Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

Jättebra!

Super

Tack så jättemycket c8aina !
Roligt med ny läsare!



Super-tack så mycket!


Kapitel 11 - Bal Omarbetad oktober 2020 - tack Nordanhym

- Haha, stackars Harry. Ron flinade när han såg sin bäste vän på dansgolvet med de andra tre turneringsdeltagarna och deras danspartners. De fyra paren hade i uppdrag att öppna balen och det var förmodligen inte direkt roligt för en fjortonårig kille att vara med om. Harrys dam på balen var Parvati Patil från hans årgång i Gryffindor. De andra paren var Cedric Diggory och Cho Chang, Fleur Delacour och Roger Davies samt Viktor Krum och Hermione. Ron övergick snart från att flina åt Harry till att blänga på det sistnämnda paret.
– Får jag lov att föra er till dansen? En trollkarl i mörkröd stjärnbeströdd klädnad som jag kände igen som Ludo Bagman stod leende vid vårt bord. Han var den av turneringsdomarna som varit kommentator på första uppgiften. Det var bara att följa med ut på dansgolvet och hoppas att fötterna skulle lyda.

Musiken övergick dock snart i en snabbare variant, spelad av det populära bandet Systrarna spök, och golvet fylldes med ungdomar. Paren upplöstes och rörelserna fick mer frihet. Plötsligt var det Hermione som dansade med Bagman och jag med Krum, men det kändes inte konstigt, för sekunden därpå var det nya människor omkring oss. Både lärare och elever virvlade runt i musiken och en sorglös eufori började flyta genom sinnena.

Honungsölet, en relativt oskyldig dryck som serverades både ungdomar och vuxna, verkade finnas överallt. Och att svalka sig med det var ett måste i den intensiva dansen. Musik hade jag ju alltid älskat, men inte kunde jag väl ha trott att det skulle gå så lätt att röra sig till den? Världen hade blivit en tidlös plats av rörelse och gyllene dryck. Alla tycktes se på mig med glädje, mer än vanligt, men för en gångs skull kände jag mig lugn med uppmärksamheten. Allt som gick att förnimma var en trygg, vänskaplig värme, blandat med en viss lust att skratta. Och mitt i allt, en svartklädd gestalt som då och då skymtade fram, sittande vid ett av borden. Inbillade jag mig, eller var det så att varje gång Snape skymtade fram genom det färgglada vimlet, tycktes han se på mig?

Ja, naturligtvis var det bara önsketänkande. Men tanken fick min glädje att slå ut i full blom där på dansgolvet. Om min stränge handledare skulle råka ägna något av sina dyrbara tid till att se på mig, fick han gärna ta del av den här versionen - glad och, för en gångs skull, trygg med att vara synlig. Vad skulle egentligen kunna hända? Här fanns väl inga risker?

– En dans, min sköna? Det var Igor Karkaroff, rektorn från Durmstrang, en reslig gestalt med mörkt långt hår och silverskimrande festklädnad. Han såg ganska ståtlig ut på sitt vis, men var påtagligt ostadig. Han måste ha smakat mjödet i ganska rejäl mängd, men jag ville inte visa mig oartig så jag lät honom föra mig ut på dansgolvet medan jag försökte uppfatta omgivningen runt omkring. Jag fick syn på Snape, och nu var det ingen tvekan. Han satt bakom sin bägare vid lärarbordet och betraktade oss intensivt. Jag kände plötsligt ett stygn av oro, men fick dock genast fullt upp med att lyckas hålla balansen i den vinglande dans Karkaroff försökte dra runt i. Så stillade han sig med ens och såg på mig med grumlig blick.
– Mörka tider närmar sig, viskade han med dov röst. Han hade en speciell, lite sjungande brytning. – Det går inte att blunda för det. Vi måste vara på vår vakt. Speciellt ni som är så ung ... så oförstörd ...
Plötsligt tog han ett ganska hårt grepp om min vänstra underarm, höll upp den mot sig och vidrörde den med läpparna. Lukten av mjöd låg som ångor runt honom när han höll armen ifrån sig och stirrade som besatt på den.
- ... så obefläckad, viskade han.
– Nu räcker det, Igor. Jag tror att du har fått mer än tillräckligt att dricka ikväll.
Snape stod plötsligt alldeles bredvid oss, kommen som från ingenstans. Karkaroff släppte genast min arm och utbrast: - Severus! Det är inte bara mjödet som talar och det vet du!
– Det du vill tala om kan vi två klara av någon annanstans, sa Snape uppfordrande med en blick utåt gården.
– Mer än gärna, Severus. Vi borde talats vid för länge sen, utbrast Karkaroff och följde efter Snape ut med nervösa steg.
Ron och Harry skyndade fram.
– Vad var det där om? undrade Ron. Ska de gamla stofilerna ut och duellera om dig?
– Lägg ner, Ron, sa jag kort. Karkaroff var ganska besvärlig och han verkade faktiskt vara rädd för något. Vad kan han och Snape ha med varandra att göra?
– Jo, det kan vi tala om för dig, sa Harry med plötsligt skärpa. Men det får vänta. Ska vi följa efter dem och försöka höra vad de snackar om?
Ron och jag nickade och på behörigt avstånd smög vi efter de två trollkarlarna ut i den konstgjorda och uppvärmda rosenträdgården. Männen syntes ganska väl på långt håll eftersom den ene var helt svart och den andre silvervit. Vid en marmorstaty stannade de och vi kunde se Karkaroff gestikulera otåligt i luften.
– Kom inte och påstå att du inte vet att något är på gång! Vad är det till exempel för grönt sken som lyser borta i skogen om nätterna? Det har jag aldrig sett så nära en skola tidigare. De växer sig starkare!
– De är inte de enda som är starka, sa Snape bestämt. Jag kan inte se att det är något problem, Igor.
– Severus, du kan inte blunda för vad som händer! Det har blivit mer och mer tydligt de senaste månaderna. Jag är allvarligt oroad, det ska jag inte neka till.
– Fly då, hördes Snapes bryska röst. Fly din väg, så ska jag hitta på någon ursäkt för din frånvaro. Men jag för min del tänker stanna kvar här på Hogwarts.
– Synd, viskade Ron. De där kan dra dit pepparn växer båda två, enligt mig, och ta med sig Krum också ...
– Hysch! väste Harry.
Snape och Karkaroff hade dock tystnat då de fick syn på Fleur och Roger Davies som kom gående på stigen. Ron ryggade tillbaka vid åsynen av Fleur och gjorde helt om. Vi vände tillbaka in till salen.
– Att Karkaroff är oroad förvånar mig egentligen inte, sa Harry. Inte sedan jag fick veta att han varit en Dödsätare. Har man varit på den sidan har man all anledning att vara misstänksam mot allt och alla. Men att han och Snape är så nära bekanta att de duar varandra ... vad har de ihop?
– Något skumt, om du frågar mig, sa Ron. Hermione säger alltid att vi ska lita på Snape eftersom Dumbledore gör det. Han såg dystert bort mot Hermione och Krum som dansade tätt tillsammans.

För att distrahera honom övertalade jag Ron och Harry att dansa var sin dans med mig. Vi befann oss på ungefär samma nivå i skicklighet gällande den aktiviteten. När Harry och jag trampade varandra på tårna för tredje gången brast jag ut i ett kvillrande skratt:
- Hur kom det sig att du klarade den inledande dansen så bra?
– Det var Parvati som förde, erkände Harry.
Både Parvati och Padma - Rons partner - hade dock för länge sedan övergett dem och umgicks med ett gäng från Beauxbatons. Ron blängde mot Krum och Hermione medan Harrys ögon blev sorgsnare än vanligt när han betraktade Cedric och Cho. Själv kände jag att salen, trots allt liv och glam, plötsligt blivit tom för mig, som om något betydelsefullt och levande lämnat den. Både jag och pojkarna kände oss ganska nöjda när Systrarna Spök spelat sista låten och vi fick återvända till våra sängar.


Finns det några speciella personer, händelser eller detaljer som ni gillar - eller inte gillar? Berätta gärna!

Super bra.

Hjättebra! ♥

Bra!!

Som vanligt superbra! Fick skärmförbud i en månad, men nu fick jag ha skärm som sommarlovspresent

Tack !!! ♥



Tack !!! ♥

Det är jättekul att ni fortsätter läsa!



Tack Viloss ! Väldigt roligt med ny läsare!



Jättekul att du är tillbaka Pride Potter och grattis till sommarlovspresenten!

Nu kommer ett nytt kapitel, för att fira sommarlovet.



Kapitel 12 - Älvor


– Mörka tider närmar sig …
- Så obefläckad …
- Harry har räddat livet på hans syster …
- Jag skulle ha försvarat henne ...
- Han har varit en dödsätare …
- Misstänksam mot allt och alla …

Lösryckta repliker, röster som surrade allt starkare, allt snabbare, i takt med att det gröna skenet blev alltmer intensivt … bländade mig …

Klarvaken och svettig satte jag mig upp i sängen. Ekot av mardrömmen klingade av men det var omöjligt att somna om. Darrande i alla lemmar kastade jag en mantel över nattlinnet, smög ut i korridoren och hoppades att jag skulle se eller möta någon. Till och med Filch hade känts som ett trevligt sällskap just nu.

Jag försökte resonera med mig själv. Det hade varit en lång och intensiv kväll med många intryck, som nu omvandlades till mardrömmar i min trötta hjärna. Fick jag bara röra på mig lite skulle intrycken blekna bort. Kunde jag dessutom få sällskap skulle känslan av hot och fara försvinna …

Slottet var dock helt tyst och öde, liksom utmattat det också efter alla festligheter. Här och där låg någon nedfallen dekoration eller högar av glitter och konfetti. Alla tycktes sova. Jag borde försöka somna om, jag också. Hagrid hade ju sagt att de här nätterna under jultiden var mer riskfyllda än andra. Bäst att återvända till tornrummet.



Då. Precis utanför ett fönster - närmare och starkare än tidigare - det gröna. Ett starkt lysande, stilla sken. Och det var ingen tvekan. Det närmade sig sakta slottet.

Snabbt såg jag mig omkring och insåg att jag befann mig nära entréhallen. Vid dörrarna till stora salen fanns några stora draperier. Ljudlöst gled jag in halvt dold bakom dem i ett hörn dit ljuset inte nådde. Det kom närmare. Närmare entrédörrarna.

Silhuetten av en reslig, svart skugga med lång mantel syntes plötsligt skrida mot entrédörren. Gestalten drog sin trollstav, höll den redo. Det var en gestalt jag alltför väl kände igen. Upplyst av det gröna skenet såg jag hans ansikte reflekteras i en spegel på väggen mittemot. Hans min var beslutsam, stridsberedd. Som så många gånger förr. Han skulle få stå emot någon som ville ont. Igen. Ensam.

När entrédörren gled upp stod han med staven beredd. Långsamt, steg för steg, drog han sig bakåt och hamnade endast någon meter vid sidan om mig där jag stod, utan att märka mig.

I det gröna skenet uppenbarade sig ett flertal varelser och för en sekund blev jag distraherad av deras skönhet. Det var späda kvinnliga varelser av olika längd, med tunna mörka vingar, svart långt hår och blekgröna klänningar. Älvor.

Främst i flocken stod den längsta av dem, slank och blek, med ett bråddjup i sina svarta ögon. De andra tycktes lyda under hennes vilja.

– Så ni tog er in till sist, sa Snape stilla.
– Krafterna där ute är starkare nu, sa älvan. Du om någon borde veta det. Men du svek oss. Du gick över till deras sida.
– Om ni ger er av nu, sa Snape mycket långsamt, så kommer inget att hända.
– Så du tror att det är du som dikterar villkoren? fräste hon. Din eländiga, dubbelspelande bedragare, som vänder din mantel efter vinden. När Mörkrets herre återvänder kommer jag att bli rikligt belönad för det här.

Hon höjde handen och riktade den mot honom. Något, som liknade ett grönt klot av ljus, låg samlat i hennes hand.

Varför försvarade han sig inte? Men nu fanns ingen tid att tänka längre.

Harry har räddat livet på Rons syster.

Jag skulle ha försvarat Elvira.

Handlöst hävde jag mig fram i mörkret, slängde mig ut framför honom, samtidigt som klotet lämnade hennes hand. Det sista jag såg var hur månen bröt fram ur molntäcket medan entrédörren slängde i vinddraget.

Kul Hjättebra! ♥

Super!!