The elements

Benen stannar upp, och även om Jose haft sina föraningar så har han inte slängt en endaste blick bak över axeln. Att ta sällskapet på bargärning låter mycket bättre.
"Kommer du eller?" frågar systern som stannat upp vid den stora huvudporten, i väntan på att pojken ska glida in mellan springan och besöka resten av syskonskaran.
"En sekund bara," svaret kommer kvickt och Jose börjar röra på sina ben, beredd på att skydda sig själv om det skulle behövas. Han stannar upp vid invikandet till deras lägenhet, ögonen glider över området likt en höks. En bit bort är det en gestalt som fångar hans uppmärksamhet. Han känner inte henne särskilt bra, hon är en i byn som är så avlägsna Cummings barn. Som föraktar dem. Ögonen blir brinnande röda, lyser upp i mörkret som nu lagt sig över hela Paris. Amari heter hon visst, element vatten, arton år. Alla människor han lagt ögonen på är som inprintade i hans stackars huvud, och det finns ingen chans att han glömmer bort dem. Det verkar däremot som att flickan vänder på klacken, lämnar dem ifred. Hazel ska precis öppna munnen för att påpeka något men den yngre avbryter henne genom att glida igenom dörrspringan och oberört röra sig upp för trappen. "Det var någon som följde efter oss. Vi bör flytta."
"Vet du vem det var?" Hazel skyndar sig upp för varje trappsteg, endast så att hon ska kunna gå bredvid sin bror på vägen upp. Varje person i syskonskaran har lärt sig allt inom sitt huvudelement, och det är definitivt ett sort plus i dessa fall.
"Någon Amari Reed, låter det namnet bekant?"

Det blev snabbt uppenbart att hon inte skulle kunna hitta hem om hon gick den här vägen. Amari hade irrat runt på flera små gator ett bra tag nu och kände sig otroligt trött. Just när en sak gick bra så skulle självklart något annat gå åt helvete. Hon skulle bli tvungen att gå tillbaks den vägen hon kommit, precis som hon hade tänkt innan hon fattat ännu ett dumt beslut i tron om att det skulle lösa sig. Om något av syskonet skulle råka se henne genom ett fönster eller liknande när hon gick förbi där de bodde så fick det bli så, det enda hon ville just nu var att komma hem. Vid det här laget så hade solen gått ner, vilket försvårade hennes väg tillbaks till en plats där hon kände igen sig. Det här var verkligen inte hennes dag. Tillslut ledde hennes trötta fötter henne till platsen där hon först vikit av från huvudvägen, vilket även var platsen där hon sist hade sett de båda syskonen. Nu syntes det såklart inte ens skymt av dem, och knappt av någon annan människa heller. Det var bara några enstaka personer som var ute och gick nu, och när vissa av dem började snegla på henne lite för länge för hennes smak så började hon röra på sig igen. Snabbt tog hon sig därifrån, och när hon väl kom fram till sin egna lilla lägenhet så kände hon sig helt slut. Hon tog sig upp för alla trapporna i byggnaden, och så fort hon kommit in hos sig och låst dörren så sjönk hon tacksamt ner på sin säng. Det var även först nu som hon insåg att hon faktiskt aldrig hade köpt något på marknaden, och än en gång så svor hon åt sig själv. Detta innebar att hon skulle behöva somna på tom mage, aldrig en lätt sak, och att hon dessutom skulle behöva återvända till marknaden igen dagen därpå. Med en tung suck så bestämde hon sig för att försöka ignorera sin nu skrikande mage och helt enkelt bara gå och lägga sig. Hon behövde trots allt sömn för att kunna tänka ordentligt kring vad hon skulle ta sig till härnäst.

Så Amari hade smugit efter de yngre syskonen? Celine har svårt att tro att det är något farligt med det faktumet, kanske hon bara vill försäkra sig om vart hon har sina motståndare så att säga. Hur som helst finner hon det inte särskilt påträngande, ingenting som ska behöva ta sömnen ifrån henne. Med en lätt liten gäspning kikar artonåringen ut genom glaset, ser hur det bekanta huvudet skuttar bort från vägen. Det verkar iallafall inte som att hon tänkte gå upp och hälsa på dem, ta en kopp te direkt. Bra. Efter lite kortspelande och tedrickande sträcker hon på sin tunna kropp innan benen trött börjar glida mot sovrummet hon delar med Hazel. Efter den långa resan i kärran, och arbetet under dagen så förtjänar de allihop en natt riklig med sömn. Som tur är Jayden en morgonmänniska, som lyckligtvis kan väcka dem tidigt på morgonen och se till att lite arbete blir gjort. Att bara sitta inne och glo på varande kommer inte direkt göra någon nytta, och definitivt inte göra Cummings nöjd. Kroppen sjunker ner mot den mjuka sängen, alla muskler börjar slappna av och plötsligt känner hon av alla verkningar, hur varje muskel har överansträngt sig.
"Du ser nästan lite sjuk ut," påpekar Hazel som ligger med näsan beroende nertryckt i en deckarbok. De söta glasögonen har åkt ner lite på hennes näsrygg, och de fina flätorna ligger prydligt över hennes bröstkorg. Celines egna är rufsiga, lite okontrollerade men fortfarande lika bedårande. Som en gräddbakelse.
"Jag är bara så hemskt trött.. Amari gör det mot en." mumlar Celine som svar och sjunker ner under det varma, välkomnande täcket. Nattlinnet är gjort av siden, alldeles vacker och prydligt sydd i ljuslila. Mycket riktigt, hon hade inte ansträngt kroppen så förskräckligt mycket under dagen, men utmattningen efter ingen sömn alls på flera veckor, och Amaris dumma ord gör faktiskt kroppen ännu tröttare. Plus Celines hjärna, den är som mos vid det här laget. "Godnatt.."

Så, gå och lägga sig. Sova. Aldrig hade det låtit så tilltalande för Amari som det gjorde just nu. Helst av allt så ville hon bara lägga sig ner direkt där hon satt i sängen och låta sömnen ta över totalt, men hon var fortfarande fullt påklädd, inklusive sina skor. Så med ett trött stön så reste hon sig upp och kände sig, om möjligt, ännu tröttare i kroppen då än hon hade gjort strax innan hon hade satt sig ner. Fötterna värkte, och det kändes som att hon hade rusat runt i hela Frankrike under dagen trots att hon knappt ens hade gått särskilt långt ifrån platsen där hon bodde. Hon valde att skylla den enorma trötthet hon kände på mötet med Celine, vilket faktiskt hade lämnat henne en aning utmattad. Med armar som kändes betydligt tyngre för tillfället än de faktiskt var så krängde hon av sig kappan och hängde den på den lilla kroken bredvid dörren och började sedan fumla med knapparna på sin skjorta. Det gick lite långsammare än önskat, men när alla var uppknäppta så lät hon den bara falla till golvet. Att ställa sig och vika den kändes onödigt just nu, och efter att hon fått av sig skorna så drog hon av sig byxorna och lät dem ligga i en hög bredvid. När hon väl stod där i inget annat än sina tunna underkläder så kände hon sig oerhört tacksam över att lägenheten åtminstone inte var kall. Att den var liten kunde hon stå ut med, den var till och med lite mysig om hon var på rätt humör, men om hon dessutom hade behövt gå runt och frysa i den så hade hon förmodligen dragit därifrån för länge sen. Amari tassade fram över det hårda trägolvet till sin säng och försvann tacksamt ner under det tjocka täcket. Äntligen. Hon vred lite på sig tills hon låg bekvämt, och slöt sedan de mörkblå ögonen. Ingenting hade kunnat hejda henne från att somna vid det här laget, och inte långt efter att hon lagt huvudet på kudden så sjönk hon in i en djup sömn.

"Upp och hoppa sömntutor!" ropar Jayden med en liten klocka i handen för att väcka upp dem allihop. Syskonskaran är lätt irriterade, särskilt under morgontimmarna. Därför får den äldsta brodern en välförtjänt respons. Jeremiah grymtar anklagande, griper tag om sin ena kudde innan han slänger den hårt mot Jaydens pigga ansikte. Däremot är han van vid det hela, en kudde eller två är ingenting i jämförelse med pianot Celine slängt mot honom eller eldkloten Jose sprutat. Kudden svävar långsamt kvar i luften, en liten millimeter framför ansiktet på Jayden innan den skjuts tillbaka mot sin ursprungliga ägare. Celine smaskar försiktigt, klamrar sig fast vid sin kudde med ögonen fortfarande slutna. Under sovande tillstånd så kan hon vara riktigt klängig, söker värme hos varje person eller föremål som hon kan hitta. I detta fall kudden.
"Kanske du ska försöka med andra metoder Jayden? Uppenbarligen fungerar inte den där." påpekar Hazel som ställt sig upp precis när första plingandet ekat över lägenheten. Den unga, långa flickan griper tag om sin storasysters smalben och börjar dra i henne. Men Celine är rätt seg, och fastbesluten i att inte behöva röra på sig.. hon ligger ju så bekvämt!
"Vi har färska croissants människor! Om ni vill ha dem varma får ni komma nu." hotar hon med ett ont, mörkt skratt innan hon marscherar ut till Jayden. Som precis som vanligt sitter med näsan i en tidning. Riktigt tråkig. Hotet lyckas på Celine som skjuter de välformade benen över sängkanten och skyndar sig ut till köket i lägenheten med det vackra nattlinnet på.
"Du. Är. Bäst." tjuter hon glatt och lämnar en puss på sin lillasysters kind, drar åt sig en kopp med te och en av de större croissanterna. Mums.

Långsamt så slog Amari upp ögonen och blinkade åt ljuset som kom in genom fönstret och lyste upp det lilla rummet. I ett kort, halvvaket ögonblick så kände hon sig otroligt desorienterad och kunde först inte minnas var hon var, men den känslan försvann ganska snabbt ju mer hon vaknade till. Helst av allt så ville hon slippa att resa sig upp och lämna den mjuka sängen och dess värme, men värken i hennes tomma mage tänkte inte låta henne göra det. Den krävde uppmärksamhet nu, och Amari fick erkänna för sig själv att det hade känts fruktansvärt dumt att ge sig ut på det här uppdraget bara för att sen dö av svält för att hon inte hade känt för att gå ur sängen på morgonen. Sen så var det å andra sidan inte så pass allvarligt, det krävdes nog lite mer innan dog av svält, men det var ungefär så hennes mage fick henne att känna sig just nu. Motvilligt så drog hon undan täcket och reste sig upp på stela ben med och gick med sömnig blick bort till sin resväska där hon började rota runt efter något att dra på sig nu när hon skulle till marknaden än en gång. Det första hon drog fram var en mörkgrön, lite bylsig tröja, och hon bestämde sig för att den fick duga. Fick hon inte mat snart så skulle hon bli galen. Hon drog sedan på sig samma byxor som hon haft dagen innan samtidigt som hon gäspade stort och kastade sedan en snabb blick i spegeln. Håret spretade som vanligt åt lite olika håll, och hon drog reflexmässigt en hand genom det trots att det varken skulle göra till eller från. Så ryckte hon på axlarna åt sin spegelbild. Det var ju ändå så som hon tyckte om sitt hår. Snabbt drog hon på sig den lite för stora kappan, och så fort hon fått på sig skorna så var hon påväg ut genom dörren. Trapporna på vägen ner till bottenvåningen tog hon två steg i taget och var nära att ramla vid ett tillfälle, men lyckades få ett fast tag om räcket innan det hann gå särskilt långt. Kort därefter var hon utanför dörren och drog in den friska luften medan hon med snabba steg gav sig iväg mot marknaden.

Spegeln som står lutad mot en ut av väggarna i sovrummet är riklig på detaljer, men gammal och skev. Celine behöver bita sig hårt i underläppen för att kunna hålla bort önskan att damma hela glaset. Om hon fortsätter på det viset kommer hon bara bli allt mer beroende av att hålla koll, ha allt på sin plats och få allt att vara perfekt. Med tanke på levnadssituationen syskonen är i så är det väl ändå inte någon överraskning att allihop fått någon sort psykiskt fel, någon diagnos. Jeremiah, konstant hög och drogberoende som spenderar år i Rehab, Celine själv som har tvångssyndrom. Hazel med sin depression. Dessa bieffekter borde oftast avskräcka en förälder, de brukar känna sig angelägna till att hjälpa på bästa möjliga sätt. Cummings däremot såg det som fascinerande, varför och hur har just de här personerna fått just de problemen? En mycket intressant fråga. Celine rynkar på ögonbrynen åt sig sin spegelbild, fingrarna stryker sig försiktigt över den varma, stickade tröjan, ner mot det lätta, blommiga tyget till den högmidjade kjolen. Vid dessa stunder, under tystnad och i sin ensamhet, kan hon inte undgå att undra varför ingen ut av dem rymt därifrån. Är det för att de endast känner sig hemma hos varandra, för att de är rädda för omvärlden? Jayden hade pratat mycket om att sticka så fort han fått chansen, men nu, tjugotvå år är han fortfarande vid deras sida. Kanske Cummings bekräftelse betyder så mycket för dem allihop att de liksom inte vågar säga ifrån. För de är ju vana vid det här, vad skulle hända om de helt plötsligt lämnade och kom ut i världen på egen hand? En väldigt läskig tanke. Förbjudna tankar, faktiskt. Artonåringen tar ett djupt andetag och ruskar på sitt huvud, som om det på något sätt ska hjälpa. De blonda stråna som tidigare varit i rufsiga flätor ligger nu lockigt och vackert på axlarna, ramar in det söta lilla ansiktet. Att tänka sådär är ingenting hon kommer må bättre av, men det är uppriktigt svårt att hålla sig borta från dem. Jaydens röst kan än en gång höras eka i den mysiga lägenheten.
"Alla redo för att dra ut?"

Väl framme vid marknaden så kände sig Amari nästan lite yr, trots att det inte hade varit en särskilt lång promenad från hennes lägenhet. Att gå utan mat på det här sättet var något som hon inte tänkte låta hända igen, fick hon inte äta så var det knappt att hon fungerade överhuvudtaget. Så hon kände sig otroligt lättad när hon kom fram till den delen av marknaden som sålde just mat. Hon spenderade inte särskilt mycket tid på att stå och fundera kring vad hon skulle äta då det fanns förvånansvärt mycket att köpa där, utan valde i princip det första hon såg, vilket råkade vara frukt. Efter att ha köpt två äpplen så gick hon och började ivrigt äta på det ena för att få i sig något, medan hon gick vidare för att skaffa sig något mer. Lite äpplen kunde hon ju trots allt inte bli särskilt mätt på. Dock så märkte hon snabbt hur även det lilla verkade ge henne lite mer energi, och hon började känna sig mer klar i huvudet för varje tugga av det syrliga äpplet. Hon fortsatte gå i lugn takt nedför gatan bland alla de andra människor som var där för marknadens skull, och efter en stund så hade hon plockat på sig lite mer som hon kunde äta. Planen var att återvända hem strax för att kunna äta i lugn och ro, det kändes lite dumt att sätta sig någonstans utomhus och äta allt. Dessutom så kunde hon ändå inte se någon bänk eller liknande där hon kunde stanna till, och hon tänkte ju knappast sätta sig där mitt på gatan. Så när hon kände sig nöjd och inte längre som att hon skulle kollapsa vilken sekund som helst så vände hon på sig för att återvända till sin lilla lägenhet, men så fick hon syn på någon som hon numera kände väl igen.
"Dominic?" utbrast hon förvånat och stannade till. Pojken, som hade stått och hängt runt ett marknadsstånd som sålde bröd, tittade upp och fick något lite vaksamt i blicken när han verkade känna igen henne. Amari drog handen genom håret lite nervöst, hon ville inte råka förstöra det här ännu en gång. Fan, han kanske blev supermisstänksam nu när hon dyker upp från ingenstans igen redan nästa dag. Särskilt om Celine hade tagit chansen att smutskasta henne när de hade stått på gatan och pratat, vilket Amari var säker på att hon hade gjort. Den jäveln.
"Jag, eh.. är du hungrig?" frågade hon på engelska när han inte svarade, men heller inte direkt verkade vilja rusa därifrån. Ett relativt gott tecken med tanke på gårdagen. Huruvida han var hungrig eller inte var något som hon faktiskt genuint undrade, för han sneglade då och då mot brödet men gjorde ingen ansats till att köpa något.

Hela det här med att försöka finna Dominic är rätt löjligt när man väl tänker på det. Visserligen är det en viktig uppgift, och de vill verkligen lyckas med den. Både för att hjälpa den unga pojken, men också för att inte bli än mer nedvärderade av deras far. Att strosa runt i Paris för att finna det bekanta ansiktet kan påstås vara läskigt, vilket Celine håller med om. De vet hans dagliga rutt, ner mot marknaden, strosa runt vid huvudgatorna för att sist men inte minst försöka hitta något ställe att tillbringa natten. Så svårt är det inte, inte särskilt ansträngande heller. Men att ta Dominic med tvång kommer inte göra något gott, han är kraftfull och kan lätt som en plätt förstöra för dem. Så att få hans tillit är det enda sättet. Att de dock ska krocka in i varandra igen dagen efter är inte sannolikt, vilket antagligen även Dominic förstår. Så, för Celine är det inget större arbete. Hon ska stå standby och hjälpa till när nu Jayden och Jose behöver det. Vilket betyder att hon och Jeremiah kan göra lite som de själva behagar.
"Hur länge tror du vi behöver vara här.. i ruttna, kärleksfulla Paris?" frågar brodern med en cigarett mellan läpparna. Han tar ett djupt andetag, fingrarna trummar försiktigt mot stenbänken och hela ansiktet är blekt som lakan. Han har inte fått den vanliga dosen under dagen, han är nämligen inte lika skarp med den.. och de kommande dagarna kommer vara riktigt förjävliga.
"Ingen aning, förhoppningsvis länge nog för mig att hitta någon vacker franskperson att ha lite ensam tid med.. måste ju stryka det från min bucketlist när vi väl är här." poängterar hon mumlandes med ögonen slutna. Solen är uppe och stryker sig varmt mot hennes ansikte.
"Du har då en väldigt tråkig bucketlist.."

Dominic ryckte lätt på axlarna åt hennes fråga.
"Det är inte så farligt, jag är rätt van.. Ibland händer det att jag får något från något av stånden" svarade han och verkade försöka framstå som ganska obrydd. Men sättet hon såg hur han kollade på maten som fanns omkring dem förstörde illusionen, och det gjorde ont i hjärtat på Amari. Självklart, han var helt ensam och hade ingen, hur skulle han kunna få pengar till mat? Särskilt när han var så ung. Förmodligen så hade han ingenstans att bo heller, och hon förstod inte hur hon inte hade tänkt på detta tidigare. Antagligen så hade hon varit för upptagen med att försöka tänka på hur hon skulle hålla honom borta från Celine, men om han nu inte hade någon annanstans att ta vägen så var det inte alls särskilt konstigt om han skulle söka sig till henne. Amari suckade tyst åt sig själv och började gräva med ena handen i kappans ficka efter pengar.
"Då ska jag se till att du får något nu. Du kan se det som... en ursäkt. För att jag förstörde för dig och Celine när ni satt och pratade igår, och om jag råkade skrämma dig" sa hon med ett bestämt tonfall. Han behövde inte tycka om henne efter det här, men hon ville ändå ha det sagt. Dessutom så skulle hon aldrig ha klarat av att bara lämna honom här helt ensam utan att hjälpa till på något sätt. Visserligen så var han den mest kraftfulla personen här, men det var svårt att tro när man bara såg på den tunna pojken. Dominics ögon lyste upp när hon räckte över det hon hade köpt åt honom, och även om hon tyckte att han fortfarande verkade lite försiktig i sitt kroppsspråk så tog han emot det utan protester. Plötsligt så log han till och med åt henne en aning.
"Ja, Celine hade visst rätt om att du nog kan vara snäll. Tack.". Amari såg förvånat på honom och undrade först om hon hade hört fel. Celine hade sagt vadå? Det var inte alls vad hon hade väntat sig att Dominic skulle säga till henne.
"Det var så lite så" fick hon tillslut fram, och log en aning hon med. Hon tvekade ett ögonblick, men frågade sen "Du skulle inte vilja äta med mig? Du kanske känner till någon mysig park eller något". Det var lite impulsivt, och hon skulle inte bli förvånad om han tackade nej. Han verkade fundera över förslaget, och nickade sedan.
"Okej. Följ med mig" sade han, och även om det var ett försiktigt svar så verkade han faktiskt vilja det. Än en gång så stack det till i Amari, han hade gått med på det så lätt. Tänk om det varit någon annan en hon som föreslagit det, någon som ville honom ont? Tanken fick henne att må illa. Men hon blev snart tvungen att skaka av sig känslan och följa efter Dominic, som snabbt hade börjat försvinna iväg i folkmassan.