Gatans barn (Privat)

"Ingen skada skedd?" muttrar Sam och ser de andra skingras. Nu var det hög tid att åter komma till ro för att sedan sova. Sam står dock obeslutsamt kvar, varför brydde hon sig ens om pojken? Kanske för att han faktiskt hjälpt henne innan och hon ville återgälda det. Men vad skulle hon ens göra? Hon var i sitt nuvarande tillstånd ingen match för männen även om de nu verkade snälla? Sedan om hon skulle bli avslöjad, rätt i fängelse skulle hon då, eller spinnhuset. Där skulle hon säkerligen få lära sig vad det innebar att vara kvinna.
"Ni kunde väl bara frågat honom? Jaga honom och slå ner honom verkar inte precis snällt." kommenterar Sam och ser att även Rent och ett par till hade stannat. Säkert dem som hörde till Axels gäng eller något.
Sam sätter sig sedan på en sten, mest för att se hur det hela skulle urarta sig och för att vila sig. Hon drar åter ett bloss på ciggen hon än hade i handen.

Axel kan inte undgå att flacka med blicken, mot Sam, mot sina vänner, mot de bestämda, högklassade detektiverna. Ava, som är lite av en storasyster har lagt armarna i kors över bröstkorgen medan de klargröna ögonen spänner sig på de två.
"Axel har sig själv att skylla," biter den yngre polisen tillbaka, artigheten borta. Den äldre verkar vara den trevligare, mer förstående. Någon som inte är rädd för de farliga, men oskyldiga gatubarnen. Wood, som den yngre verkar heta, har dock inte helt fel. Axel hade inte gett dem en chans att prata med honom, men klart det finns anledningar för det. Det finns en lång lista som förklarar varför alla är rädda för poliser och springer ifrån dem, möte med dem varar aldrig gott.
"Nej, ert rykte." protesterar han halvt om halv övertumlad. Rispan i kinden svider starkt, grus har satt fast sig. Hålet i läppen är en av många. Sjuttonåringen har som vana att gnaga hål i den, men det här jacket är än värre.
"Har du någon över arton som kan sitta med dig Axel om du behöver, mamma, pappa tillexempel?" frågar den andre, som verkar vilja komma på annat samtalsämne. Frågan får nästan Axel att skratta till, detsamma många av vännerna som stannat kvar för att lyssna lite. "Inte? Är det okej om vi ställer några frågor utan någon målsman?"

Något muntert skrockande hörs från de som stannat kvar. Vad trodde de? Målsman? De flesta som levde på gatan var föräldralösa och om de haft föräldrar var de prostituerade, alkoholister, tjuvar eller liknande. Föräldrar som helt enkelt sket i sina barn, eller inte kunde ta hand om dem.
"Kan han ha någon annan istället för en målsman?" frågar Rent medans Sam funderar på att om hon ska gå. Det var ändå säkrast att hålla sig utanför detta och Axel verkar ändå vara i trygga händer då andra barn stod och höll dem sällskap. Dessutom verkade inte de båda männen alltför farliga.
Det sista hon ville var att myndigheter skulle rota i hennes förflutna, även om hon nu var över 18. Det enda det stod i kyrkoboken där hon föddes var "Samantha, fader okänd." men hon var inte döpt, för storbonden där hemma ansåg att man fick skylla sig själv om man födde oäktingar och hennes mor dog i barnsäng så ingen fanns att försvara henne.

Kluvet ser Wood mot sin chef, eller ja, han han jobbar för. Kan han ha någon istället för målsman? Även Axel funderar lite på det, visserligen har han vänner som är över arton. Många av dem. Vissa i tjugoårsåldern, vissa i trettioårsåldern. Därefter är de flesta äldre mest som fader eller moderfigurer för Axel, men han är väldigt tacksam för dem allihop. Ren själv är tjugo, men han har historik med ilskeproblem så kanske han inte är det bästa alternativet i vilket fall som helst. Plus vet Ava mer om honom än många andra.
"Det kanske är bäst det, mord är ingenting att skämta om." Axels redan mörka, chokladbruna ögon blir nästan dubbelt så stora av orden. Visserligen stjäl han, säljer sig själv och ger ut droger.. men mord? Jisses vad de hamnat snett i deras utredning. Ava granskar de bägge två innan hon drar Axels arm intill sin egna.
"Då slår jag honom följe," säger hon med ett bländande leende, innan hon nickar mot deras grupp med vänner som nickar godkännande. Som om Axel är en liten vilsen hundvalp, som inte klarar något själv. Men det gör han ju..

Sam tar sin krycka, linkar fram till ladan då de går. Bra att det ordna upp sig så gott det kunde bli, men mord? Det lät inte bra, dock verkade männen helt okej och tjejen? Tja, hon kunde kanske kunna hjälpa till med. Hur som helst var Axel inte hennes ansvar, hon hade inte ansvar för någon förutom sig själv. Vilket var tråkigt men också bra. Det fanns alltid två sidor av ett mynt en grupp gav en trygghet men kunde också ge en problem. Var man ensam hade man bara sig själv, men råkade man ut för något så satt man där.
Hon kom fram till sin plats i den nu lugna ladan, några småpratade med varandra men annars var det lugnt.

Blicken följer efter den nu bekanta gestalten, Sam som lämnar den stora scenen för att lämna dem ifred. Resten av gruppen börjar också skingra sig, men inte utan att viska uppmuntrande ord till både Axel och Ava innan. Han sluter ögonlocken en stund.
"Kom, vi bjuder er på te," säger den äldre mannen och nickar bort mot ett café lite längre bort på den ödelagda gatan. De två ungdomarna protesterar inte utan följer lydigt efter, te kanske får nerverna att lugna ner sig lite. Ja, innan samtalet glider mot mord istället.

Axel stirrar ner på sina fingrar medan han pillar med sina egna fingrar, de två detekyiverna har begett sig. Tackar för hans hjälp.
"Axel, det är inte ditt fel. Det vet du ju," viskar Ava och lägger en hand på hans axel, försöker lyfta upp honom lite. Teet hann bli kallt. Äckligt. Hur hade han kunnat bli mördad? En av kyrkans vuxna i församlingen. De jävla äcklen. Han ställer sig snabbt upp och skyndar sig ut ur cafét, drar frustrerar en hand genom de mörka, lena lockarna. "Gå inte dit!" Kanske hon kan läsa hans tankar, kanske inte. Men hon vill inte att den yngre ska begå ett mord, och egentligen vill ju han det inte själv.

Dagen gryr och folket i ladan börjar röra på sig för dagens bedrifter. Alla hade de olika sysselsättningar och vissa jobb med. Sam såg på klockan, hon hade gott om tid på sig innan hennes föreställning som alltid var klockan tio.
Hon kliver upp, packar ihop det som är sitt och linkar till ån sol ligger bakom ladan. Där tvättar hon ansikte och hals med tvål och tänker att hon borde bada idag och kanske tvätta kläder gårdagens händelser hade ju blivit en annan.
Sedan linkar hon ner till marknaden och köper ett färskt bröd och ett äpple till frukost. Hon satt på sin vanliga plats på trälåren där hon sen skulle utföra sin show.
Hon ser på alla marknadsstånden som börjar öppnas och ler och fler människor som anländer. Snart skulle alla tjänare vara här och köpa mat till sitt herrskap, sedan fram mot tio kommer herrskapet och då håller Sam sin trollerishow för dem.

Det fanns liksom ingen ork till att fortsätta med den vardagliga sysslan. Vem kan förvänta sig det när en gammal kompis har blivit mördad? Våldtagen och slängd nere i ett däck. Brutalt mördad, fylld med blod hade de sagt. Så Axel förblir sittandes där i ladan under kvällen. Han hade smugit in när de flesta somnat, och lagt sig intill sina vänner. Fått lite värme av Ava som skyndat efter. Nu däremot har de andra planer, och han vill inte vara till besvär. Det är bäst att de får fortsätta med sitt, om Axel blir hungrig får han helt enkelt fixa något senare. Så även om han hatar att vara sysslolös, så orkan han verkligen inte gå upp. Inte sälja sig själv även om det skulle få honom på andra tankar, inte sälja droger, och inte stjäla.
"Jag går till marknaden Axel.." påbörjar Ren och ställer sig upp från sin plats med ett tvekandes ansiktsuttryck. "Går förbi Ms Carew åt dig, fixar lite att äta."
"Tack," säger han och harklar sig, halsen är alldeles torr, och rösten rispig. "Jag betalar dig senare." Ja, han vill inte vara någon till skuld, då känner man aldrig sig lättad. Men nu vill han ligga där ifred, mot höet och slutna ögonlock.

Sam gör i ordning sig för att börja och ser Rent ur ögonvrån, utan Axel? Skumt. Undra hur det var med honom, hon hade sett honom när hon gick. Men då sov han eller tycktes sova och hon var inte den som störde.
Hon tänker göra en busvissling och vissla till sig Rent, men låter det vara. Det skulle bara anses skumt om hon gjorde det då de knappt kände varandra. Men visst var det något med pojken som gjorde att hon brydde sig.

Kyrkklockan slår tio och Sam ställer sig på sin låda.
"Så gott folk, välkommen. Kom närmare allihopa så ni ser mina konster." ler hon glatt och charmant. Detta var hennes plats och hon älskade det, älskade att se folks beundran och förvåning. Hon kastar charmiga leenden och slängkyssar till den kvinnliga delen av publiken och börjar med att ta upp en herre som hon trollar ett ägg ur örat på leendes skämtar hon med mannen och publiken och det hela flyter på som det brukar. Denna gång tjuvade hon inget, hon skulle få pengar av sympati och det var inte bra om det försvann för många gånger. Då en kvinna undrade hur det var med foten berättar hon en tårdrypande historia som delvis var lögn delvis inte. Men hon ser damerna torka sina ögon och då hatten går runt så får hon mer. Mer pengar åt den stackars pojken som kanske aldrig mer kunde gå ordentligt, men förhoppningsvis skulle bli bra.

Som sagt är det rätt ovant för Axel att gå en hel dag utan att göra något av de tre sakerna han tjänar pengar på, får sin levnad på. Så vad kan en ung pojke tyckas göra när han inte har någon lust att utföra något ut av detta? Visserligen har han ingen lust många av gångerna, men tvingar sig till det. Nu är det däremot annorlunda. Först får han en kort liten sovmorgon, sen leker han lite med höet. När klockan sedan börjar ticka mot lunchdags kryper han ut ur ladan. Kroppen är så seg, vilket är förståeligt med tanke på hur han sprungit iväg från polisen, och sedan sprungit flera varv efter han fått reda på vad som hänt hans vän. Alla muskler gör ont av varje rörelse, så det går rätt segt att komma ut från den lilla ladan. Solen bländar honom, sträcker sina strålar mot ansiktet, bränner det. Får ansiktet att bli än mer rosigt, mer livligt och inte lika blekt. Det var skönt. Fötterna doppar han försiktigt ner i den lilla bäcken efter att ha tagit av sig sina skor, och låter överkroppen falla ner mot det kittlande gräset. De mörka ögonen glider mot skogsbrynet, ser hur en liten hare skuttar fram mot honom. Som om Axel skriker av ensamhet även på olika djurs språk. Men han är ju inte så ensam. Med en liten grässtrå höjer han handen mot den lilla haren, som börjar gnaga.