Not about angels [boknörd_ & Velleity]

Inte ens när halvbloden lämnar gläntan verkar de mörkklädda skuggjägarna slappna av, fast å andra sidan är det väl inte så konstigt. Det vet Nico själv. Omständigheterna i en skuggjägares liv (säkert halvblodens också) förhindrar en från att kunna slappna av helt. Blicken är tränad till att hitta möjliga faror, utvägar och söker sig till snabba rörelser, liksom reflexerna.
"Slappna av, gamle vän", svarar Robert Lightwood, försöker sig på något som möjligen ska påminna om ett leende, men misslyckas. Robert har aldrig haft något större sinne för humor. "Du vet vad som gäller, Keiron." Han vänder blicken mot Darius, blänger på honom. "Vi skulle nog ha gissat att det var här du befann dig, Carstairs."
Sedan flyttar han blicken mot Leah, som varken krymper eller växer under den. Hon är varken rädd eller hedrad över att Robert Lightwoods blick vilar på henne, ser mest förvirrad ut. Jace betraktar allt i tystnad. Det är som om hans glada humör sugits upp av ett svart hål. Nico undrar vad det kan bero på.
"Den där jäkla William", muttrar Robert. Han får en glimt i ögat, blir avlägsen i blicken. Han stirrar som om han ser gamla minnen långt, långt bort i horisonten. Bra eller dåliga kan inte Nico avgöra.

Lea inser snabbt att denna situationen kan klassas in på topp 3 värsta situationerna hon har hamnat i. För att inte tala om denna dagen. Mannen som verkar vara ledaren och vars namn Lea tror är Robert pratar med Keiron som om dem är vänner vilket bara ökar Leas förvirring. En sak hon bestämmer sig för är iallafall att hennes pappa ska få en ordentlig utskällning nästa gång hon träffar honom.
Robert verkar fara iväg i nåt gammalt minne medan han muttrar hennes pappas namn, kände de varandra kanske?
"Okej, nog med återblickar. Ni har berättat det ni skulle berätta, vad händer nu då?" frågar hon med förvånansvärt stadig röst. Lea har inga som helst planer på att låta dessa svartklädda mystiska typer se ner på henne av någon som helst anledning. Något hos dessa människorna triggar en beslutsam sida av henne själv som hon inte inte ens visste existerade.

Stadigheten i Leas röst förvånar Nico något. Han hade nästan trott att hon skulle drabbas av tunghäfta, men det skadar aldrig att mötas av positiva överraskningar. Eller han försökte väl intala sig själv det. En missbedömning i andras beteenden var för det första oroande, och Nico hoppades inte att det var på grund av hans (för Gabriela) oroande insomnia. För det andra sårades hans dyrbara stolthet. Nico var van vid att kunna stiga in i en folksamling och vara tvåhundratio procent säker på sin egen överlägsenhet. Kalla det arrogans om du så vill, men det ligger i den mänskliga naturen. Men helt ärligt... Nico suktade efter den avlägsna känslan om att vara normal. Kanske kunde de, han och Leah och de andra anhängarna, spendera en kväll ute, som vanliga jävla tonåringar.
Robert Lightwood rör inte en min när han förklarar att uppdraget de kallats till är "av ytterst oklar natur med många okända faktorer", men att de ser ut att hamna i Italien. Rom. Närmare bestämt Vatikanstaten. "Där himmel möter jord", var tydligen något uttryck som.. ja, längre än så orkade han inte lyssna, utan hängde kvar på den tunna tråd av hoppet om att Lea, eller varför inte Darius, gjorde det. När Nico tänkte på profetian framställdes Vatikanstaten som den uppenbara platsen. Klockan. Hopp och glömska. Mellan himmel och jord. Vad som sedan skulle hända hade de inte den minsta aning om.
"Så vilka är de som åker?" frågade han rakt ut, till en viss del medveten om att han avbrutit Lightwood mitt i en mening. Han låtsades inte märka av det, utan nickade bara mot Keiron.

Och så satt de sedan i bilen två timmar senare, den här gången utan AC, och med Nico i förarsätet och tung packning på väg mot flygplatsen.

Den första tanken som slår emot Lea i bilen på väg mot flygplatsen är att hon aldrig har flugit flygplan förut. Aldrig. Det är något med att åka i en stor metall grej som skrämmer henne, framför allt om den är i luften. Kanske är det en konstig sak att bli rädd för, med tanke på att de förmodligen ska försöka rädda världen eller något och säkert kommer dö på kuppen.
Hon drabbas plötsligt av en extrem saknad efter sina småsystrar och lillebror, till och med sin styvmamma och pappa såklart, även om hon fortfarande är sur på honom. Hon tittar undvikande ut genom fönstret där hon sitter i baksätet och försöker få bort tårarna som hotar att komma till ytan. Inte gråta. Absolut inte gråta.
Hon lyssnade inte så noga när den där Lightwood snubben berättade om uppdraget, hon var alldeles för lamslagen av dagens händelser. När det bestämdes att de skulle åka till flygplatsen för att ta nästa flyg mot Italien hade hon sprungit in i Hecates stuga och packat ner alla sina grejer i en resväska, inte den snyggaste packningen hon gjort, men den duger. Italien är också något som skrämmer henne, nytt land, nytt språk och nya människor. Hon inser hur extremt feg hon är och vilken äkta amerikanare hon också är, aldrig varit utanför staterna.
Bilen är knäpptyst, som om ingen vet vad den ska säga. Tillslut bryter Lea tystnaden med en alldeles vardaglig fråga:
"När går flyget?"

Nico släpper blicken från vägen och kikar i backspegeln. Han möter Leas klara blick och försöker svälja den lilla, växande och otroligt ovana, känslan av rädsla.
"Halv åtta", harklar sig Darius tillsist, som befinner sig i framsätet. Han sitter med en bok i handen - Iliaden, konstaterar han förvånat - och har fötterna på instrumentbrädan. Han hade byggt en fasad av lugn runt sig, men de spända axlarna och eggen i rösten avslöjar honom. En typisk Carstairs, alltså.
Nico har varit i Rom förut. Han minns det som en livfull stad med en annorlunda anda än någon annanstans han varit.
"Så vi är framme i Rom vid typ fem", suckar Nico, vänder bort blicken från Leah och byter radiokanal till någon som inte spelar skitmusik. "Sen när vi checkat in på hotellet har vi, eller ni, rättare sagt, ungefär åtta timmar på er att sova."
"Bestämmer vem?" frågar Darius, som möter Nicos blick för första gången sen mötet med skuggjägarna.
"Jag", svarar Nico leende. "Vi behöver eftermiddagen och kvällen på att utforska Rom. Ni kommer älska det."
Nico uppfattar Leas himlande i baksätet, men bestämmer sig för att ignorera det och kastar en bit nektar åt henne. "I nödfall."
Deras packning hade knappt fått plats i bakluckan respektive det tomma sätet bredvid Lea. Darius hade packat sitt absoluta minimum och med tanke på hur mycket Nico - som hade varit tvungen att packa om! - hade med sig antog han att han skulle bli bestulen. Av båda två. Lea var, som han själv, en ordentlig packade. Det uppskattade han, förutom när de varit tvungna att fylla bilen. Dessutom blev han konstigt varm inuti av tanken på någon av dem, och nej han visste inte vem, i hans kläder. Alla hade de med sig ordentligt med pengar, fast Nico var stormsäker på att de kunde Lara sig otroligt långt på att flirta. Vilket Lea inte skulle göra så lätt.

Leas första reflex är att fråga om det är halv 8 på kvällen eller på morgonen. Sen inser hon att det nog är på kvällen, det är bara hon som helt tappat tidsuppfattningen.
Hon har alltid sovit lite halvdåligt på lägret och är van vid sena kvällar och nätter utan sömn på grund av plugg, men den sortens trötthet som denna dagen har gett henne är helt ny. Men så länge hon inte svimmar av trötthet eller något så ska det nog gå an.
Hon himlar med ögonen åt Nico när han berättar om hur de ska utforska Rom och att de kommer älska det. Det tror hon absolut på, helt säkert ja.
Hon är dock inte säkert på vad hon tycker om den där Darius. Han känns som en trevlig person, men är alldeles för mycket skuggjägare än vad hon egentligen klarar av. Men Lea är ingen dömande person, han är säkert jättetrevlig ändå.
De svänger in på flygplats parkeringen just som regnet börjar ösa ner, typiskt.
Plötsligt drabbas Lea av en plötslig längtan efter kaffe, hon har alltid halvt-gillat halvt-ogillat kaffe men nu bara måste hon bara ha det.
"Jag ska bara köpa kaffe!" säger hon innan hon skyndar iväg genom regnet som får henne att se ut som en våt hund.
Väl inne i värmen på flygplatsen lyckas hon få tag på en rykande mugg espresso som hon snabbt börjat smutta på. Värmen sprider sig genom kroppen och för första gången efter profetian känns hon sig lugn där hon står och kollar på alla människor, vanliga människor, som skyndar mellan flyg och affärer, medan hon väntar på Nico och Darius.

Darius gyllene ögon är uppspärrade och Nico himlar med ögonen åt hans förundran. Han klänger sig fast på Nicos tröjkant när de plöjer igenom människorna för att nå Lea.
Hon står där med genomblött hår - vädrets humörsvängningar hade varit otroliga idag - och en rykande mugg i handen. Hon gör ett försök att le genuint, men tröttheten dämpar glädjen och nyfikenheten i ansiktsuttrycket, men han ser att den finns i hennes ögon. Nico känner sig lättad, men han undgår inte att lägga märke till blickarna trion drar till sig.
Han ska inte ljuga; han förstår varför. Han vet att de är attraktiva allihopa, men han ändå kryper det lite under skinnet av uppmärksamheten. När de checkat in det som inte är handbagaget (vilket är majoriteten) går de igenom säkerhetskontrollen och sedan till Starbucks. Nico är nämligen sugen på deras gröna isté och han tänker inte betala, och därför passar det honom perfekt att det är en milt attraktiv tjej i nittonårsåldern som står i kassan just då.
Det rävröda håret är uppsatt i en stram hästsvans och de vita ögonfransarna är otroligt uppseendeväckande. Sättet hon rör sig på är mycket försiktigt.
Nico ställer sig i kön som om han funderar riktigt ordentligt på vad han vill köpa. Darius och Lea ser misstänksamma ut när den framför honom betalat och det plötsligt blir hans tur att kliva fram, men de säger inget. Tur för dem, tänker Nico och motstår lusten att himla med ögonen, för nu står han mittemot kassörskan.
"Vet du vad du vill beställa?" frågar hon monotont, men när han brister ut i ett leende ser han hur det rycker lite i hennes öga.
"Jag är inte helt säker", svarar han, låter ordcharmen sippra ut. Men bara lite. "Vad rekommenderar ni?" Effekten är direkt. Den rödhåriga tjejen fnittrar och låter sig själv studera honom helt fritt, innan hon lutar sig framåt över bordet som separerar dem. Nico fångar Darius blick, som besviket skakar på huvudet. Nico hånler bara tillbaks.
"Om man tänker på vädret ute skulle jag säga något varmt, som vår Mocha kaffe, eller om du vill ha något friskt, det gröna istéet!" Hennes röst är lågmäld och djup och Nico ler snett mot henne.
"Det sista låter perfekt", svarar han, och snabbt som blixten är drycken färdig och i hans hand. Nico är nöjd; han ansträngde sig inte ens.
Det är inte Lea och Darius, som båda två ger honom mörka blicka fyllda av besvikelse och uppgivenhet. Nico bestämmer sig för att harkla sig och lätta stämningen något.
"Så, vi ska möta vår guide, någon ryss, imorgon kväll, förresten", säger han.

Miljön på flygplatsen gör Lea lugn men samtidigt lite illa till mods. Det skulle vara så lätt att försvinna i folkmassan eller bli lurad, rånad eller vad som helst. En av hennes värsta mardrömmar är just det, försvinna i en folk massa och aldrig bli hittad igen, kanske bli mördad eller något. Till slut skulle alla sluta sakna henne och glömma henne, det skulle bli som om hon aldrig existerat.
Lea himlar med ögonen åt Nico när han kör sitt lilla trick. Samtidigt är hon besviken på honom, han borde inte ordcharma vanligt folk bara för att det kanske är lite kul och han slipper betala, hon vet ju att han har pengar.
Själv känner hon att hon definitivt behöver ännu mer kaffe då hennes förra mugg tog slut alldeles för fort.
"En Caffe latte, tack" säger hon till tjejen i kassan, som fortfarande ser lycklig ut efter sin konversation med Nico. I smyg himlar Lea med ögonen åt henne.
Hon tar med sig sin kaffe och sätter sig i en soffa i ett hörn av starbucks.
Lea reagerade knappt på att deras guide är rysk heller, även om det är lite märkligt. Hon känner sig liksom lite avtrubbad, som om det är en glasskiva mellan henne och resten av världen, lite lik känslan av att bli överväldigad som hon kände under sin första dag på lägret.
Nico och Darius kommer snabbt och sätter sig vid hennes bort.
En känsla håller på att smyga sig på henne, en känsla av att något dåligt kommer hända men hon skakar snabbt av sig den.
"Så, hur är det att flyga? I ett flygplan då alltså?" frågar hon dem lite nyfiket.
Konstigt nog är det något hon är nyfiken på, hon har alltid velat följa med sin pappa till Europa, mest för att hon alltid velat flyga. Varför vet hon inte, hon är ju ända höjdrädd och mår illa av att åka buss länge så vem vet hur det går med att flyga då.

Nico skrockar och tänker precis dra världens rövarhistoria, men blicken han får av Darius är tillräcklig för att han genast ska stänga munnen. Han känner sig nästan lite snopen över den snabba reaktionen, men han flinar mott Lea.
"I början är det typ lite ryckigt, men sedan svävar man typ. Det känns inte så konstigt, lite som om man är stilla i luften fast att allt utanför förändras. Och man kan få lock i öronen. Ibland kan det bli turbulent och då guppar det." Darius röst är som honung och den trögflytande sötheten gör Nico alldeles dåsig, även om samtalsämnet knappast intresserar honom. I landningen rycker det också till lite när man når marken, fast det är lätt den bästa delen." Darius skrattar lågt, och Nico rycks ur sin förtrollning och kikar på honom mellan ögonfransarna. Hans gyllene yttre sticker ut i allt det grå. Och Nico tänker att det är först nu han haft en ordentlig konversation och talat mer avspänt med någon av dem. Han vet inte hur han ska känna om det.

Rom tar emot dem med en mörkblå gryningshimmel. Den lilla taxin som tagit dem till hotellet skramlar över kullerstensgatan, vilket verkar oroa Lea, men den känns åtminstone säkrare än plåtburkarna hemma i Mexiko.
Nico känner sig som om han är fast i en trans. Allt sker liksom i slowmotion, och han lyckas gång på gång stänga ut Leas, Darius eller taxichaufförens försök till konversation. Och han vet vad det syftar på - tröttheten. Ändå skulle han lätt kunna vara vaken länge till, fast han vågar inte riskera att hans reaktionsförmågor eller andra sinnen på något sätt skulle trubbas ned.

Flygresan gick förvånansvärt bra, även om Lea mådde lite illa så var det inte så hemskt. Hon försökte sova, men trött tröttheten var det svårt att komma till ro på planet.
Hennes första intryck av Rom är helt klart att det är en stor stad, dock skulle hon säga att den är mindre än New York, inte i yta dock. New York är mer hoptryckt och har fler invånare.
Sen fascineras hon av den fina arkitekturen. De fina väggarna och balkongerna, de hade till och med turen att få se en glimt av Colosseum i taxin på vägen dit. Lea hade hyfsat snabbt gett upp sina försök att prata med Nico, vilket även Darius verkar ha gjort. Det märks ganska tydligt att han är trött, även om han nog inte skulle erkänna det.
Det sjukaste med detta enligt Lea är helt klart att det egentligen inte gått så lång tid. Enligt taxichaufförens klocka är klockan typ strax efter 5 på morgonen, alltså har hon varit vaken i 20 timmar, typ. Det är ju inte alls så farligt egentligen, men med tanke på att de 20 timmarna har vänt upp och ner på hennes liv fler gången än hon kan räkna så blir det ganska utmattande. Hon blir helt förtvivlad när hon tänker på att hon för inte mindre än 20 timmar sedan stod i sin stuga och klagade på att Alina inte gått upp henne. En liten tanke om vad Alina och även Sarah tänker om henne efter allt som hänt kommer över henne, tillsammans med saknad. Sarah är säkert rätt avundsjuk på henne, enbart på grund av Nico då men en avundsjuk Sarah är inte kul, så lite skönt är det väl att inte vara där.

De upp sin onödigt stora packning in till rummet på hotellet. Solen lyser redan in genom rummets stora fönster och färgar delar av rummet gult.
Lea ställer ner sina väskor och går raka vägen fram till den närmsta sängen och lägger sig under täcket. Fortfarande med jeansen och allt på. I vanliga fall skulle hon aldrig sova med jeans på, men denna gången får det helt klart bli ett undantag. Fine, hon kommer helt klart se ut som en mumie imorgon, Hon borstar ju inte ens håret eller duschar, trots deras saltvatten incident tidigare på dagen.
"Förbaskade sol" muttrar hon innan hon tar kudden över huvudet och somnar förvånansvärt kort där efter.