tippest & yehet prs

Rom vänder upp blicken från katten i knät till Fuller. Herregud, hör prefekten ens vad han säger? Varför ska han anta så jävla mycket? Nej, nu blir Rom irriterad på riktigt.
”Vad fan vet du om min respekt?” frågar han med spänd röst. Tydligt irriterad. Och om Fuller inte förstår på rösten att han är irriterad så förstår han definitivt om han ser Roms ansiktsuttryck; sänkta ögonbryn och rynkad panna. ”Dessutom finns det en skillnad på att respektera och att slicka röv.” Han vänder återigen ner blicken från Fuller och fokuserar istället på katten. Katten, som trots att den röda lampan släckts ligger kvar i Roms knä.

"Nej, jag vet inget om din respekt.." medger Elijah aningen skamset. Jo, kanske han antar för mycket. Men var det inte Roman som antog att den nätta sextonåringen ville ligga med honom pågrund av rykten? "Men om din respekt för lärarna är lika mycket respekt som du har för mig, då skulle det inte förvåna mig om de särbehandlade dig." med ett skakigt andetag masserar han sin tinning, försöker att tänka klart. Hur fan ska han kunna det när de hårda förbaskade orden bara slår mot hans huvudvärk, gör den ännu större. Som att den ska explodera. Jävla, förbaskade migrän. "Precis som du antog jag för mycket, förlåt." ursäkten är sanningsenlig, han borde inte ha uttryckt sig på det sätt han gjort, han borde ha varit mer försiktig med sina ord. Men det är svårt att konstant säga rätt saker när alla andra inte har några problem med att kasta skit på honom. Väldigt, väldigt svårt faktiskt. "Om du inte vill att jag ska anta saker om dig, anta inte att jag smörar för lärarna, eller att jag ligger runt. Det gör dig bara till en hycklare. Först sak först, jag pluggar inte för att imponera på våra lärare. Nej, jag gör det för att jag är målmedveten och vill ha en ljus framtid så att jag kan komma bort från skolan. Jag jobbar i förhand för att jag inte har ett liv, kanske det får dig att förstå dig på mig lite mer." Elijah tar ett djupt andetag innan han ställer sig upp, låter filten lämna hans kropp innan han bär upp Jellybean från romans knä. "Men ber verkligen om ursäkt över att jag antog att du inte visade respekt för dem. Tänkte lite fel där, förhoppningsvis är du mer respektfull för lärarna än mig."

I Romans öron låter Fullers ord endast självgoda. Allting låter typ bara som ’jag är mycket bättre än alla andra på denna skolan’. Fan, vad det stör Rom. Han försöker lugna ner sig själv med andningen. Tar endast upp ett fåtal av prefektens ord för andningen tar för mycket fokus.
Och precis när Fuller kommer fram till honom för att ta tillbaka sin katt så brister det. Nej, det fungerar inte att kontrollera andningen. Ärligt talat så brukar det aldrig fungera, så varför försöker han ens? Ugh, aggressionsproblem much?
Hastigt reser han sig upp från fåtöljen och trycker bak Fuller med all sin kraft. Bryr sig inte om katten i hans famn eller någonting - nej, ilskan inom honom tänker inte på så mycket. Han trycker upp Fuller mot väggen.
”Tro fan inte att du är någon”, väser han ilsket och stirrar in i den andres ögon. ”Du är inte bättre än mig. Du är inte bättre än någon på denna jävla skolan. Fattar du inte det?”

Visserligen har liknande händelser hänt förut, blivit upptryckt mot väggen, hotad, slagen. Saken är den att något är annorlunda nu. Är det ilskan i Romans ögon som får hela hjärtat att dunka fort, som tecken på fara? Längdskillnaden, som är över tjugocentimeter, hjälper verkligen inte. Pulsen ökar, känner väggen hård mot sin rygg medan Jellybeans klor trycks in i hans hud på armen. Brister upp huden, får det att blöda lite. Jo, Romans agerande skrämde även den stackars katten som Elijah håller uppe i sin famn.
"Det vet jag att jag inte är.." viskar sextonåringen medan de stora chokladbruna ögonen på något sätt blir ännu större. Nästan livrädda. Varför misstolkas allt han säger? Är han verkligen så dålig på att förmedla sig? Klart han inte är bättre än någon på skolan, det är han verkligen inte. Om något ligger han på botten av alla elever, spelar ingen roll om hans pappa är en fullkomlig psykopat, eller om ryktena, Elijah förtjänar det. Han är fullkomligt säker på att han förtjänar allt som kommer hans väg. All jävla ondska. "Förlåt om jag fick dig att tänka så."

Till och med Roman, som är fylld av känslor som gör att han mer eller mindre ignorerar allt annat än sig själv, ser att Fuller är livrädd. Inte för att det spelar någon roll. Nej, Fuller borde vara livrädd. Han har betett sig som att han skulle vara så mycket bättre än Roman och... Så ska han inte få hålla på. Verkligen inte.
”Kan du sluta leka som att du är snäll och oskyldig?” Roman låter sin ena hand lägga ett extra tryck över den mindres bröstkorg och med andra handen tar han ett strypgrepp kring halsen. ”Din pappa är sjuk i huvudet. Du är en psykopat!”
Ilskan verkar ta en paus för Rom inser att strypgreppet är för mycket. Way, way too much. Han drar tillbaka sin hand. Håller tillbaka den ursäkten som egentligen vill yttra sig. Nej, att be om ursäkt visar på svaghet.

Sluta leka som snäll och oskyldig.. jaha. Det finns uppenbarligen ingenting att göra för att få Roman att lyssna på honom. Elijah sluter ögonlocken en kort stund, känner strypgreppet om halsen. Jo, det känner han igen från faderns fulla stunder.
"Kan du sluta anta saker?" frågar han tillbaka, knuffar Roman bort från sig medan tårarna rinner över kinderna. Minnena från faderns hårda slag, både mot honom själv, hans bröder och deras mamma. Farföräldrarnas döda kroppar. Det hela är för mycket. Dessa scenarion kommer tillbaka som klara bilder, som att det händer igen, varje gång något påminner Elijah om det. "Det kanske jag är." Ja, kanske Elijah är en psykopat.. en väldigt konstig psykopat. De flesta psykopater har i ingen medlidande, inga känslor, och Elijah själv har stora mängder av det. Men i andras ögon är han en psykopat, hans bröder också. Och det enda som betyder något, som gör någon påverkan, är hur andra människor ser en. Efter att ha strykt bort sina tårar som nästintill sväller över, masserar han sin hals innan benen rör sig mot trappen. Halsen gör ont, brinner och rösten är knappt hörbar när han ser på Roman en sista gång. "Du kan väl bara låta mig vara?"

Ilskan börjar lägga sig. Men det skulle kännas dumt att bara backa tillbaka och slå sig ner i fåtöljen. Låtsas som ingenting. Nej, därför håller han kvar sitt grepp men låter ändå Fuller dra sig undan. Nu när ilskan är borta skriker hjärtat. Bönar och ber om att snälla, kan du i alla fall inte be om ursäkt? Men nej, bestämmer hjärnan, det kan han inte göra. Visa dig inte svag. Alla känslor förutom typ ilska och glädje är oacceptabla. Ånger, nej usch.
”Jag kan låta dig vara om du låter mig vara”, mumlar han halvt hotfullt och blickar hastigt bort mot prefekten med sina blå ögon innan han stirrar ner i golvet. Vad fan har han gjort? Ugh... Innan allt detta har han ju egentligen aldrig haft ett problem med Fuller. Nej, han hade faktiskt försvarat prefekten ibland; inte ofta, verkligen inte, men ibland. Väldigt få gånger. Bakom prefektens rygg också, såklart. Men nu är allting förstört. Nu har han... Tja, hotat honom flera gånger. Tagit strypgrepp. Visserligen har han gjort det mot slytherinare tidigsre; men skillnaden är ju att de faktiskt förtjänade det. Fuller gjorde inte det.

Ja, det är väl förståeligt. Efter det här har Elijah verkligen ingenting emot att hålla sig borta från den jämnårige, låta honom vara. Definitivt inte nu.
"Visst." kort svar, men det är tydligt nog. Jösses vilken händelserik morgon, det har verkligen tagit mycket på krafterna. Universum hade av någon anledning bestämt att de två sextonåringarna skulle se varandra gråta under förloppet av en timme, och det är fan inte rättvist. Elijah stryker bort de brinnande tårarna innan han tassar upp mot sovsalen som den lilla skugga han är. Det är nog bra för dem bägge två att glömma bort att konversationerna någonsin ägt rum. Elijah måste skrapa bort alla onda ord. han drar av sig kappan, hänger upp den på en stol och lägger sig ner i sängen med resten av skoluniformen på. Så jävla utmattad.

Fan Roman. Du måste lära dig att kontrollera dina känslor. Din ilska. Du kan inte gå runt och trycka upp små, oskyldiga människor mot väggen.
Rom skäms. Otroligt mycket. Inte för att han någonsin kommer erkänna det för någon annan, men skäms, ja det gör han. Fuller som bara var trevlig hela tiden... Förvisso hade prefekten fällt en onödig kommentar men det hade Roman också gjort. Åh, fan...
Fuller går därifrån. Rom faller tillbaka i en fåtölj, fylld av ånger. Varför varför varför gjorde han sådär? Visst, att fälla en kommentar eller två var okej - men... Fysisk jävla misshandel? Vad håller du på med, Rom? Fuller är för fan tjugo centimeter kortare än dig och mycket tunnare. Så jäkla fegt att gå någon bara sådär...

Åh jösses.. är det ens lagligt att vara så dum i huvudet? Elijah har börjat sitt sjätte år på Hogwarts och tagit sin utbildning på största allvar.. och ändå hade han stått där, som en förlamad liten kattunge när Roman tryckt upp honom mot väggen. Hur ska han ta det här? Att alla timmar uppe på rummet med böcker i famnen bara varit slöseri med tid? Att han blir förlamad varje gång någonting farligt sker i omgivningen? Saken som gör det ännu värre är faktumet att Elijah varit med om värre, så mycket värre, både fysiska och psykiska attacker, och hanterat dem mycket bättre än det här. Elijah trycker ner ansiktet i kudden, ligger där ett tag pressad mot sängen medan Jellybean klampar omkring inne i sovsalen. Varför hade han blivit så skrämd av just Roman? Rädsla brukar inte dyka upp så ofta annars. Kanske det var förvåningen? Säkerheten på att den andre, jämnårige Gryffindoreleven aldrig skulle hitta på någonting sådant. Aja, oavsett vad anledningen bakom rädslan var så har Elijah gjort bort sig. Antingen har alla dessa år pluggande inte lätt till någonting, eller så har han bara trott högre om sin kapacitet att läsa av människor. Dumma Elijah. Dumma Roman. Sextonåringen tvingar dock bort ansiktet från kudden, nej han ska ta sig fan inte tycka synd om sig själv. Saker och ting hade kunnat vara mycket värre, och bästa sättet att få sina problem att gå iväg, är att hantera dem. Inte sant? Så mer pluggande, mer övande, helt enkelt.