifrån, och man hade genast skickat budet till Rosie också, och de var en ganska tung stämning som låg över hela stället efter nyheten om hans död så snabbt efter att han varit där.