Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip suckade irriterat. Hade dem inte förklarat nåt för henne eller hade hon bara inte lyssnat? Han trodde nog mest på att hon inte lyssnat, så envis hon var och fortsatte klaga.
"Har du inte lyssnat nåt eller? Det är att träna här eller ge sig ut och bli dödad. Och med tanke på hur du slåss lär du nog max klara dig ett par dagar", kommenterade han nästan beskt, gjorde en ny attack och inte lika snällt den här gången.

Aubrey blängde på honom. Varför hade hon oturen att få just honom som sin tränare? Hon var inte själv särskilt stolt över hur hon presterade men att slåss var inte alls enkelt. Och utan någon som helst erfarenhet var det ännu svårare. Ibland lyckades hon undvika hans attacker men ganska mörbultad blev hon under träningrn. Han gjorde det inte lätt för henne.

Philip var nog inte särskilt snäll mot henne under träningen, men det skulle inte heller demonerna vara. Så varför inte förbereda henne på det direkt? Det var väl lika bra att hon fick lära sig det från början.
"Det räcker för nu, valpen. Men det blir träning ikväll med, så får vi väl se om du tänkt åka på spö då med eller om du lärt dig nånting", sade han med ett retsamt flin. Själv hade han inte blivit särskilt svettig så tänkte träna en stund till.

Hon andades ut då han kallade henne för valpen. Om inte annat så motiverade hans retsamma, något nedvärderande tonfall och ord henne att bevisa honom fel. Inte nu, men en dag skulle hon ge honom det han tålde. Aubrey slängde ifrån sig pinnen innan hon vände sig om för att lämna träningssalen. Nu behövde hon besvära Isabelle igen, be om att få låna kläder som hon kunde byta om till efter duschen. Därefter tänkte hon ge sig av därifrån. Hon skulle åtminstone behöva prata med hennes föräldrar.

Valpen var enligt Philip ett ganska passande namn på henne. Hon var liten, otränad och verkade inte riktigt lyssna ordentilgt - som en valp. Han såg lite småroat efter henne, innan han gick vidare för att leta upp någon att träna med eller ifall han skulle gymma istället.

Senare på förmiddagen lämnade hon institutet. Till hennes glädje var det ingen som hindrade henne. Hon småsprang iväg precis som om hon var rädd över att någon skulle följa efter henne. Väl hemma möttes hon av sin orolig mamma.
"Du kan aldrig gissa vad som hände," suckade Aubrey och greppade tag om moderns händer. De gick och satte sig i vardagsrummet. Danielle blev allt blekare om nosen ju mer hennes dotter berättade. Åh nej. Det oundvikliga hade kommit ikapp dem tillslut.

Philip ägnade större delen av resten av dagen till att träna. Träningen var lite av hans undanflykt ifrån allt, där man inte kunde tänka för mycket. Man kunde bara leva i stunden utan några jobbiga minnen eller nånting, vilket var perfekt för Philip. Det var väl egentligen en av de största anledningarna till att han sällan var varken tyst eller still särskilt länge - han hade en del jobbiga minnen och en jobbig barndom, men var ärligt talat riktigt dålig på att hantera det. Han hade egentligen ingen aning om hur han skulle hantera dem, så istället var det på något sätt som om han bara trängde undan dem och gömde undan allt, låtsades som ingenting.

Om Aubreys vardag inte under gårdagen fått sig en ordentlig stöt, så fick den sig en sådan nu. Danielle vinkade till sig Ryan, hennes make, och tillsammans förklarade de att de också var skuggjägare. De berättade om världen, om runorna, varför de inte velat berätta något för henne... Till råga på det var de också överens om att Aubrey behövde återvända till institutet. Där skulle hon få träning och hjälp. Hon begrep ingenting. Hur kunde hennes liv ha tagit en sådan här vändning? Hade allting bara varit en lögn?

Philip hade egentligen alltid varit den pratiga typen, men hans rastlöshet hade nog mest blivit värre genom åren. Kanske tack vare att han fortsatte gömma minnen och allt, kanske för att han aldrig trivts någonstans förutom bland skuggjägarna. Där var det första stället sen innan hans föräldrar dog som han faktiskt kunde med att kalla ett hem, där han faktiskt gillade att vara och trivdes.

Hennes föräldrar gjorde henne sällskap tillbaka till institutet. Till hennes förvåning verkade flera veta vilka de var. De nickade artigt och respektfullt åt varandra.
"Jag kan bara föreställa mig hur förvirrad du är nu, lilla hjärtat. Men det är här du hör hemma. Vi borde ha berättat om det här för dig tidigare, förberett dig på vad som väntar runt hörnet. Det är jag uppriktigt ledsen över att vi inte gjorde men det var bara för att vi ville skydda dig." Danielle drog in Aubrey i en kram och höll henne tätt intill sig.