ÖPPET rollspel halvgudar

Jaxsons ögon slår upp av att det dunsar till i golvet, ska precis öppna munnen och säga åt vad-det-nu-var som väckt honom att sticka och låta honom sova. Munnen stannar dock på vid gavel. Madrassen han ligger på är inte hans egna och det är folk utspridda omkring honom. De sover också.
Med en djup suck skjuter han upp överkroppen ur sängen med hjälp av armbågarna.
När han sveper med blicken för att betrakta omgivningen är det som om hjärnan också vaknar till. Väggarna, golvet, taket, ansiktena - allt - är obekant. Så försiktigt han kan i sitt panikslagna tillstånd, reser han sig upp ur sängen, sträcker på den stela ryggen. Kota för kota.
Sedan går han ut ur rummet han vaknat upp i - allt är dammigt och slitet, inget han är van vid - och trots att han går så tyst han kan knakar trägolvet. Han påminns om morföräldrarnas gulliga stuga vid havet.
När han rundar ett av hörnen håller hjärtat nästan på att hoppa ur halsgropen, för där står två personer.
"Vilka är ni?" frågar han direkt.

Precis när personen i rullstolen sa sin hälsning med ett leende mjuknade stressen smått inom Jamie. Ett desperat önskan av att svara på hälsningen var avbruten av en röst från bakom dem. Jamie vände sig snabbt runt och kollade på personen som stod vid dörren.
Nervöst så bet Jamie sig själv inom kinderna och svalde svagt nervöst. Med ett spänt andetag genom näsan senare pustade Jamie ut. Med så mycket nerv han hade var det otroligt att ljud ens kom ut ur Jamies läppar, men hans röst var klar, med en bit av osäkerhet. "Jag är Jamie eller James, spelar ingen roll. Eller kanske det gör, men jag vet inte. Jag vaknade nyss och jag vet inte vem han är och jag vet inte vem du är, det här stället är konstigt," rabblar dem i högfart, men när Jamie insåg vad dem har gjort så ser man en mjuk rodnad sprida runt hans kinden och ett svagt skratt kom ur deras läppar. "hehe, förlåt." viskade de sedan.

Leah vaknade långsamt upp, tänkte att hon var hemma hos sin pappa i sin mjuka säng och väldoftande kuddar. Hon vred sömnigt på sig och sträckte sig efter täcket för att dra det över huvudet men lyckades inte få grepp om något. Hon rynkade på pannan och satte sig långsamt upp innan hon såg sig omkring. Hon svor tyst till och försökte komma på vad hon skulle göra, det var ju vissa som ännu sov och hon visste inte om det fanns andra någonstans i huset. Hon visste inget alls och det var nog det som skrämde henne mest. Hon hade ingen aning om något alls. Hon granskade tillslut madrassen som hon låg i och grimaserade, ville inte ens veta vad den hade gått igenom innan. Hon reste sig försiktigt upp, noga med att inte göra ljud för att väcka någon.

Det var inte första gången hon hade vaknat upp utan minne av kvällen innan men det här kändes annorlunda, hon hade ju inte varit på en fest dagen innan så det var inte hennes vanliga minneslucka. Hon såg sig omkring efter något att använda som vapen men det gick ju inte som önskat. Hon började istället tyst smyga ut från rummet, behövde hitta någon utgång. Hon såg sig omkring, märkte inte gruppen av män bakom henne utan fokuserade på fönstret framför sig. Hon la huvudet på sned och försökte öppna det, hellre utomhus än inomhus med massa främlingar. Hon hade inte riktigt tänkt längre än att ta sig ut därifrån. Hon rynkade dock på pannan då hon hörde röster och vände sig om, ryckte till då hon först då märkte av att hon inte var ensam med att vara vaken. Det hon inte kunde sätta fingret på vad om de i köket också vaknat på madrassen eller ifall de hade satt henne, tillsammans med de andra, där och orsakat minnesluckan. Hon vågade inte göra ett enda ljud och eftersom en stod med ryggen mot henne så kanske ingen i det rummet såg henne.

Jaxson drar på ena mungipan, skrattar svagt till av Jamies presentation. Han förstår varifrån nervositeten kommer ifrån, det är väl inte varje dag man vaknar upp i ett ödehus? Eller, Jaxson antar att James, liksom han, också kommit hit utan något minne om hur eller när. Personen framför honom verkar inte spela. Fast det gjorde inte Jaxsons far heller, och han vet ju hur det gick.
"Jaxson, ni kan kalla mig Jax", presenterar han sig, nickar åt dem båda, James och killen i rullstol. "Vet ni vart vi är? Har ni något minne av igår? Känner ni någon här?"
Jaxson har aldrig varit en sådan som låter frågorna forsa ut nonstop, men han har heller aldrig varit i den här situationen förut. Den växande känslan av obehag stiger- det känns som om de blir betraktade. Toppen, tänker han för sig själv. Nu börjar jag bli paranoid nu också, men det är väl förståeligt.

Alec såg mellan de allihop och försökte hänga med i samtalet så gott han kunde, såg upp på dem. Han hatade att hamna så långt ned i rullstolen, när han var van att vara långt högre i vanliga fall. Som kentaur var han väl över 2 m, så han var ganska obekväm med att hamna så långt ned.
"Alec. Jag bara vaknade här, varken känner eller känner igen någon", förklarade han, var glad över att han hade vaknat först utav dem eftersom han ju dolde vad han egentligen var.

Jamie log nu lite små nervöst och kollade över på Alec och sedan mot Jaxson igen. "Jag har inga minnen häller," sa James och drog sitt långa hår över axeln och börjar fläta det löst i en lös fläta och knyter den med en mörk röd scrunchy.
Det var konstigt att känna lättnad med att prata med personer de aldrig har mött. "Vi kanske borde gå ut och se omgivningen?" hens röst var mjuk och så lättad som möjlig och log mot de två killarna som Jamie stod mellan.

Leah hörde hur de pratade, de hade vaknat och kände ingen så hon tappade snabbt intresset. Hon smög försiktigt iväg från platsen där hon stod och fortsatte till något som liknade ett vardagsrum. Hon rynkade på pannan och såg sig omkring, där det borde ha stått en tv var det ett tomt hål. Hon spärrade upp ögonen och kom på att hon hade sin mobil. Hon la sin hand på sin bakficka och rynkade på pannan då den inte var där. Hon kände efter i alla fickor hon hade innan hon kände oron ta form på riktigt. Hon svor tyst till och drog frustrerat handen genom håret. Den kanske ramlat på madrassen? Men då hade hon sett det när hon gått upp, men hon ville inte ta risken att glömma den där samtidigt som hon inte ville att någon skulle se henne.

Alec lyssnade tyst på Jamie då han talade, såg upp på honom. Han nickade lite fundersamt.
"Vi borde nog det", sade han och såg ditåt, hoppades att det inte var någon trapp ned ifrån dörren sen ut på gatan. Han suckade tyst för sig själv, vad han hatade denna rullstolen ibland och att inte kunna ta sig fram. Han rynkade pannan lite då han tyckte sig höra någon ute i hallen.
"Verkar som om någon av dem andra också vaknat, det är någon ute vid hallen", sade han till dem andra.

Med ett lätt "huh" kollade James mot hallen, de tog sig runt Jax och gick mot hallen och kollade på den blondinen som stod i mitten av rummet. Jamie höll i sin kläd ärm och vinkade mot henne lätt innan hen log smått. "Hej, vi är alla här borta om du vill presentera dig själv," sa dem nonchalant efter en plötslig våg av själv förtroende. "Kommer du ihåg något? Hur vi hamnade här?" frågade dem.

Leah kände hennes hjärta hoppa över ett slag när hon såg någon visa sig. Hon rynkade på pannan åt hur vänlig hen verkade vara trots att hon var en främling.
"Nej, jag vaknade bara." sade hon försiktigt och började med osäkra steg framåt, hon kunde ju hälsa på dom andra. De kanske kunde lista ut vad som hade hänt, vem som placerat dem där och liknande. "Jag är Leah förresten." sade hon och pillade lite med sitt armband, gillade inte att skaka hand och att kramas för lite för mycket för henne i den stunden. Hon var förvirrad, trött och irriterad. Allt hon ville var att åka hem.