PRS Nymphadora Black

Ava funderade en stund. Visst, de var tributer från samma distrikt och förväntades att samarbeta en viss del. Samtidigt så blev de fiender sekunden de blev utsläppta i arenan, var det verkligen så bra att berätta om sina färdigheter då? Inte för att Ava hade så många, men ändå.
”Närstrid” sa hon och tittade på Cress. Ava var bra på att slåss från en distans, med ett spjut eller en lång pinne i handen. Hon behövde definitivt öva på att slåss nära någon annan. Kasta knivar var hon duktig på, men hon skulle inte kunna slåss med dem i en närstrid. Pilbåge hade inte varit så dumt att lära sig heller, även om hon var duktig på att kasta spjut högt och långt om det skulle behövas.

Ava tog en klunk vatten, och såg hur Aldar tittade på glaset i hennes hand som om han var rädd att hon skulle kasta det på honom som väggen i hennes sovrum. Intressant att en enda händelse fick honom att gå på tå runt henne. Han verkade verkligen inte förstå vad problemet var, vilket irriterade Ava en hel del.
Släpp det, de har en annan uppväxt än du.
Det var ju sant, men Ava tyckte fortfarande att det var sjukt hur man kunde vara glad och lycklig över ett program som gick ut på att se på när ungdomar dödade varandra live. Ava hade hört om personer i Huvudstaden som tog vaken-piller, piller som gjorde att de inte behövde sova på ett eller två dygn, så de kunde sitta uppe och titta på Spelet dygnet runt. Sjukt.

Cress märkte att Ava tvekade lite innan hon svarade, som om hon inte var helt säker på om det var rätt beslut att berätta det. Detta gjorde Cress lite stressad. Om hon inte ens ville berätta om vad hon skulle träna på, som Cress dessutom skulle få reda på inom ett dygn ändå, så kanske hon inte var så pigg på tanken att samarbeta heller. Tillslut svarade hon. Det var ett kort svar, men ändå.

Aldar fortsatte prata på i glad ton om spelen men Cress såg att han tittade vaksamt på Ava, som om hon skulle kasta glaset i huvudet på honom. Cress började bli mer och mer irriterad på Aldar. Han var så glad men samtidigt så misstänksam mot dem. Förvissa så gillade alla i Huvudstaden Spelen. Cress hade hört att alla som inte jobbade med Spelen fick ledigt från sina jobb för att kunna titta så mycket som möjligt. Folk satsade pengar. Det var det enda det pratades om i flera veckor. Men Aldar skulle ändå hjälpa dem, då kunde han vara så glad över att de skulle dö inom en snar framtid.

Tillslut fick Cress nog. Han harklade sig och tittade menande på Finnick för att han skulle fatta vinken.
”Så, Finnick, vad är planen? För spelen alltså?”
Finnick tog en klunk av den mörkblåa vätskan i sitt glad innan han svarade.
”Först och främst behöver ni samarbeta” han tittade på Cress och Ava för att se deras reaktioner men Cress satt bara tyst och oberörd, han ville inte framstå som svag även om detta var vad han hade hoppats på. ”Karriäristerna kommer göra det och om någon av er ska ha en chans att vinna behöver ni varandras hjälp, så länge det går... Försök inte heller komma för nära Cornucopia, javisst, de bästa vapnen vinns längst in men där är även de bästa tributerna och de värsta striderna. Få med er ett tillräckligt bra vapen och en ryggsäck med utrustning och stick sedan”

Samarbeta och hålla sig undan från Cornucopia. Två rätt självklara saker om man inte var karriärist. Distrikt 4 var visserligen ett karriärist-distrikt, men Ava var det definitivt inte och det verkade Cress inte vara heller. Det kunde däremot vara en fördel att låta andra tro att de var karriärister, för då skulle de hålla sig undan från dem till en början. Alternativt slå sig ihop med dem, och då hade de de starkaste på sin sida. Ava nickade för att visa att hon höll med, men samtidigt ville hon in till Cornucopia för att skaffa ett spjut, något som skulle hjälpa henne en hel del. Däremot var det en stor risk, eftersom sådana vapen var placerade långt inne i hornet, och man behövde ta sig förbi många människor för att få tag på det.

Ava harklade sig.
”Kan det finnas en poäng i att låta dem tro att vi är karriärister?” Frågade hon och tittade på Finnick. Han tittade nyfiket på henne, det verkade som om han inte har funderat i de banorna innan.
”Intressant idé” sa han långsamt, som om han behövde fundera lite.
”Det är riskfyllt, men för även med sig att ni inte är ett hot från början i alla fall” fortsatte han och tog en klunk av sin dricka.
”Däremot kan det bli problem i slutet, om det bara är ni kvar mot karriäristerna” sa han och lutade sig bakåt. Han studerade Ava i ett par sekunder, som om han försökte lista ut hur hon fungerade. Ava själv fokuserade istället på sin mat, och att försöka få tankarna att sluta snurra.

Framställa sig själva som karriärister? Cress blev förvånad. Visst hade han tänkt på att Distrikt 4 var ett karriär-distrikt och att de flesta förväntade sig två vältränade ungdomar, och de var en bonus om de var frivilliga, men Cress var långt ifrån karriärist. Cress var mer förberedd för spelen än många andra då han hade tränat lite med en treudd, men det hade aldrig varit något seriöst. Och verkligen inte som övning inför arenan.

Cress gissade att Ava ville åt bättre vapen, sånna vapen som bara karriäristerna brukade ha. Finnick verkade också tycka att det fanns en poäng med att testa den taktiken. De skulle ha mycket lättare att överleva den första halvan av spelen. Karriäristerna skulle inte döda dem, ingen annan skulle våga göra det heller, och de skulle ha mat. Men det var att ta en stor risk...

”Vad händer om karriäristerna inte vill samarbeta med oss?” frågade Cress, han visste själv svaret men han ville få Finnick uppmärksam på det.
Cress stoppade en tomat i munnen och sneglade på Finnick. Deras mentor granskade Cress och funderade ett tag innan han svarade. Det kanske bara var inbillning men Cress tyckte att Finnick såg aningen stressad ut.
”Förhoppningsvis klarar ni er ändå. Har ni otur så, ja, så kommer Karriäristerna tro att ni är starkare än vad ni är och se er som ett hot” Han stannade upp i några sekunder, tittade på Aldar och fortsatte sedan, denna gången mer tveksamt. ”Och det kommer även de andra deltagarna att göra...”

Ava visste att det var svårt att planera en taktik för Hungerspelen, men hon hade hoppats på att det skulle vara lättare. Ett felsteg och hon skulle aldrig få se sin mamma igen. Finnick harklade sig.
”Ni får fundera lite över hur ni vill göra. Det är alltid ett bra sätt att gå till träningarna tidigt och titta till konkurrensen, det är lättare att ta ett beslut då. Det är ett mindre antal karriärister i år, eftersom Distrikt 4 inte har några i år” sa han och Ava nickade för att visa att hon hade lyssnat. Hon hade ingen aning om vilka de andra tributerna var, hon hade ju inte sett några andra dragningar eftersom hon själv hade blivit vald. Hon undrade vad de skulle vara för människor, och om hon skulle kunna skapa några allierade. Det var alltid bra att ha allierade i Arenan, problemet var att det alltid kom till en punkt där de allierade vände sig mot varandra. Lite som det skulle bli med Cress och Ava. Det kändes egentligen ganska märkligt att sitta och äta middag och prata om taktik när de visste att i slutändan skulle de inte längre hålla ihop.

Ava åt upp sin mat och lutade sig tillbaka i stolen. Det var underbart att känna sig helt och hållet mätt, det var inte ofta det hände hemma hos henne. Hennes tankar gled tillbaka till hennes mamma, och Ava hoppades att hon hade det bra. Med tanke på hur mamman hade reagerat när Scarlet blev utvald, så kunde Ava förmodligen inte hoppas på för mycket. Den här gången hade hennes mamma inte en dotter att få stöd av. Hon var helt ensam i det lilla huset som hade varit Avas hem de senaste 17 åren. Det var perfekt storlek för tre stycken, och inte alltför dyrt att hålla efter. Det var ett hus som Ava innerligt hoppades på att hon skulle få se igen, och hon hade bestämt sig för att ha inställningen att det var när hon såg det igen, och inte om. För hon hade inget annat val, att vinna Hungerspelen var hennes enda sätt att rädda sin familj. Problemet var bara att det stod 23 andra ungdomar mellan henne och vinsten. Ungdomar som var tvungna att dö för att hon skulle få sin önskan uppfylld.

Sekunden du tar steget in på arenan kommer allt det där släppa, du har sett det så många gånger, tänkte hon för sig själv. Det var sant. De hade sett många gånger att tributer hade varit försiktiga under de första dygnet i Arenan. Men det ändrades sekunden deras liv var i fara och man skyddade det man älskade mest inne i Arenan; sig själv.

Cress nickade som svar till Finnick. Han skulle tänka över saken men han tvivlade på att de skulle gå säkra bara för att de samarbetade med de starkaste. De flesta karriärister hade inget problem med att döda sina allierade om det skulle behövas. Oavsett om det var i början eller i slutet så kunde de svagare karriäristerna aldrig slappna av helt. Om de skulle ställa till med problem, avsiktligt eller inte, eller om de skulle börja ses som ett hot så var de starkaste karriäristerna, de som ofta även bestämde, inte sena med att på ett eller annat sätt avsluta den andres liv.
Då Cress absolut inte skulle vara en av de starkare visste han att när det inte var så många motståndare kvar så skulle han lätt kunna göras av med. Behövde de andra honom inte längre skulle de hellre döda honom då än att låta honom bli ett hot i slutet. Därför lovade Cress sig själv att om han ändå gick med på att låssas vara en karriärist skulle han åtminstone bete sig som om han var oersättlig.

Sen så fanns det ju ett annat problem också. Att döda. Och det skulle bli ännu svårare om han skaffade för många allierade. En del av dem skulle han förstås kunna hålla på avstånd och sedan döda. Men några skulle han ändå kanske bli kompis med, eller iallafall lära känna lite, och dem skulle det bli mycket svårare döda. Det var illa nog att han skulle behöva göra sig av med Ava för att då komma hem, om ingen annan gjorde det först, han behövde inte fler personer att bry sig om och sedan sätta treudden i. Men Ava ville han i alla fall samarbeta med.

Cress åt upp det sista på tallriken och tog en klunk ur glaset framför honom. Nu fanns det en ljusgul dricka som smakade citrus i det. Han tittade runt sig och såg att alla hade ätit upp. Plötsligt fick han en bild av hans egen familj som satt runt middags bordet hemma. Hemma. Han måste få komma hem igen. Han måste få se sin familj. Han kunde inte låta sina yngre syskon hemsökas av bilder på hans död. Han kunde inte låta sina föräldrar att gråta sig till sömns varje natt. Men åter igen slog Cress bort de tankarna.

En avox kom fram till bordet och började plocka bort tallrikar och glas. Det var en ung man med lockigt mörkt hår och blås ögon. Cress mötte hans blick och gav honom ett svagt leende.
”Träningarna börjar nio imorgon, vi äter frukost klockan åtta och då, Cress och Ava, vill jag ha era första åsikter angående taktiken” sa Finnick och tog en sista klunk vatten. ”Vid lunchen vill jag ha era slutgiltiga beslut”

När middagen äntligen var över och Finnick berättade hur morgondagen skulle se ut, kände Ava sig lättad. Hon ville bara komma därifrån så hon kunde rensa sina tankar lite. Hon reste sig upp och lämnade bordet. Hon kastade en blick på sin systers foto innan hon försvann in i sitt rum. Hon tog ett djupt andetag och satte sig på sängen. Hon kände hur hennes kropp började skaka när tårarna tryckte på bakom ögonen. Långsamt, långsamt började hon snyfta tyst och hon kände hur hon blev blöt om kinderna när tårarna rullade ner. Alla intryck och känslor som dagen hade fört med sig slog henne med full kraft, och det kändes som om hon skulle tappa andan. Hon undrade om Scarlet hade haft samma känsla.

Ava reste sig upp och började vandra runt i rummet, fortfarande med tårarna stilla rinnande längst med kinderna. Hon var glad att det inte fanns några kameror som kunde fånga detta på film i alla fall. Ava grät aldrig framför folk, och den regeln skulle definitivt inte få något undantag i Arenan. Att visa sig svag var detsamma som att lägga sig ner och dö frivilligt. Inga sponsorer skulle någonsin ge henne något om hon grät och var rädd. Framförallt skulle de andra tributerna se henne som ett lätt byte om hon visade sig svag. Därför släppte hon ut alla känslor här och nu, så det var gjort innan hon släpptes ut i Arenan.

Ava vandrade runt i rummet en lång stund och beslöt sig sedan för att utnyttja lite av den lyx som fanns här inne. Hon hällde upp ett bad och lade sig i det sköna vattnet, med musik som strömmade ut ur högtalarna på väggarna. Väggarna var av kakel som var målat i havsfärger, och Ava slöt ögonen i hopp om att fokusera på annat. Det gick inte riktigt som hon hade tänkt sig. Efter en bra stund i badet torkade hon sig och drog på sig kläder. Hon satte upp håret och såg till att det inte syntes i hennes ansikte att hon hade gråtit. Hon suckade och gick ut genom dörren. Resten av lägenheten var tom, men det hördes röster från vardagsrummet, det verkade som om Finnick, Ryan och Armida hade bestämt sig för att vara sociala. Ava smet ut genom dörren och in i hissen. Det fanns en knapp ovanför nummer 12 som hette Tak. Ava tryckte på den och hissen tog henne till önskad våning inom ett par sekunder. Ava gick ut och såg en dörr. Hon öppnade den, och fann sig själv uppe på en avsats på taket. Den var klädd med blommor och utsikten var faktiskt ganska vacker. Ett svagt hummande gav Ava informationen att det låg en skyddande, osynlig vägg över avsatsen, för att hindra tributer från att ta sitt egna liv.

Marken var lite kall, men det kändes ändå skönt när Ava satte sig ner. Hon tittade upp mot stjärnorna och pillade på sitt halsband. Hon tittade mot dörren som var stängd, och kände hur fingrarna pillade med berlocken. Det lilla hjärtat öppnades, och ut från det kom ett hologram. Det var en video på Ava, dock ett par år yngre än nu. Hon sprang på en äng, och bredvid henne sprang en identisk person. De båda flickorna skrattade, innan Scarlet hoppade upp på Avas rygg. De båda flickorna snubblade ner på marken och rullade runt i gräset och tjöt av skratt.
”Jag saknar dig” mumlade Ava för sig själv.
Jag saknar dig också.

Ava smet in på sitt rim och Aldar frågade de resterande om de ville ha choklad och något annat som han kallade för chips, vilket Cress absolut inte kunde säga nej till.
Aldar visade dem in i ännu ett vardagsrum, i detta fanns en röd soffgrupp i mitten som omringade ett glasbord och stora tavlor hängde på väggarna, i övrigt var rummet tomt. En avox hade redan varit inne och ställt fram skålar med choklad och andra saker som Cress inte kände till, i en av dem fanns antagligen vad Aldar kallade chips.

När Cress väl hade lyckats sluta tänka på Spelen så hade han det ganska trevligt. Finnick hade plockat fram en kortlek, något som Cress kände till men aldrig hade spelat med, och Ryan och Aldar lärde de mängder av olika spel. De beställde in dricka; Cress fick en med smak av hallon.
De skämtade och skrattade så hysteriskt att det förmodligen hördes ner till Distrikt 1 våning. De snackade om allt från snacks till snygga kläder och pt choklad. Cress hade kunnat hålla sig ifrån att tänka på morgondagens träning ganska länge, tills Aldar började spekulera kring hur de andra tributernas kläder skulle se ut under de kommande intervjuerna. Finnick gav honom en varnande blick men tankarna hade redan börjat sätta igång i Cress huvud.

Han kom ihåg varför han var här. Personerna som Aldar så glatt pratade om var samma som om några dagar skulle vilja köra ett spjut genom Cress kropp. I hans huvud spelades scener från tidigare år upp. En ung flicka som låg ner på marken. En äldre pojke drog upp svärdet som satt nerborrat i flickans mage. En pojkes brända kropp. En grupp tributer som låg döda på marken, alla med en pil som stack ut från hjärtat.
Det höll bara på i några sekunder men Cress blev mer och mer illamående.
Han fick inte sluta som de andra. Och med ens slog det honom. Allt det som han precis hade sett uppspelat i huvudet. Allt det var karriäristers verk. Skulle han klara sig undan det var han tvungen att själv framstå som en karriärist.

Han återvände till verkligheten av att Finnick skakade hans axlar.
”Hur går det?”
”Bra, tror jag”, svarade Cress men han mådde skit.
”Tror att du skulle må bra av lite frisk luft, det finns en takvåning”, sa Finnick och pekade uppåt med ett finger.
På svaga ben reste sig Cress upp och stapplade ut ur rummet. Han tog sig in i hissen och tryckte på knappen högst upp, den som det stod Tak på.
Dörrarna stängdes och hissen sattes i rörelse.

När Cress kom ut på takvåningen nöttes han av en fantastisk syn. Härifrån hade man utsikt över hela huvudstaden som var upplyst av tusentals ljus.
Han vände sig om och fick syn på Ava som stod med ryggen vänd mot honom. Cress gick fram till räcket och tittade på henne.
”Hej”, sa han försiktigt. ”Hur är det?”

Ava spelade upp hologrammet om och om igen, hon kunde inte slita ögonen från det. Saknaden av hennes syster hade varit stor sedan dagen hon fick sitt huvud krossat med en sten, men ibland var saknaden större än någonsin. Det kändes som om något skar i Avas hjärta, och att det aldrig skulle sluta blöda.

Halsbandet hade hon fått av Scarlet i födelsedagspresent, bara dagar innan Scarlets namn hade dragits från glasskålen. Ava visste fortfarande inte hur hennes tvilling hade fått tag på det; det var omöjligt att få tag på saker som
Inte fanns i ens eget Distrikt. Halsbandet var förmodligen förbjudet eftersom det klart och tydligt var en produkt från Distrikt 1. Inte för att någon hade anmält henne än, Peacekeepers brydde sig oftast inte om småsaker, det hade de inte tid med.

Ava fingrade på guldhjärtat länge, och stirrade ut i luften. Hur hade hon hamnat här? Först Scarlet, och nu Ava. Hon undrade svagt om det var riggat; ibland var vissa saker angående Hungerspelen för otroliga för att vara sanna. Kanske hade Scarlets ord om att Ava skulle komma tillbaka starkare triggat något hos Spelledarna? Möjligheten fanns, men det skulle Ava aldrig få reda på.

När dörren bakom henne öppnades smällde hon snabbt igen guldhjärtat och vände sig om. Det var bara Cress. Hon kunde inte låta bli att ge ifrån sig ett flin.
”så bra det kan vara när man ska in i en arena och försöka komma ut levande” sa hon och slängde över flätan som fallit fram bak på ryggen. Hennes gröna ögon studerade Cress.
”Du själv då? Förutom det uppenbara” sa hon och gestikulerade för att visa att hon menade det hon precis hade sagt.

Cress blev ändå lite överraskad över att Ava ändå försökte vara lite trevlig. Det var ju vad Cress hade hoppats på men han hade väntat sig ett lite mer ovänlig ton, och han hade ju inte kunnat klandra henne om hon hade behållt samma attityd som innan. Spelen tog hårt på alla, möjligen med undantag från vissa karriärister. Och det var klart att det faktum Ava eventuellt skulle behöva gå samma öde som sin syster till mötes gjorde att allt påverkade henne extra mycket. Men Cress blev glad att Ava i alla fall verkade anstränga sig lite, Finnick ville väl att de skulle samarbeta och det skulle underlätta om Ava inte var helt motsträvig

”Tja, finns det något som inte är uppenbart?”, frågade han med ett litet ironiskt skratt. ”Jag saknar ju min familj, och jag oroar mig en del för mina yngre syskon”

Där kom det. I samma stund som han sa ordet syskon insåg han hur dumt det var. Han hade precis trampat på Avas ömma punkt, och det kändes nästan orättvist att säga att han var orolig för sina syskon. Ava hade förlorat sin syster och bästa vän, hennes öde var mycket värre än Cress. För att försöka styla över det hela fortsatte han i en lätt skämtsam ton.
”Åh, juste ja, glömde nästan, det är ju den här lilla detaljen med att jag måste komma på ett sätt att överleva också. Och att jag antagligen kommer dö, men för övrigt mår jag fin”