PJ PRS Cawith & Emma07

Thomas hade med en gång blivit ganska förvirrad av att alla börjat samlas runt honom, han förstod först inte alls varför men fick snart syn på det där märket över hans huvud. Han hade inte en aning om vad den betydde, men efter det som Allison berättat dagen innan skulle han väl gissa på att det var det där med att bli erkänd av sin förälder. Men om han skulle vara ärlig så hade han inte en aning om vad det var för symbol och än mindre vad eller vem den betydde. Han såg tveksamt på Allison, gissade att det märktes på hela honom hur förvirrad han var.
"Vad betyder den där?", frågade han henne och pekade på symbolen över sig, som om det inte var självklart vad det var han menade med den där.

”Du är son till Zeus, himmlens härskare”, förklarade Allison medan allt mer folk började att samlas omkring dem. Flaggan vilade fortfarande i hennes vänstra hand och i den högra häll hon sitt svärd, som hon sedan lät förvandlas tillbaka till sin ring.

Thomas lyssnade på henne och blev genast förvånad av hennes ord. Ärligt talat hade han inte riktigt trott på det där pratet om att han skulle vara son till nån av de tre stora, han hade mer trott att hans far skulle vara någon av de mindre gudarna. Men Zeus? Det hade han definitivt inte väntat sig alls.
"Zeus?", frågade han misstroget, samtidigt som han hörde klapprandet av hovar komma närmare, vilket bara kunde betyda att Keiron måste ha undrat vad det var för ståhej här borta.

”Ja Zeus, guden över himlen, blixtar och massa annat. Jaja”, sade Allison irriterat. Hon orkade inte med allt ståhej kring killens erkännande, deras föräldrar var trots allt fiender. Irriterat släppte hon ifrån sig flaggan hon höll i sin hand (den verkade inte spela någon roll längre, trots att de ännu en gång visat att de var bäst) och drog en hand genom hennes svarta hår. Hon lät blicken vandra mot Keiron som kom skrittandes mot dem och gav Keiron en nick som hälsning.

Thomas lyssnade tyst på henne och suckade lite, började bli allt mer obekväm med folksamlingen runt honom. Han hade aldrig riktigt gillat uppmärksamhet direkt utan hellre velat vara för sig själv. Så han blev lite lättad då Keiron kom då han hoppades på att dem skulle skingra dem, blev dock lite oroad då hans min såg smått bekymrad ut. Men han bad Thomas att följa med honom och han följde genast efter honom, lättad över att få komma ifrån folkmassan.

Folkmassan skingrades och Allison började gå tillbaka till lägret. På vägen möttes hon av flera ”bra jobbat” och ett klapp på axeln av Percy, men hon hörde även många prata om den nya killen. Det var alltid så när ett barn av de tre stora anlände till lägret, det hade varit likadant för henne. Det var som att de undrade vad det bya halvblodet skulle göra för stordåd härnäst. Trots att det var sent på kvällen kände hon inte för att sova riktigt än, utan hon styrde stegen mot havet och satte sig vid strandkanten. Hon hade hittat ett litet ställe som var tomt från alla vattenvarelser i havet, och hon njöt av tystnaden som var där.

Thomas följde med Keiron tillbaks till lägret, under vägen fick han förklarat lite saker. Inte så mycket egentligen och egentligen inte heller något riktigt viktigt, men ändå. Han skulle få flytta in i Zeus stuga nu så fick flytta över sakerna ifrån Hermes stuga och dit, inte för att han direkt hade nåt speciellt med sig, hade bara en liten väska med saker han fått med sig. Snart lämnades han till sina egna tankar i den för honom nya stugan, och ärligt talat så var han både mer förvirrad nu samtidigt som lite saker hade fallit på plats. Han hade just hunnit smälta allt ifrån innan, och även om han nu fått lite mer svar ledde det också till en del frågor. Han bestämde sig snart för att försöka gå ut lite i friska luften för att rensa tankarna lite, var glad över att det inte verkade vara så många ute nu så styrde stegen emot stranden där det verkade vara som minst.

Allison kollade bort mot lägret näe hon hörde fotsteg närma sog stranden. Hon rycktes ur sina tankar och rynkade på pannan när hon såg den nya killen dyka upp bland jordgubbsodlingarna. Hon lät de vattendroppar hon hade lekt runt med falla tillbaka till vattnet och hon gav den nya killen en fundersam blick. Att han skulle gå just hit var det sista hon hade trott faktiskt.

Thomas tvekade lite då han fick se att Allison satt längre bort, men bestämde sig snart för att inte låta det hindra honom utan passa på att kanske prata lite med henne istället. Trots allt måste hon väl ha gått igenom ungefär samma sak nån gång? Han visste inte men trodde inte riktigt att alla fick reda på allt innan de kom till halvblodslägret. Lite tveksamt gick han fram till henne nu.
"Hej", hälsade han försiktigt.

”Hej”, svarade Allison något fundersamt, då hon undrade vad han gjorde här, och varför han valde att prata med henne. ”Underviker du berömmelsen? Måste kännas stort att va en som till en av de tre stora”, fortsatte hon, som att hon hade glömt att hon också var det i sin irritation.