Voldemort's Victory

"Har du förstått?" viskade Draco tätt intill hennes öra, samtidigt som han tryckte upp henne mot väggen. Hon hade svårt att andas och nickade endast so svar. "Högre!"
"Ja" kved hon fram och han släppte henne vilket resulterade i att hon föll emot marken, och hon försökte andas som normalt, men varje andetag var en ansträngning. Förutom märkena som började uppkomma runt halsen gissade hon på att hon hade brutna revben. Draco spottade på henne innan han lämnade henne på golvet. Hon slöt sina ögon då hon kände att de blev röda, något som Draco hatade och hon ville inte låta honom se dem, ifall han vände på sig, men snart hörde hon dörren stängas och hon reste sig långsamt upp. Varje rörelse smärtade, varje andetag men hon var tvungen att ta tag i det nu. Hon gick emot sovrummet och bytte om till något som skulle dölja Draco's märken innan hon transfererade sig till Voldemort.

Hon märkte av de ilskna blickarna de flesta dödsätare gav henne, ilskna över att hon fötts till sin position, en position hon inte ens ville ha. Hon såg inte ens på dem, brydde sig inte om deras patetiska tankar, för henne var de inget annat än ohyra. De få som vågade yttra glåpord istället för "härskarinna", ignorerade hon likaså medan hon gick emot sin fars kontor.

Mary hade fått ny energi av att Solara återvänt och började genast att fixa en måltid åt henne. Alfen ojade sig om hur mager Solara blivit och Solara gick från köket för att sätta sig i soffan i biblioteket. Hon tog en av sina favoritböcker och snart sprakade det en mysig brasa som Mary tänt. Solara lägger sig i soffan och stirrar in i elden, fortfarande svag och något yr av att bara stå upp och röra sig.
Mycket hade hänt sen hon kom tillbaka, hon funderade på Cara och de andras ilska, att till och med vilja döda henne? Hon undrade hur det egentligen var och stod till. Solara hade lämnat henne i tron att allt var bra, hennes far hade ju segrat. Men tydligen var det inte ens så? Solara suckade, hon hade missat mycket och att bara vara hemma var jobbigt. Hemmet påminde om fadern och allt hon fått och mist med honom Nu skulle hon bli tvungen att starta om på nytt och det skulle bli jobbigt.
Utan att ens märka det somnade Solara på soffan, Mary smög in med mat till henne och la på en filt innan hon åter smög ut och började städa huset.

Dödsätarna öppnade dörren åt henne, bugandes, som om hon inte kunde göra det själv! Men kanske var det bäst i det skick hon var nu, inte för att hon visade det. De skulle kasta sig över henne direkt, vetandes att hon var et lovligt byte. Hennes far tittade upp ifrån sitt skrivbord och hon mötte de röda ögonen, för en sekund tycktes hon se värme i dem, som hon gjort förr innan de blev kalla.
"Vad vill du?" frågade hon och för en sekund ville hon inget annat än att snäsa till. Hade det inte varit för Draco hade hon inte gått dit! Hon hade undvikt sin far, kanske lämnat landet till och med, men hon hade inget val.
"Jag är här för att jag anser att Draco bör få positionen som chef över lag och ordning!"
"Aldrig!" svarade Voldemort och hon suckade, hon förstod hennes fars svar, men någon gång önskade hon att han sa ja och hon slapp det här.
"Du behöver en ny chef, och Draco är ansvarsfull, lojal och karismatisk, någon som kan leda avdelningen" allt var sådana lögner, hon önskar att hon kunde säga vem Draco egentligen var, men hon höll tyst om det.
"Nej"
"Vem jag än hade föreslagit så hade du sagt nej! Du vet lika väl som jag att han är ett bra val" sa hon trött medan hennes far ställde sig upp, något andra kanske skulle finna hotfullt, men tillskillnad ifrån Draco var hennes far ingenting.
"Det är jag som bestämmer här" sa han och tog tag i henne och hon kunde inte hindra sig själv att tjuta till. Inte för att hennes fars tag var hårdhänt, utan för smärtan som rörelsen skapade. Hennes far släppte henne dock genast, som han trott att han skadat henne och hon såg oroa i hans ansikte.
"Är du okej?" hörandes de orden kunde hon endast skratta.
"Det är något du inte har rätt att fråga" sa hon kallt innan hon mötte hans blick. "Ge Draco den där positionen!"
Med de orden lämnade hon rummet. Hon var för trött för att ha en diskussion med Voldemort, då hade hon kanske lagt fram allt annorlunda, men nu orkade hon inte. Så fort hon lämnat huset transfererade hon sig hem.

Då Solara vaknade hade det mörknat ute och brasan brann inte lika mycket som förr. Solara sätter sig trött upp och ser att Mary värmt på maten och gjort ordning en kopp te till henne. Solara log svagt, det var skönt att bli omhändertagen så även om det bara var en alf. Hon äter maten, eller så mycket hon orkar. Sedan tar hon muggen och går upp för trappan till sitt gamla sovrum som Mary precis städat klart. Hon hade bäddat nytt och brasan var tänd. På golvet intill väggen låg fortfarande flaskor med färg utspridda och en halvfärdig tavla stod lutad mot väggen. Hon kanske skulle börja måla igen? Det skulle säkert vara bra ur någon terapeutisks synvinkel. Hon gäspar till, imorgon kanske inte idag. Solara var oerhört trött. Hon klär av och sminkar av sig samt drar på sig en gammal pyjamas innan hon kryper ner i sängen och dricker upp sitt te. Strax somnar hon tungt.

"Vart har du vart?" Jezebel tittade upp ifrån boken när hon landade i lägenheten.
"Hos Voldemort" sa hon sammanbitet, transferationen hade smärtat mer än hon trott, och den andre mannen fanns snart vid hennes sida.
"Vad gjorde han?" hon kunde höra oroa i hans röst, men också förvåning, troendes att Voldemort skadat henne. Förvisso hade han torterat henne innan, men det var något som blivit en vana och inget som hon reagerade över längre.
"Inte han, Draco var här" sa hon och genast blev Jezebel's ilska påtaglig och för en sekund trodde hon att han skulle vandra ut genom dörren, innan hon la en hand på hans arm och han stannade. "Du vet som jag att vi inte kan göra något"
"Jag är medveten om det, även om jag ogillar situationen" sa han och såg på henne, försiktigt tog han undan kragen och såg de röda märkena runt halsen.
"Revbenen gör ondare" sa hon endast och han nickade ogillande.
"Är mina misstankar korrekta om han har sett till att de inte kan läka med magi?" frågade han och hon nickade, vetandes att det här skulle behöva läka av sig själv.
"Har du något smärtlindrande?" frågade hon samtidigt som hon rörde sig emot sovrummet försvann Jezebel till kontoret för att snart återvända med några tabletter som hon svalde utan att tveka. "Tack"
Han gav henne en lätt puss på pannan och de började båda byta om för att gå till sängs.
"Berätta för mig om Percy, det kanske får mig att tänka på annat" sa hon när de lagt sig och Jezebel började berätta om den andre mannen, medan hon föll in i en lätt sömn.

Solara vaknade av att solen stod mitt på himmelen och sken in i hennes ögon.
"God förmiddag." pep Mary vid hennes sängkant och ställde fram en bricka med kaffe och frukost på sängen. Solara tackade och började långsamt äta medans Mary försvann för att fortsätta göra huset mer beboligt än det varit förr.
När Solara är klar kliver hon upp, drar på sig ett par gamla snickarbyxor över bh:n i hopp om att kanske få lite färg och sätter upp håret i en slarvig knut på huvudet.
Hon går ut i förrådet och hittar en hink med färg samt en gammal grammofon. Allt detta plus ytterligare en kopp kaffe tar hon med ut i trädgården. Hon tänkte måla om huset, så mycket hon kunde och orkade för hand. Hon sätter igång grammofonen och någon trevlig gammal jazzmusik hörs samtidigt som hon sätter igång arbetet. Detta skulle nog kunna skingra hennes tankar för ett tag framöver.

Cara hörde steg utanför dörren och för en sekund kände hon oro innan hon kände igen stegen som Jezebel's. Mannen kom snart in i rummet bärandes på en bricka och hon log emot honom.
"Jag gjorde frukost" sa han samtidigt som han satte sig ner, och snart så gav han henne en lätt puss på pannan.
"Det var inte nödvändigt" svarade hon och reste sig ansträngt upp och tog emot teakoppen han räckte fram. Halsen smärtade mer än igår och hon insåg att hon skulle få svårt att tala. Hon motstod att sucka samtidigt som hon försökte äta lite ur fruktskålen som Jezebel räckte henne men hon gav snart upp.
"Halsen?" hon nickade som svar på frågan och åter igen såg hon ilskan glimma till i Jezebel's ögon och hon tog hans hand.
"Tänk inte på det" sa hon ansträngt samtidigt som hon återgick till teat.
"Vill du följa med mig till arbetet idag?" frågade han och hon nickade, hon kände inte för att vara ensam idag.

Efter frukosten och att de klätt sig landade de på Jezebel's kontor. Cara slängde en kall blick på den sårade men levande Percy, något som inte bekom henne. Mannen tittade upp skrämt på Jezebel, argt på henne.
"Jag visste att du aldrig brydde dig om oss!" fräste han så gott han kunde, men hon valde att inte svara honom, utan satte sig istället ner vid Jezebel's skrivbord.

Solara klev in i dunklet i hallen, vilket stod i stor kontrast till den strålande solen och de glada tonerna utanför. Hon hörde Mary rumstera om i köket och smög, som en inbrottstjuv i sitt eget hus upp på övervåningen. Tyst för att inte Mary skulle höra henne smög hon fram till sin fars rum. Det var väl lika bra att ta tag i det direkt inte sant?
Men med tanke på att hon smög visste nog hon att det var en idiotisk ide och att Mary skulle hindra henne om hon kunde. Solara var inte redo för det än, alltför mycket hade hon att reda ut, eller?
Hon öppnar dörren med ett knarrande och stänger snabbt dörren bakom sig och låser. Hon stod i sin faders sovrum och en spegelbild på henne själv är det första som möter henne. En blek, långsmal mager person där knotorna i ryggen och revbenen är synliga. Armarna ärrade, vilket de var redan när hon gått i skolan även om hon nästan blivit av med det under åren hon känt Cara. Värst var det runt det förhatliga dödsätarmärket som hon blivit mer eller mindre tvingad till för det låg som tradition i familjen. Hon hade försökt skära bort det utan lyckat resultat.
Solara vänder bort blicken från den förhatliga spegelbilden och ser sig om i rummet. Allt påminner om fadern, till och med lukten. Vid sängkanten på ett bord står ett gulnat fotografi av hennes föräldrar, dansandes, glada och kramades. Hon sätter sig ner på sängkanten och tar fotografiet i handen. Med ens sköljs hon av vrede.
"Va fan lämnade ni mig förr?" skriker hon och drämmer fotografiet i väggen så glasramen spricker.
Hon hör ljudet av små fötter och Mary knackar på.
"Miss, miss hur är det?" piper hon oroligt när hon hör Solara kastar sönder fler saker, river i böcker och sängkläder och bara skriker.
Solara förbjuder henne att komma in. Efter ett tag blir det tyst och Solara bara faller ihop på golvet. Inga tårar kommer men en enorm klump finns där och gör ont. Hon tar en av glasskärvorna och trycker hårt mot armen, detta skulle lindra smärtan det visste hon och känner smärtan och en varm vätska över armen. Mary skriker i panik men, kan inte komma in då Solara förbjudit henne.
Beslutsamt transfererar alfen sig därifrån och på alfers vis visste hon precis vart hon skulle.
Det knackar på dörren där Cara befinner sig och en nervös alf står där och med en gäll röst av oro ber hon miss Riddle att följa med.

Cara tittade på alfen och sedan på Jezebel, ingen av dem kände någon som hade en alf, åtminstone inte någon som skulle sända den till henne. Hennes far hatade alfer, Sev behövde dem inte och Draco kom själv ifall han önskade se henne. För en sekund undrade hon ifall någon försökte lura henne in i en fälla. Det var inte omöjligt, en väldigt korkad idé då hon knappast skulle följa med en främmande alf.
"Det gäller Solara" pep alfen, förstående hennes tvekan och Cara undrade vad hennes vän kunde vilja som hon inte kunde komma själv för att säga. "Hon är skadad"
Cara tittade på Jezebel som nickade, inte för att han brydde sig om Solara, utan för att han brydd sig om henne. Han packade det nödvändigaste och tog sedan hennes hand innan Cara fattade alfens hand och de transfererade sig.

De landade i ett hus som Cara inte besökt på år och dar, men hon hade inte tid att förlora sig i minnen fören alfen började dra henne emot ett rum. Snart såg hon Solara ligga mitt i golvet med blodet rinnandes ur armen. Hon behövde inte säga något innan Jezebel hade gått fram till kvinnan. Han gav henne en dömande ogillande blick innan han la sin hand på såret och tryckte till. Cara gick över för att hjälpa honom och hon började med att fläta hans hår så det inte skulle vara i vägen, innan hon räckte över vad han bad om.

Solara drog sig upp till sittande ställning lutandes mot sängkanten och undvek båda deras blickar. Hon visste så väl hur detta såg ut och att detta var fel. Mannens blick skulle vara dömande och kanske Caras med, hon visste inte. Cara hade funnit henne såhär i skolan med och det hade blivit bättre sedan dem träffats, men nu var det tillbaka.
Solara vänder blicken mot Mary istället och ser in i alfens klotrunda glasartade och oroliga blick.
"Du får inte skada dig för detta, du gjorde det för att vara snäll." sa hon lågt till alfen då alfen i praktiken inte gjorde som hon sa. Inte för att hon förbjudit Mary till något, men hon hade heller inte lovat och hon ville inte att alfen skulle skada sig själv. Ironiskt nog när det vad hon själv gjorde.
Men klumpen i magen hade försvunnit för tillfället tack vare smärtan i armen och kvar fanns bara en tomhet. Hon hade inte gråtit sedan begravningen och inte nu heller.
Det bekom henne inte vad som skedde och lät mannen bara hållas med att fixa armen.
Hon var dock enormt tacksam att Cara kommit, att hon var där. Hon hade glömt hur det faktiskt var att ha någon som brydde sig om en.