PRS Rebellion Emma07 och Wolfy

Ayden log litet tillbaks, såg ut över den stjärnklara himlen och utsikten de hade ifrån balkongen. Han var rätt tankspridd, men det var väl mycket på grund av att vistelsen vid ett hov väckte så mycket minnen från hans uppväxt vid sitt egna hov. Han blev alltid lite sorgsen när han tänkte på det, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på alla oskyldiga som blivit kallblodigt mördade och hur hans folk hade blivit nästintill förslavat. Men det var också den sorgen och ilskan emot den onda mannen, kungen, som hade gjort det som fick honom så målmedveten och drev honom till att driva rebellerna.

~~~~~

Veckorna gick, och det var några riktigt bra veckor dessutom. Ayden tillbringade en hel del tid med Caelia, som han bara kommit att gilla mer och mer. Och det gick bättre för rebellerna - bara för någon dag sedan hade dem lyckats döda några av kungens rätt nära adelsmän. Han hatade att på ett sätt ljuga för Caelia, det var ju hennes familj han försökte göra uppror mot. Och han hatade att ljuga om vem han var, men han hade inget annat val. Han kunde inte avslöja sig, och särskilt inte för en från hennes familj. Och han vågade i te heller. Han hade blivit kär i henne, och han var livrädd att hon skulle hata honom och inte vilja veta av honom ifall hon visste vem han var eller vad han höll på med. Och han visste inte om han skulle klara det. Men nu hade allt gått utför snabbt - han visste inte hur, men på något vis hade dem fått reda på att han var ledaren för rebellgruppen. Hsn hade jobbat som vanligt i smedjan då ett stort gäng vakter kommit för att gripa honom, och innan han visste ordet av satt han fängslad i en cell med båda armarna fastkedjade. Han börjat få en redig blåtira efter att ha blivit gripen, men gissade att han snart skulle se värre ut när de började förhöra honom.

En vakt som fått i uppdrag att hämta Caelia och ta med henne ner till fängelsehålorna för att hon skulle delta i förhöret knackade lätt på hennes dörr.

Då det knackade på dörren gick hon för att öppna, suckade inombords då det var en vakt som ville ta med henne ner till fängelsehålan. Hennes far önskade att hon skulle vara närvarande medan han förhörde fången, antagligen för att hon skulle lära sig ett knep eller två av hans metoder. Då hon kom ner spärrade hon upp ögonen. Ayden? Vad gjorde han där?
"En liten fågel kvittrade i mitt öra att du är ledaren för en grupp.. rebeller. Stämmer det?" Kungen var inte intresserad av ett svar eftersom han redan visste att det stämde. Han nickade åt vakterna som slog till Ayden. Därefter tog kungen fram en kniv som han gick fram till den unga mannen med, visade spetsen för honom innan han oberört placerade den mot hans bröstkorg.
"Jag kommer nu att ställa lite frågor, och jag rekommenderar att du svarar ärligt." För varje fråga stack han in kniven i huden, tryckte den djupare om han inte fick något svar och lät blodet rinna ner på golvet i en pöl. Som pricken på i:et slog och sparkade vakterna till honom med jämna mellanrum. Caelia rörde inte en min. Det var något av det obehagligaste och hemskaste hon bevittnade men om hon visade rädsla skulle hennes pappa vända sig mot henne. Efter närmare en halvtimme drog kungen sig undan.
"Jag tror vi är klara för idag. Imorgon prövar vi något nytt och annorlunda, det ser vi väl alla fram emot?" Med ett iskallt leende lämnade kungen fängelsehålan. Några av vakterna följde med medan några stannade kvar, kastade osäkra blickar på Caelia. Precis som den ena vakten öppnade munnen för att fråga vad hon fortfarande gjorde där, höjde hon handen för att tysta honom.
"Gå. Jag vill prata ensam med fången." Hon vände sin blick till vakterna, såg på dem i tur och ordning med en blick som talade för sig. Det här var en order. De bugade sig hastigt för henne innan de gick därifrån. Då hon var säker på att hon var ensam greppade hon tag om gallret till fängelsecellen.
"Ledare för en rebellgrupp? Varför har du varit så ivrig på att umgås med mig? För att få information?"

Varför var dem tvungna att ha med Caelia där? Dels ville han inte att hon skulle se honom såhär, och dels så ville han inte att hon skulle få reda på sanningen på det här viset. Det hade varit dumt av honom att ljuga, det visste han mycket väl men hade inte vågat berätta. Förhöret var ungefär såsom han trott, och han klarade sig åtminstone utan att avslöja för mycket. Hans mål hade varit att till varje pris inte säga ett ord om vem han egentligen var, då det utan tvekan skulle leda till döden direkt. När dem trodde han bara var rebellledare hade han åtminstone lite mer tid, då dem antagligen ville förhöra honom en tid innan han avrättades. Och han hade ingen aning om hur han skulle kunna ta sig ur det här. Och mot slutet av förhöret blev han uppriktigt rädd för att han inte skulle kunna kontrollera sina krafter. Då var smärtan så pass hög att det nästan bara susade i huvudet, och han kände den där ilskan välla inom honom och händerna bli allt varmare. Men ifall han av misstag skulle råka starta en eld, skulle han utan tvekan vara död samma dag. Det var med nöd och näppe han lyckades kontrollera sig när de slutligen gav sig, och smärtan var nu så överväldigande att han mer eller mindre hängde i bojorna. Han svalde lite då Caelia ville prata med honom, undrade om inte det skulle vara mer tortyr än något av det andra. Han såg ner i marken, skämdes över att inte ha vågat berätta för henne.
"Nej, aldrig. Jag var med dig för att jag gillar dig. Jag vet att jag skulle ha berättat, men jag var livrädd att du skulle hata mig för det och aldrig vilja träffa mig igen. Förlåt", sade han tyst, sluddrade något tack vare att hans läpp spruckit av något av alla slag.

Hon förstod varför han inte berättat sanningen för henne, hon var ändå dotter till mannen han och hans grupp jobbade för att störta. Han kanske betraktade henne som en fiende trots att han påstod sig gilla henne. Ändå kände hon sig väldigt besviken. Om han inte litade på henne.. vad var det då mellan dem? Var allting bara en lögn ändå? Hon förde upp handen till sitt hår för att ta en hårnål, som hon sedan använde för att lirka upp låset till fängelsecellen. Det var inte direkt som om hon kunde gå och ta nycklarna från vakterna, då skulle de ha bevis att hon hjälpt Ayden. Nu fanns det ingenting som pekade mot att det skulle vara hon som hjälpt honom. Det hade ju varit på vakternas ansvar att kontrollera att dörren var låst och att det inte fanns en väg ut.
"Jag kan inte hjälpa med de där." Caelia nickade mot handbojorna innan hon vände på klacken för att ta med honom till en hemlig gång som skulle leda ut från slottet. Försiktig skulle han behöva vara ändå, det var ingen enkel match för en fånge att fly. Men hon litade på att han skulle klara sig. Hon gav honom en lång, besviken blick innan hon vände sig om och lämnade fängelsehålan.

Ayden visste att han hade gjort så mycket fel, och ångrade sig men kunde inte göra något åt det nu. Han kom på sig själv med att stirra på henne då hon låste upp, vad höll hon på med? Han hade svårt att tro att hon verkligen hjälpte honom efter att hon fått reda på att han ljugit för henne under hela tiden. Handbojorna var inte något stort problem - han hade själv gjort en hel del såna och visste var de hade sina svagheter. Efter att ha lyckats ta sig ur dem gick han osäkert efter henne, också lätt ostadigt av all smärta.
"Tack", sade han bara, visste inte vad han skulle säga då hennes besvikna blick verkligen gått ändå in i själen.

Några dagar senare befann sig Caelia vid smedjan där Ayden jobbade. Hon hade försökt hålla sig från att besöka honom, men hon skulle inte få någon ro förrän hon visste hur han mådde. Det hennes far hade utsatt honom för var egentligen ganska lindrigt, för han var känd för att använda väldigt brutala metoder. Det hade gjort henne illamående och arg att hon inte kunnat göra något för att hjälpa honom då: men hade hon öppnat munnen hade hon bara satt både honom och sig själv i stor fara. Hon drog ner huvan och knäppte händerna framför sig, såg sig fundersamt omkring. Nog jobbade han väl ändå idag? Var skulle hon ens börja leta?

Ayden hade återgått till jobbet, höll dock mycket lägre profil än vanligt då han visste att han inte fick bli sedd av några vakter. Det skulle innebära att han blev fången igen. Han var mycket bättre nu sedan han flytt, såret hade visserligen inte växt ihop ordentligt utan bråkade lite och han var nog mer blåslagen i ansiktet än hudfärgad kändes det som, men egentligen rätt bra. Han hade haft stor hjälp av de andra i rebellgruppen, dem hjälptes åt och skyddade varandra så mycket de kunde. Han hade blivit förvånad över Caelias hjälp, och hennes besvikna blick och tanken på hur han ljugit för henne krossade hans hjärta. Men ändå var han fast i ett hörn. Han kunde inte berätta allt för henne, han vågade inte berätta för någon här om vem han egentligen var. Att han räddat honom fick honom att tro att han kunde lita på henne, men han var rädd att hon skulle hata honom för vem han var. Trots allt hade deras familjer varit fiender, och Themor var det land som hade makten att kunna störta Adarlan - på den tiden dem fortfarande haft ett kungahus. Men Ayden hoppades kunna ändra på det i framtiden. Han jobbade vidare i tystnad, och då han för stunden skulle låta svärdet han höll på med kallna något gick han mot utsidan för att hämta lite material, vilket han hade i förrådet på utsidan. Han stannade dock till lite när han kom ut ur dörren och fick se vem om stod där, han hade inte väntat sig det.
"Caelia? Vad för du här?", utbrast han förvånat.

Då hon fick syn på honom stannade hon upp och log svagt. Det kändes på något sätt konstigt att se honom trots att de senast träffat varandra för några dagar sedan. Men det hade inte varit under de bästa omständigheterna. Caelia harklade dig lätt då han undrade vad hon gjorde där.
"Jag ville bara se efter hur du mår." Med tanke på att han jobbade på så kunde skadorna inte vara alltför illa.

Hennes ord värmde, kanske brydde hon sig fortfarande om honom då? Men det var antagligen bara en dåres hopp och inget annat.
"Jag mår bra, iallafall efter omständigheterna. Vill du komma in?", frågade han, han ville inte riktigt visa sig på utsidan alltför långa stunder med tanke på att vakterna fortfarande letade efter honom.

Fern hade rest till huvudstaden, då hon ville leta upp och få träffa Ayden - hon hade inte träffat sin "bror" sedan han hade rest ifrån Themor och hon saknade sin storebror. Hon hade förevändningen att hon snart behövde en friare, men egentligen var allt bara för att få träffa honom. Snart närmade hon sig smedjan hon fått beskriven.

Caelia tvekade några sekunder. Hon hade inte planerat att stanna kvar en längre stund, målet hade bara varit att försäkra sig om att allting var bra med honom för att sedan ta sig därifrån, men att byta några till ord med honom skulle inte göra någon skada.
"Visst." Hon gick förbi honom in och stannade en bit ifrån dörren, såg sig om eftersom det var hennes första gång där. Hon var måttligt intresserad av hans jobb utan var egentligen där enbart för hans skull.