tippest & friendshipissues prs

Julian satt kvar där alltför länge, han hade hunnit bära upp massa lådor om han faktiskt tagit tag i det direkt efter att Ty dragit. Men han ville inte, när lådorna landat i hans rum så skulle det på något sätt var officiellt, det var det väl redan - huset var ju köpt och hans hemadress ändrad och allt sånt där. Men det kändes ändå inte som att det skulle vara på riktigt förrän hans saker var upplockade i det här rummet.
Julian ryckte till då hans pappa plötsligt stod framför honom i rummet med en låda med Julians namn på. Han suckade tyst och hans pappa ställde ner lådan på golvet, sträckte ut en hand för att hjälpa Julian upp. De både var nog medvetna om att Julian kunde ta sig upp själv, men det var väl en fin gest eller något, så Julian tog sin pappas hand och reste sig upp.
"Jag tror det här blir bra, Julian", sa hans pappa, klappade honom lätt på axeln och såg sig omkring i rummet. Julian suckade, han trodde inte att det skulle bli bra, han trodde verkligen inte det. Just nu kändes det inte alls bra, hela hans värld och tillvaro hade ju mer eller mindre rasat ihop. Allt var annorlunda.
"Flyttgubbarna kommer snart upp med din säng och så", Julian nickade och hans pappa försvann ut därifrån. Det kändes faktiskt inte som att det skulle bli bra, inte så länge han bodde här. Han hade inte ens en enda vän här, hans rum var inte ens fint. Han såg ingen som helst potential i det här. Inte alls. Allt var fel, och för bara några månader hade allt varit rätt. Allt hade verkligen varit bra.

De kommer ångra det här. Det lät väl mycket allvarligare än vad Ty egentligen menat det som, men what the hell. Han menade mer att han skulle se till att de blev bänkade resten av säsongens matcher. Kanske få resten av laget att frysa ut dem. Inte för att Ty hade en så otrolig supermakt på skolan att han kunde bestämma vilka som fick prata med vilka, men han var definitivt mer populär i skolans basketlag än Kyle och Brian. Kanske ännu mer populär nu efter det de hade gjort. Förvisso gillade skolan drama, och visst hade de skapat drama, men skolan gillade inte rövhål heller. Dramat var smaskigt, personerna var äckliga. Så om Ty bara spred vilka som hade spridit bilderna så skulle deras rykte kanske inte förbli sådär jättebra. (Om de ens skulle få vara kvar i basketlaget. Om det nådde någon lärare eller rektorn skulle det definitivt ta upp hos föräldragruppen och då... Ja, synd för Kyle och Brian.)
Ty tröstade Bailey i någon timme. Kanske två. Jo, två lät rimligt. Men sedan ringde hans mamma och han blev tvungen att köra hem. Middag. Och det gjorde inte jätteont i hjärtat att lämna Bailey för hon såg verkligen inte lika förkrossad ut som när han hade kommit dit. Nej, verkligen inte.

Hur många timmar kunde det ha gått efter att han lämnat Julian? Fyra, kanske. Jo, fyra timmar lät rimligt. Men jäklar vad tiden gick snabbt. Det kändes inte som att han varit hos Julian för fyra timmar sedan. Förvisso hade han hunnit umgås med Bailey i två timmar, ätit middag och dessutom tittat på nyheterna på tv. (Okej, där lät han nästan mer intellektuell än vad han var. Han tittade på sportnyheterna.)
Så himlen var definitivt mörkare när han steg in i sitt rum. Stängde dörren efter sig. Fixade till, som han hade gjort en mental notis om, sin affisch på LeBron. Den där som hade halvt trillat ner typ. Och sedan tittade han ut genom fönstret. Precis som att han kunde se sitt eget rum från Julians så kunde han se Julians rum från sitt eget. Det var väl hyfsat logiskt, Ty.

Julian hade framåt kvällen fått in alla lådor i sitt rum, också sin säng och hans pappa hade hjälpt honom få upp några hyllor och liknande. De hade kommit ganska långt, den här familjen kunde uppenbarligen vara effektiv om de bara ville. Han klämde in någon mer flyttlåda i förvånansvärt rymliga garderoben som fanns i hans rum. Han varken orkade eller planerade att packa upp alla lådor ikväll. Han var nu på jakt genom huset efter kartnålar för att kunna sätta upp sin prideflagga över sängen - det enda som just nu fick honom att känna sig bekväm i sitt nya rum, på något sätt kändes den som hans enda trygghet just nu. Den, hans hörlurar och hans mobil. Med lite hjälp från sin syster fick han snart tack på ett par och var påväg tillbaka till sitt rum, sneglade mot fönstret som han genom kunde se Ty's rum. Hans blick hade under eftermiddagen vandrat dit ett antal gånger, den här gången verkade dock Ty befinna sig i sitt rum, vilket gjorde att han fort vek undan blick, trots att han nog kanske tvivlade på att Ty skulle se att Julian stirrade rakt in dit, eller det kanske han skulle se? Han visste inte, och då kändes det säkrast att bara vika undan blicken. Han suckade tyst för sig själv, och vände sig sedan mot sängen där hans flagga låg, ställde sig i sängen för att kunna sätta upp den där han ville. Han kramade hårt om flaggan i handen innan han med hjälp av nålarna satte upp den, sjönk sedan ner på sängen igen, sträckte sig efter sin mobil som låg längre ner på sängen, nynnade tyst med i musiken som spelades från hans mobil, Save me med Queen. Hans ex hade älskat Queen och Julian hade då också börjat lyssna på Queen. Han scrollade för säkert 100e gången idag igenom sitt instagramflöde och fick återigen se att hans vänner umgåtts idag. Han sneglade upp mot fönstret och Ty's rum igen. Julian och Ty verkade utifrån det dom pratat om vara ganska olika, Julian var helt ärligt inte riktigt säker på om Ty var typen han ville umgås med. Eller, det verkade ju finnas mer av Ty än det han visade sig vara, men det hela kändes ändå lite halvt. Julian hade ingen aning och det stressade honom. Han hade ingen aning om någonting just nu och det stressade honom något så fruktansvärt.

Jo, Ty såg att Julian tittade. Eller det trodde han i alla fall. Det var ju svårt att vara helt säker då det var så långt bort och så hastigt. Inte för att det spelade någon större roll heller. Ty tittade ju också. Det var väl inte konstigt. Det var väl hyfsat vanligt att kika lite på sina grannar? Lite extra på sina nya? Hm, jo. Det var väl rimligt. Liksom... De bodde ju ändå i huset bredvid. Det var väl bra att hålla koll på dem.
Han la sig i sängen. Därifrån kunde han fortfarande titta ut genom fönstret. Rätt in i Julians. Nej, han hade nog tittat lite för länge. Inte stirrat eller så, men fortfarande tittat. För länge. Det började bli lite creepy. Men trots att han hade mycket i huvudet med Bailey och annat så trängde sig Julian fortfarande in bland tankarna. Ty hade svårt att släppa honom. Definitivt attraktiv. Och söt. Herregud, Ty. Söt? Han var en kille. Lika gammal som dig. Han var inte söt. Awkward, var vad han var. Jämngamla killar kunde inte vara söta. Barn, ja. Jämngamla och äldre? Nej. Och attraktiva kunde ju killar verkligen vara. Men liksom, oj, han såg bra ut. Men sedan skulle man ju släppa det. Men Ty kunde inte släppa Julian. Fan.
Han hade börjat pilla på mobilen. Svarade på meddelanden och kollade på några videos som han blivit taggade i på Instagram. Gillade bilder som dök upp i flödet. Kommenterade några. Taggade några vänner i roliga bilder. Allt det innan han äntligen la ner mobilen och, chock, tittade in i Julians rum igen. La märke till en prideflagga som satt över sängen.
Prideflagga? Kanske var det bara en regnbågsflagga. Alltså, regnbågar var ju fina. Julian... Var han... Nej. Eller? Okej Ty, nu kunde ju folk ha prideflaggor utan att vara gay. Men ändå... Det var väl inte sådär asvanligt att tonårskillar hade det? I alla fall inte i Ty's vänskapskrets. Fast det var väl förståeligt. Ultramachokillar ville väl inte förknippas med något som kunde ses som mindre manligt.

Tiden gick och snart kom hans mamma upp till hans rum, frågade hur det var och om han ville ha mat - de hade beställt hem lite kinamat nämligen. Julian sa att det var lugnt, och att han inte ville ha mat. Han var inte hungrig. Han var arg och ledsen. Hans mamma nickade kort och försvann ut från hans rum, stängde dörren efter sig. Julian la sig ner på sängen och såg upp i taket, egentligen borde han fortsätta packa upp det han kunde. Men han ville inte. Ett tag hade han tänkt att han inte skulle packa upp i ren protest, men så hade han inte hjärta att göra. Han satte sig halvt upp och sneglade mot fönstret igen, in i Tys rum. Det värsta var att Ty var riktigt snygg, liksom sådär fruktansvärt snygg. Dock var väl det något han aldrig skulle erkänna för någon annan än sig själv. Han skulle försöka att inte sväva iväg alltför mycket i sina tankar, han tenderade nämligen att göra det. Plus att även om Ty nu mot all förmodan var gay, eller bi, eller något, om han gillade killar på det sättet, så skulle han antagligen inte berätta det för någon, den här skolan Julian skulle börja i verkade förjävlig helt ärligt. Han rycktes ur sina tankar av att hans mobil ringde. Hans ex var det. Eller, det kändes dumt att kalla honom för bara ett ex. De hade gjort slut för att de kände att de skulle funka bättre som vänner helt enkelt, och de var vänner, bra vänner. Joshua - som hans ex hette - var helt enkelt inte bara ett ex. Julian svarade i alla fall. Det hade inte ens gått ett dygn sedan han lämnade sina vänner, men det var redan så himla jobbigt. Bara någon minut in i samtalet satt han och snyftade. Allt var fel. Samtidigt som han pratade med Joshua gick han och hämtade sina hörlurar som fortfarande låg i tygväskan på hans skrivbord. Han ville kunna kolla sin mobil samtidigt som han pratade och högtalare var inte att föredra. Julian berättade om sitt rum, om Ty och om det Ty berättat om skolan, han berättade om att han mådde skit och att ingenting kändes bra. Det var skönt att ventilera det med någon. Han visste inte riktigt vem han skulle ventilera något med här, kanske sina föräldrar, eller nej, inte sina föräldrar. Han pratade inte så mycket med sina föräldrar om sånt. Kanske sin lillasyster, Julian visste att hon inte heller älskade situationen. Men nej, det var ändå skönare att prata med en kompis, eller något.

Tys blick fastnade lite för länge på prideflaggan där inne i Julians rum. Fast herregud, han hade redan fastnat med blicken där inne tillräckligt länge för att uppfattas som creepy (ifall Julian sett honom), så varför skulle han försöka förändra det hela nu? Det var väl till och med för sent. Vafan Ty, skärp dig. Sluta glo.
Han tvingade sig själv att titta bort därifrån, ifrån Julians rum och hans ytterst förvirrande prideflagga, och satte sig vid sitt keyboard. Något han inte gjort på ett tag. Bara för att flytta bort Bailey ifall hon kanske skulle råka... Förstöra något. Jo, lite överdrivet försiktig var han ju med sitt keyboard. Och sin affisch på LeBron. Började långsamt klinka på tangenterna. D, E... Wow. Det kändes verkligen ovant att trycka på tangenterna sådär. Bara... Tanklöst. Bara lekte runt. Påminde sig själv om hur alla toner lät.
Men det var tyvärr inte så länge som han lyckades klinka runt där på de svarta och vita tangenterna innan hans blick vreds upp och ut genom fönstret. I riktning mot Julian.
Igen.
Julian såg däremot ut att vara upptagen med att prata med någon annan. I telefon. Så han borde väl inte sett Ty där, flera meter bort, bakom ett fönster? Nej, förhoppningsvis inte. För det var otroligt svårt för Ty att vrida bort blicken.

Julian gäspade tyst, pratade ganska länge med Joshua. Hans pappa öppnade snart dörren och Julian bad honom gå därifrån. Han ville vara själv. Det var dock inte särskilt uppskattat.
"Kom ner och ät med oss, snälla Julian", Julian nickade motvilligt och hans pappa lämnade rummet. Tack och lov. Julian kastade en blick ut genom fönstret, fick syn på Ty och vände då fort bort blicken, harklade sig tyst och sa hejdå till Joshua.
Julian suckade, drog händerna genom sitt lockiga hår. Egentligen ville han inte äta, i ren protest. Men ville samtidigt inte starta någon typ av bråk, inte just nu. Eller en del av honom ville det, för han var inte alls särskilt glad över situationen, men hans hjärna fattade väl att det var lika bra att bara gå ner och äta.
Han reste sig snart upp, sneglade mot fönstret innan han försvann ner till köket.