PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Det är visst sant, du är bara för feg för att erkänna det”, muttrade Zhìyuan och himlade lite med ögonen. Om det var någonting han uppfattat som stämde in på den andre, så var det att Maximilian Fig var väldigt försiktig och tillbakadragen - med andra ord feg. Det kanske inte alls var samma sak som feghet, men sjuttonåringen såg ingen större skillnad. Egentligen var han också ganska skraj av sig, däremot gjorde han ett bra jobb med att dölja just den sidan av sig själv. Slytherineleven var bra på att dölja många av sina både bättre och sämre sidor, vare sig det nu var bra eller inte.
”Hm..när vi ändå är inne på det spåret”, fortsatte han efter en stunds tystnad och fäste den skarpa blicken på den jämnårige. ”Varför är du så feg egentligen?” En dum fråga från en väldigt okänslig person som inte dröjde sig från att säga det som låg på lager i hjärnan. Zhìyuan behövde verkligen jobba på det där, annars skulle han aldrig lyckas bli vidare omtyckt. För där och då, var inte inte speciellt omtyckt av någon.

Max borde väl vant sig vid det här laget men han blev ändå lite förvånad av Zhìyuans fråga. Det var få hufflepuffare som var såpass framåt som den andre, så han var väl inte riktigt van. Vid nogare eftertanke var det få personer över huvud taget som var så, hufflepuffare eller ej. Han misstänkte dock att det nog var aningen vanligare hos slytherineleverna. Nåväl, det var väl inget fel med det. Det var ju åtminstone sant. En fegis var precis vad han var.
"Umm, jag är väl bara försiktig som person antar jag". Lögn(Max var inget vidare på att ljuga). Han ryckte lätt på axlarna. Visserligen stämde väl det med men han hade inte varit så innan. Efter brödernas bortgång hade han ändrats betydligt. Visst hade han varit försiktig innan men inte såhär, vettskrämd för småsaker. Konstant nervös. Orolig för allt och alla. Fruktansvärt osäker i sig själv. Mästare i att övertänkta. Nej, allt det hade kommit eller förvärrats efteråt. Och han hade inte så stor lust att öppna upp om det inför en ca främling/klasskamrat. Ingen lust allt faktiskt. Han blev tårögd bara han tänkte på allt. Usch. Han sänkte blicken till katten och blickade bort tårarna som hotade att tränga sig ut. Till Max lättnad lyckades det lilla projektet.

Zhìyuan studerade Max med en misstänksam blick, kunde inte låta bli att lägga märke till att de yttrade orden verkade vara lögner allihop. Man blir inte sådär feg utan att någonting särskilt inträffat. Eller, han hade ju å andra sidan alltid varit rädd för i princip allt man absolut inte alls behövde vara rädd för. Men det behövde inte den jämnårige veta. Ingen annan levande människa behövde få reda på det faktiskt.
”Jaha, om du säger så”, sade sjuttonåringen som inte ritkigt trodde på den simpla anledningen. ”Jag antar att alla har hemligheter, så..” Han tystnade och vände upp blicken mot taket där de mansiskt fäste sig, följde varenda spricka och skavank. Hemligheter hade slytherineleven gott om. Faktiskt så pass många att de började bli svåra att hålla inom sig. Vissa som var pinsamma, andra som var bäst att hållas hemliga. Nu när han tänkte mer på saken hade det verkligen varit en dum fråga, då inte ens Zhìyuan själv hade svarat ärligt. Krokad som vanligt, vilken bra aspekt att ha.

Fan. Zhìyaun hade märkt av halvlögnen. Vilket ju inte var konstigt alls med tanke på hur kass Max var på att ljuga, men ändå. Han ville inte ses som en sån person som ljög. Det var väldigt sällan han tillhörde den kategorin men ändå, av någon outgrundlig anledning ville han inte uppfattas som dålig av den jämnårige. Eller det var ju egentligen inte konstigt alls med tanke på prestationsångesten och sättet han dömde sig själv, men det här var annorlunda på något sätt. Max kunde inte sätta fingret på vad.
"Jag antar det..", mumlade han till svar. Kände inte för att ljuga men ville samtidigt besvara den andre den betydligt längre versionen.
Kiwi, som somnat där i knät verkade drömma något. Benen hoppade till och ansiktet rörde sig. Ganska roande syn. Kanske drömde hon vidare det som Max avbrutit tidigare. Plundringen av godisvagnen. På tal om den, var höll den hus? Med ens sköljde en våg av skuldkänslor över den grönögde. De borde väl kunna trolla fram nya godsaker, eller?

Då Max verkade ha väldigt mycket annat på tankarna, bestämde Zhìyuan sig själv för att ockupera hela sätet, istället för bara en tredjedel. Med en lätt suck, slängde han upp benen på tyget och lade sig därmed raklång över hela sittplatsen. Sjuttonåringen gömde ansiktet bakom de smala, beniga fingrarna och drog dem sedan vidare upp mot hårfästet, genom det mörka håret. Och slytherineleven som önskat sig en alldeles egen kupé..nåja, utsikten var ju inte att klaga på. Men ändå, han hade ändå mage att klaga. Som vanligt, alltid samma gamla omogna gnällspik. Turligt nog hade Max de där förtrollande, gröna ögonen som Zhìyuan kunde sitta och snegla på lite då och då. Självfallet försökte han vara diskret, även om det kanske inte alltid gick speciellt bra. Det var inte hans fel att han gillade grönt så mycket, det var färgen grönts fel. Logiken spelade uppenbarligen en väldigt stor roll i sjuttonåringens tankegångar. Inte. När allt kom omkring hade han ju underkänt i alla ämnen, så det var nästan att förvänta sig.

Max avbröts i sina tankar när Zhìyuan plötsligt la sig ner tvärs över sätet. Den grönögdes stora ögon blev om möjligt ännu större. Herregud, gick det ens att va mer olika varandra? Max som knappt vågade röra på sig och så Zhìyuan som tja, inte verkade ha några gränser alls. Typ. Säkert när det kom till allvarligare grejer men inte nu. I kupén. Med halvfrämlingen Max.
Nåväl, det var ju inte direkt så det störde. Kiwi, som återigen vaknat hade däremot åsikter om Zhìyuans nya position. Hon älskade den. Det såg så bekvämt ut att hon tog ett språng ner från Max och upp till den andre. Trampade runt lite fram och tillbaks på den långa kroppen för att slutligen lägga sig till rätta. Återigen blev Max bara förvirrad. Visserligen älskade han henne för det men ibland kunde han önska att hon bara kunde bete sig lite normalt någon gång.

Till en början trodde Zhìyuan att han kanske skulle kunna tänkas få sig en blund, där han låg utsträckt över sätet. Men så blev det inte, då en lurvig, ganska tung, Kiwi kom och trampade över honom. Sjuttonåringen höjde lite på ett ögonbryn när kissemissen slutligen lade sig till rätta över hans bröstkorg. Det var så underligt, eftersom katter - djur överhuvudtaget - hade en tendens att fly sin kos så fort de fick syn på honom. Med huvudet alldeles proppfullt med tankar, började han fundersamt dra fingrarna genom den tjocka pälsen. Kiwi, det var faktiskt ett väldigt fint namn. Speciellt eftersom frukten var grön på insidan och smakade himmelskt. Huvudet föll lite på sned och Zhìyuan rynkade lätt på ögonbrynen.
”Din katt är riktigt konstig, vet du det?” Påpekade han och fortsatte klia Kiwi bakom öronen. Underlig? Javisst. Gjorde det någonting? Absolut inte. Han trivdes faktiskt ganska bra med att ha en spinnande katt på bröstkorgen, så det fanns ingenting att klaga över för omväxlings skull.

Max saknade att ha den lilla kissemissen i knät. Eller tja, liten och liten. Hon var stor. Och den väldigt fluffiga och tjocka pälsen fick henne att se ut att vara ytterligare några storlekar större. I jämförelse med "lilla" Max såg det ganska bisarrt ut. Nåväl, det gjorde inget. De flesta andra katter aktade sig dock så fort de fick syn på henne. De kunde ju inte veta att hon var typ världens snällaste, och underligaste...
"Ja, du får säga till om jag ska ta henne", svarade han och började pilla med skjortärmen för att ha något att fokusera tankarna på. Han tog alltid på skjortan innan, då slapp han byta om(i alla fall överkroppen) med de han delade kupé med. Nu var den ju dock indränkt i katthår. Men men, det skulle den ändå bli förr eller senare. Hela hufflepuffs uppehållsrum skulle småningom få möta samma öde. Samma sak varje år.

Zhìyuan skakade på huvudet och kunde inte undgå att skratta till när Kiwi välte. Inte långt därefter hade hon satt de vassa klorna i sjuttonåringens hand. Det spelade ingen roll, klorna var ändå så pass små att det knappt gjorde ont. Katter, de var så skumma. Varför välte de ens omkull och låg och kråmade sig om de ändå inte ville bli kliade på magen?
”Nejdå, jag råkar faktiskt tycka om den här pälsbollen och för att vara helt ärlig tror jag att den känslan är ömsesidig”, mumlade slytherineleven och slängde en snabb blick bort mot Max. De där förbaskade gröna ögonen förstörde saker och ting för Zhìyuan. Förbaskat också. Han himlade lite med ögonen för sig själv och sköt genast bort tanken. Nej, han fick inte tänka i sådana banor. Absolut inte. Fy skäms.

Max kunde inte låta bli att le åt de andra. Hur Kiwi betedde sig som ja, Kiwi. De var allt söta när de låg där. De? Kiwi? Vänta, va? Ibland var Max hjärna bara onödigt förvirrande.
"Ja, det verkar så", svarade han, fortfarande med ett litet leende på läpparna. Vilken tur att han hade Kiwi. Det fanns väldigt många positiva saker men inte minst att hon kunde hjälpa till med Max ca obefintliga sociala kompetens i situationer som denna. Hon lättade upp stämningen lite. Fick agera samtalsämne. Utdelade sötchocker. Perfekt.