Winter is coming

Den lätta, nätta kroppen sjunker ner på huk bredvid Cadiths långa, kritvita ben. Hästen har funnits med Earendil så långt han kan minnas, och ibland kan han inte be efter en bättre vän. Hur deprimerande än det må låta.
"Upp med benet.." viskar han knappt hörbart, efter allt som hänt under gårdagen kunde han inte fina någon sömn alls. Inte ens en minuts. Kroppen är hemskt trött, med all träning som den genomgått behöver den vila. Tyvärr är Earendils dess ägare, och det är inte lika lätt då. Cadith lyfter på sitt ena bakben medan hon tuggar på höet han lagt fram framför henne. Det tar inte lång tid för Earedil att få av hästskon, och byta ut den till en ny, mer passbar och snällare hästsko. Handen glider upp mot hennes rygg, klappar två gånger och hon lyfter upp nästa fot.. jodå, de känner varandra väldigt bra.

Öronen vickar på sig, och precis som den ljusa hästen höjer han på huvudet och blickar ner mot havet nedanför bergen. Tyrells flagga. Med den åsynen skyndar Earendil sig med ombytet av hästskor, men ser till att det sitter lika bra och bekvämt som de innan. Därefter låter han sig själv stå upp, och hoppa över grinden från herrgården, bara för att skynda sig ner för vägarna. Exalterad? Bara lite, kanske. Han springer förbi bäckar, åar, blommor. Allt lugnande som brukar få honom att stanna upp och känna på verkligheten med djupa, lugna andetag.
"Varför i helskotta skriver ni inte innan ni dyker upp?" tjuter han när han får syn på Haemir och hans gravida fru. Delunia är kort, med en nätt, men kurvig kroppsbyggnad. Det mörka håret sträcker sig ner till hennes höfter i två långa flätor, och de mörkbruna ögonen glider glatt över det bekanta ansiktet. Earendil har precis som sin bror alltid kommit bra överens med henne, förvånansvärt bra.
"För att vi ville överaska er, korkstolle." De stora, blåa ögonen glider till Haemir, och bägge tvås läppar spricker upp i leenden innan de drar in varandra i kramar. Verkar som att universum hör honom igår kväll.

Syskonskaran på tre gav sig av tidigt den morgonen. De följde den lilla grusvägen som slingrade sig genom den vackra skogen och förde dem sakta men säkert mot alvernas levnaskvarter. Fåglarna sjöng ännu en gång sina vackra visor och en och en annan räv korsade vägen där de travade på. Aidan gick först, medan de två systrarna gick en bit bakom honom och tisslade hemlighetsfullt med varandra. Han orkade inte bry sig om deras små fåniga hemligheter, utan gick istället och funderade över allting mellan himmel och jord. Livet som arbetande på värdshuset var inte direkt spännande och han kände en stark lust till att resa ut i världen. Först ville han besöka ställen som Port Moraq och Vahar, sedan alla andra intressanta ställen som Morosh och Saath. Listan var väldigt lång och trevlig att strosa runt och fundra över. Men i slutändan skulle han troligen inte komma någonvart pågrund av tillståndet han ständigt var i. Tre gånger per månad gick han ner i vinkällaren och barrikaderade dörren så gott det gick inifrån. Därefter skulle kedjorna spännas fast vid den muskulösa kroppen innan han fick någon som helst sinnesro. På en båt fanns det minsann inte någon stadig källare eller stenväggar att hamra fast kedjorna i, så det fick blott förbli en evig dröm.

”Vad tänker du på?” Undrade Aella plötsligt och haka armkrok med sin äldre bror. De gröna ögonen blickade nyfiket upp mot det fräkniga ansiktet och lätt rosiga kinderna.
”Åh..tja, typ ingenting”, svarade tjugotvååringen och drog försiktigt på munnen. ”Vad tisslade ni om förut då?” Kontrade han och sneglade bak mot Alyssa, som samlade svamp i sina byxfickor. Det var inte vanligt att se en kvinna i byxor, men just den kvinnan följde inga fåniga regler. Hon gjorde liksom vad hon själv behagade, och byxor var ett av favoritplaggen.
”Det du”, bet den yngsta systern tillbaka och lipade mot Aidan.
Båda flickornas hår var uppsatta i stora bullar mitt på deras hjässor medan Aidan själv blivit beordrad att fösta bak luggen med en hårnål. Två av dem bar sina absolut finaste kläder, och Alyssa åtmsintone en trevlig topp med broderade blommor. Modern menade verkligen allvar den här gången, det var då ett som var säkert.

Delunia svävar under tystnad efter de två pratglada bröderna. Det är inte så att hon inte vågar, för precis som Aelene har hon inga bekymmer med att öppna sin mun när hon så vill, och känner för det. Nej, i hennes ögon behöver de två alvbröderna komma ikapp lite, Earendils ögon avslöjar honom, någonting står inte helt rätt till. Plus så gillar hon att granska naturen runt omkring, det har alltid imponerat henne väldigt mycket. Särskilt mängden blommor. Kanske hon kan plocka till sig en bukett till sin syster, det skulle hon säkert uppskatta.
"Jag förstår inte vart deras lust att koppla samman sig med familjen Lannister kommer ifrån," påpekar Haemir som har sin arm om sin lillebrors axlar. "Föräldrarna där har alltid varit hemska och ruttna." Det är en bra fråga, fadern har inte brytt sig på flera år om familjerna på andra sidan havet, så varför nu? "Hur som helst tycker jag att du ska träffa henne först, om du inte gillar henne får du fly hem till oss.. och vara odödlig även med pappa efter dig." Det låter inte som en dålig plan, att bo med Haemir och Delunia verkar faktiskt förvånansvärt roligt. Kanske han kan vara vakt eller något. Jadå, det blir ett roligt liv. "Visst kan han de Delunia?"
"Absolut, du kan vara barnvakt till Esmaralda!" Ja, kanske det blir ett roligt jobb det också..
"Vi ska inte döpa henne till Esmaralda, glöm det!" protesterar den kära brodern, och så börjar det välkända bråket igen.

Än en gång spänns bågen, Aelenes fingrar är alldeles omplåstrade efter tidigare olyckor.. men bryr hon sig? Icke sa nicke.
"Vad håller du på med?" frågar Earendil och tassar upp för de små trapporna, upp mot sin lillasyster som fokuserat stirrar framför sig. När storebrodern sedan vänder på blicken, får han syn på de tre syskonen på långt håll. Snabbt glider han in framför sin syster så att pilen pekar rakt mot hans nacke.
"Men herregud Earendil! Jag vill barna skicka ett varningsskott genom deras dumma hår eller något," gnäller hon och låter pilbågen sakta sänka sig.
"Vi vet båda två att du inte riktigt kommit dit än, snart, men inte än." påminner han och rufsar till de blonda lockarna som krullat ihop sig efter flätan. "Kolla vem jag stötte på dock." Och där glider uppmärksamheten till Haemir igen.

När den lilla skaran slutligen började leta sig upp för trappstegen, förbi porlande bäckar och forsande vattendrag, fick det bli systrarna som ledde vägen. Aidan höll sig istället bakom dem och masserade sina dunkande tinningar. Nej, han hade inte haft någon lust att följa med överhuvudtaget, men hade naturligtvis tvingats till det. Hursomhelst kämpade han sig vidare uppför stegen med tunga steg, försökte hålla jämnt med de andra två. Tillslut hade de dragit iväg långt före sin äldre bror, som var tvungen att stanna till och sätta sig ner. Huvudvärken hånade honom, skvallrade för att både dagen och natten skulle absolut hemska. Det var jobbigt att tänka på, men hur i helskotta skulle han kunna sluta? De mörka ögonen fäste sig på sjön där alla vattendrag verkade ha sin slutpunkt. Vattenfallen gav ifrån sig ett riktigt vackert ljud, såväl sol utsikt. Tänk att kunna bo på ett så vackert ställe. Aidan fnös för sig själv och skakade på huvudet. Drömma kunde man ju som sagt alltid göra, men vissa drömmar kom bara rakt i vägen för verklighetssynen. Benen drogs upp mot överkroppen och han vilade den något spetsiga hakan mot knäna, utan att ta blicken från allt det vackra. Tjugotvååringen behövde någonting att fokusera på, någonting att förlora sig själv i. Speciellt inför natten som väntade honom.

”Aidan, vad håller du på med?” Frågade Alyssa skarpt och avbröt därmed broderns drömmande fasoner. ”Jag skulle gärna vilja bli klar med det här så snart som möjligt, plus att ingen av oss vill fastna i ditt sällskap precis innan kvällningen”, grälade hon hätskt och drog upp Aidan på fötter. Hon må ha varit kort och ganska nätt, men hon var troligen bra mycket starkare än de flesta.
”Var det inte precis det som jag konstaterade innan?” Muttrade tjugotvååringen buttert och putade med underläppen.
”Jo, men du hade inget annat väl än att ta dig i skinnet och lydigt följa med”, morrade hon och släpade med sig den äldre, vidare upp för trappstegen mot den välskötta gården. ”Hur kommer vi ens in?” Frågade systern därefter och lade armarna i kors, blängde stint på de ståtliga byggnaderna och trampade otåligt i marken. Fortfarande otrevlig? Jadå.
”Alltså jag brukade klättra in genom något passande fönster, men det var förr det..när jag och Earendil stod betydligt närmare varandra”, mumlade Aidan och sänkte genast blicken, kände hur tårarna brände mot ögonlocken. Vad fan skull han gråta för? Vad hade han ens att sörja över? Herrejösses.

Med sin ena hand vilandes på den höggravida magen och den andra fast om den vävda korgen med nyplockade blommor, stannar Delunia upp. Ögonen vandrar mot grinden innan hon börjar röra sig ditåt. Tre människor som står och kikar in, vad kan det vara om? Jadå.. nyfiken i saker som hon själv inte har något med att göra? Det är en av Delunias många egenskaper.
"Hej hej!" hälsar hon och låter de mörkbruna ögonen glida över varje en av dem. Syskon? Ja, det verkar som det. Precis som hennes egna familj, och som syskonen innanför grinden, är de väldigt lika varandra. "Vad tycker ni om Esmaralda, ett väldigt fint namn, inte sant?" frågar hon med stora ögon, som hon förväntar sig ett svar, vilket hon inte väntar på. "Haemir! Dessa tre tycker det är ett toppen namn!"

Bägge två av bröderna vänder sig om av det välkända tjutet, hon möter deras blick med ett oskyldigt leende innan hon tassar förbi dem.
"För engångsskull märkte jag något inte ni två gjorde," exalterat klappar hon sin mans lillebror på axeln innan hon rör sig mot trappan upp mot den lilla öppna porten. Både Earendil och Haemir följer henne med blicken, dock följer den enda efter och den andra rör sig ner mot grinden.
"Förlåt, jag såg er inte," säger han ursäktande medan ögonen glider över dem alla tre. De är inte direkt duktiga på att gömma sin oönskan att vara där, vilket gör det hela aningen skrattretande för Earendil. "Haemir, säg till Ilbryn att komma."

När ingen av systrarna verkade göra något försök till att vara trevliga när kvinnan hälsade, var han helt enkelt tvungen att lägga varsin hand om deras respektive nacke och tvinga dem ner i en bugning.
”Aj, vad håller du på med egentligen?” Väste Alyssa och försökte bryta sig loss från greppet, utan att lyckas. När det kom till kritan var brodern betydligt starkare, varesig hon ville eller inte.
“Esmeralda är ett väldigt fint namn”, svarade Aidan artigt och släppte slutligen sina systrar, som båda två nickade frankiskt. Ingen av dem ville bli fångade i det där äckliga greppet igen, så de hade båda tagit sig själva i skinnet. Det äldsta syskonet i sällskapet log sedan roat åt kvinnans nästkommande ord. Hon var minst sagt..ehm..sprallig eller vad man nu skulle säga. Trevlig verkade hon i alla fall vara, vilket var det som spelade mest roll i slutändan. Sedan verkade hon komma på andra tankar och skuttade därifrån, med en annan alv i släptåg. Mycket underligt, förmodligen var de väl ett par eller liknande? Äh, varför begrundade han ens det där?

Med ett litet ryck återvände Aidan tillbaka till verkligheten. En av de ärrade händerna for genast upp till nacken, där fingrarna nervöst började skrapa i huden. Vad i helskotta var det för fel på honom egentligen? Hans beteende var ju bara absurt och konstigt. Jösses.
”Det är ingen fara, om vi haft bråttom så kan du ge dig fan på att jag ropat”, lovade han med ett försiktigt skratt och vek automatiskt undan med blicken, stirrade återigen ut över det vackra landskapet som omgav dem.
“Förlåt att jag kallade dig för prinsfjomp, det var fel av mig”, muttrade Alyssa och gömde sig snett bakom sin äldre bror, båda ögonen vaksamma och tänderna febrilt gnagandes i underläppen.
”Och förlåt att jag betedde mig dåligt, det var också fel”, insköt Aella, som i sin tur gömde sig bakom sin äldre syster. ”Vi har en tendens att säga en massa skit innan vi hunnit tänka igenom vad de egentligen innebär.”

Ett glatt litet leende stryker sig över de fylliga, rosiga läpparna av den andres ord. Visserligen förstår Earendil att det varit den trevliga damen, Jaenya som uppmanat dem att komma dit. Och även om de verkar vilja försvinna därifrån alla tre, så uppskattar han verkligen det.
"Jodå, jag tror dig." svarar han, tidigare under åren har ju faktiskt inte Aidan haft något problem alls att ropa efter sällskapet han sökt. Earendil svämmar än en gång över av tankarna, nostalgin kan vara en riktig härlig känsla, särskilt när det har med tjugotvååringen att göra. Dock tvingar han bort blicken från mannen, och låter de landa på de två flickorna som tyst gömmer sig bakom ryggen på varandra. Tålmodigt lyssnar han på ursäkterna, förhoppningsvis förstår dem själva vad de gjort fel och inte bara säger en massa strunt för att göra deras mor glad.. det verkar faktiskt inte fullständigt osannolikt. "Mina småsyskon har inte varit med om det lika mycket som oss, därav deras utåtagerande.. ni är långt ifrån de enda som slänger ut sig såna saker, eller har sådana fördomar." Han sträcker på ryggen en aning medan Ilbryn kommer nergåendes över gräset barfota, Aelene har visst gömt hans skor igen.
"Haemir sa att du ville att jag skulle komma, vad är det?" frågar han besviket och kollar ner mot sina bara tår, som viftar lite på sig i kontakt med det kittlande gräset. När de stora, blåa ögonen däremot glider upp mot personerna framför honom, blir hans mun formad till ett litet o. "Fick ni en utskällning av er mamma? Det förtjänade ni." Earendil himlar med ögonen, och hans ansiktsuttryck får Ilbryn att bita ihop innan han ler upp mot dem. "Det har faktiskt Aelene också, så kanske hennes beteende rättfärdigar ert. Plus är det väl naturligt för er att ha era fördomar, trodde bara dock att Aidan visset att det inte var sant." Med de orden klappar han sin storebror på axeln, precis som Delunia gjort innan han skuttar över gräsplätten igen.

Earendil följer honom med blicken, innan de blåa ögonen rotar sig fast på Aidan, som för närvarandet verkar vara en mänsklig sköld.
"Får jag prata med dig?" frågar han tillslut och biter sig trevande i underläppen innan han öppnar grinden lite. "Ifred?"

”Äh, det är klart att jag vet att drt inte var sant, men i den stunden var det kanske inte det första jag tänkte på”, förklarade Aidan hastigt och rodnade starkt, fortfarande med de bruna ögonen fästa över dalen som bredde ut sig under dem. Det kändes farligt att lägga blicken på Earendil, även om det bara skulle vara en liten stund. När Ilbryn kom tassandes över gräset höjde han den förvisso en kort sekund, bara för att genast vika undan med den igen. Nej, det där var ytterst farliga grejer det.
”Hur kan ni ens klandra oss för att vi hae fördomar?” Undrade Alyssa och rörde sig ytterligare bakom den breda ryggtavlan som nu nästan täckte henne helt. ”Jag menar..det här stället är fantastiskt! Inte undra på att vi är avundsjuka”, konstaterade hon tyst därefter och kikade fram igen, även om ansiktet doldes av de röda lockarna som verkade släppts lösa från knuten.
”Mhm, men det spelar ingen roll hur folk bor så länge man inte vet vad de gått igenom eller hur de lever sina liv”, påpekade Aidan och ruskade på huvudet, för att sedan bli tvärt tyst. Earendils fråga hade halvt om halvt lyckats överrumpla honom och han visste inte riktigt vad han skulle ta sig till. Han ville ju säga ja, men det var fruktansvärt farligt och krångligt. Däremot så gjorde han det ändå.

”Visst”, svarade tjugotvååringen och vände sig hastigt om mot de två systrarna. ”Kan ni ta er hem själva?” Undrade han och betraktade dem med rynkade ögonbryn.
”Vi är faktiskt inte barn längre, Aidan”, knorrad Alyssa till svar och himlade med ögonen.
”Nej, men i mina ögon så är ni minsann det..nåväl, gör inga stopp på vägen och vandra inte in bland träden. Förstått?” Avslutade han allvarligt och båda flickorna nickade. Han gav dem avslutningsvis varsin klapp på axeln, innan han slutligen vände sig om och travade fram mot grinden.
Nervositeten var av någon anledning alldleds förfärlig och ansiktet stod i brand. Men självfallet försökte han uppehålla ett lugnt uttryck och en sansad hållning.
”Så, vad har du på hjärtat om jag får fråga?” Undrade Aidan och vände istället de bruna ögonen upp mot den klarblå himlen, samma färg som alvens ögon. Helvete.

Nu när Ilbryn svarat Alyssa, ångrar han sig nästan på direkten att ha varit så godkännande, accepterande. Hennes konstaterande om huset, med de vackra bäckarna och gräsplätten med blommor blir vårdade nästintill konstant.
"Och vi har inte sagt någonting om huset. Huset har ingenting med oss att göra, tro det eller ej. Tycker du att jag ska förmoda att alla som jobbar som ni gör är dryga och fördömande, inte? Nej, döm för fan inte oss då." biter han tillbaka, han som nästan, bara nästan förlåtit orden de sagt om hans bror, och familjens uppväxt. "Vi har aldrig nekat att det vi bor i är vackert, för det vore en lögn. Däremot ger det inte er någon mer rätt att döma folk för egna förbaskade nöjen." Earendil granskar sin lillebror och drar efter andan, jisses. Verkar som att Alyssa går honom på nerverna, vilket i storebroderns ögon är rättfärdigat. Hon verkar inte lära sig av sina misstag, precis som Aelene. Han gläds dock, att Aidan protesterat.. det känns bra, beskyddande. Kanske det är löjligt, men då får det helt enkelt vara så. Vilken jobbig skara småsyskon de två har. När Aidan sedan rör sig till innanför grinden, stänger han efter dem och greppar försiktigt tag om den yngres handled, bara för att dra med honom efter sig.

"Ilbryn berättade vad du sa.." påbörjar Earendil trevandes medan fötterna ett steg i taget tar sig ner för stenblocken. Nedanför finns en liten å, han minns hur de två suttit där ibland, delade tankar, diskuterade allt från himmel och jord. Han sätter sig ner på en platt sten innan han drar av sig sina skor och ställer dem prydligt vid den vackert växande mossan. "Tyckte det var viktigt att berätta att självaste attacken inte alls var det jag tänkte på. Kanske jag inte var så noga med det, men ditt välmående kommer ju alltid först för mig, vilket jag dumt nog trott att du skulle minnas." Earendil tvekar en sekund, innan han doppar sina fötter i det svala vattnet. De militärgröna byxbenen är upprullade så att de ska slippa bli våta, och den vita silkesskjortan hänger löst över överkroppen tillsammans med det vackra halsbandet. Halsbandet som han måste ge bort snart. Usch. "Jag är inte alltid så duktig på att formulera mig, förlåt.. allt jag ville var att du skulle veta att jag gärna gör allt för att hjälpa, om det finns något jag kan göra. Också att du är långt ifrån ett monster, jag vet en hel del personer som kommer hålla med mig om det."

Ilbryn berättade vad du sa. Borde det inte vara olagligt att tjuvlyssna på det där sättet? Aidan visste att alvernas hörsel var överlägsen människornas, men det gav dem faktiskt ingen rätt att lägga sig i andras konversationer. Därför dröjde det ett ganska bra tag innan tjugotvååringen svarade Earendil. Istället valde han att dra av sig skorna under tiden det var tyst. Försiktigt placerade han dem bakom sig, ovanpå det frodiga gräset, innan han lät fötterna glida ner i det svala vattnet. Det var riktigt härligt att bara sitta och begrunda omgivningarna, låta vattnet långsamt forsa förbi de bara fotlederna och mellan tårna. Men han kunde ju inte sitts där allt för länge och undvika konversationen, trots att han bra gärna ville det.
”Du tycker alltså att det är viktigt att jag förstår det?” Började Aidan och log snett. För den första gången sedan gårdagen lade han slutligen blicken på Earendil. Leendet var genuint och han kunde inte hindra en liten rodnad från att klättra över kinderna. Det var långt ifrån en hemlighet att han uppskattade den andres ord, och helt ärligt såg han ingen anledning till att dölja det. Sur kunde han ju inte gå omkring och vara för resten av livet, det var då ett som var säkert.
”Däremot kan jag inte hålla med om det där sista, tyvärr”, konstaterade han och leendet bleknade med ens. ”Efter allting som har hänt genom åren är det liksom halvt omöjligt”, fortsatte han tyst och sneglade ner mot de vickande tårna. De bruna ögonen var lätt glansiga och underläppen började så småningom darra okontrollerbart. Att tänka tillbaka på allt det där var bara hemskt och det var allmänt svårt för Aidan att hålla känslorna i styr, när de hade en tendens att jämt svämma över.
”Förlåt”, mumlade tjugotvååringen och torkade bort några ensamma tårar. ”Det är bara det att jag sällan pratar om det med någon, då ingen har någon lust att veta av det. När du försvann hade jag ingen att vända mig till och det var svårt..det är fortfarande svårt - att gå och hålla på så mycket utan att riktigt ha rum för det.” Handryggen svepte ytterligare en gång under ögonen och över kinderna, i ett någorlunda försök att dölja rännilarna som där löpte. De hade ju nyss börjat samtalet, så det kändes bara konstigt att börja gråta så pass snart.

Aidan föll tillbaka mot gräset och spred ut armarna över de gröna stråna, tillät dem att försiktigt vidröra de utsträckta armarna och kittla mot den bara huden. Samtalet de höll nu var så sjukt annorlunda mot hur det varit då. På den tiden hade den lilla pojken från värdshuset varit oskyldig och ren från all ondska. Nu hade det däremot ändrat sig helt, tagit en tvär sväng i en kurva och kastats ut över ett djupt stup - ett stup han ingen verkade kunna ta sig tillbaka från. De slemmiga rankorna av ondska och mörker greppade istället hårdare och hårdare om både hand och fotleder, fångade ungdomen i dess grepp. Han visste inte vsd de faktiskt planerade att göra med honom, men han tvivlade på att det var något trevligt de hade i kikarn.