Myth or reality (Privat)

Eric log.
"Godnatt då, Prinsessan" sa han med en lätt bugning innan han försvann bort till rummet han hade fått tilldelat sig. Han stängde dörren och kände att han kunde andas ut litegrann. Dag ett hade faktiskt gått väldigt bra.

---

Ava försökte fundera ut vad hennes nästa steg skulle vara. Hon behövde komma innanför murarna, det var säkert i alla fall. Kunde man prata sig in? Men det var svårt eftersom hon inte visste mycket om människovärlden och deras saker. Hon tänkte tillbaka på vad människan på stranden hade sagt; läkare och värdshus. Vad innebar det? Om hon gick dit, kunde det hjälpa henne kanske? Hon suckade irriterat och slog ilsket med stjärtfenan. Det var meningen att hon skulle vara hemma nu, hennes far skulle vara på bättringsvägen och hon skulle inte behöva vara på torra land igen. Men ödet verkade säga något helt annat.

"Godnatt" svarade hon, lättad över att han inte verkade vilja tala mer med henne eller följa henne till hennes rum eller något. Alerie reste sig upp, sa godnatt till de andra och gick ut ur matsalen mot sitt rum. Väl där så började hon genast ta av sig allt som tjänarinnorna hade krängt på henne, och efter förvånansvärt lång tid så stod hon tillslut med det långa håret löst hängande nedför hennes rygg och iklädd ett enkelt nattlinne. Hon gick fram till fönstret och öppnade det, och för första gången på hela kvällen så kändes det som att hon kunde andas ordentligt. Blicken gled över staden med dess ljus till den närliggande, mörka skogen. Nästa dag så skulle hon smita ut så fort hon fick chansen, men nu så ville hon helst bara lägga sig att sova och glömma allt för ett tag. Så hon lämnade fönstret och gick bort till den stora, mjuka sängen och lade sig ner, och ganska snart så sjönk hon in i en drömlös sömn.

Strax innan solens strålar gick upp i öst använde Ava sina armar för att ta sig upp på gräset intill sjön. Hon hoppades på att om hon var ur vattnet när hennes ben kom tillbaka så skulle hon vara torr. Den varma känslan i stjärtfenan spred sig snabbt, och lika plötsligt som under gårdagen hade hon nu två människoben och samma ljusblåa klänning på sig. Men skillnaden nu var att det enbart var hennes blonda hår som var blött, resten av hennes kropp var torr. Det kändes märkligt.

Ava tog ett djupt andetag och tog sig vingligt upp på fötterna. Det var lättare än under gårdagen, men det var fortfarande vingligt. Hon tog ett par trevande steg framåt och insåg att hon faktiskt lyckades hålla sig på fötterna. Hon rörde sig genom skogen, bort från sjön som hade varit hennes hem under natten. Hon kom fram mellan träden och såg slottsmuren resa sig upp framför henne. Vakterna utanför var inte samma som under gårdagen, vilket Ava räknade som en fördel till henne. Högerbenet skakade till och höll på att vika sig, men hon lyckades hålla sig uppe. Hon tog ett djupt andetag till och stirrade på hindret framför henne. Svaret fanns bakom, hon behövde bara ta sig dit.

Alerie öppnade sömnigt ögonen och sträckte på sig. Hon hade lämnat fönstret öppet under natten, och rummet var nu fyllt av den friska morgonluften. För ett ögonblick så kände hon sig väldigt tillfreds där hon låg i sin varma säng medan solen steg på himlen utanför, men ganska snabbt så mindes hon gårdagen och kände sig med ens nedstämd. Varför hände det här henne? Kunde hon inte få finna någon att gifta sig med själv utan att behöva bli bortgift på det här viset? Trots att hon visste att detta var något som egentligen var ganska vanligt inom kungafamiljer så kunde hon inte låta bli att tycka att det var orättvist. Med en suck så reste hon sig upp och huttrade till lite när hon kände den svala luften i rummet. Hon drog på sig en morgonrock och gick för att tända en brasa i eldstaden i sitt rum. Hon var lite hungrig, men det var fortfarande för tidigt på morgonen för att någon skulle komma med frukost till henne, och hon var inte särskilt intresserad av att själv ge sig ut i slottet och riskera att stöta på någon som hon skulle behöva tala med. För tillfället så ville hon helst bli lämnad ifred. Elden sprakade upp, och hon satte sig tillrätta på mattan framför den och bestämde sig för att läsa en stund så hon kunde tänka på annat än det som hände i hennes egna liv.

Fanns det någon annanstans i människovärlden där Sjögap växte? Ava hade egentligen inte tid att ta reda på det, så bakom slottsmurarna var hennes säkraste kort. Hon behövde bara ta sig in dit. Hon kliade sig på armen, och tittade på armbågen som hon hade slagit upp under gårdagens fall. Det fanns inte ett spår av att det hade funnits ett sår där, vilket var fördelen med sjöjungfrurs läkande krafter.

Ava tittade upp mot slottets stora torn, och fönstren där uppe. Hon undrade hur det var att stå så högt uppe och titta ut. Man kunde förmodligen se havet därifrån. En stygn av saknad stack henne i hjärtat. Det hade knappt gått 24 timmar och Ava saknade redan Atlantica och sin far. Hon undrade hur han mådde, och hur det gick för Tara att ljuga om vart Ava var för hennes farbror, Kung Triton. Personen som avskydde människor mer än hennes far var hennes farbror. Även om Tritons egna bror var insjuknad, så var Ava inte säker på att han skulle ge henne tillåtelse att ta sig upp ovanför ytan för att hitta botemedlet. Det var därför hon hade valt att göra det i hemlighet istället. Hon fick helt enkelt ta diskussionen senare.

Avas blick landade på vakterna, som förmodligen var helt omöjliga att ta sig förbi. De var ju trots allt där för att hålla oinbjudna borta. Ava var förmodligen högst oinbjuden. Hon bet sig i läppen och valde att röra sig en bit bort från muren. Hon satte sig på gräset vid ett träd och tittade bort mot slottet. Hon behövde verkligen få ihop en plan över hur hon skulle göra. Om hon låtsades vara skadad, skulle de ta in henne i slottet då? I Atlantica skulle det fungera, det kanske fungerade här också?

Efter flera minuters ofokuserat läsande så bestämde sig Alerie för att det inte var någon idé. Hon lade boken åt sidan och reste sig upp och styrde stegen mot sin garderob. Att läsa hade inte gått särskilt bra, och att bara sitta där var inte heller något alternativ. Så hon bestämde sig istället för att ge sig ut i staden, kanske besöka stranden igen. Tanken på stranden fick henne att minnas den unga kvinnan hon hade träffat där dagen innan, och hon undrade hur det hade gått för henne medan hon letade igenom garderoben efter något att ta på sig. När hon hade lämnat kvinnan så hade hon varit övertygad om att hon skulle tänka en del på henne även senare, men med tanke på omständigheterna så hade det ju inte blivit så. Numera så hade hon andra saker att fokusera på än någon okänd, förvirrad person som hon stött på en gång. Tillslut bestämde hon sig för en enkel, ljusgrå klänning som skulle kunnat tillhöra vilken annan person som helst i den lilla staden. Hon lät morgonrocken falla ner till golvet och drog av sig sitt nattlinne och klädde på sig underkläder och klänningen hon tagit fram. Resten av sitt utseende gjorde hon ingenting med, utan så snart hon kände sig redo så öppnade hon sin dörr och kikade ut. Ingen var där. Hennes mage kurrade, och hon övervägde att ta sig till köket för att stilla sin hunger, men bestämde sig för att låta bli. Det skulle bara ta onödig tid, och chansen var större att någon hann hindra henne då. Hon fick helt enkelt se till att köpa något i staden. Snabbt och tyst började hon gå genom slottet mot dörren som ledde ut därifrån.

Ava funderad länge, tills hennes tankar gled över på något helt annat. Hennes mage kurrade. Hon hade inte ätit på länge, och nu när hon hade satt sig ner kom hungern i kapp henne. Hon bet sig i läppen och tittade in mot staden. Hur fick man mat från ett sånt här ställe? Förmodligen genom att betala, men hon hade ju ingenting att betala med. Hon kände sig lite smått frustrerad; när hon hade löst sitt uttorkningsproblem så kunde hon ändå inte fokusera på sin uppgift, för nu fanns risken för svält också. Hon andades djupt och ställde sig upp med hjälp av trädet. Hon rörde sig vingligt inåt mot staden, och befann sig snabbt på marknaden. Lukten av all mat fick hennes mage att kurra ännu mer, och hon såg sig omkring. Skulle hon behöva göra något så brottsligt som att stjäla? Det var alldeles för mycket folk för att det skulle gå omärkbart.

Ava kom fram till ett marknadsstånd som sålde frukt och grönt. Det såg verkligen gott ut. Hon tittade på skylten, där obegripliga tecken stod. Drycken gjorde visserligen att Ava kunde tala människornas språk, men hon kunde inte läsa det. Hon bet sig i läppen och tog ett steg framåt, och högerbenet vek sig hon hon föll till marken. Igen. När hon föll råkade hon stöta i bordet med frukten, och ett par äpplen föll ner. Hon plockade upp alla utom ett, och la tillbaka dem med ett leende mot marknadsägaren, och la snabbt ner det sista i fickan. Det gick faktiskt väldigt bra, fram tills hon kände en hand om hennes handled och drog fram handen med äpplet. En isande känsla i magen kröp genom hela Ava när hon vände sig om och såg en stor människa.
”Du tänkte betala för det där, va?” sa han och hans arga blick borrade sig genom Avas, och hon kände hur benen automatiskt började skaka litegrann och hur rädslan spred sig genom kroppen.

Det tog inte lång tid för Alerie att ta sig ut osedd ur slottet. När hon gick genom slottsporten så log hon och hälsade på vakterna innan hon for iväg på vägen ner till staden. Redan nu så kände hon sig lättare än hon gjort inne i slottet, och bättre till mods dessutom. Att komma därifrån hjälpte alltid när det var kaos i hennes huvud. Alerie strosade runt på gatorna och såg hur folk hade börjat sätta upp sina marknadsstånd för dagen, medan vissa redan verkade hade varit uppe sen flera timmar tillbaka. Hon tog ett djupt andetag och drog in alla stadens dofter, och en särskild fångade hennes uppmärksamhet. Nybakat bröd. Hennes tomma mage gjorde sig tillkänna ännu en gång, och hon styrde stegen ditåt. Frukosten hon kunde få tag i här var visserligen inte lika varierad som den hon kunde få hemma, men oftast så föredrog hon ändå detta. Det tog inte lång tid för henne att hamna rätt, och hon bad den söta kvinnan bakom ståndet om en bit bröd. När hon fått det så gav hon henne några mynt med ett leende, och sen gick hon vidare. Tanken var att hon skulle köpa något annat med och sedan ta med det ner till stranden för att äta det där, men en arg röst till höger om henne drog hennes uppmärksamhet till sig. Det stod en man med en ilsken uppsyn och höll en ung kvinna i armen, och Alerie kunde knappt tro sina ögon när hon kände igen henne. Kvinnan från stranden. Hon kunde bara se hennes gestalt bakifrån, men hon var säker på att det var hon. Samma ljusblåa klänning, samma långa blondsa hår. Vad var oddsen för att hon skulle stöta på henne igen redan nästa dag? Rent instinktivt så gick Alerie fram till dem och log vänligt mot mannen i ett försök att blidka honom.
"Vad är det som står på?" frågade hon lugnt.

Avas gröna ögon var vilt uppspärrade, och rädslan dunkade genom hela hennes kropp. Mannen höll ett hårt grepp om hennes handled, det kändes nästan som om han skulle krossa den.
"Ut med det!" fräste han och Ava öppnade munnen, men inget ljud kom fram.
"Tjuvar tar vi inte lätt på här" fortsatte han och Ava svalde.
"J-jag h-h-ar...." hon fick inte fram mycket mer, och hon kände sig yr. Hon kunde höra blodet rusa i hennes öron och det kändes som om hjärtat skulle hoppa ur bröstet på henne så fort som det dunkade. Mannen öppnade munnen för att säga någonting när en annan röst hördes bakom henne. Ava kände igen den, och tittade til vänster där människan från stranden kom upp och började tala med mannen. Han vände sin uppmärksamhet till henne.
"Vi har en tjuv här" fräste han och höll upp Avas handled i luften så hon nästan var tvungen att ställa sig på tå. Hon försökte dra tillbaka sin arm, men det var lönlöst. Han höll ett stenhårt grepp.

”En tjuv?” upprepade Alerie frågande och såg på henne. Hon såg helt livrädd ut, och Alerie skulle inte bli förvånad om hon råkade svimma. När mannen höll upp hennes arm i luften så gav Alerie honom en ogillande blick, och när hon sen vände blicken uppåt mot kvinnans hand så såg hon ett äpple i den. Mannens reaktion kändes aningen överdriven, det var knappast så att kvinnan var farlig på något sätt. Och även om hon nu hade stulit ett äpple så var det långtifrån det värsta brottet hon kunnat utföra. Alerie kände henne visserligen inte, men med tanke på hur hon hade verkar när de träffats dagen innan så misstänkte hon att hon bara var hungrig. Hon kände sig dum som hade föreslagit värdshus till henne tidigare när hon uppenbarligen inte hade några pengar på sig, varken då eller nu tydligen. Och med tanke på hur nervös och rädd hon verkat då så kunde Alerie knappt föreställa sig hur hon kände just nu. Hon bet sig i läppen och tänkte i någon sekund, och bestämde sig än en gång för att hjälpa henne.
”Jag kan betala för äpplet” erbjöd hon sig, och tvingade sig själv att se så vänlig ut som möjligt. Den här mannen var på dåligt humör, och hon kunde lätt föreställa sig hur han hellre förde kvinnan till rättan än släppte henne så enkelt. Men som tur var så sänkte han ner kvinnans arm och nickade långsamt.
”Som du vill. Jag förstår inte varför någon skulle vilja betala för en tjuv, men det är dina pengar” sa han med en axelryckning och gav kvinnan en sista arg blick innan han vände uppmärksamheten mot Alerie igen för att säga sitt pris. Alerie svarade inte på det han sagt utan tog bara fram mynten och stack dem i handen på honom. Sen ryckte hon loss kvinnans hand som han fortfarande höll i ett bestämt grepp och förde henne hastigt därifrån.
”Vad håller du på med egentligen?” frågade hon och släppte taget om henne när de hade kommit utom hörhåll.