Efter Plugget

"Inte då, du hade sårat den lilla flickan som bara ville passa in." sa hon med allvar men log sedan snett, det var inte hans fel, inte nu.
"Mat?" frågar hon och går mot det lilla rummet bakom disken där det fanns ett bord och ett litet kök.
"Det tror jag inte på, allt ditt läsande måste ju komma till något bra. Du kanske borde läsa vidare? Lärare, något på ministeriet, eller trolldomsminister." log hon.
"Bara du finner din grej, är jag säker på att du slår alla med hästlängder." log hon och rotade fram sin matlåda ur väskan. Kyckling och sallad var det. Hon höll på sin diet, för att hålla sig i form som förr. Hon ville bara kunna få flyga igen.
"En dunkare krossade min höft." svarade hon med en grimas.
"Det är därför jag tar starka smärtstillande för att orka röra på mig. Jag hoppas de finner på något på Mungos. Quidditchen är allt jag har." säger hon och tystnar, det var ett känsligt ämne för henne. Istället började hon tyst peta i sig maten.

”Om det hjälper så passade du in väldigt bra under skoltiden, trots att jag gav dig elaka blickar så fort jag fick chansen”, konstaterar Caleb och plockar fram sin egen matlåda. Med ett blekt leende strykande över läpparna ställer han ner den på det lilla skrangliga, runda bordet och knäpper upp locket. Där under gömmer sig en stor portion med ris och en massa stekta köttbitar. Han böjer sig ner mot väskan som står bredvid fötterna på honom och fiskar upp den sista lilla detjalen för måltiden: ätpinnarna. Under skoltiden hade han alltid insisterat på att äta med pinnar istället för bestick. Det var väldigt viktigt för Caleb att hålla sig sann till sina rötter, varesig andra tyckte det var underligt eller ej.
”Det spelar ingen roll om jag någonsin hittar min grej..och ministeriet kommer ja aldrig få jobba för, så det är bara att glömma”, mumlar han och börjar äta av den halvt gigantiska portionen framför sig, samtidigt som han lyssnar på hennes ord. En dunkare? Krossad höft? Tja, det lät ju inte speciellt trevligt och mer än smärtsamt.
”De kommer säkert att hitta en lösning, det brukar de ju alltid göra”, säger tjugotreåringen i ett tappert försök att låta positiv. ”Och även om de inte gör det så kommer du säkert hitta någonting annat du älskar att göra.”

Idun skrattar och nickar.
"Jo, jag vet. Jag fick jobba hårt på det och det hela gick ju bra." log hon stort. Även om hon alltid ändå var den lilla osäkra stammande flickan. innerst inne. Hon följer blicken då han börjar häva i sig den enorma portionen, hur skulle han ens få i sig den? Hur fick han ens upp något med pinnar. Visst sushi var en sak, det hade hon gjort, men små, små riskorn.
"Varför inte? Det är väl inga större fel på dig? Du kommer från en bra familj med." sa hon något oförstående. Men det kanske var något han inte ville berätta så hon lät det vara.
"Tja, jag skriver för Daily Prophet om Quidditch. Men det är ändå inte samma sak som att flyga." sa hon fundersamt och åt sakta sin mat, innan hon log stort mot honom.
"Fast det kanske du också kan göra? Inte skriva om Quidditch då, men om något annat. Jag kan prata med dem om du vill?" säger hon leende. Det erbjudandet var väl något mer än att bara få in all kunskap utan att visa den.
"Kanske typ, Calebs kunskapshörna, eller något." ler hon, det skulle vara något. Så skulle folk få lite allmänbildning på köpet.

Så det var ganska uppenbart hur Idun satt och försökte förstå sig på hur Caleb lyckades få upp sin mat med ett par pinnar. Bara det i sig var ju ganska roande och han kunde inte låta bli att skratta till för sig skälv, både över hennes blick och ovisshet. Det var väl i princip omöjligt för henne att förstå varför han aldrig skulle kunna lyckas med någonting alla i livet, men det hindrade det inte från att vara roligt. Eller snarare lätt bisarrt att lyssna på.
”Åh, det finns ett och ett annat stort fel på mig”, säger han och ler snett, innan han stoppar in ytterligare en portion med ris och kött i munnen. ”Och jag tror nog att du kommer flyga igen, så oroa dig inte över det”, fortsätter han kort och lutar sig tillbaka mot stolens ryggstöd, så pass att det knakar till. Jösses, var alla bord och stolar i den här butiken helt odugliga att lägga vikt på? Var det inte precis det båda dera var till för?
”Gör inte det, ingen vill ändå läsa vad jag har att säga”, skyndar Caleb sig att säga, med blicken fäst ner i matlådan. ”Alltså det låter som en väldigt intressant idé och så, men jag är inte rätt person för en sådan sak. Ingen bryr sig om vad någon som mig hsr att säga. För dig är det annorlunda, folk tycker om dig.”

"Det finns en massa fel på mig med, tro mig." svarade hon och log snett. Visst hon gjorde allt för att ha det perfekta yttret, alltid ett leende och alltid vänlig, alltid snygg och inget fel. Men det kostade som allt annat och missbruk låg i släkten, i hennes barndom. Hon var missbrukare och det var väl ett under att hon ens var levande.
"Jag hoppas det, jag vill tillbaka till laget, ut på planen igen." hon log svagt och sköt undan resten av maten, hon hade ätit hälften och orkade inte mer. Istället ställde hon sig upp och började göra kaffe till dem på spisen.
"Då skriver du under annat namn, eller typ kunskapskistan eller något. Det fina med tidningar är att ingen vet vem man är." hon vände sig om och log mot honom. Faktiskt tyckte hon att han borde göra det. Hon trodde bergfast på att folk ville läsa det han skrev men det kanske var skönt att inte göra det under rätt namn först.
"Tycker om mig?" Idun skrattade roat.
"Tror du att någon på riktigt tycker om mig? De kanske vill vara med mig för att jag är känd eller populär. Men det finns ingen som jag genuint skulle kalla för vän, som vet något om mig. Inte ens i skolan."

”Nåja, det fina med oss männsikor är att det är våra brister som gör oss just mänskliga”, resonerar Caleb förnuftigt och stoppar i sig det sista av maten. Idun verkar däremot inte ha ätit upp sin mat, utan lämnat ungefär hälften. Borde inte quidditchspelare äta mer? Visserligen spelade hon inte för tillfället, men det borde inte spela någon roll om hon nu ville ut på planen igen.
”Jag ska tänka på saken”, svarar han tvekande och pressar fram ytterligare ett litern blekt leende. ”Just nu är livet alldeles för rörigt för att jag ska orka starta något sådant projekt. Men i framtiden, visst.” Nja, för tillfället hade han nästintill ingen ork alls. Det var ett under att han ens orkade ta sig till bokhandeln den morgonen. Påsarna under ögonen vittnade för detta.
”Då antar jag att du känner dig ungefär lika ensam som jag gör? Och detta trots att du verkar vara omringad av beundrare dag ut och dag in”, säger Caleb tillslut och tillåter de svarta ögonen att fästa dig på Idun. ”Men bara för att man inte är ensam betyder det inte att man inte är det.” Väldigt klok, precis som alltid. Nästan alltid, i vilket fall. Annat vore en lögn.

"Bra." sa hon och ställde fram en varsin kopp med kaffe till dem nöjd att hon faktiskt lyckats övertala honom till ett kanske åtminstone.
Hon säter sig åter ner och petar med maten, väl medveten om att hon borde äta, speciellt om hon skulle ut och springa efter jobbet.
"Antar det." säger hon och möter hans blick, förstående att även han kände sig ensam. Två ensamma och vilsna själar.
"Jag trodde verkligen du skulle ha familj och barn vid det här laget. En duktig far med ett bra jobb." hon log snett åt hans ord.
"Lika smart som alltid Wang." flinade hon retsamt och tuggade i sig en kycklingbit. Hon mer eller mindre trycker i långsamt i sig den resterande maten, men det var svårt. Sedan sitter hon och smuttar på kaffet i förhoppningen om att få i sig lite energi åtminstone. Det verkade han behöva med, han verkade trött.

Familj och barn? Ha, det skulle ju troligen aldrig hända. Caleb skakar frånvarande på huvudet och pillar med keramiken framför sig. Inte för att det faktumet störde honom, då han gärna höll sig i skuggorna som den ensamvarg han var, men ändå. Vetskapen att han inte skulle kunna skaffa sig en familj även om han ville var ju lite sur.
”Jag skulle sagt detsamma, men du verkar ju ha varit alldeles för upptagen med quidditchspelandet för att ha hunnit vidare långt i familjelivet”, säger han och rycker lätt på axlarna. ”Att vara smart har ju däremot inte fört mig speciellt långt, som du ser. Det är ett under att madam Villanelle har tagit emot mig led öppna armar. Till skillnad från många armar är hon en mycket älskvärd kvinna”, mumlar tjugotreåringen efter en stunds tystnad. ”Ah, och tack för kaffet”, avlutar han med ett litet skratt och för koppen till de torra läpparna. Kaffe gör allting bättre, ingen diskussion.

Idun skakar på huvudet.
"Nej, inte precis. Jag har strulat runt en del som alltid." sa hon, likt på Hogwarts hade hon bytt partners likt en annan bytt vantar. Hon kunde inte hålla fast vid någon, för då kom de nära. Sedan tillät hon sig inte att älska någon heller. Det var mest för att få ligga med någon och så hade det alltid varit. Nu på senare tid hade folk utnyttjat kändisskapet också.
"Sen har jag fullt upp med att ta hand om mig själv. Ingen människa skulle orka med mig och särskilt då inte med barn." sa hon och skrattade även om det syntes att hon menade allvar.
Idun la huvudet på sned och betraktade honom vid hans ord. Hon kunde inte förstå vad som skulle vara fel med honom. Visst klädde han sig tråkigt, såg trött och risig ut, men inget av det var särskilt störande.
"Vad det än är för anledning som folk inte tar emot dig tycker jag det är dumt. Folk ska accepteras oavsett. Som min närmsta assistent, hon som höll reda på alla intervjuer och så. Hon var vampyr, ingen människa ville ha henne av rädsla. Men bara hon hade sin blodpåse med var det ju lugnt." log Freja snett och drack fortfarande sitt kaffe.

Helt plötsligt har Caleb världens lust att sprida ut dig över bordet och bara försvinna. Fast då kanske det är smidigare att sjunka ner genom golvet istället. Precis som vanligt är han komiskt otaktisk och hundra gånger för ärlig. Vad är det för dålig vana han har egentligen? Varför måste han alltid tillägga små onödiga detaljer om sig själv som får folk att undra? Idun behöver verkligen inte veta och så ska det fortsätta.
”Vad hände då när hon inte hade sin blodpåse?” Frågar han och stöder hakan mellan sina kupade händer. Kaffet har han redan druckit upp så nu går all energi åt att fokusera på kvinnan mittemot honom. Skulle det inte vara en underbar värld om alla kunde bli accepterade som de kom? Då hade Caleb haft ett jobb som speglade hans betyg och begåvning.
”I vilket fall..till och med vampyrer är mer socialt accepterade än folk som mig. De är förvisso helt omänskliga, men folk i allmänhet är outbildade och förstår inte”, förklarar han och suckar tystlåtet för sig själv. ”Det är inte precis som om jag kan använda det till min fördel, inte på samma sätt som en vampyr kan göra.” Bra, nu håller du på att avslöja dig själv..igen.