Fallen ängel PRS Wolfy och Emma07

Jeremiah såg förvirrat på William, undrade vad i hela friden han höll på med. De två hade inte direkt pratat nåt mer efter festen, och han hade ingen aning om varför han kom och lade sig i. Kanske för att hjälpa dem andra eller nåt, för han tvivlade på att det var för att hjälpa Jeremiah som han kommit dit. Jack - killen som gett sig på Jeremiah - såg på William och fnös.
"Och vafan håller du på med? Ska du skydda din pojkvän eller vad?", sade han hånfullt. Det var inte första gången sånt här hände Jeremiah, och han blev snarare ännu mer tyst och slöt sig lite av det.

Will strök fingrarna över hakan för att dölja leendet som ville sprida sig på hans läppar.
"Jag tycker att du ska be om ursäkt." Det var inget ansträngade att plantera in några bilder och tankar hos Jack, som förvånat blinkade till innan han vände sig mot Jeremiah.
"Förlåt," suckade han fram vilket fick Will att missnöjt klicka med tungan. "Bättre kan du," uppmuntrade han och studerade den bredaxlade killen med mörk blick. Jack sjönk ner på knä framför Jeremiah och knäppte händerna framför sig, såg upp på honom med skuldmedveten blick. Hans vänner såg förvirrade, till och med föraktfulla ut, och mumlade oförstående med varandra.
"Förlåt, jag vet inte vad som tog över mig.. Jag har svårt att visa mina känslor ibland. Jag gillar dig så mycket," förklarade Jack, som innerst inne knappast hade en aning om varför han pratade på det här sättet. Han måste vara rosenrasande över att inte kunna styra över sig själv.

Jeremiah förstod inte alls vad som hände, han trodde inte alls på Jacks ord. Senast Jeremiah hörde hade han dessutom en flickvän, det här var inte alls likt Jack. Den enda anledningen till varför han höll på såhär som han kunde komma på, var att han var rädd för William eller något. Varför skulle han annars hålla på såhär? Visserligen förklarade det lite hur Jack hållit på, men han trodde ändå på att det var något som inte riktigt stämde. Jeremiah skakade bara lätt på huvudet.
"Ge dig iväg", sade han bara.

Jack skakade på huvudet.
"Inte förrän jag får din förlåtelse, snälla.." bad han. Hans vänner skakade på sina huvuden, kunde inte begripa att biffiga Jack krälade sig på det här viset inför någon. Usch. De vände på klacken för att gå därifrån. Will följde dem tankfullt med blicken, skulle få roa sig med dem någon annan dag.
"Du hörde vad han sa, ge dig av." Han viftade avfärdande med handen mot Jack, som långsamt reste sig upp och gick därifrån.

Jeremiah såg efter dem, uppenbart förvirrad över vad som i hela friden just hade hänt. Han skakade lätt på huvudet, förstod ingenting. Han såg lite tveksamt på William.
"Tack", sade han, det var ju åtminstone definitivt han som fått Jack att hålla på sådär iallafall av att han kom dit.
"Vad i hela friden har du gjort för att han ska vara sådär rädd för dig?", frågade han.

"Ingenting." Will ryckte på axlarna. Han hade inte förrän nu ens utbytt några ord med Jack. Att han kunde ta sig in i andras huvuden var inte direkt något han kunde gå runt och avslöja för folk, även om det inte skulle vara svårt för honom att ta just det minnet från folk sedan.

Jeremiah såg tyst på honom, väldigt fundersam över vad i hela friden han hade gjort. Det var ju långt ifrån likt Jack att hålla på sådär, och särskilt inte emot Jeremiah. Det var inte direkt första gången han hållit på sådär emot Jeremiah, men det hade varit första gången någon lagt sig i. Man vande sig aldrig vid att bli mobbad på det viset, men han hade åtminstone lärt sig att bara hålla tyst när han höll på istället för att tjafsa emot. Och Jack kom ju faktiskt åt en öm punkt hos Jeremiah, även om Jack nog bara använde det som skällsord. För han hoppades åtminstone verkligen inte att han faktiskt inte fått några misstankar om det, då det var en sida av sig som han försökte dölja så gott han kunde.
"Kan jag åtminstone få tacka dig på nåt sätt?", frågade han snällt, provade sig på ett lite snett leende mot killen.

Will stannade upp och vände sig långsamt om mot Jeremiah. Än en gång hade han inte gjort det här för någon annan orsak än för att ha roligt. Nu hade han förstört för Jack och han skulle inte våga mopsa upp sig igen mot Jeremiah, inte så länge Will gick på skolan i alla fall.
"Hur då?" frågade han, försökte låta artigt intresserad. Lite nyfiken var han kanske.

Jeremiah såg på honom, han stod fortfarande kvar där Jack tryckt upp honom emot skåpen. Han blev nästan förvånad själv över hur Will faktiskt verkade något intresserad, han hade mest väntat sig att han skulle avvisa honom igen. Han ryckte lätt på axlarna, eftersom han inte väntat sig det så visste han inte riktigt själv vad han hade tänkt.
"Jag vet inte, bjuda på middag eller nåt? Har du fått nån rundvisning i stan än?", frågade han.

"Jag är inte ny till stan." Faktum var att det här var staden han föddes i. Med jämna mellanrum lämnade han alltid staden för att sedan återvända. Han åldrades ju inte och det skulle med tiden få folk att undra. Men han hade ingenting emot att flytta. Han fick se världen och hans själ mådde bra. Att stanna kvar på ett och samma smutsiga ställe var inte hans grej.