Dracos enda önskan

Klädnaden/manteln fick ju också verkligen en avgörande roll här!

Oj, vad kär Draco är i Luna! ♥

Vad kul att ni tycker det är spännande. Och ja, han är verkligen kär i henne ♥ Gör er redo för kapitel 8! Vad kommer Blaise säga..?

Kapitel 8 Påkommen

Draco stod och höll i Lunas mantel och hade svårt att släppa blicken från den. Vad skulle han göra nu, då? Skolka från sin första lektion och försöka hitta Luna för att byta tillbaka till sin egna? En stressande tanke slog honom; tänk om Luna, som ju var så drömmande och frånvarande, inte märkt att hennes mantel inte längre var hennes. Tänk om hon just ju var på väg till sin lektion i en för stor, Slytherin-märkt klädsel.

Draco tittade upp på Blaise som också märkt den blåa nyansen. Han såg frågande på Draco.

”Har du blivit Ravenclaw?” sa han skämtsamt.

Draco visste inte vad han skulle svara. Han tryckte ner manteln i väskan igen och stängde igen med knapparna. Han plockade upp sin slips och knöt den runt halsen utan att säga något, eftersom han visste inte vad han skulle säga.

”Draco, ärligt, vems mantel var det?” sa Blaise och kvävde ett skratt.

”Uuhm..” sa Draco och satte sig på sängen för att knyta sina skor.

Vad skulle han säga? Vems namn skulle han säga? Han försökte tänka på alla Ravenclaw-tjejer han visste men det stod helt still i huvudet. Varför stod det still i huvudet, varför nu! Det fanns ju Cho Chang, hon som dejtat Cedric Diggory och Harry Potter. Och Padma.. eller hette hon Parvati? En av dom där tvillingarna, i alla fall, en av dom gick också i Ravenclaw. Men den enda Draco egentligen kunde tänka på var..

”Loony?”

Draco tittade bort mot Blaise. Han svartnade i ögonen eftersom han kallat henne för Loony. Men Draco var smart och visste att han kunde istället använda denna ilskan mot att Blaise vågade anta att Draco umgåtts med Luna.

”Va?” snäste han.

”Är det hennes?”

”Självklart så är det inte Loonys mantel.” sa Draco fastän det tog emot.

”Vems är det då? Och hur fick du med dig den?” flinade Blaise.

Draco skakade bara på huvudet och reste sig upp. Han och Blaise lämnade sovsalen tillsammans, Draco utan mantel men med en Ravenclaws i ryggsäcken. Blaise fortsatte fråga väldigt många frågor men Draco gick in i Slytherin-personligheten och snäste mest bort dom med sarkasm. Utanför klassrummet stannade dom och Blaise ställde sig mittemot Draco.

”Ärligt, det här måste du svara på. Har du berättat för Pansy?” sa Blaise allvarligt.

”Pansy? Varför skulle jag berätta för Pansy?” 
 ”För att hon är din flickvän..?”

Draco tittade bort mot Pansy och ignorerade att Blaise retsamt la till ”igen..” efter sin fråga. Han hade inte ens tänkt på Pansy när han och Luna kyssts på senare tid, han hade helt glömt bort henne. Han hade inte tänkt på vad Pansy skulle kunna göra för onda saker om hon skulle få reda på att Draco och Luna hade ihop det ibland. Han hade bara oroat sig för sitt egna rykte och vad andra skulle tänka om honom, aldrig vad Pansys svartsjuka skulle kunna göra mot Luna. Om Draco var säker på någonting så var det att Pansy var dödsförälskad i honom.

”Jag har inte berättat för henne, nej.” sa Draco. ”Jag tror inte jag ska göra det.”

”För att det inte var något seriöst?” antog Blaise.

Draco nickade och bet sig i tungan för att låta bli att säga att det var för Lunas säkerhet.


Draco fick mycket skäll på alla lektioner för att han inte hade sin Slytherin-klädsel på sig. Potter och hans vänner fann det väldigt roande. Efter att varje lärare skällt färdigt muttrade Draco att han skulle berätta för sin pappa vilket hemskt bemötande han fick på den här skolan. När skoldagen var slut och han gick hand i hand med Pansy mot Stora Salen för att äta middag såg han Luna komma gåendes mot dom. Han hade fortfarande ryggsäcken med hennes mantel i på ryggen och såg att hon hade en lite större väska än vanligt över axeln.

”Pansy, jag kommer snart.” sa Draco. ”Gå i förväg.”

Pansy gjorde en ledsen min men gick in i Stora Salen och slog sig ner med Blaise och gänget. Draco gick mot Luna och drog henne åt sidan, bakom en tjock sammetsgardin.

”Hej, Draco..”

”Har du min mantel i den där?” avbröt Draco och gestikulerade mot hennes väska.

”Ja. Har du min? Åh, vilken tur. Jag var helt säker på att narglarna hoppat från en mistel ner i min väska nu också och förvandlat min till en Slytherins.” sa Luna och plockade upp Dracos mantel. ”Pappa forskade till senaste Hört & Sett, förstår du, och fick reda på att dom gör så. Att dom bara är till för att förvirra en. Därför undviker jag mistlar mer än jag någonsin gjort den här julen. Jag har tillräckligt med förvirring i mitt liv.”

”Jaha. Jag trodde mest du undvek mistlar så att du inte skulle råka ut för att behöva kyssa tjocka, klumpiga Neville Longbottom.” sa Draco, mest som ett skämt, medan han räckte över Lunas mantel.

Hon ryckte åt sig den med mer kraft än Draco förväntat sig och han tittade förvånat på henne.

”Vad sa du om min vän?” sa hon allvarligt och tappade nästan, men bara nästan, hennes ikoniska drömmiga tonfall. 


”Vadå, tar du illa upp?” suckade Draco. ”Luna, det var ett skämt.”

”Ser du mig gå runt och göra mig rolig på dina vänners bekostnad? På hur din vän Pansy ser ut som en mops eller..”


”Flickvän.” avbröt Draco. ”Pansy är inte min vän. Hon är min flickvän.”

Luna stelnade till lite i sin ilska och hennes ögon mötte Dracos. Han ville ta tillbaka det. Han ville säga att han bara skämtade. Han ville säga förlåt för att han skojade om hennes vänner och han ville gå ut och göra slut med Pansy och istället få kalla Luna för sin flickvän. Men han hann inte göra någonting innan Luna stoppat ner sin mantel i sin väska och lämnat Draco ensam bakom den stora gardinen.

Draco tog sig samman och gick ut till Stora Salen. Han höll fortfarande sin mantel under armen men tänkte inte på det, utan slog bara sig ner bredvid Pansy.

”Du hittade manteln.” sa Blaise och gestikulerade mot Dracos mantel. ”Skönt.”

”Ja.” sa Draco. ”Den låg bakom sammetsgardinen utanför Stora Salen.”

Han tittade upp på Blaise för att se om han gått på det och så verkade det som. Ända tills dess Pansy, som inte hört pojkarnas prat, sa:

”Jag hörde att Padma sagt till Parvati som sa till Dean när Millicent hörde att Loony Lovegood haft en Slytherinklädsel i sin väska imorse.”

Draco såg på Blaise och kände sig plötsligt väldigt påkommen.

Super duper bra kapitel!

Taggar min kompis så att den börjar shippa Draco och Luna!
theLilyPotter

Draco tittade bort mot Blaise. Han svartnade i ögonen eftersom han kallat henne för Loony. Men Draco var smart och visste att han kunde istället använda denna ilskan mot att Blaise vågade anta att Draco umgåtts med Luna.

Typiskt exempel på hur Draco gör hela tiden. Han tänker likadant sedan när han vill skydda Luna från Pansy. Men nu på slutet kanske Pansy misstänker något?

Bra att Luna protesterar när Draco driver med Neville! ♥

Hej alla fina som läser och kommenterar! Här kommer nästa del.

Kapitel 9 En tugga av ett äpple

”Luna Lovegood?” sa Blaise påväg tillbaka till Slytherin.

Pansy gick en bit framför Draco tillsammans med Crabbe, Goyle ochTheodore.

”Seriöst, Loony?”

Draco sa ingenting. Han visste att han var påkommen och att det inte fanns något han kunde säga som skulle få Blaise att tro något annat. För det första så visste Blaise att något var annorlunda med Draco. För det andra hade han sett Luna vinka till Draco i matsalen. För det tredje hade han sett Draco hålla i en blå mantel imorse. För det fjärde hade Pansy med sin alldeles för stora mun avslöjat att Luna fått med sig en grön. Det fanns helt enkelt alldeles för många bevis, det fanns ingen chans för Draco att ljuga sig ut från det här.

”Allvar, alltså, har du ihop det med Luna jäkla Loony Lovegood?” 
 ”Men tyst, Blaise!” fräste Draco. ”Om du pratar lite högre hör väl hela Gryffindor-tornet, också!”

Blaise höll upp händerna i en ursäktande gest och Draco såg omkring sig så att ingen annan hört.

”Jag vet inte om jag har det längre, ändå.” viskade Draco. ”Jag har ju henne att handskas med också.”

Han gestikulerade framåt mot Pansy.

”Men vadå, om du inte haft Pansy, skulle du fortsatt med Loony då?” viskade Blaise.

Draco sneglade på Blaise. Här hade han ju faktiskt chans att ljuga, här kunde han ju låtsas som att det var något helt annat. Visst, Blaise skulle alltid veta att Draco och Luna haft ihop det men han behövde ju inte veta att Draco blivit förälskad i henne. Draco ryste åt tanken att så var fallet men han skakade av sig det.

”Nej, skojar du.” ljög Draco. ”Det var bara kul att testa något nytt. Och någon helt ny. Helt orörd.”

Den här gången ryste han åt vilken vidrig människa och hur han pratade om Luna men han var tvungen att säga sådär. Både för sin egna skull och för Lunas. Han visste att han kunde lita på Blaise med dom små hemligheterna, men han visste inte riktigt hur stora hemligheter Blaise skulle kunnat hålla inne.

”Ja. Det kan jag väl kanske förstå, förstås.” mumlade Blaise. ”Men ändå. Jag har bara lite svårt att greppa det. Du och Loony.”

Han skrattade lite och Draco gav med sig på att skratta också. Det var ändå bisarrt, det visste han med.

”Jag och Loony.” sa Draco, och log åt hur rätt det kändes.

Draco och gänget kom fram till Slytherins sällskapsrum och precis när Draco skulle slå sig ner i soffan när Pansy bad om att få prata med honom privat. Draco och Pansy gick bort till andra hörnan i rummet.

”Draco..” sa hon allvarligt. ”Jag måste fråga.. Du hade ingen mantel på dig idag, och Loony hade en Slytherins i väskan..”

Draco visste var det här skulle leda och han drog snabbt på sig sin arga mask. Han skulle ljuga för Pansy nu och han visste att bästa sättet att övertala henne var med ilska.

”Frågar du mig om Loony och jag utbytt skoluniformer?” spottade han ur sig. ”Ärligt talat, Pansy? Tror du att jag skulle hålla på med henne? Jag vet att du alltid har varit svartsjuk men detta är att gå över gränsen, faktiskt. Jag vet inte om jag orkar med din svartsjuka mer. Inte om du ska bli såhär galen. Jag orkar faktiskt inte mer då.”


Pansy bad om ursäkt flera gånger, verkade släppa att hon överhuvudtaget misstänkt något om Luna och Draco och han gick och satte sig, nöjd över att han tagit sig undan det där.


När alla andra la sig för att sova smög Draco ut i korridorerna. Han hade kommit relativt långt med bortförtrollningsskåpet även om han lagt det lite åt sidan på senare. Han hade behövt fokusera på studierna men nu när han kommit ikapp var det bara att återgå till sitt dödsätarliv igen. Den här kvällen hade han med sig ett grönt äpple han skulle skicka från Hogwarts till Borgin & Burkes och tillbaka. Om någon tog en tugga av äpplet så skulle det fungera.

Innerst inne så ville Draco inte att skåpet skulle börja fungera. Han hatade Hogwarts som skola och han hade alltid tyckt att Dumbledore var dum och orättvis men Draco ville inte släppa in massa dödsätare till att förstöra skolan och det som Dumbledore byggt upp. Och så hade ju Draco vänner. Han hade Blaise, han hade Theodore. Han hade Pansy, Crabbe och Goyle även om han var mest otrevlig mot dom. Och så hade han ju Luna.

”Harmonia Nectere Passus.” viskade Draco gång på gång när han stängt in äpplet.

Han hoppades i alla fall att han fortfarande hade Luna. Han hade ju varit dryg mot henne och hennes vänner och Draco visste ju att Luna värdesatte inget så högt som hon värdesatte sina vänner.

Ett litet i voosh hördes och Draco visste att äpplet var påväg. I väntan på att det skulle komma tillbaka tittade han runt i det stökiga rummet. Tusentals elever måste ha gömt tusentals grejer här genom åren, tänkte han. Högt uppe på en hög med grejer såg han något som glänste blått och silvrigt. Om han inte precis hört ett till voosh hade han nog gått närmre för att undersöka men istället öppnade han skåpet och såg att äpplet var halvätet.

Skåpet fungerade. Skåpet kunde transportera grejer fram och tillbaka. Alltså, om han bara skulle fiffla med det lite mer skulle det snart också kunna transportera levande grejer. Människor. Dödsätare.

Draco tänkte på Luna och på att han aldrig fått ett svar på om det var en dödsätare som dödat hennes mamma. Han undrade om han någonsin skulle få det eller om han sumpat det med henne när han snackat skit om hennes vän.

Han tog upp det tuggade äpplet och sjönk ner längst skåpets sida. Tårarna rann ner för hans kinder och hans ansikte trycktes ihop till en plågad grimas.

Han hade ju verkligen inte velat att det skulle fungera.


Japp, nu var det tillbaka till dödsätar-rutinerna igen.. stackars Draco, eller hur!! E

Jättebra skrivet♥ Både det senaste kapitlet och resten av de andra som jag streckläste igår kväll haha! Jag ÄLSKAR Draco och Luna som individer, jag tycker att dem är så fascinerande och unika på sina egna sätt och vis. Dock så shippar jag inte riktigt Druna, men vem vet? Längre fram i fanfictionen så kanske jag övertalas, vi får se

Men återigen, jättebra beskrivningar, längtar till nästa

Det blir bara bättre och bättre, går inte att släppa texten, den flyter liksom bara på och personerna känns självklara. Väldigt intressant hur Draco hanterade allting, skämdes för vissa saker han sa men samtidigt trodde att han skyddade Luna. Och det är så sorgligt uppenbart hur mycket han ogillar det uppdrag han fått.

Såå bra ♥

Jättebra ♥ Shippar inte Druna men den är bra i vilket fall.

Hej alla! Var inte hemma igår därav inget kapitel. Här kommer ett nytt. Har ni några förslag på händelser eller annat som kan förbättra får ni jättegärna skriva i kommentarerna! Det är kul att ni läser fastän Druna inte är ert favoritship. Även om det, för mig, är oförståeligt! Dessvärre måste jag göra Cho Chang elak i den är fanfiction. För jag vet ingen annan Ravenclaw, typ!

Kapitel 10 Slytherin vs Ravenclaw

Det var nog så att Draco sumpat det med Luna. Hon hälsade inte längre, hon tittade aldrig tillbaka på honom och när dom möttes och det bara var dom två i korridorerna vek hon av innan hon behövde möta honom. Ja, det var nog så att Draco sumpat det och det störde honom lite mer än vad han trodde det skulle göra. Han hade ju aldrig varit förälskad innan och därför visste han inte heller hur han skulle komma över en förälskelse.

Det hade gått nästan två veckor sedan Draco och Luna stått bakom sammetsgardinen och han gjort henne arg. Det var morgon och Draco satt med sina vänner vid Slytherin-bordet och åt frukost. Han skulle precis ta en tugga av sin smörgås när Pansy brast ut i ett högt, gällt skratt.

”Va? Vad är det?” sa Draco trött och förvånat.

Pansy fortsatte skratta och pekade bort mot något. Mot någon. Mot, givetvis, Luna. Draco, Blaise och alla andra vänner vände sig om för att titta vad det var frågan om med Luna den här gången. Faktiskt så småstirrade nästintill hela Stora Salen på henne den här morgonen. Och Draco kunde verkligen förstå varför.

Hon hade inte på sig den vanliga skoluniformen som hon, och alla, alltid hade. Den här morgonen hade hon på sig en skoluniform som såg väldigt uråldrig ut. Den måste ha varit från 1800-talet. Minst. Den var en skrikig blå nyans och volanger lite här och där. Men Luna verkade inte märka att den var konstig. Såklart. Hon bara gick som vanligt genom Stora Salen. Skillnaden var att nu skrattade nästan alla åt henne.

”Amen vad i hela..” mumlade Draco.

Han kunde inte låta Luna gå runt i den där. Hon skulle bli mobbad till småbitar. Det skulle bara inte få hända. Så han reste sig upp. Pansy slutade skratta och frågade vart han skulle. Blaise frågade detsamma. Draco svarade inte, han gick bortåt. Bort mot Luna. Han visste att det egentligen var sämsta möjliga ögonblick för honom att prata med Luna just nu. Han visste att alla skulle se. Men kanske orkade han inte bry sig längre. Eller så klarade han inte av att gå hela dagen och veta att Luna hade på sig det där.

Draco kom fram till Luna.

”Vad har du på dig?” sa han utan att ens hälsa.

Luna verkade inte vilja svara. Hon tittade ner på sin klädsel.

”Luna, allvar. Du kan inte ha på dig det där.” sa Draco, med all välmening. ”Var är din vanliga skoluniform?”

”Jag är utelåst igen.” sa Luna. ”Och jag hade glömt min klädsel i sovsalen. Det här var det Vid-Behov-Rummet hade att erbjuda. Jag tycker inte det är så farligt, faktiskt. Den är inte som alla andras. Jag tycker den är fin.”

Draco kände ett sting i hjärtat när han hörde att Luna var utelåst. Han kunde inte förstå varför hon råkade ut får sånt där hela tiden. Varför förstod inte andra hur fantastisk hon var?

”Vilka är det som låser ut dig?” frågade han strängt.

Luna lät sina ögon möta Dracos.

”Cho Chang och hennes vänner. För det mesta.” sa hon.

Draco såg Cho och hennes väninnor stå längre bort och snegla bort mot Luna och Draco. Dock hade Draco svårt att tro att någon reagerade på att han stod vid henne med tanke på hur mycket uppmärksamhet hennes klädsel drog åt sig. Draco kunde inte låta det här ske längre. Han gick bort mot Cho och vännerna.

”Vill ni mobbas?” sa han och tjejerna slutade fnittra. ”Jag kan ge er lite tips. Tips nummer ett är att det finns så himla mycket bättre mobbning än att bara ljuga för ett porträtt om att Luna inte får komma in. Det är faktiskt bara patetiskt. Det finns så sjukt mycket värre saker att göra. Till exempel förhäxa någon att få bävertänder eller att få bölder i hela ansiktet. Eller trolla om någon till en vessla, det är riktigt förnedrande. Gör lite sånt istället. Tips nummer två är att ni kan ju ge er på någon som faktiskt är en utmaning för er att mobba. Någon som ni är lite rädda för. Är ni rädda för Luna? Nä, tänkte det. För hon är så extremt genomgod och det vet ni, och därför vet ni att hon aldrig, aldrig skulle göra något tillbaka mot er. Det är bara därför ni valt ut henne som måltavla, eller hur? För ni vågar inte ge er på någon annan och ni vet att hon aldrig skulle göra något och ni är så patetiska med så låg självkänsla att ni måste trycka ner någon annan för att själv sätta upp er på en piedestal. Tips nummer tre är mest riktat mot dig, Cho, eller det är mer en fråga. Vad säger Cedric när du berättar hur du beter dig mot Luna? Han är ju en Hufflepuff, är inte deras största egenskap att dom är snälla. Han kan väl inte riktigt godkänna ditt beteende mot henne? Oj, jag glömde. Han är ju död. Men om du tänker dig. Hur skulle han reagera? Om han visste att du låste ute din klasskamrat och stod och skrattade åt henne morgnarna efter, vad skulle han sagt?”

Cho och hennes vänner stod och höll andan, vågade inte säga något. Resterande av Stora Salen såg också storögt bort mot Draco. Han vågade inte möta Lunas blick.

”Tips nummer fyra.” Draco sänkte hotfullt sin röst och gick närmare tjejerna. ”Är att ni håller er så jävla långt ifrån Luna det bara går annars, snälla, tro mina ord, så kommer jag att döda er.”

”Men vadå, Malfoy, du vet hur hon är. Vad hon kan hitta på. Skulle du vilja dela sovsal med henne då?” sa en av väninnorna med äcklat men nervöst tonläge.

Draco tittade bort mot Luna och svarade lågt:
 ”Det vore fan en ära.”


Slut på kapitel 10. Har ni några önskemål eller annat, kommentera gärna ♥