Not what I wanted [PRS]

Var det så att Zihao fått allting on bakfoten eller hade Joshua typ inga vänner i skolan? Inga alls? Hur hade det egentligen gått till, för sjuttonåringen kunde inte riktigt se det framför sig. Han hade kunnat förstå varför han själv inte haft några vänner, om det nu varit så att han inte haft några, men gryffindoreleven bredvid honom? Fanns det ens någon bra anledning till det? Förmodligen inte. Precis som allt annat i världen var ingenting rättvist.
”Well, om du har någon magisk hemlighet till de där perfekta ögonbrynen och släta hyn, do tell”, svarade den äldre och försökte ignorera den andres försök till att hålla inne en fnissning. Det var nog bara bra att han försökte och även lyckades, för annars hade vad som helst kunnat hända. Fast nu satt de helt plötsligt ändå i den där situationen. Kärlek börjar alltid med bråk. Ursäkta men va? Mycket underligt kunde ske i livet - man kunde för det första bli född som magiker, sedan bli biten av en varulv och leva flera dagar av sitt liv som en korkad hög av fluff, men att bli kär i Samuel? Zihao hade inga problem med homosexualitet, verkligen inte, men där gick gränsen. Även om han sällan blev attraherad av andra så var det förvisso alltid av män. Dock ingick inte Samuel i den lilla skocken.
”Om det där inte var ett skämt så kan du förvänta dig att dö en tidig död”, halvt om halvt morrade sjuttonåringen och såg ännu en gång mordisk ut. Skillnaden var att han också skämtade, nästan. Den här konversationen gick verkligen bara utför.

Efter några djupa andetag och en liten rötning på ryggen, lyckades Zihao lugna ner sig själv. Klart att det där bara varit ett skämt. Ha! Sluta överreagera på precis allting som någonsin sägs.
”Eller så är det helt enkelt du som inte vet hur en tändsticka ser ut”, knorrade han och lade armarna i kors. Haru hade börjat slicka honom över tårna, till råga på allt. Hon må vara jävligt söt men en tåtvättning var det inte rätt tillfälle för.
”Du satt alltså och virkade under det förra jullovet?” Frågade sjuttonåringen fortsättningsvis och höjde på ett av de mörka ögonbrynen. ”Hade du verkligen inget bättre för dig? Den är ju fin och så men..träffade du inga kompisar eller liknande?” Nu så, nu skulle han förhoppningsvis få reda på om Joshua hade några vänner eller inte. Om han inte hade det skulle skuldkänslorna växa till sig något alldeles förfärligt. Dags att hålla tummarna.

Perfekta ögonbrynen och släta hyn. Det är rätt fina komplimanger, och när det kommer från Zihao är det definitivt taget som en vinst. Däremot håller Joshua inte med, men det är väl bara samma gamla visa om och om igen. Att få komplimanger är väl något av det som ökar hans beroende till att göra alla sysslor varenda dag, det är som att de skyfflar in ved i en eld. Positiv respons betyder att han måste fortsätta kämpa och inte släppa taget en endaste gång. Det är rätt tröttnande.
”Jag måste tvätta ansiktet minst femton gånger om dagen och smörja in det med fem olika krämer både morgon och kväll för att inte få panik, och om ett ögonbrynstrå skiljer sig från resten måste jag få bort det på direkten eller få en mängd med skuldkänslor. Magisk hemlighet är det inte direkt.. men en jobbig hemlighet är det.” Jösses, han låter alldeles galen.. det verkar dock som att han inte kan kontrollera sin mun, han bara babblar på och på om något han verkligen inte vill prata om. Som i hans hjärna är alldeles förbjudet att prata om, och hjärtat verkligen inte dela med sig av. Sjukdomen gör honom svag, den gör så att allt kan gå fel om bara en pytteliten sak kanske går snett. Dags att hålla käften. Kom igen. Försiktigt stryker Joshua bort några mörka lockar som kittlar mot ögonen när han möter Zihaos blick. Humörsvängning igen.
”Det var ett skämt, ett riktigt dåligt ett, förlåt.” Uppenbarligen är sjuttonåringen inte särskilt förtjust i sådana, dåliga skämt, vilket Joshua bestämmer sig för att göra en mental anteckning till.

Tillslut verkar det som att Zihao får tillbaka andningen lite, ser inte lika mordisk ut och morrar inte lika mycket. Ett litet framsteg åtminstone.
”Kanske, jag har ju faktiskt inte tagit på mig mina glasögon idag." Instämmer Joshua, som ändå inte håller med den ett år äldre. Det är inte värt att diskutera det ändå, de kommer aldrig att vara överens om det. Tyvärr är nästa samtalsämne lite svårare för honom att hantera. Att prata med Yaosu om det var en sak, men Zihao.. herregud, sextonåringen måste vara helt öppen för nya trakasserier under kommande termin. Hur kan den andre ens ta upp det ämnet? Känner han inte av stämningen, det svåra i det? Joshua är inte fullständigt ensam i skolan, verkligen inte. Han har två rätt nära vänner, men vänskap har på något sätt alltid gått ut för. Lämnat honom ensam, vilket han än en gång verkligen inte klagar på. Det är liksom menat att vara så. ”Jag gjorde den inte direkt hela jullovet, pluggade en del. Jag har bara en tendens att avfärda nära relationer, så det är mitt egna fel.”

Femton gånger om dagen och smörja med fem olika salvor och krämer. Det lät krävande, väldigt krävande. Zihao tvättade sitt ansikte någon gång varje år, smorde in det kanske vartannat. Ibland blev det kanske oftare, men det var mest för att tvätta bort allt blod och smörja in sår och sådär. Riktat mot att ta hand om huden var det i vilket fall inte.
”Tycker allt det där låter förfärligt jobbigt”, erkände sjuttonåringen och rynkade på ögonbrynen. ”Slår vad om att det inte skulle bli någon större skillnad om du bara gjort allt det där på kvällarna istället”, fortsatte han sanningsenligt och pillade frånvarande med bågarna på glasögonen. Han hade verkligen aldrig orkat hålla på på det där sättet dag ut och dag in. Huden var redan ganska tärd vid det laget och då pratade han ändå bara om ansiktet. Det fanns många fler ärr än det som löpte tvärs över ögat, däremot syntes dem inte utan doldes av kläderna han bar. Alltid långärmade tröjor, långa byxor och helst även turtlenecks. Ärren löpte verkligen kors och tvärs över hela kroppen.
På tal om det där skämtet förresten. Jo det hade varit ganska dåligt men inte så jävla hemskt. Som vanligt hade det varit Zihao som fått för sig att överreagera, vilket han var en riktig hejare på överlag. Förhoppningsvis skulle väl styvbröderna lära sig det där allt eftersom.
”Det är inte precis som om jag tänker slå till dig eller någonting, be inte om ursäkt för någonting så fånigt”, muttrade han och suckade för sig själv, drog händerna genom det svarta håret och rufsade till det.

Slytherinaren insåg ganska snart att han kanske inte borde ha ställt den där frågan. Det var sjukt okänsligt, såhär på efterhand. Fast varför svarade Joshua ens på frågan? Om något så var det ju minst lika dumt.
”Jag borde inte ha frågat”, svarade Zihao tyst och fäste blicken i den yngre. ”Men du vet väl redan att jag är ganska okänslig? Jag försöker bättra mig, men det är jävligt svårt”, förklarade han därefter och drog på en av mungiporna. ”Det är okej att sitta och plugga och virka också I guess..egentid är också värdefull.” Han fixade till luvan som ännu en gång glidit ner över bakhuvudet och började istället peta på tänderna. Glasögonen kunde ju gå sönder medan tänderna troligen skulle hålla i all framtid. Hoppas kan man alltid göra. För att sitta stilla var inte ens ett alternativ.
”Förresten, vet du vart alla ska sova? Vet såklart vart pappa kommer hållas, men oss andra alltså.”

Jo, det låter förfärligt jobbigt, och Joshua instämmer. Det är det, särskilt när han inte har tillgång till alla sina krämer varje morgon och varje kväll. Däremot är det långt ifrån lika jobbigt som Zihao behöver gå igenom varje månad. Jobbigt på olika sätt kanske, men det går ändå inte att jämföra.
”Antagligen inte,” instämmer han i låg stämma. Huden skulle nog må bra av att inte bli konstant tvättad, få lite tid att andas och inte täppt med massa krämer. Joshua vill hålla sin hud ren och fräsch, men det är så jävla svårt att sluta och paniken blir så vedervärdig om han skippar det en dag. Han förstår däremot att Zihao kanske inte riktigt förstår varför han gör det.. tvångssyndrom kan vara rätt jobbigt att förstå sig på. De mörka ögonen flackar mellan brasan och Zihao återigen, innan han fokuserar på den lilla kissemissen istället. Kommer han inte slå honom? Det är något nytt.
”Man vet ju aldrig, bäst att vara på den säkra sidan.” Påpekar han med ett svagt litet leende. Om han sagt något liknande till någon av eleverna i skolan som avskyr honom, ja då hade det blivit en rejäl smäll. Även om det varit ett litet, oskyldig skämt. Det är inte många som gillar tanken på homosexualitet, och definitivt inte när skämtet kommer från någon som Joshua. Usch nej. Nu känner han sig lite tacksam, det känns väldigt annorlunda. Hur många gånger har de två konverserat med varandra med en rätt härlig atmosfär? Inga tidigare.

”Och jag borde inte ha svarat,” konstaterar Joshua, det verkar som att det sägs en hel del under den här kvällen som verkligen inte borde bli sagda. Tänk om han plötsligt får för sig att berätta för Yaosu om sin lilla förälskelse? Den tanken vill han nästan grimasera av, herregud nej. ”Mm, det är ju det jag föredrar så..” Han är väldigt nära att förklara för Zihao att han inte behöver tycka synd om honom, men det hade än en gång varit ett skämt som inte skulle gå hem. Han har några han umgås med, Julian som han pratar om allt mellan himmel och jord med. Sen är han väl rätt nära Samuels vänner också, någorlunda iallafall. Det är inte så att han är fullkomligt ensam, vilket han varit för två år sedan, definitivt. ”Samuel kommer nog sova i den där lilla stugan utanför, jag och någon mer i mitt rum, och två andra i gästrummet antar jag. Hurså?”

Hade Zihao hört rätt? Alltså att Joshua faktiskt verkade hålla med honom på någon sånär nivå. De hade kanske inte pratat speciellt mycket med varandra innan, men det kändes ändå som en vinst.
”Med tanke på hur mycket du fixar och donar med ditt stackars ansikte skulle det nog bara må bra av att få vara ifred”, sade han och fortsatte skrapa på en av de gulnande, lätt vassa tänderna. De hade fått den färgen trots att han borstade dem två gånger om dagen, en gång på morgonen efter frukosten och en gång på kvällen när han skulle gå och lägga sig. Men av någon jävla anledning verkade det inte spela någon roll, hur noggrann han än varför han putsade på dem. När ytterligare ett år passerat hade de ändå alltid lyckats bli snäppet värre än året innan. Det var mönstret som följdes och även därför han inte kände at det var någon mening med att hålla efter utseendet. Förr eller senare skulle han ändå se ut som en skugga av sitt tidigare jag.
”Precis, man vet aldrig”, svarade sjuttonåringen och gled med ens långsamt ifrån tankarna om hudvård och tandborstning. ”Men du behöver inte vara orolig, jag kommer försöka mitt bästa för att inte slå dig igen..dels för att Samuel sitter i köket, men också för att vi praktiskt taget är bröder nu”, fortsatte han tvekande och slöt ögonlocken. ”Tycker halvt synd om er faktiskt, som kommer få en bror som mig. Fast se det från den ljusa sidan! Yaosu och Weimin är i alla fall trevliga, plus att de inte bringar någon som helst skam till familjen.” Hemskt tankesätt men samtidigt sant. Det var aldrig en bra sak att associeras med varulvar, speciellt inte sådana som Zihao, där kontrollen låg på minus femhundra.

Nåväl, nåväl. Nu var det som det var och Lewis bröderna hade inget annat val än att acceptera situationen. Det var väl ändå bara härligt att deras respektive föräldrar hittat någon, någon att dela sina liv med och älska. Man måste tänka positivt i de mörkaste stunderna.
”Du vill dela rum med Yaosu, visst?” Frågade Zihao nyfiket och fick plötsligt någonting rost över blicken. Ingenting hånande eller så, men definitivt roat. Joshua var inte dum, men trodde han verkligen att någon som slytherinaren inte kunnat märka beteendet runt den äldsta ungdomen i huset? Det var uppenbart, sjukt uppenbart.
”Jag kommer inte att skvallra, det ligger liksom inte i min natur men..varför just honom? Han var populär i skolan och ser sjukt btw ut enligt resten av världen, fast jag förstår ändå inte. Vad är det med honom som är så bra egentligen?” Oj, oj, oj. Nu har du gått över gränsen lilla vän.

Så faktumet att Samuel sitter bara några meter ifrån dem med en bred emellan får Zihao att hålla sig borta från att ge ett slag? Kanske den äldre Lewis brodern gjort sig hörd, kanske han fått slytherinelevens respekt, eller så kanske han är lite rädd för honom. Det hade varit mer naturligt om han inte velat slå Joshua när föräldrarna är såpass nära, men Samuel? Efter sex år av kämpande hade han visst gjort något sort intryck på Zihao. Dock håller han inte med om vad som kommer ut därnäst, de är inte bröder. Även om det är något som föräldrarna eftersträvar så är det långt ifrån så Joshua ser på de tre bekanta ansiktena i deras hus. Det här låter han däremot glida undan, eftersom att det är något helt annat som fångar hans uppmärksamhet. En bror som honom? Bringar skam till familjen? Åh, jösses.
”Zihao, tro det eller ej så bryr ingen ut av oss om det. Kanske, bara kanske Samuel känner någon skam för att han måste berätta för sina vänner, som han har snackat om dig väldigt mycket med. Mamma kommer se dig som hennes egna son inom kort tid, och det spelar ingen roll om du blir en liten lurvboll då och då..” Det är sant, helt ärligt har skam inte varit i Joshuas tankar en endaste gång. Det han tänkt på är att inte släppa ut en massa saker som Zihao kanske kommer använda emot honom, men det är det.

Jaha ja, där kom ett helt nytt samtalsämne upp. Joshua hade verkligen inte trott att det skulle komma på tal, men nu när det väl gjort det är han riktigt glad över att filten skymmer en del av hans ansikte. Munnen har fallit i ett litet O, och kinderna börjar bli lite rosigare än de är naturligt. Lite förvånad fuktar han läpparna innan ögonen vågar glida för att möta Zihaos blick.
”Helt ärligt spelar det ingen roll för mig,” 100 procent ärligt, däremot skulle han inte ha något emot det. Joshua känner sig så dum, och i den andres ögon måste han verkligen se förskräckligt töntig ut. Har en liten förälskelse på en tre år äldre kille som inte kunde vara mindre intresserad. Sorgligt. Joshua blickar ner mot Cissi som sussar så sött, och känner hur en klump växer i magen upp i halsen. Han har varit i ett rätt seriöst förhållande innan, eller så seriöst det kan vara när man är femton. Det gick utför när Joshua kände obehag någon bara rörda fingertopparna mot hans hud, obekväm med kontakten och rädslan av att se förskräcklig ut, eller se alldeles stor ut. Han han varit med hade tillslut tröttnat, vilket verkligen är förståeligt. Under den tiden var verkligen Yaosu snäll, de få gånger de konverserat med varandra. Detta däremot tänker han inte dela med sig av, även om atmosfären mellan de två förbättrats drastiskt så är det en hemlig del av honom, som fortfarande verkligen gör ont. Att hans ex inte gillat honom tillräckligt mycket för att stanna under de mörka perioderna, tröttnat på att inte få ner honom i sängen. Nej, det har Zihao verkligen ingenting med att göra.
”Jag vet inte vad du pratar om.”

Tro det eller ej så var det precis det han fått höra under stora delar av sitt liv - att han bringade skam till släktnamnet och att han var värd mycket mindre än alla andra. Det var modern som intalat honom detta och orden satt fortfarande inpräntade i hjärnan på honom. I hans egna ögon var han verkligen komplett värdelös på alla sätt och vis, trots att fadern försökt få honom att inse annat. Den mannen behandlade verkligen alla sina barn precis lika bra, älskade dem lika mycket och hade absolut inga favoriter.
”Det kanske inte spelar någon roll för er, men det spelar stor roll för mig, okej?” Muttrade Zihao med en liten darrning på rösten. Och han tvivlade på att allt det som Joshua sagt var sant till hundra procent. Ingen kunde finna gott sällskap i någon som sjuttonåringen, det var omöjligt. Modern hade sagt det, att det aldrig skulle ske hur mycket han än försökte.
”Under hela min uppväxt lyckades mamma intala mig att jag var fel, att jag inte förtjänade någonting här i livet”, förklarade han lågmält därefter och knep ihop ögonlocken ännu hårdare. Minnena var jobbiga att tänka på, att återuppleva, men han kände att han behövde förklara sig så gott det gick. Kanske den yngre inte skulle förstå sig på set hela oavsett, däremot var det värt ett försök.

Hoppsan, nu hade Zihao förmodligen råkat slå till en öm punkt hos den andre. Kanske det varit bäst om han hållit tyst om den andres lilla crush på den äldre brodern? Han kunde till och med själv erkänna att det varit ganska påträngande av honom att nämna det där, plus att han inte direkt hade någon rätt att nysta i den andres privata funderingar. Joshua fick tycka om nittonåringen precis så mycket han ville, det var som sagt inte Zihaos ensak.
”Förlåt, jag menade inte att börja röra omkring i allt det där”, började han lätt skamset och masserade sig själv löst över ögonbrynen. ”Det är bara det att..att det typ är svårt att inte fråga när jag börjar dra en massa egna teorier”, fortsatte han ännu mer tyst och gömde ansiktet i händerna. Helvetes jävla pisskit, nu hade han helt klart gjort bort sig något enormt. Vad tänkte han ens med? Lilltån? Tånageln?
Zihao sänkte händerna efter att några sekunder passerat och blickade skyggt bort mot sextonåringen. Var han arg nu? Jo, såklart han var arg! Vem skulle inte bli det efter en sån fråga? Sjuttonåringen själv hade väl gått upp i taket och därmed krossat det vid en så pass dum fråga. Åh, varför, Zihao, varför? Du är så jävla korkad ibland.

”Det var inte så jag menade,” säger Joshua kvickt, han vill verkligen inte slå till en öm nerv. Inte för att han är rädd för Zihao eller så, vilket hade varit en rätt rimlig ursäkt, men nu är det verkligen så att han inte vill såra den andre. Uppenbarligen är det ett känsligt ämne, hans mamma verkar ha bankat in en massa dumt skit i huvudet på honom. ”Jag menar bara att ingen ut av oss kommer se det som ett problem när det kommer till att du ska bli en del av familjen, förstår du vad jag menar? Såklart det spelar roll för oss, du är lika välkommen som dina bröder trots allt.” Det är sant, så väldigt sant. Sextonåringen är inte det minsta förtjust i alla elaka ord eller hårda slag Zihao slagit hans väg, men ibland behöver man gå vidare från det och fokusera på hur personen framför en har förändrats. Under den senaste timmen har verkligen Joshuas syn av den äldre förändrats, vilket han aldrig trott skulle hända. Någonsin.
”Då har hon väldigt, väldigt fel, lyckades hon intala dig det?”

Jo, om det skulle ha visat sig att Zihao haft en liten förälskelse på Samuel hade den lilla sextonåringen velat veta varför. Men det är mest för att han är en nyfiken lillebror, som gillar att stoppa näsan i blöt.
”Vad menar du med egna teorier?” Frågar Joshua med rynkade ögonbryn. Valid question. Det är ett känsligt ämne, ja, men det har blivit mer bekvämt mellan de två och det känns inte lika farligt eller främmande längre.. det är bättre att Zihao listat ut det än Yaosu. Vilket även han kanske har, men inte sagt något. Vem vet. ”Vad för teorier?” Någon ilska känner han inte gentemot frågan som ställts, mest ledsen och besviken. Pågrund av påminnelsen. ”Om du berättar dem kanske jag berättar varför.” Där försade han sig lite, nej det verkar inte som att han ville fortsätta ljuga om det. Han kommer nog få ångra sig senare.

”Du säger det nu, men bara vänta tills jag försöker ha ihjäl någon av er”, knorrade Zihao buttert och sjönk märkbart ihop med axlarna. Lägenheten i London var en massiv fastighet, mer som ett radhus än en lägenhet. De ägde hela byggnaden och hade gjort om allting till ett enda stort etage, med källare och allt. I sin tur användes den där källaren främst till sjuttonåringens förvandlingar, mest då de inte lyckats få tag på elixiret. Det hände lite då och då, speciellt under sommarlovet. Då var det bara att säga hejdå till det varma, trevliga sovrummet och skutta ner för alla trappor. Hälften av våningen användes till andra diverse saker, så som en bastu, inomhuspool och självfallet ett hyfsat stort gym. Men bakom en av dörrarna i rummet med poolen, där låg någonting som mer liknade en fängelsehåla mitt i alltihop. Några meter innanför ingången fanns det galler, tjocka stänger som löpte mellan golvet och taket. Innanför dessa var allting bara ett enda stort kaos.
”Jag vill inte ha det såklart!” Förtydligade Zihao skyndsamt och ruskade bestämt på huvudet. ”Men ibland så blir det så i alla fall..” Usch, det var ingenting han ville prata om och förhoppningsvis hade väl Joshua menat det han sagt. Annars skulle det väl bli lite som en käftsmäll senare. En väldigt hård sådan.

Sjuttonåringens ögon lös upp en aning. Så den yngre var ändå inte så arg över det hela? Phew. Men han borde ju varit det? Äsch, varför börja fundera över det där nu när han inte längre behövde? Onödig förbrukning av hjärnkapacitet liksom.
”Teorier och teorier..det är svårt att förklara, men jag kan typ känna att du tycker om honom på det sättet”, förklarade han trevande och vände de svarta ögonen upp mot taket istället. ”Låt mig gissa, du gillar honom delvis för att han ser ut som en modell?” Undrade han sedan och höjde en gnutta på ett av ögonbrynen. ”Men det mesta grundas nog i att han är omtänksam, att han bryr sig och finns där när ingen annan gör det?” Fortsatte slytherinaren, fortfarande med en frågande ton på rösten. Allt det där var väldigt generellt, men det var ungefär det han förmådde blankt gissa sig till.

Det är tragiskt hur Joshua endast nu märker hur de har gemensamt kommande en hel del saker. Förvisso är Lewis brödernas mamma den mest kärleksfulla personen i hela universum, sönerna är så lyckligt lottade när det kommer till henne. Fadern däremot.. jo, han fick dem verkligen att känna sig vedervärdiga, helt väderlösa, som att de inte kan göra något rätt och inte har någon rätt att vandra på jorden. Det är lite liknande, hur det orsakat tillits problem för dem bägge två.
”Okej, det där är lite orättvist, om nu Samuel skulle ha ihjäl någon skulle jag inte direkt stå vid hans sida heller.” Joshua gnager sig i underläppen medan de mörka ögonen försöker tyda Zihaos kroppsspråk. Axlarna har sjunkit drastiskt, det lilla ljuset som funnits tidigare har försvunnit. ”Jag känner igen mig i det. Men lita på mig när jag säger att du förtjänar att vara lycklig, och att du förtjänar det bästa av världar.” Detta måste han följa själv, slippa vara en hycklare och göra saker och ting värre. Om Zihao ska jobba på sin självrespekt borde väl sextonåringen också göra det, men det är så lätt att glida tillbaka i gamla tankespår. Precis som Zihao tidigare sa.

Det sättet. Joshua ser ner mot Cissi igen, det är som att hon lugnar ner honom bara genom att finnas i ögonvrån. Någonstans att fly med blicken utan att det blir konstigt. Visserligen ser Yaosu bra ut, men riktigt så ytlig är han faktiskt inte. Om bara utseendet spelade in hade han lika gärna kunnat ha fallit för ZIhao, och det hade inte direkt fungerat särskilt bra alls.
”Kanske, till viss del,” svarar han långsamt, rösten lite tröttare än vanligen. Fingrarna stryker sig över den varma pälsen och ögonlocken sluter sig en kort stund. Det är lite jobbigt att se tillbaka på den tiden. ”Vi stötte bara på varandra en del i skolan, helt generellt var det ett väldigt dåligt år för mig, han var lätt att snacka med antar jag. Han var snäll, vilket inte jättemånga elever var, som du kanske vet.”