yehet & wolfy [prs]

Att någon av de två var utåtriktad var en fördel. Det skulle vara en betydligt stelare stämning i luften om de båda satt tysta och rullade tummar, utbytte besvärade leenden och nickade med jämna mellanrum. Nu fanns det ändå en chans för att spänningen skulle lätta, att de skulle inse att de trivdes riktigt okej i varandras sällskap ändå. Och då kanske han någon vacker dag skulle visa Charlie hans sånghäfte, spela och sjunga något som han själv jobbat på från början till slut.
”Jag kan spela om du vill sjunga?” föreslog han och satte sig ner på stolen vid skrivbordet istället.

Ett leende sprider sig över de fylliga läpparna, känner sig aningen glad och lättad över att den jämnårige gått med på förslaget. Det är inte alltid man kommer på något att göra första gången man stöter på varandra. Som tur var här de här två mer gemensamt än Charlie har med Kevin. Utmärkt.
"Visst.. du vill inte sjunga då? Vi kan sjunga tillsammans." Påpekar han, som gärna vill vara säker på att allt går rätt till. Patetisk och fånig? Bara lite.

"Hm?" Den blonde la huvudet på sned, precis som om han inte riktigt uppfattat det som den jämnårige sagt, trots att han mycket väl gjort det. En del av honom ville sjunga med men eftersom han fortfarande försökte läsa av situationen och avgöra om Charlie var någon han skulle våga vara sig själv med, det var åtminstone ursäkten han försökte övertyga sig själv om, så tänkte han den här gången nöja sig med att bara spela.
"Jag spelar hellre. Vad vill du sjunga?" Förhoppningsvis var det en sång han hade hört talas om. Annars fick han leta reda på ackorden och ta det därifrån.

Blicken granskar den andre, försöker att få fram vad det är han tänker på, urskilja ansiktsuttrycken. I vanliga fall brukar Charlie vara väldigt duktiga på att läsa av folk, men av någon anledning går inte riktigt det med Matt. Klyschigt? Väldigt, men det har hela kvällen på något sätt blivit.
"Okej.." börjar han med rynkade ögonbryn, pillar med sina nagelband fundersamt innan han ser upp mot den äldre igen. "Hmh, har du sett Step Away med Corey Gray?" Frågar han tillslut och sätter sig i skeäddarställning på sängen med ett leende strykandes över läpparna. De kommer rätt bra överens, iallafall.

Han började med att skaka på huvudet, kunde inte påstå att han kände till den låten. Matt placerade försiktigt gitarren mellan sina fötter innan han fiskade upp mobilen från sin ficka, klickade in sig på youtube för att lyssna till låten en gång. Hans fot rörde sig lätt i takt till melodin - det var inte ett dåligt val Charlie lagt fram på bordet. Efter att googlat fram ackorden så lyfte han upp gitarren igen och satte sig tillrätta. Det här skulle han nog klara av, han tänkte inte skämma ut sig själv.
"Okej, redo? 1,2,3.." räknade han ner innan han började spela, växlade blicken mellan den mörkhårige killen och mobilens skärm.

Charlie öppnar munnen för att protestera, innan han kniper ihop läpparna igen. Att Matthew söker upp låten ät ju verkligen inte nödvändigt, de kan ju komma på en annan låt. Dock verkar det inte som att den jämnårige ha samma åtanke, nej. Det är rätt rart ändå, att söka upp den. Plus verkar det som att han lätt som en plätt kan lära sig ackorden väldigt lätt, imponerande.
"Visst," aningen förvirrad blinkar han ett par gånger, blicken glider mellan mobilen, gitarren och Matts ögon. Charlie tvingar bort alla tankar, tar ett djupt andetag och börjar sjunga när den andre börjar spela. Vart kommer modet ifrån?

Om man bortsåg från att han nästan kom av sig några gånger så gick spelandet ganska smärtfritt och flytande. Det svåra var ju inte att spela i sig utan att spela en låt han inte hört talas om förrän alldeles nyligen. Charlie sjöng väldigt bra, annat kunde Matthew inte säga. Den mörkhårige hade en väldigt mjuk röst, en röst sjuttonåringen skulle kunna lyssna till hur länge som helst nästan kändes det som. Då han dragit det sista ackordet på gitarren skakade han samtidigt på huvudet som för att väcka sig ut sina egna tankar. Nu skulle han inte låta sina tankar vandra iväg.
”Det där var imponerande,” berömde han Charlie med ett äkta fint leende.

Huvudet faller på sniskan, ögon lämnar inte den jämnårige en endaste gång. Det är inte så att han stirrar, för det skulle han aldrig låta sig själv göra, mer undersöker. Visserligen vill Charlie höra den andre sjunga också, men det är imponerande det där med gitarren. Med ett tacksamt leende sträcker sjuttonåringen ut sina välformade ben, känner hur knäna knäcks till nöjt.
"Tack." säger han än en gång, vad många komplimanger han fått under kvällen. Först målningarna och sedan sången. "Tycker dock att du är mer imponerande, att du nästintill fläckfritt kunde spela en låt du inte ens hört."

Matthew ryckte på axlarna och reste sig upp för att ställa ifrån sig gitarren i hörnet på sin plats. Han satte sig sedan ner på stolen vid skrivbordet igen och snurrade lätt runt med den.
”Jag kom av mig några gånger.” Det kunde Charlie väl ändå inte ha missat? ”Men det gick bättre än förväntat. Jag har spelat gitarr till och från jag var sju.”

Även om konversationen måttligt fortsätter så kan Charlie inte sluta känna sig aningen illa till mods. Av någon anledning kryllar det stackars huvudet av frågor och tankar, vilket ioförsig kan vara som förväntat med tanke på sällskapet. Det är väl ändå normalt när man möter någon som kanske blir ens styvbror? Dock känns det inte som att det är orsaken. Sjuttonåringen vill ge ett bra intryck, men inte nödvändigtvis av den simpla anledningen att de kanske blir en familj... nej, det är något annat. Och Charlie är lite orolig över vad det kan tänkas vara. Ögonen glider ner mot sina fingrar, biter sig i underläppen och håller inne en djup suck som vill släppa sig lös.
"Hmh jo, men du gjorde fortfarande ett bra jobb." påpekar han lätt.