Prs mellan yehet & JustAFriend

Den där lilla rodnaden som gick att skymta var verkligen urgullig. Hur mycket Jonathan än försökte ignorera faktumet att de tankarna fanns där så - tja, fanns dem där.
Fast sedan försvann nästan hela Benjamins ansikte in bakom en luvtröja och fullt med stökiga lockar. Fina lockar, men verkligen i vägen. Det borde ju vara praktiskt taget omöjligt för den andre att se speciellt bra han heller? Det var säkert Jonathan som sagt något fel. Varför skulle den andra annars känna behovet av att gömma sig liksom? Jo, några andra alternativ kunde ju inte finnas. Nej nej. Som vanligt tog Jonathan på sig allt ansvar för typ alla misstag som någonsin gjorts. Hade hade självklart sagt något dumt, vad annars liksom? Nu kunde han inte riktigt komma på vad det dumma var, men det var en obetydlig liten detalj.
"Kvart över. Men...om du väntar på mig vid skåpen kanske?", svarade han. Osäkrare än tidigare. Ja, nu gällde det ju verkligen att inte göra bort sig, speciellt om han nyss sagt något fel. Dock var det väl precis det han gjorde. Att vara en mes var väl inget framgångsrecept direkt. Mes var väl typ synonymt med att göra bort sig. Självsäkerhet var väl något betydligt mer framgångsrikt i sådana fall. Fast Jonathan var ju så och en skulle ju försöka vara sig själv med. Usch vad mycket instruktioner. Det hela resulterade bara i att sjuttonåringen uppnådde en ny nivå av osäkerhet. Så cirka vettskrämd ut. Ugh, förvirring. Om det skulle kunna uppfattas som konstigt? Nejdå. Toppen Jonathan. Sociala färdigheter on point. Typ. Kanske. Inte.

De gnistrande gröna ögonen granskar ansiktet framför sig, Benjamin hoppas innerligt att rodnaden över kinderna ligger gömd bakom alla chokladbruna lockar. Nu kanske Jonathan misstolkar det trots allt, tror att han sagt eller gjort något fel. Det var ju faktiskt det sista Benjamin ville. Usch, skärp dig. Hur har alla dessa tankar kommit som en snöstorm på bara några få ynkliga minuter, rodnaden, säkerheten.. en riktigt vacker snöstorm, med glittrande snöflingor som lågmält lägger sig över axlarna. Benjamin måste erkänna att han aldrig stött på de tankarna, eller den rodnaden innan, och han gillar det.
"Ehm absolut," svarar han och nickar, skickar iväg ett snällt, genuint leende mot Jonathan.

Jonathan nickade lätt och besvarade med ett svagt men genuint leende. Okej, Benjamin skulle vänta på honom. Bra. Toppen. Fint. Magen bubblade till sådär skumt igen. Kunde hjärtat ta och lugna ner sig någon gång, eller? Tydligen inte. Skumt skumt.
Det där leendet såg ju för övrigt genuint ut. Tänk om det inte alls var Jonathan som sagt något fel? Fast vad kunde det då vara? Det var ju inte sådär jätteofta som folk bara gömde sig sådär, till synes från ingenstans. Någon bakomliggande anledning fanns det ju absolut, men vad exakt var betydligt svårare att veta. Lättare att skylla allt på sig själv. Ja, så fick det bli. Bara fortsätt tryck ner dig själv Jonathan. Jadå.

Stel tystnad. Benjamin brukar vara hyfsat duktig på att babbla på, jo ibland går han lite för långt och gör bort sig helt och hållet. Men i hans egna ögon är det så mycket bättre än att sitta tyst och inte prata alls, vilket de gör nu. Åh du är så smidig, toppen. Varför är det så svårt för sjuttonåringen att öppna munnen omkring Jonathan? Innan hade det inte varit något större problem, medan de gick mot klassrummet. Men nu? Det måste ha något med rodnaden att göra, och ögonen som liksom inte kan få tillräckligt av att granska det där ansiktet framför sig. Hur ska han kunna gå hem till den jämnårige med den här kvävande tystnaden? Tyvärr är inte det något för honom..
"Juste." börjar han och harklar sig lite, glad över att hunden där hemma skuttat in i hans tankar. "Är det okej om vi bara stannar till hos mig först? Behöver gå ut med hunden, kanske kan ta med henne till dig, om det är okej?"

Jo, det där med stela tystnader var något som Jonathan var en riktig stjärna på. Ibland för att han inte vågade säga något. Ibland för att han inte visste vad han fick, borde eller kunde säga. Och ibland glömde han helt enkelt. Var för upptagen med att tänka på allt annat, att förväntan om ett svar liksom smälte ihop. Blev till en obetydlig ingrediens i den tankesörja som ständigt malde på innanför Jonathans pannben. Ja, där var det kaosigt och fullt som bara den. Oro, stress och hjärnspöken. Långt ifrån en angenäm plats att befinna sig på. Tur att en inte bodde där.
"Ja, det kan vi göra", svarade han snabbt. Kanske lite väl snabbt vid vidare eftertanke. Ughhh, du är ett hopplöst fall Jonathan. Jag upprepar - hopplöst. Men djur var verkligen något som han tyckte om. Väldigt mycket. Och om de skulle hämta med denne hem så skulle det väl med största sannolikhet innebära att sjuttonåringen skulle få en skymt av Benjamins hem? Hemmet som helt plötsligt kändes så otroligt intressant. Lika intressant som personen som bodde i huset. Ja du, det skulle nog spenderas rätt så många minutrar de kommande dagarna, på att klura på vad i helskotta det var som hände. Alla tankar, känslor. Ja, det skulle ta ett bra tag att reda ut. Vilket trassel...
"Och ja öh, vi har inga djur för tillfället så det ska nog gå bra att ta med henne", la han till därefter. Bra, där ser du. Skippa taktiken med att hålla tyst. Du överlever en konversation. Ingen big deal. Det är betydligt större sannolikhet att ni kan...tja, bli vänner, om du vågar prata. Det finns säkert någon statistik på det om du tycker det behövs för att bli övertygad.

Läpparna spricker upp i ett leende, för en sekund hade Benjamin fått för sig att Jonathan försökte undvika att prata med honom. Visserligen hade tanken om att den jämnårige kanske är lite antisocial slagit honom, men han är ändå väldigt tacksam över att den andre tagit initiativ för konversation. Det kan inte ha varit lätt. Oavsett om det var av antisociala skäl eller ogillande av Benjamin.
"Och ni är inte allergiska? Eller rädda för glädjespridande hundar?" frågar sjuttonåringen exalterat, struntar fullständigt över rodnaden som blir allt mer synlig över kinderna. Varför hade han blivit exalterad helt plötsligt? Hmh, han är dock väldigt tacksam över att den lilla lurvbollen till hund där hemma varit ett så bra samtalsämne. Benjamin påminner sig själv om att ge henne lite extra godis när de kommer hem. Hon är bra på såna sätt.

Herregud vilket sött leende...fast jösses Jonathan, vad sa vi om det där? Förbjudna tankar!
"Nej nej", svarade han med ett lätt skratt. Nej, det var de verkligen inte. Och glada hundar var trots allt något av det bästa som fanns. Eller tja, katter kanske. Glada katter. Hmm, glada djur generellt toppade den listan.
"Vi brukar vara fosterhem", fortsatte han. Ja, de brukade alltid ha små djur springandes i hemmet. Det var en trygghet att han dem där. Men nu var det som sagt tomt. Efter Jonathans måendedipp för några veckor sedan hade fadern ansett att en liten djurpaus nog behövdes. Den uppfattningen delade han inte. Djuren fick ju honom att må bra. Nåväl, om några veckor skulle det säkert bli som vanligt igen. "Ja öh, för djur alltså. Mest katter men det är lite olika", la han till. Ja, det skulle väl ändå förtydligas. Att han vågade prata så här pass mycket var ju ändå fascinerande. Ja, inte speciellt imponerande från någon utomståendes perspektiv kanske men för Jonathan var det ändå framgång. Han kände ju inte Benjamin. Men det här gick ju bra. Djur var bra. Bra samtalsämnen. Bra vänner. Bra som det mesta. Tja, förutom att äta då. Djur var vänner, inte mat. Det var något sjuttonåringen hällt fast vid sedan barnsben.

Fosterhem? På något, oklart sätt börjar tankarna om Jonathan öka för varje gång han öppnar munnen. Hur kan någon vara så fantastisk? Att han och hans familj håller armarna öppet för alla djur, väldigt underbart.
"Får jag fråga varför ni inte har djur hemma för närvarandet?" Gud Benjamin, du kan vara riktigt trög ibland du. Du frågade det precis, smooth. Kanske han tränger sig på för mycket nu, och det vill han ju verkligen inte.. Nej, han vill inte att den jämnårige ska känna sig tvungen att tala med honom, eller känna sig obekväm. Dock är det ju även så att Benjamin själv ser frågan som rätt oskyldig, men det är ju mycket han inte vet. "Du behöver såklart inte svara.."

Hur ärlig skulle han vara? 'Min pappa råkade komma på mig med att köra ner en glasbit i armen'. 'Jag mådde skit'. Nej. Nej, mer sparsamt på detaljer. Fast det behövde ju inte vara någon lögn heller. Nej, något behov av att ljuga kände Jonathan inte. Personen bredvid kändes som en snäll och omtänksam person. Någon som kanske skulle förstå en del åtminstone. Var det naivt att tänka så? Mycket möjligt.
"Det...det var lite umm...tungt skulle man väl kunna säga. Så pappa tyckte vi skulle fokusera på att lösa det", svarade han lite tveksamt. Var det ett för flummigt svar? Återigen mycket möjligt. "Men snart ska vi börja ta emot igen", tillade han snabbt och betydligt mer exalterat. Åh, djur var verkligen något som gjorde Jonathan glad. Och fosterdjuren låg honom verkligen extra varmt om hjärtat.

Tungt? Leendet på Benjamins läppar försvinner långsamt, som slowmotion. Ja, han fattar vad det är den jämnårige menar, helt korkad är han faktiskt inte. Men ändå sjunker hjärtat. Visserligen vet han inte varför Jonathan mått så dåligt, men blicken glider ändå ner till de klädda armarna. Hans egna hand glider upp mot sin handled under tröjan, känner på det tjocka ärret som nästan tagit hans liv. Kanske de två sjuttonåringarna har mer gemensamt än de trott.
"Jag förstår," börjar han med ett magert leende. Själv hade han aldrig riktigt skadat sig själv mer än med snoddar, men begått självmord.. Ja, det har han då gjort. "Du kan få mysa extra mycket med vår lilla hund, vi har en katt också."