Eredhel PRS Emma07 & wolfy

Då han satte sig ner bredvid henne i gräset vände hon blicken mot honom, studerade nyfiket hans ansikte med sina bärnstensfärgade ögon. Det var första gången under kvällens gång som hon verkligen tog sig tid att se på honom, och hon förundrades än en gång över hur vackra hans blåa ögon var. Hela hans ansikte var som taget ur en saga, som om hans skapare tagit extra god tid på sig för att göra honom. Då han bad henne att träffa honom igen vek hon undan med blicken samtidigt som hon strök en hårslinga bakom örat.
"Eftersom du ber så snällt," svarade hon honom leendes efter en stund och sneglade på honom i ögonvrån.

Hon var så fantastiskt vacker. Ailred hade kunnat ägna hela kvällen bara åt att titta på henne och beundrade henne, ta in varenda liten detalj i det där söta ansiktet. Och det faktum att hon ville träffa honom igen fick honom att bli alldeles varm inombords. Han log mjukt.
"Bra, för jag kan knappt vänta tills jag får umgås mer med dig", sade han mjukt, fortfarande med blicken helt fäst på hennes otroliga ögon.

Puffelipuff

Ailred hade den senaste tiden tillbringat en hel del tid med Candra, vilket varit guld värt. Han hade bara fastnat mer och mer för den här fantastiska tjejen, och hoppades verkligen hon skulle stanna här länge. Men han hade haft tid med annat också, som vanligt hade han nästan varje dag tillbringat åtminstone en stund i skogen med Amethyst under ursäkten att han bara begav sig till skogen. Idag dock så hade han inte varit där än, utan hade hjälpt Aralion med ett av husen i byn och var nu påväg hem till sig igen där han och Candra stämt möte dagen innan. Det hade tagit lite mer tid än han hade tänkt, så han antog att hon redan hunnit dit när han väl kom in genom dörren.

Candra hade anlänt lite i förtid hem till Ailred. Dörren var olåst men det verkade inte som han var hemma. Hon tog sig ändå friheten att bjuda in sig själv, sysselsatte sig med att se sig om hemma hos honom medan hon väntade på att han skulle dyka upp. Som tur var behövde hon inte vänta särskilt länge.
"Hallå främling," hälsade hon då hon hade snurrat runt, betraktade honom med nyfikna ögon. Precis som vanligt såg han oerhört stilig ut.

Ailred log då han upptäckte att hon mycket riktigt redan var där. Hon såg strålande ut, men det gjorde hon visserligen alltid och särskilt enligt Ailred.
"Hej på dig också snygging", svarade han genast med ett brett leende.
"Jag hjälpte Aralion med ett par grejer, men hoppas det inte gör nåt att jag blev lite sen", sade han snällt, samtidigt som han drog av sig tröjan - den hade blivit rätt smutsig efter att han hjälpt till så fick byta till en annan istället. Att vara barbröstad inför henne var inget som bekymrade honom, trots allt var han ganska förtjust i henne. Hans märke hade han egentligen inte en tanke på, även om det syntes tydligt var det ganska sällsynt att nån visste vad det betydde. Det var på axeln det satt, nästan som en tatuering fast mörkt blålila, och såg ut ungefär som 3-4 små fjäll.

Ett leende växte sig långsamt fram på hennes läppar, det var ju just typiskt honom att tilltala henne med ett smeknamn. Oftast var det just något i stil med 'snygging'. Candra var inte helt säker på vad hon tyckte om att hennes utseende verkade ha så stort fokus, trots att hon var säker på att han enbart menade väl med komplimangen. Hon hörde knappt vad han sa eftersom hennes blick fastnat på ett blålila märke på hans axel. Först hade hon trott att det bara var ett blåmärke men hon hade snabbt kommit på andra tankar. Med ljudlösa steg gick hon fram till honom, och sträckte ut sin hand för att stryka fingrarna över märket.
"Vad är det här för något?" undrade hon andlöst.

Ailred såg upp då hon kom fram till honom, hade precis varit påväg för att hämta en annan tröja men stannade till då hon kom fram och rörde vid hans märke. Han tvekade lite, osäker på vad han skulle svara. Han ville ändå på något sätt berätta sanningen för henne, men var lite osäker. Ändå trodde han inte att hon skulle göra något för att skada dem eller något.
"Det är ett slags märke, för den arten jag tillhör", sade han till slut. Tilliten till henne vann, och trots allt var allt det här en hemlighet han länge gått och burit på och egentligen gärna skulle ha någon att dela den med. Han lade sin hand över hennes.
"Följ med så ska jag visa. Jag kan förklara på vägen", sade han - han hade ju sagt att han var hälften alv och hälften människa, och för det blev man inte märkt.

Fortfarande med blicken stadigt vilande på märket, strök hon fingertopparna över hans hud. Hon kunde inte riktigt förklara varför men hon fick gåshud. Candra vände upp blicken till hans ansikte då han avbröt tystnaden som vilat över dem, särade smått förundrat på läpparna åt förklaringen han gav henne. Då han placerade sin hand över hennes glömde hon nästan, för en kort stund, bort allt annat. Det var som om bara de två existerade. Hon nickade lite då han bad henne följa med honom.

Bara att ha henne så nära och ha hennes hud mot sin var fantastiskt. Han kunde knappt förstå att hon faktiskt ville vara med honom av alla, och varje liten nerv av honom var som om de skrek efter att få vara nära henne. Och han tillät sig också att falla för det, och lutade sig närmare för att kyssa henne - för varför skulle han egentligen stå emot det? Med tanke på vad hon snart skulle få reda på om honom så kanske hon snart aldrig ville veta av honom igen. Han kysste mjukt hennes läppar innan han lätt drog sig undan igen och log lätt.
"Men jag borde nog få på mig en tröja igen innan vi ger oss av", sade han med ett snett leende.