Medeltiden PRS rollspelargärna och Emma07

Caspian tyckte bara ännu sämre om hennes far av hur han pratade med sin dotter. Han hade inte trott han skulle kunna tycka sämre om honom efter allt han gjort emot Caspains familj, men tydligen så kunde han det. Han log emot fadern, hoppades åtminstone att leendet såg vänligt ut. Han kände sig långt ifrån vänlig mot den där mannen.
"Hon behöver inte vara själv längre åtminstone", svarade han.

Hennes far log lätt.
- och det är ju tur i alla fall sa han och gick sedan ut ur rummet. Lily såg på Caspian.
- tack för hjälpen, annars hade pappa bara tjatat sa hon mjukt och gav honom en lätt puss på kinden.
- men du skulle bevisa något för mig la hon till med ett litet leende, trodde inte honom förrän hon fick se hans bevis.

Caspian såg efter honom, såg sedan tillbaks mot Lily och log snällt.
"Ingen fara", sade han mjukt, hade inget som helst emot att hjälpa henne så - som han tidigare sagt så var hon väldigt vacker. Han nickade lite.
"Ja. Har du hört legenderna om Kungastenen?", frågade han, gick vidare emot tronsalen. Tronen var prydd med diverse ädelstenar, och den största av dem sades skina upp starkt när dess rättmätiga konung satt vid den.

Hon såg på honom och nickade sakta.
- det är klart att jag har, alla har hört talas om den legenden, men som sagt är det en legend, alltså något som inte är på riktigt sa hon och ryckte lätt på axlarna. Det var ju så, en legend som man berättade för barnen när de var små och som alla barnen tyckte var jättehäftigt. Precis som att man berättade om häxor och troll för barnen.

Caspian log lite vänligt emot henne.
"Tro mig, det är på riktigt", sade han mjukt, kom ut i tronsalen och såg sig om - han hade tur med att det var helt tomt på människor där. Det var först nu som han insåg att han fortfarande hade armen om hennes midja, men hade av någon anledning inte särskilt bråttom att ta bort den heller. Han gick fram till tronen som stod nästan i mitten av salen - den var utsmyckad med flera ädelstenar, och i mitten satt en något glanslös, röd ädelsten mycket större än de andra. Caspian släppte hennes midja, att vara tillbaka här väckte en massa jobbiga minnen. Han lade en hand på tronen varpå ädelstenen verkade bli något mindre glanslös, innan han satte sig ner. Då märktes genast en stor skillnad - ädelstenen sken upp starkt i rött, ett ljus som spred sig i salen.

Lily följde efter honom och såg sig runt i tronsalen. Det var inte ofta där var helt folktomt men nu verkade där vara det. Hon såg på när han satte sig och stirrade på ädelstenen som lös i rött, så allt var alltså sant.
- herregud, det är verkligen du? Men det är omöjligt, alla är döda sa hon chockad och svalde hårt. Han var verkligen prinsen, men varför hade han inte klivit fram och berättat att han levde? Då skulle de ju kunna få fast den som dödade hans familj.

Caspian reste upp igen, det kändes på något vis fel. Det borde vara hans far som satt där, inte Caspian. Men hans far skulle aldrig kunna komma tillbaks dit, utan allting låg på Caspians ansvar nu. Vilket skrämde honom mycket mer än han trott det skulle göra, då han ändå alltid vetat att han en dag skulle ta över tronen. I samma stund som han reste sig upp slocknade ädelstenen igen. Han nickade lite.
"Min familj är död, ja. Men dem lyckades bara nästan ha död på mig", sade han ärligt, han hade inte varit långt ifrån döden han heller.
"Jag blev rätt illa skadad och det tog lång tid att hämta sig, men jag överlevde åtminstone", sade han. Till skillnad från resten av hans familj.
"Tror du mig nu?", frågade han med ett snett leende, såg på henne. Hon var mycket riktigt väldigt söt, och med tanke på den där underliga känslan som bubblade upp då han såg på henne så skulle det inte bli svårt att låtsas vara hennes trolovade.
"Men snälla, berätta inte för någon än", bad han, han var inte redo än.

Hon nickade sakta och såg upp på honom. Hon var fortfarande väldigt chockad, först eftersom legenden om stenen var sann och sen för att den faktiskt lös upp när han satte sig vilket måste betyda att han var en kunglighet.
- okej jag behöver ett sista bevis. De sa att kronprinsen blev knivhuggen i bröstkorgen. Följ med in till mitt rum och visa ärret så lovar jag att jag tror på dig sa hon och såg upp på honom. Hon tog mjukt hans hand och började gå mot sitt rum som låg en bit från tronsalen. Slottet var ganska tomt sånär på några som stod och dammade och vattnade blommor och liknande i slottet.

Caspian nickade lätt som bekräftelse på att han blivit det, dem där såren hade varit rätt svåra och dessutom inte riktigt velat läka ordentligt först.
"Gärna", sade han och följde med henne, flätade försiktigt ihop deras fingrar. Han gillade den här snälla tjejen bara mer och mer för varje sekund som gick kändes det som.
"Berätta nåt om dig själv", bad han mjukt.

Hon såg på honom när han bad henne berätta om sig själv.
- jadu, innan jag kom till slottet umgicks jag mycket med vänner och jag var ofta nere på marknaden, nu vill inte pappa att jag går ner till marknaden utan att ha någon med mig och vakterna är inte superroliga att umgås med sa hon med ett litet leende.
- så just nu får jag väl tiden att gå genom att läsa sa hon. De kom in till hennes rum som var enormt. Där stod en stor himmelssäng, ett flertal garderober och bokhyllor och även ett skrivbord i snidat trä.