Skinny Love (Marauders)

Avis Fortunae tack och återigen tack! Alltså. Egentligen är ju Avery ett efternamn men någon gång för längesen fick Jessicas bror det som förnamn och det har liksom följt med. Har funderat på att ändra men samtidigt... Gillar jag att han heter Avery i förnamn och kan inte komma på något bättre som klingar lika fint... Kan du? Överklass. Helt klart! Samtidigt försöker han nog passa in i sitt sällskap...
Formuleringen blir jättebra! Det var något som stack i ögat när jag skrev den meningen. Jag ser Jessica framför mig som en ganska egen person, som å ena sidan försöker vara tyst men samtidigt vill säga ifrån. Just för att hon blivit tystad av sitt liv där hemma.

Nu... Nytt kapitel!

Kapitel 9

Jag borde inte fallit pladask för Averys ord. Han som helt plötsligt verkar vilja vända sig mot mor och ta mig med sig när han en gång inte brydde sig alls. Eller gjorde han? Det är så oklart. Tänk om han inte visste, den gången i julas? Jag rullar runt i sängen och hör hur flickorna i sovsalen springer omkring och klär på sig inför dagen. Jag ligger kvar. Borde ta på mig smink så att jag åtminstone ser ut som jag lever trots att det inte riktigt känns så. Jag önskar jag kunde prata med Sirius. Men han är ju så besatt av flickor att han inte kan hålla fingrarna i styr. Verkar hans nya, smarta, flicka tro. Hon som klär i blått. Jag klär i svart. Måste ha rött ibland. Men om jag fått välja hade jag velat ha blått. Det är lördag och jag lämnar inte sovsalen på hela dagen. Flickorna kommer och går. Lily tittar till mig men jag säger att jag mår illa. Det är inte hela sanningen, förstås.
När natten är kommen kliver jag ur sängen och tar på mig tjocka strumpor och en yllekofta. Alice har gått och lagt sig, likaså Lily, men de två resterande tjejerna är inte här än. Brasan i sällskapsrummet har falnat och glöden pyr som om den tog sina sista andetag. Slottet är tomt och vinden blåser rakt igenom väggarna. Viner smärtsamt. Ute är det klart. Stjärnorna tindrar långt ovan mig men hos mig finns bara mörker. Jag går runt ägorna ett tag, kramar åt en snöboll, det är snart februari. Snart finns det ingen snö kvar. I slutet av februari brukar den töa för att låta våren slå ut. Det är som att jag kramar snöbollar för att verkligen greppa tag om årstiden medan den fortfarande är här. Tänk om den aldrig mer kommer tillbaka?
Någon lägger en hand på min axel och jag skriker till av förvåning och rädsla. ”James!”
”Hej! Vad gör du här ute?”
”VARFÖR SKRÄMMER DU MIG SÅ?” skriker jag på honom och han tar ett par steg bakåt och ger mig en besvärad blick som glimmar roande. Han har en väska på axeln som en bit mantel hänger ut från. Eller halsduk kanske?
”Det var inte meningen. Jag såg bara att du gick här ute och då tänkte jag att jag kunde haka på.”
”Hur kom du ut hit?” frågar jag och börjar gå igen varpå han ansluter sig till min något raskare promenad.
”Åh, jag tog en genväg.”
”Ja men hur undvek du Filch då?”
”Filch märker väl ingenting”, säger han och börjar återberätta hur han slängt stinkbomber nere i fängelsehålorna, farligt nära ingången till Slytherins sällskapsrum, så att Filch inte skulle märka när han smet ut. Det är då jag frågar hur i hela Merlins skägg han kom till fängelsehålorna utan att Filch märkte. ”Filch märker väl ingenting.” svarar han igen.
”Vad gör du här ute då? Spatserar i stjärnornas sken?”
”Spatserar?” jag skrattar åt ordet. Det smakar konstigt när jag promenerar fram i snön.
”Är det Sirius?” jag svarar inte, låtsas inte om att han har sagt något värt att svara. ”Jag visste det!”
”Neeej men det är inte det jag tänker på.”
”Är du säker?”
”Nej.”
”Oroa dig inte, Jessica, han har bara fått för sig någonting. Det blir inte långvarigt. Ni är snart vänner igen.”
Jag nickar och vi går i tystnad någon minut. ”Det är ju inte så att jag ogillar Lily och Alice sällskap men Sirius är min bäste vän.”
”Ja och min med. Vi vet båda två hur underlig våran lille seriöse vän är. Huhu.”
”Du är knäpp James.” han protesterar inte.
”Vet du vad. Det känns som om Sirius skaffade tjej bara för att bevisa för mig att han kunde men inte jag. Men han blir nog straffad tillräckligt av hennes konstiga regler. Hon är ingen rolig typ, precis.” James ord målar upp en bild för mig om hur Sirius sitter i en fåtölj, ihopsjunken, och blir utskälld av en flicka i blå fodralklänning och pärlhalsband. Ofrivilligt dyker en bild av min hemska mamma upp i tankarna.
”Jag tror att du behöver fråga ut Lily på en dejt igen. Och inte gå till Madam Puddifoot’s.”
”Nej, vid Merlins skägg, jag har lärt mig min läxa. Jag fick en bra bok av Remus också. Tolv felsäkra sätt att charma en häxa, heter den.”
Jag brister ut i ett rent och smärtfritt skratt. James Potter, som mer än hälften av flickorna på Hogwarts någon gång trånat efter, behövde en handbok i att charma sin stora kärlek. Det var det bästa jag hört på hela dagen. Plötsligt är jag oerhört glad att jag tog mig ur min säng och min frizon.
”Förresten, vad är det jag hört om din bror? Några skumma typer från Slytherin pratade om att han hade varit här.” James! Varför förstör du ögonblicket såhär. Jag himlar med ögonen men vet att han inte ser. Vi går genom en dunge där det är så svart att vi inte ser något alls, där träden hänger olycksbådande över oss och när jag tittar upp lyser stjärnorna genom deras långa krokiga grenar som mer hade kunnat liknas vid skeletthänder som är på väg att ta i oss.
”Jaha, det verkar som ingenting kan undgå någon på den här skolan.” jag tänder min stav för att vi ska se.
”Är han… En dödsätare?”
Jag vågar inte säga något. Vad ska James tro om mig? Det känns som att han redan vet så jag nickar bara stillsamt och från ljuset som staven framkallar ser han det.
”Och du? Vad tycker du om det?”
”Jag tycker naturligtvis inte att det är okej.” säger jag fort och han tar ett djupt andetag i lättnad.
”Jag berättar inte för någon, Jess.”
”Tack. Sirius vet förstås. Han är den enda jag velat dela min hemlighet med. Han har förstått att det inte är något jag väljer. Han om någon vet att man inte kan välja sin familj.” jag pausar och stannar upp i steget. James vänder sig om när han märker att jag stannat upp. ”Jag älskar min bror, James.”
”Även om han skulle döda… Lily?”
”Nej självklart inte! Men det känns som att han bara dragits med in i hela den här vågen av mörker som sköljt över Storbritannien. Ingen renblodig familj går trygg. Förutom de som brutit från traditionen. Som din familj, James.”
”Ja… Vi har haft en jävla tur.”
”Jag vill inte att någon ska veta.” James glasögon reflekterar ljuset från min stav och håret hänger över dem lika rufsigt som alltid. Han nickar.
”Din hemlighet är säker hos mig. Det är inte du som är ond.”
Resten av promenaden tillbaka till slottet består av tystnad. En skön tystnad. Två vänner som delar något ihop. När vi är på väg in på skolan igen har himlen dragit ihop sig och snön faller igen. Jag sover inte på hela natten. Knuten i magen går inte att knyta upp. Jag vet varken in eller ut. När jag väl somnar hör jag hur de andra börjar vakna. Sen drömmer jag om tryggheten i mörkret och oklarheten i ljuset. Det bländar så.

Du skriver som alltid inlevelsefullt om Jessica och de utmaningar hon möter. Männen i hennes liv känns ju inte hundra procent trygga just nu. Storebror Avery (vackert namn och jag förstår absolut att du vill använda det som förnamn, känner igen mig angående en viss S) vill ta henne med, men det är som om hon inte riktigt vet var hon har honom. Dessutom är hon ju skeptisk till hans samröre med Dödsätarna. Sirius, hennes bäste vän, verkar ha fått en ovanligt svartsjuk flickvän. Hur kan man tro att man kan skilja vänner åt, bara för att ett förhållande inleds? Grrr! Kan verkligen känna mig upprörd över hur Sirius flickvän tänker. Hon som klär i blått. Jag klär i svart. Måste ha rött ibland. Men om jag fått välja hade jag velat ha blått. Det känns som om det finns en symbolik i färgerna här.

Brasan i sällskapsrummet har falnat och glöden pyrde som om den tog sina sista andetag.
Här tycker jag inte att man ska byta tidsform, utan låta det vara "pyr". Jag brukar själv gärna ta emot hjälp med sådant här. Mintygirl89 brukar hjälpa mig ♥

Sedan tycker jag det är fint när du låter miljöbeskrivningarna förstärka förebådande känslor och tankar: Det är som att jag kramar snöbollar för att verkligen greppa tag om årstiden medan den fortfarande är här. Tänk om den aldrig mer kommer tillbaka?

Någon lägger en hand på min axel och jag skriker till av förvåning, rädsla och skrämdhet. Här räcker det kanske med förvåning och rädsla?

ger mig en besvärad blick som glimmar roande (roat?) blir kanske lite motsägesefullt?

”Jag tror att du behöver fråga ut Lily på en dejt igen. Och inte gå till Madam Puddifoot’s igen.” Där kan man ta bort ett av de upprepade orden.

Jag tycker om hur James vänskapligt är ett stöd för Jessica och inger hopp angående Sirius. Hela deras promenad är effektfullt beskriven, även miljön med de skelettliknande trädgrenarna som känns olycksbådande men samtidigt på något sätt lite mysigt. Miljön förstärker det problematiska samtalet om Avery. Hela deras dialog är jättebra skriven, tycker jag. Man kan se dem framför sig med alla detaljer och replikerna känns äkta.

Klumpen i magen går inte att knyta upp. Det här kan man kanske formulera om? Jag har inget superbra förslag, men det känns som om man inte knyter upp en klump.

Slutet tycker jag fångar Jessicas dilemma så bra, hur hon hela tiden pendlar: Jag vet varken in eller ut. När jag väl somnar hör jag hur de andra börjar vakna. Sen drömmer jag om tryggheten i mörkret och oklarheten i ljuset. Det bländar så.

Hennes problem fångar mig verkligen och jag vill hela tiden veta mer - om henne, Avery, Sirius ... Hoppas verkligen Sirius tar sitt förnuft tillfånga snart! ♥

Avis Fortunae
Visst är det en symbolik i färgerna, kul att du tänkte i samma banor!
Det där med tidsformen är ju något min hjärna har bråkat med. Fasar över helt till presens just nu i och med att jag ändå skriver min bok så. Blir förövrigt jätteglad över att du tycker att jag är bra på att förmedla känslor genom miljöbeskrivningar och att det förstärkte samtalet med James!
Förövrigt gillar jag när man är lite motsägelsefull. Vi får väl se vad Sirius har för planer.... Om han inte kommer försent? Vi får se! De får välja själva...

Meeer Jessica! (Skickade ett smakprov till Elzyii som inte varit inne på över två(!) veckor och hon blev jätte exalterad så snart har jag nog fiskat ur ett kapitel ur henne också, jippie!)
Det här med att posta kapitel på en viss dag är ingenting för mig, förresten. ;P Har förövrigt skrivit fem kapitel till efter det här, woops. Men det är ju work in progress, så att säga.


Kapitel 10

Lara sökte upp mig ett par dagar senare. Vi skulle gå till Hogsmeade ihop, tyckte hon. Den här gången visade hon mig ringen, som hon helt glömt av den första gången vi pratat. Ringen var enorm, i silver och järn som slingrade sig runt varandra, med två rubiner och tre diamanter om vartannat. Hon berättade hur hon och Avery hade träffats. En afton hos familjen Malfoy, under en middag, hade Lucius glatt presenterat de två för varandra. Avery hade förstås varit en gentleman, hade Lara sagt, och bjudit upp henne till dans när pianisten spelade en fin stämma. Sedan hade de gått en promenad i trädgården där påfåglarna fåfängt visat upp sina fjädrar. Han hade skickat en uggla redan nästa dag och frågat om hon ville ses igen. Naturligtvis ville hon det. Till slut hade hon frågat mig om jag var trolovad till någon. Jag berättade att min mor, matriarken Raven, hade aldrig lagt mycket vikt vid mig och i att finna någon att gifta mig med. Men när min far var vid liv och när jag var barn umgicks jag mycket med familjen Blacks söner. Sirius och Regulus. Lara hade förstås inte sagt ett ord om Sirius, han var lika död för den renblodiga adeln som Merlin, men prisat Regulus.
”Rosier då?” frågade hon när vi närmade oss Hogsmeade. Jag gav henne en undrande blick. Mest för att jag inte förstod vart hon fick det namnet ifrån. Kanske han pratat om mig? Eller hade hon sett oss ihop?
”Han är väl halvblod?” inte för att det gjorde mig något, men jag förstod inte varför hon påpekade honom.
Hon tittade på mig, med ögon som hade en färg jag inte riktigt kunde placera, som om jag vore galen. ”Han är ju bland Englands heliga tjugoåtta.”
”Va?” sa jag som om hon precis sagt att ministeriet styrdes av barn i en sandlåda.
”Det pratas inte särskilt mycket om det, såklart, för de har varit väldigt otraditionella i generationer. Men visst är han det. Jag tror att han hittat en väg att ordna upp det för sin familj.”

Vi sitter på tre kvastar och dricker honungsöl, med lagom mycket skum, fast Lara har beställt en eldwhiskey vid sidan av. Vi får blickar på oss från elever som finner det udda att en Slytherin och en Gryffindor vågar vara så nära varandra. Hon berättar om Avery återigen och jag kan inte låta bli att ställa frågor.
”Ditt familjenamn, Crowley, är inte från England, väl?”
”En lång rad av oss kommer från Rumänien men större delen av släkten finns i Skottland. Vi är lika mycket traditionella renblod som er familj men någon glömde bort att lista oss bland de tjugoåtta.” jag nickar och smuttar på min öl.
”Rumänien? Då måste ni ha vampyrer bland er?” hennes ögon glimtar till och jag skymtar ett leende på de mörka läpparna innan hon ger mig ett skratt till svars.
”Ja, det kan hända.”
Hon säger inget mer om det och jag vet inte om jag vågar ställa fler frågor. Å ena sidan är jag nyfiken men å andra sidan har Avery lärt mig det mesta om hur man beter sig. Vett och etikett. Tur jag haft min bror när vår mor inte funnits till hand. Hon är alldeles för labil. Jag värms av tanken på det. Inte för att det är skönt att hon är labil, förstås, utan att jag vågar tänka tanken. Hon skrämde upp mig rejält vid jul men nu känns det som om det börjar gå över.
”Jag tänkte fråga dig om du vill följa med mig till Twillfits and Tattings? För att prova bröllopsklänning och hitta en tärnklänning, förstås.” hon dricker av eldwhiskeyn och sätter en test av sitt hår bakom örat medan hon försöker dölja hur mycket hon avskyr den brännande drycken.
”Självklart! Avery pratade med mig om det, att han ville ha mig som tärna. Inget skulle göra mig gladare.”
Hon spricker upp i ett leende. ”Jag är så glad att vi funnit varandra så snabbt, Jessica. Jag har alltid önskat mig en syster.”
Jag kan inte låta bli att le tillbaka. ”Jag med”, säger jag.
Vi småpratar om skolan därefter. Hon pratar om flickan från Ravenclaw som har det skramlande skrattet och de alldeles för långa benen. Hon vet förstås inte att den blå flickan inte är en favorit hos mig men lyckas ändå säga en del dumheter om henne. För stunden känns det som om jag är en vanlig tonårstjej, som sitter på en pub med sin vän och pratar strunt om allt och ingenting alls. Evan Rosier flyger förbi mina tankar. Han kanske var ett renblod, men det verkade ändå som att han fått sitt liv serverat på silverfat med tanke på att han på fullaste allvar trodde att jag ramlat nerför en trappa. Lara mister min uppmärksamhet för en stund, när jag ser att James kommer intågande genom dörren med Lily i sin hand. Hon har snö överallt och håret snurrar runt henne som slickande flammor. Leendet är så genuint att jag värms av det. Jag funderar på om det är handboken som hjälpt James eller om han lyssnat på mig och helt enkelt bara frågat ut henne. De beställer ett par honungsöl och går och sätter sig vid ett av de få bord som inte är ockuperade. Jag är glad för deras skull. Om jag har tur kanske Lily berättar för mig, och de andra flickorna, senare ikväll om hur dejten har gått. Sirius syns inte till. Kanske har han bjudit in sin flickvän till en kvastgarderob någonstans uppe på slottet. Den här gången har James och Lily tur, för varken Snape eller någon annan i deras gäng syns till nere i Hogsmeade. Inte på hela dagen.

Rosier är inte vid våran trolldryck på kvällen när jag dyker upp. Jag väntar ett par minuter med att börja men efter en sista titt på armbandsuret bestämmer jag mig för att göra arbetet själv. Jag funderar såklart över vart han är. Det är en ledig fredag, så kanske har han annat för sig, även om han borde infinna sig vid vårat arbete och inte bara förlita sig på mig. När jag kommer tillbaka till våran sovsal är Lily i extas. Hon bländar mig med sin glädje och jag kan inte låta bli att smittas av hennes lycka. Alice sätter sig vid kanten på hennes säng och jag likaså.
”Det var underbart. Den här gången pratade han till och med om intressanta saker! Och efter vi hade varit på tre kvastar tog vi en promenad i snön. Han gav mig till och med sin kappa när jag sa att jag frös. Är inte det romantiskt?”
”Han var nog nervös, första gången”, säger jag försiktig och Lily kan inte låta bli att le och nicka.
”Vad pratade ni om?” undrar Alice och lägger ansiktet i händerna när hon glider ner på mage. Jag lutar mig mot en av stommarna som bär upp sänghimlen.
”Förra gången så var det bara en massa strunt, om skolan och chokladgrodekort. Han slutade liksom aldrig babbla om det. Men den här gången pratade vi om allt. Delvis skolan, men även det som sker omkring oss. Alla oroligheter. På ministeriet och det som står i tidningarna. Han är ju trots allt väldigt smart, James.” säger hon och jag kan inte låta bli att mentalt påpeka boken tolv felsäkra sätt att charma en häxa men säger förstås ingenting. ”Jag tror han har fått mig på fall. Han kysste min panna när vi sa hejdå där nere och jag är bara glad att jag inte sjönk ihop till en pöl av eld där och då.”
Lily slutar inte berätta om deras kväll ihop och vi lyssnar lyhört och nickar på rätt ställen. Någon gång tar Alice fram Berty botts bönor i alla smaker och jag fiskar upp en flaska honungsöl jag sparat i min koffert. Vi sitter där inpå småtimmarna och njuter och pratar.
”Hur är det med dig och Sirius då?” undrar Alice och ger mig ett snett leende varpå jag börjar betrakta mina naglar med sådan intensitet att jag tror de byter färg.
”Han pratar inte med mig, just nu.”
”Nää? Är det den där tjejen som han är fastklistrad med?” frågar Lily och jag nickar.
”Men… Jag har hört att hon dejtar Ravenclaws lagkapten?” Alice virar en slinga av sitt hår runt fingret.
”Va? Det går ju inte ihop?” säger jag och Lily skakar på huvudet.
”Det måste vara rykten. Hon kan ju inte dejta de båda två samtidigt, det skulle de väl märka?”
”Hon kanske är lika flörtig som Sirius, och då lär de ju komma bra överens.” skrattar jag och de stämmer in.
Någon gång under dessa småtimmar känner jag att jag för en gångs skull är en vanlig tonåring med vanliga tjejkompisar som pratar om pojkar och skrattar ihop. Det är en oerhörd lättnad. Framförallt är jag glad att de aldrig pratar om det stundande kriget. Oroligheterna i trollkarlsvärldens samhälle.

Lördagsmorgonens The Daily Prophet får mig att kvälja. Jag kvävs av att sitta i stora salen och äta frukost, dricka mitt kaffe. Kvävs av det jag läser. Försöker att inte lyssna till det sorgsna sorlet och hur någon gråter längre ner på samma bord. Det känns som jag ska spy av alla känslor som infinner sig inom mig. Tomrummet som fylls av smärta och sorg. Hat. Ilska. Någon slår en hand i bordet i ilska och ryter ifrån när de läser tidningsartikeln.
Tjugofem döda mugglarfödda häxor och trollkarlar hängda samt styckade på Ministeriet. Av armar, ben, och blod, visar fotot, har någon skrivit: Renhet före allt.
Samma ord Rosier sagt till mig.
Det var så det började.

Presens känns helt rätt för den här storyn. I kombination med jagform tycker jag att det är det skrivsätt, där man kommer närmast huvudkaraktären. Passar bra eftersom jag vill veta så mycket som möjligt om Jessica! Mer Jessica som sagt (roligt det där med Elzyii också, hoppas du fiskat fram mer DM). Vad kul att du skrivit så många kapitel. Inspiration är ljuvligt!

När Jessica och Lara träffas och talar om Avery och trolovning kommer hela den där överklasskänslan tillbaka. Det är väldigt mycket språket som gör det - och detaljerna, som de fåfänga påfåglarna. Oj oj, en stor maffig ring - är Avery en romantiker? (En sak jag har undrat över är, om det kommer någon beskrivning av hans utseende. Är så nyfiken på hur han ser ut). För övrigt känner jag igen mig lite i det här med språket och att vilja använda lite mer ålderdomliga och högtidliga ord.

Intressant att Lara nämner Rosier. Honom är jag nästan mest nyfiken på av allihop. Det är så många frågetecken kring honom - mer om detta senare. Jessica och Lara kommer allt närmare varandra och det känns som om detta definitivt kommer att få betydelse för framtiden. Alla detaljer känns väldigt relevanta i sammanhanget (jag försöker ju titta efter det, men jag hittar inget ovidkommande någonstans).

"Sirius syns inte till. Kanske har han bjudit in sin flickvän till en kvastgarderob någonstans uppe på slottet." Hihihi! Men nu får han ju sluta med de där dumheterna att undvika Jessica!

Aj aj aj. Rosier är inte med vid trolldrycken! Detta betyder definitivt något! Har det rentav, hemska tanke, på något vis något att göra med det som händer i slutet av kapitlet?

Alltså när Lily berättar om dejten med James. Att han förra gången pratade om skolan och chokladgrodekort! Det var så himla gulligt och oskyldigt på något vis!

Snyggt med naglarna som byter färg. Det är bara ett exempel på hur välarbetade detaljer det finns överallt i det du skriver.

JAAA! Sirius flickvän kanske håller på med någon annan ... Bra sagt av Jessica att de borde komma bra överens. Nu kanske Sirius kan komma tillbaka så småningom. Fy för svartsjuka flickvänner.

Slutet är fruktansvärt - och fruktansvärt bra skrivet, eftersom man först inte får veta vad som hänt. Det hade nästan varit outhärdligt att ha det som cliffhanger. De två sista meningarna är riktigt bra - och här känns det helt rätt att byta till preteritum. Dessutom - Rosier! Igen ...

Avis Fortunae: Skönt att det känns rätt med presens! Jag verkar ha pendlat lite i texten då något i mina fingrar säger åt mig att skriva den här storyn i preteritum… Inspiration är ljuvligt men åh, önskar att jag kunde få lite till min bok. Känns verkligen som allt jag skriver på den är *insert poop-emoji here* just nu.

En beskrivning av Avery kommer! Har en så klar bild av honom att jag knappt tänkt på det själv. Just den typen av kommentarer är så bra för då får man själv en tankeställare!

Rosier är en tankeställare i sig ja… Han är en udda typ. Typiskt Slytherinare hehe.

Det där med naglarna och att du la det på minnet är en sån sak jag tänker mycket på själv och då gör det sååå mycket när läsaren lägger märke till det!

Kapitel 11

Dumbledore talade till alla på lördag morgon. De Slytherin-elever som saknades kvällen innan var tillbaka på slottet och satt tysta vid sitt elevhemsbord. Ingenting avslöjade något om att de befunnit sig någon annanstans än på slottet. Men trots det bar inte Slytherinarna på samma plågade ansiktsuttryck som elever från de andra elevhemmen stundom gjorde. Visst fanns det undantag. Både i Slytherin och bland oss andra. Jag såg mig förstås som en av de andra fastän jag på något sätt kände mig skamsen över det som hänt. Det låg trots allt väldigt nära mig. Människor jag älskade hade varit inblandade i det här. Avery bland dem, jag kände det på mig. Långt nere i maggropen. Djupt inne i hjärtat.
Rosier såg likgiltig ut, likaså Snape som satt bredvid honom. Hade båda två varit där igår? Lara tittade ner på sin frukosttallrik. Gav inte från sig ett sken att hon vetat om detta. Kanske lika upprörd som jag över att mannen hon älskar varit en av de som mördat oskyldiga människor.
Lily grät förtvivlat vid Gryffindor-bordet och James arm var om henne. Placerade en sorgsen men tröstande kyss i hennes hår. Han grät inte men hans ansikte var likt förbannat fyllt av känslor. Sirius såg ilsken ut, som om han var på krigsstigen. Han fångade min blick men jag vek undan. Stirrade rakt ner i uppslaget från the daily prophet.
”Det finns människor som i denna stund skänker en tanke till de som förlorat sina nära och kära eller som själva har förlorat någon de håller kär.” Dumbledores röst var kraftig men samtidigt lågmäld som om sorgen själv tyngde ner orden. ”Men bland oss sitter även de som vill skada sina klasskamrater. Klasskamrater som de en gång delat skratt med. Skoluppgifter de klarat av ihop. Ingenting smärtar mig mer än att se dessa unga individer försvinna in i mörkret. Men, som jag en gång lärt mig och alltid bär med mig. Det finns lycka i de allra mörkaste stunder – om man bara kommer ihåg att tända ljuset.”
Dumbledore gjorde en dramatisk gest med handen över ett stearinljus som var släckt och som plötsligt fick en låga på sin veke. I samma stund som han log ett sorgset leende. ”Mörka tider ligger framför oss. Snart måste vi alla besluta oss för om vi ska gå den väg som är rättfärdig… Eller den som är enkel.”
Också försvann Dumbledore in i rummet bakom stora salen och salen återgick till ett sorl. Jag tittade aldrig upp från tidningen. Stirrade på de makabra, groteska, bilderna och såg framför mig hur Rosier pusslade ihop lem efter lem för att skriva ut orden. Renhet före allt. En våg av kväljningar for över mig och jag kände för att kräkas. Nej… Jag behövde kräkas. Snabbt drog jag mig bakåt så att bänken skrapade i golvet med ett väldigt ljud och sprang ut ur stora salen med handen för min mun. Ut på de vita ägorna och knappt nerför trappan till utegården innan jag ramlade ihop i en buske och mitt innanmäte flög upp. Men det kom aldrig något. Istället trängde sig tårar ut genom mina hoppressade ögon och jag hostade av smärta när en eldsvåda till halsbränna tog tag i mig.
”Jess! Jess! Hur mår du?” innan jag kunde placera rösten höll han sina armar om mig i ett försök till att ta hand om mig. Han var varm mot min kropp. Hur kunde jag bli kall så fort? Varför följde han efter mig? Jag hostade och hulkade om vartannat innan jag samlat kraft nog till att putta bort honom.
”Hur kunde du? Hur kan du?” skrek jag på honom och letade mig ner på marken för att kasta snö efter honom i förtvivlan. ”Hur kan du leva med dig själv, Rosier?”
”Jag förstår inte vad du menar. Jess.” sa han och tog flera steg emot mig. Jag fortsatte kasta snö som han höll upp armen mot för att blockera. ”Jag har inte gjort något!”
”Säg ifrån så mycket du vill, försvara dig om du vill, det räcker för mig för att förstå att du är inblandad”, fräste jag och fortsatte kasta snö på honom, ”låt mig vara!”
”Raven, du måste höra vad jag har att säga! Jag var inte vid trolldrycken igår för jag gick vilse på femte våningen!” sade han och fick äntligen fatt i mig. Hans blå ögon stirrade ner i mina egna, lika blå, och hans ljusblonda hår hängde slött över pannan på honom, han var blöt efter all snö jag kastat över honom, på honom.
”Jag tror dig inte”, snyftade jag och hostade febrilt, ”du sa ju det själv, som det står i tidningen, renhet före allt.”
”Jag var inte inblandad. Jag lovar, dyrt och heligt, att jag inte mördat någon.”
Jag blinkade bort tårarna ur ögonen, som fryst på fransarna, och av någon anledning stretade jag inte emot när han tog min hand i sin. Gav mig ett lugnande leende.
”Så… Hur mår du?”
Jag kunde inte göra något annat än att skaka på huvudet. Det var så hemskt och jag var så äcklad över att någon kunde göra så. Jag ville skrika ut allt jag tyckte och kände om Avery. Att han säkert var inblandad. Inga ord nådde fram. Istället tårades mina ögon igen, i frustration, och Rosier la armarna om mig. Det var den sista snön för det året.
Tänk om Dumbledore bara sagt det där om att det fanns elever på skolan som ville skada oss andra, det kanske inte alls stämde?
Eller var jag bara naiv?

När jag väl lugnat ner mig skäller jag på Rosier igen. Att han inte borde beblanda sig med de som kallar sig dödsätare. Han är lika arg på mig. Att jag inte förstår innebörden av att ansluta mig till dem. Jag kontrar med massakern på ministeriet och han tystnar. Vi är på väg ner till fängelsehålorna och det klassrum där våran kittel står. Han föreslog att jag kunde göra det själv idag men när jag vände mig om för att ge honom en grinig blick såg jag att han redan flinade. Elixiret är en varm guldig färg och puttrar stillsamt över evighetslågan.
”Har du lagt i mer sand?” frågar han.
”Igår. När du gick vilse, du vet.”
”Ja… När jag gick vilse.”
”Vad gjorde du egentligen?” undrar jag och fäster blicken i hans ryggtavla där han står och letar ingredienser i vår portfölj vi fått till projektet. Han har bara en vit skjorta på sig eftersom hans klädnad blivit alldeles för blöt av all snö jag överöst honom med.
”Jag… Tog det lugnt. Gjorde mig osynlig. Jag visste ju att du skulle ta hand om drycken ändå.”
”Jaha”, säger jag surt, ”här tar vi varandra för givet.”
Han vänder sig om, flyttar håret ur ansiktet, och möter min blick. ”Jag kan göra det själv någon annan gång.”
”Om du säger vad du gjorde”, jag måste veta sanningen, ”för jag tror dig inte.”
”Alltså, jag kan ju ljuga ihop något om du vill, men det var det som hände.”
Jag spänner blicken i honom men han spänner den lika mycket i mig, och han har ett… Flin på läpparna jag stör mig på. ”Åh. Jag avskyr er slytherinare! Ni är hemskt luriga och tror att ni vet bäst! För att inte tala om era tendenser att dyrka svartkonster!”
”Ses vi på tisdag?” undrar han och låtsas inte om kommentaren.
”Nej, du kan ju göra det här själv tills du berättat sanningen för mig. Jag vill inte umgås med någon som går runt och mördar oskyldiga människor och leker med deras kroppsdelar.”
Jag ser hur flinet på hans läppar dör ut. Han särar på läpparna som för att säga något.
”God eftermiddag”, får jag dock ur mig, tröttsamt, innan han hinner kontra och med en sista nick har jag lämnat kvar honom i klassrummet.
Jag bestämmer mig för att ta en promenad ner till Quidditch-planen och hämtar min röda halsduk och en tjockare tröja. Jag hade blivit fasansfullt kall vid den hemska turen ut på skolgården i morse. Jag förstod fortfarande inte vad som hänt och visste inte vem jag kunde fråga om det. Madam Pomfrey skulle säkert häva i mig lite trolldrycker och skicka iväg mig igen och helt ärligt vet jag inte om det är lösningen. Quidditchplanen är lika snöig som resten av skolan men här nere har alldeles för många fotsteg förpestat det vackra vita naturfenomenet. Quidditch-spelarna måste ju öva. I alla väder. Nu spelar Ravenclaws lag och någonstans uppe på läktarna ser jag flickan i blått. Hon följer träningen ivrigt och verkar ha ögon för någon speciell men så som de rör sig kan jag inte se vem.
”Miss Raven!” ropar en familjär röst och jag vänder mig om så mitt hår slår till mig på andra kinden. Nerför slätten kommer professor McGonagall springande med ena handen på huvudet, för att hålla i hatten, och andra för att hålla upp kjolen och klädnaden hon bär. När hon kommer fram och jag möter henne är hennes glasögon immiga av spurten. Hon ser oerhört upprörd ut.
”Miss Raven, jag fick nyss en brådskande uggla”, säger hon och knappt ett spår av att hon sprungit finns i hennes andetag, ”din mamma har hittats död.”



______

Är det någon mer som läser? Låter mig veta! Blir såå glad då.

Börjar med ditt svar på min kommentar! Det där att det ibland känns sk*t när man skriver tror jag kan vara en fas, en del av utvecklingen. Man blir mer självkritisk och inspiration är verkligen nyckfullt.

Åååh, jag ser fram emot mer Avery och Rosier. Ser i texten att den senare beskrivs som blond och det stämmer med bilden jag har. Jag tycker alltid att de lite udda typerna är mest spännande ... Men vad svårt för Jessica att misstänka Avery för att vara inblandad i det fruktansvärda brottet! Hon älskar ju sin bror och samtidigt avskyr hon så klart det dåd som utförts!

Dumbledores tal - klockrent. Precis så som han brukar formulera sig och så bra språk.

Tycker att Jessica reagerar väldigt sunt på de förfärliga händelserna och det är även tydligt beskrivet precis hur dåligt hon mår, väldigt inlevelsefullt. Och så kommer Rosier! Spänning!

Han var varm gentemot mig. Hur kunde jag bli kall så fort? Jag fastnar lite på ordet gentemot. Var han varm i sin sätt mot henne, eller fysiskt varm jämfört med henne?

”Det räcker att du ens försöker säga ifrån för mig att veta att du är inblandad” Det kan mycket väl vara jag som inte hänger med, men det här känns lite oklart.

Nog om dessa detaljer, för det är en jättestark och välskriven scen mellan Jessica och Rosier och det finns en speciell energi mellan dem. Jag läste med oerhörd spänning; Rosier lyckas alltid fånga mitt intresse.

Och slutet! Vad händer nu? Hur kommer det att påverka Jessica och Avery? Ser fram emot fortsättningen! Du skriver så otroligt bra; så där så att man läser mening för mening och njuter av hur de är formulerade.

Avis Fortunae: Ja visst är det så - att det är en del av utvecklingen! Gosh, haft sån prestationsångest i livet den senaste veckan när jag flyttat hemifrån... Dessutom sprang min fina katt bort i förrgår och har inte kommit tillbaka än.. Han är en innekatt. D: Känns som allt jag gör blir fel-fel-fel.

Jag fick för mig att Evan Rosier var blond eftersom Narcissa är det och hennes (och de andra systrarnas) mamma är ju en Rosier.

Vad bra att jag fick till Dumbledore. ♥
Har rättat de detaljerna som var lite otydliga!

Rosier dyker snart upp igen! Och med mer info och plats i berättelsen! Wooooh!

Jag har ju inte haft något internet så du får TVÅ kapitel. ♥
Och jag ska läsa ditt kapitel så snart jag får möjlighet! Nu är det ju full fart med skrivarkurs igen och har massa texter att läsa och ge feedback på... SAMTIDIGt som jag inte har något internet vilket är så irriterande. Men snart så!

Kan inte med ord beskriva hur glad jag blev över din kommentar på 'Dark Times'! Jag har tyvärr inte tänkt fortsätta med den utan la bara upp det sista kapitlet jag hade. ♥ Och guuuud vad jag har utvecklats! Märkte precis som du hur fort det gick mellan Lily och Sev... ja det var ju inte så realistiskt. Men samtidigt så kan det ju ha med perspektiv att göra... Nu var det inte det - tyvärr. Haha! Men den har jag frossat i den senaste veckan när det har varit tufft. Uschamej. Hoppas allt är bra med dig. ♥ ♥ (Och visste kan det vara så att den spoilar lite det som händer här - men det vet man aldrig. )


Kapitel 12

Hela skolan visste naturligtvis om det innan helgen var över och på måndag morgon sökte Rosier upp mig för att säga hur ledsen han var för min skull. Sirius pratade ännu inte med mig men vi hade utbytt blickar, vilket var ett framsteg, där han rullat med ögonen åt alla människor som tyckte synd om mig. Han visste såklart hur fri jag kände mig. Det var som att alla mina problem hade lyfts från mina axlar och flugit iväg. Naturligtvis varade inte känslan länge. Den försvann när tisdagen kom och ett brev från Avery anlände. Han var väldigt formell kring det hela och skrev om hur begravningen skulle gå till men till min stora lycka var det samtidigt som en viktig milstolpe i vår elixir-bryggning. Jag behövde bara få tag i Rosier så han inte råkade försäga sig att han kunde göra det själv och att han var skyldig mig det. Men innan jag hade chansen att hinna ifatt honom när han lämnade stora salen hinner Sirius hunnit ifatt mig.
”Hej, kan vi prata?” han ler sitt allra genuinaste leende och blinkar med ögonen som bara Sirius kan, kanske James också, jag himlar åt honom men nickar.
”Jag antar att din romans är förbi, vid det här laget?” påpekar jag men han skakar på huvudet.
”Vi testar… Nya gränser bara och jag ville så gärna få prata med dig igen och nu när din mamma dog så tillät hon mig att prata med dig.”
”Tillät dig? Sirius Black, hör du ens hur du låter? Inte ens James skulle sänka sig till din nivå. Väx upp.” Jag ger honom en irriterad blick och vänder på klacken som i en halvvägs piruett och slår upp dörren som leder ut från stora salen. Jag läser Averys brev igen. Förutom begravningen har jag missat de sista raderna han skrivit. Han vill att jag kommer hem under helgen.

Jag letar halva förmiddagen efter Evan men finner honom ingenstans. Till slut måste jag ge upp och ta mig upp till klassrummet vi använder i försvar mot svartkonster. Det är med, eller mot eftersom vi är såna rivaler, Slytherin men hälften av dem är borta. Lara är däremot bland de som faktiskt infinner sig på plats. Liksom marodörerna men även Lily och Alice. Snape står i änden av rummet med armarna i kors. Jag förstår inte vad han gör här. Enligt ryktena är han duktig på svartkonster.
Professor Oogledon är gammal som graven och lika grå i ansiktet som en gravsten. Han låter oss para ihop oss själva, varpå jag och Lara genast placerar oss sida vid sida, sen muttrar Oogledon något om något vi ska öva på. Jag har däremot kommit på andra tankar. Det är så många slytherinare som inte är här. Rosier bland dem. Vi har förstås hört saker om svartkonster, och lärt oss en hel del, under åren på Hogwarts men det är först nu, den grå och snöfria, februaridagen 1978 som jag börjar förstå det. Svartkonsten är något människor dras till utan att de kan hjälpa det. Det är oftast inget fel på människorna från början. Som mitt egna kött och blod. Men det är något med svartkonsterna som lockar. Jag avger ett tyst löfte om att aldrig använda svartkonster – för om jag börjar kanske jag inte klarar av att sluta.
”Magi lämnar spår efter sig och svartkonster mer än någon annan magi”, hade en lärare sagt för många år sen. Det skulle inte förvåna mig om det var ytterligare en orsak till varför han-de-inte-nämner-vid-namn, mörkrets herre, lyckas så bra med sin rekrytering.
”Jess?” Lara tittar frågande på mig, en rynka mellan ögonbrynen och munnen hopsnörpt, och jag nickar. ”Börjar du?”
Jag rör mig närmre henne, ”vad är det vi gör?”
”Craexspiravit, spökskalle-förbannelsen.”
”Jaha.” Jag uttalar formelns ord och snörper min mörkröda stav i en cirkel, startar nerifrån och gör hela rörelsen runtom och ner igen, innan jag snärtar till en rak linje genom den osynliga cirkeln. Ett ihåligt kranium rör sig efter min stavs rörelser och Lara är på sin vakt, med sin stav i högsta hugg, svart rök följer skallen runt när jag närmar mig henne försiktigt. Det svåra är förstås inte att framkalla skallen utan att ha koll på sin motståndare och fånga denne i ett ögonblick av oaktsamhet. Jag sliter staven snabbt genom luften så att skallen störtar mot henne men hon är snabb med att blockera. En hög smäll hörs när skallen störtar rätt in i en mur av ingenting alls, framkallat av hennes stav, och hon ler sniket.
”Min tur!” hon höjer sin stav återigen och jag låter mitt kranium dö ut. Hon frammanar skallen efter andra försöket men till skillnad från mig lyckas hon träffa mig med den. Jag dyker undan i sista stund när den kommer störtande mot mitt ansikte och den träffar min axel. Jag skriker till och hon får den att försvinna i samma stund som hon rusar fram till mig.
”Vi är tydligen bra på olika saker”, säger hon, ler, och sträcker ut sin hand för att hjälpa mig upp.
Svartkonster.
Svartkonster är inte något för mig.
Svartkonster, ingenting för mig, intalar jag mig själv på väg från lektionen. Kanske jag kan få in den bit av information i mitt huvud innan jag gör något dumt. Som ansluter mig till en sekt som dyrkar mörkrets herre.
Ändå är jag så bra på det.





Kapitel 13

Det är fredag och jag går ner mot Hogsmeade tillsammans med Lara för att vi ska transferera oss till London och kåken, Raven-kåken. Hon har klippt sig, hennes hår går bara till axlarna, och har samma röda läppstift som alltid. Håret är tillbakadraget med ett mörkrött hårband. Snön har töat nu, det höll sig inte februari ut, så vägen ner till Hogsmeade är lerig och våra svarta snörade stövlar är inte lika rena som hade varit propert. Vi är på väg till diagongränden först, för att besöka Twillfits and Tattings och leta klänningar. Just när vi kommer utanför grinden tar vi varandras armar och med en smäll har vi transfererat oss till gränden. Det är inte mycket människor på gatorna och en klump ter sig i min mage. Det är sorgligt att se gränden sån här. På sin höjd kan jag skymta kanske femton häxor och trollkarlar när jag i vanliga fall inte ens brukar se ner till bokhandeln som jag nu kan se klart och tydligt. Lara är munter ändå. Hon har en lycklig aura runt sig som är svår att inte dras med i. Om människor omkring mig är glada, vad har jag då att ifrågasätta? Affären är svartmålad och fönstren har skyltexemplar av både smycken, kostymer och klänningar. Hon drar mig exalterat in genom dörren som ger ifrån sig ett pling när vi går in och knarrar när dörren stängs bakom oss. Den skulle behöva smörjas.
En äldre dam med mycket rynkor och känslokalla ögon möter oss. Hon har lång, dyr, klänning på sig som övergår i handskar vid händerna och möter hennes käkben vid halsen. Den skimrar i mörkrött och lila. Hennes gråvita hår är noggrant uppsatt i en uråldrig frisyr och på huvudet har hon en pytteliten svart hatt.
”Välkomna, mina damer. Ni är väntade. Önskar förfriskningar?” mottager hon oss med händerna knutna bakom sig.
Lara nickar glatt. ”Eldwhiskey, tack. Jessica?” hon tittar mot mig och likaså butiksbiträdet, även om jag tror att hon slagit mig om jag kallat henne för det.
”Te. Tack.”
Hon ler ett tajt leende, påminner om en elak version av McGonagall, och försvinner in bakom skynken.
”Vem väntar oss?”
”Avery och Lucius, såklart.”
”Lucius?” frågar jag men Lara har redan dragit med mig in i affären, förbi exklusiva svarta klädnader och klänningar, in i ett rum fyllt till bredden av vita bröllopsklänningar. Där sitter Lucius och Avery, bådadera med knäna i kors, och dricker eldwhiskey. De luktar av lyx och deras kläder skriker av rikedom. Jag ler mot Avery som ställer sig upp och ger mig en kram, en varm sådan. Lucius reser sig och sträcker fram sin hand mot mig, varpå jag tar den, och placerar en kyss mot min handrygg. Sedan omfamnar han mig med en arm.
”Beklagar, Jessica.” säger han och i en bråkdels sekund undrar jag vad det är han beklagar innan jag förstår att det är mammas bortgång. Jag påminns om att inte bara vifta bort det utan nickar och ler ett sorgset leende.
”Hon… Lärde mig mycket.” säger jag i brist på annat.
Lara har tröttnat på artigheterna och efter att ha kysst sin blivande make på kinderna schasar hon iväg dem till ett annat rum. ”Du får inte se mig i min bröllopsklänning innan vi gifter oss, förstår du väl. Det betyder otur. Och vi vill ju inte att du ska dö eller något annat hemskt.”
Hon drar runt mig som en trasdocka genom rummet, men det gör mig inget, och visar upp klänning efter klänning som hon tänkt prova. Sedan visar hon upp alla de klänningar hon vill att jag ska välja bland. Det är säkert sjuttiosju stycken. Uppskattningsvis, så klart. Butiksbiträdet kommer tillbaka med förfriskningar på en bricka av silver som hon ställer ner på samma bord som Avery och Lucius haft sina whiskeys på. De befinner sig i rummet bredvid men gör nog inte mycket mer än samtalar och dricker. Det är ju ingen stor grej för männen, får jag för mig. Men hörs gör de, och skrattar gör de.
”Vad tycker du om den här?” frågar damen och håller fram en vit snoddad klänning. Den har pärlor från underdelen och uppåt, som avtar vid bysten. Den är oerhört vacker.
”Nej-nej, det sa vara något stort och luftigt. Som en gräddtårta.” Lara svävar nästan i extas. Biträdet hänger tillbaka klänningen och tar ut flera stycken enorma klänningar innan Lara valt ut tre hon vill pröva. En av klänningarna är inte ens vit, påpekar jag mentalt.
Med en snärt av sin trollstav har biträdet fått på Lara en av klänningarna och hon ser ut precis som hon sagt att hon vill se ut. Klännings kjol dansar runt hennes ben graciöst och lätt. Tyget rör sig vid minsta rörelse och snart avslöjar biträdet för oss att det är tretusen lager av tunnaste siden som gör det så. Samtidigt snörper sig klänning vid midjan och ger en illusion av att hon är mindre än vad hon faktiskt är. Bysten är hjärtformad och hennes armar är bara. Det fattas bara juveler kring hennes hals. Det är något exceptionellt, magiskt, vackert över hela henne när hon bär klänningen. Hon vägrar pröva något annat. Biträdet vågar inte säga emot henne. Jag sippar på mitt te. Lara sveper sin eldwhiskey när hon fått av sig klänningen igen.
”Vi gör bättre whisky, hemma”, säger hon och ler lurigt mot mig. Jag höjer roat på ögonbrynen tills hon konstaterat att hennes klänning är ordnad och klar så nu är det min tur. Med en suck får hon mig upp ur den bekväma fåtöljen.
”Vad kostar klänningen?” frågar hon innan vi börjar prova de hon valt ut till mig.
”Tretusensjuhundra galleoner, miss Crowley.”
Lara söker upp dörren som är mellan oss och männen. ”Älskling? Hörde du? Tretusensjuhundra.”
”Ta vad du vill, hjärtat.” säger han ömt tillbaka och mitt hjärta smälter.
Samtidigt hör jag Lucius säga något som får mig att flina: ”Du får ha lite gränser, Avery, annars vet jag inte vad för kostnader jag kommer dra på mig.”
Lara stänger dörren dem emellan och fixerar sedan blicken på mig och jag himlar roat. Vad har jag gett mig in på?
”Du behöver något i blått.” säger hon och jag nickar, vågar inte annat än hålla med, ”blått matchar dina vackra ögon.”
Hon rotar snabbt fram rätt färg ur hopen av klänningar, en färg som liknar den av smält is på en glaciär. En lång, lång, klänning med släp. Släp som mer än kompenserar för att Lara inte har något. När de väl har fått i mig klänningen hänger den slankt på min vita kropp. Snören till band går över axlarna och ner på ryggen. Den är i silke och glänser som vatten när den rinner ner över min kropp och knyter an på rätt ställen.
”Ja… jag gillar den.” säger jag och Lara nickar.
”Vill du ha den?” frågar hon och jag rycker på axlarna.
”Du får välja.”
”Jag älskar den”, svarar hon och vänder sig till biträdet, ”finns det något i samma färg?”
”Nej.”
”Då blir det den.”
”Jag älskar den också, den är fantastiskt vacker”, erkänner jag och rör mig fram till spegeln. Det var längesen jag såg mig själv i en spegel, inser jag. Det kolsvarta håret ramar in mitt tunna ansikte där det hänger som en slöja över mig. Jag… Ser äldre ut. Ser sofistikerad ut i klänningen.
”Du är fantastiskt vacker, Jessica", påpekar Lara där hon hänger över min axel och kramar om mig. Hon är systern jag alltid saknat. Jag får av mig klänningen och kommer i min egna kläder igen. Jag klär i blått, tänker jag glatt. Lara infinner sig i en vild diskussion med biträdet så jag styr mina steg mot dörren för att växla ett par ord med Avery om mammas begravning. Att jag inte kan komma. Jag hejdar mig dock med att öppna dörrhandtaget när jag hör mitt namn.
”Har du talat med din syster om Rosier?” Lucius röst.
”Nej, inte än", svarar min bror. Vad skulle han talat med mig om?
”Det vilar på dina axlar nu, Avery", påpekar Lucius.
”Ikväll Lucius, allt har sin tid.”
Sedan vänder Lara mig om och jag kan inte annat än ryckas med i hennes konversation om klänningar och smycken och blommor och allt annat som hör bröllop till. Men jag kan ändå inte riktigt glömma bort det lilla jag hört av deras samtal.

Hoppas du har det bra med flytt, katt och allt - väldigt skönt att höra att han kom tillbaka! ♥ Stressa nu inte med mitt kapitel, den som väntar på något gott, du vet Själv har jag internet ikväll tack vare mobil hotspot, så jag kan frossa i dina två kapitel, wohoo! Åh, vad säger du? Mer Rosier på g? JAAA! Undrar varför jag är så nyfiken på honom egentligen.

Jätteglad att du gillar det jag skrivit om Dark Times. Precis samma sak för mig med din senaste kommentar, som jag läst om flera gånger när det varit tufft (som mitt jobb nästan alltid är).

Nu till kapitlen. Oj oj oj, Rosier söker upp henne! Han blir bara mer och mer sympatisk mot henne ... vad kan detta betyda tro? *spänning*

Helt rätt gjort, Jessica. Vadå Sirius tjej TILLÅTER honom att prata med henne. Nu får du plocka fram lite mer av din kaxiga sida igen, Sirius!

Varför är hälften av Slytherin borta på lektionen? Nu är det något skumt på gång. Rosier är också borta, definitivt misstänkt. Men Snape är där ♥ ... säger som i texten, undrar varför! Hoppas på mer av Snape, inte helt oväntat kanske

Professor Oogledon är gammal som graven och lika grå i ansiktet som en gravsten. Underbart målande liknelser!

Väldigt intressant och välformulerat:
Vi har förstås hört saker om svartkonster, och lärt oss en hel del, under åren på Hogwarts men det är först nu, den grå och snöfria, februaridagen 1978 som jag börjar förstå det. Svartkonsten är något människor dras till utan att de kan hjälpa det. Det är oftast inget fel på människorna från början. Som mitt egna kött och blod. Men det är något med svartkonsterna som lockar. Jag avger ett tyst löfte om att aldrig använda svartkonster – för om jag börjar kanske jag inte klarar av att sluta.
Verkligen tänkvärt på många sätt och det speglar Jessicas personlighet så tydligt. (Kanske kan man ersätta något "svartkonster" i stycket med ett annat ord, till exempel "dem" .

En sak jag funderar på är tiden. I Dark Times är det 1976/77 och här är det 1978, men denna kanske inte har ett direkt samband med Dark Times? Om det är 1978, borde marodörerna vara 18 om det inte är ändrat på för att passa med storyn. Nyfiken bara

Kapitel 13

Där sitter Lucius och Avery, bådadera med knäna i kors, och dricker eldwhiskey. De luktar av lyx och deras kläder skriker av rikedom. Jag ler mot Avery som ställer sig upp och ger mig en kram, en varm sådan. Lucius reser sig och sträcker fram sin hand mot mig, varpå jag tar den, och placerar en kyss mot min handrygg. Haha, de är så överklassigt beskrivna - och så typiskt på något sätt att Lucius ska vara med där. Sorgligt med syskonens känslor inför mammans död; att de haft det så svårt med henne.

Hela stämningen i affären är härligt beskriven och Lara i denna story är ganska sympatisk, åtminstone hittills ...

Den är i silke och glänser som vatten när den rinner ner över min kropp och knyter an på rätt ställen. Måste vara en av de vackraste klänningsbeskrivningar jag läst!

Men vid Merlin, vad är det med Rosier som Jessica kommer att få veta av Avery samma kväll? SPÄNNING! MER ROSIER!

Tack för din underbara kommentar, Avis Fortunae, här kommer ett till kapitel.

Kapitel 14.

Trapporna är lika oberörda som de alltid varit men jag avskyr ändå att vara här – trots att mamma är borta. Det är något i väggarna som jag inte tål, som mitt psyke inte tål, och jag vill bara bort, bort, bort. Ändå hamnar vi i vardagsrummet till slut, med enorma askar med klänningar och kostymer. Avery hade överraskat sin blivande fru med ett oerhört vackert diamanthalsband som tydligen kostat en hel förmögenhet, enligt Lucius, men som varit en gåva från deras generöse herre. Orden, renhet före allt, dansar framför mig när jag tänker på hur denna mörkrets herre givit en sådan generös gåva. Naturligtvis var det för att de var renblod, och lät sitt blod förbli så, som han gett den. En tanke flyger förbi mina tankar, kan det vara mörk magi över det fina halsbandet? Jag skakar bort den obehagliga tanken och återgår till vardagsrummet. Avery har tänt en brasa och hämtat ner en radio. Mamma hade torterat honom för att använda en radio men det tycks han ha glömt när han ställer ner den och vrider på ratten för att stämma in en kanal han är tillfreds med. Det är ljuva stämmor som hörs, tillsammans med fioler och piano. Jag känner mig alldeles malplacerad där jag sitter i soffan med händerna i knät, med böjd rygg, och inväntar att tiden ska gå. Lucius rotar i barskåpet, på ett sofistikerat vis förstås, och får fram både vin av svartalver och eldwhiskey samt glas att fylla dryckerna med. Lara är inte sen med att hjälpa honom. Hon har visat sig vara väldigt glad i hågen vad det gäller just drycker. Särskilt lagrade drycker. Jag tänker på Sirius. Jag hade hellre delat ett glas med honom, vetandes att han kan hålla fingrarna i styr även i sina allra mest ovetande stunder. Lucius däremot, är någon jag inte vill vara i närheten av när han smakat flaskan. Han är förstås förlovad nu, men jag litar inte på honom för det. Han är oberäknelig. Lara sätter sig ner med en hög duns i soffan mittemot mig. Avery viskar något i bortre änden av rummet där Lucius står och de håller varsitt glas i händerna. Avery har en enorm silverring på sitt vänstra pekfinger men på ringfingret infinner sig ett smalt förlovningsband. Det svarta håret ligger stilrent kammat med snedbena över vänster ögonbryn. De spända käkarna tittar mot vårt håll emellanåt och med ett leende på de mörkrosa läpparna försöker han få oss på andra tankar. Bättre, lyckligare, tankar. De isblå ögonen uppvisar däremot en oro. Han är oerhört stilren.
”Ni är fruktansvärt lika”, säger Lara och räcker över ett vinglas till mig. Jag dricker förstås aldrig något men hon har lagt bena i kors och smuttar febrilt på sin eldwhiskey.
”Han har något mer självförtroende än vad jag har”, påpekar jag men hon skakar bara på huvudet.
”Men det ska det bli ändring på nu. Det finns ingen som kan skada dig längre. Jess.”
”Ändå känns det så fruktansvärt att vara hemma.”
”Det blir bättre. Räkna ett par trappor.” Hon blinkar åt mig.
”Hur vet du att jag räknar trappor?” frågar jag.
”Avery skvallrade.” Jag slås av hur avslappnad vår konversation är. Det är inte alls samma känsla av tvingad artighet nu. Kanske är det ångorna från vinet? Jag tar en klunk. Hon har fyllt på sitt tredje glas.
”Har du pratat med Rosier?” undrar hon och jag blir underligt osäker men nickar ändå. Vet hon vad det är Avery ska tala med mig om? Hon öppnar locket till en ask med chokladpraliner och räcker fram till mig men jag skakar bara på huvudet.
”Jo det har jag ju gjort. Nej tack.” Jag sätter mig bekvämare. Känner mig bekvämare i situationen. ”Vi arbetar med ett elixir ihop. Annars pratar jag inte så mycket med honom.”
”Tycker du om honom?” hon håller en stadig blick mot mig.
”Alltså… Jag vet inte? Han är trevlig ibland.”
Hon säger inget mer utan ler bara ett lurigt leende. Lucius sätter sig intill mig och Avery intill henne. De byter en blick och sedan fäster Avery ögonen i mig.
”Jessica, du och jag måste tala.”
”Okej.” Det är en helt annan atmosfär nu. Jag önskar att Lucius inte var här. Han får min bror att bli någon helt annan. Jag reser mig upp och känner hur Lucius blick bränner i ryggen på mig. Averys steg ekar bakom mig där han följer mig ut ur rummet. Ut i hallen.
”Vart går vi?” undrar jag och han tittar uppåt.
”Vi går för att räkna trappor. Hundratre.”
”Kontoret.” Poängterar jag.
När vi väl är där slår han sig ner i stolen som pappa suttit i så många gånger. Som mor satt i ett fåtal gånger. Han sitter släpigt och spinner runt sin trollstav i båda händer.
”Det är mitt ansvar nu”, säger han och jag bestämmer mig för att sätta mig i stolen mittemot hans. Ett ljus brinner på det antika skrivbordet. Alla böcker som pappa brukade ha liggandes där sitter på sin plats i bokhyllan. Väntar på att ha febrila fingrar över sina ryggar.
”Vadå för något?”
”Att hitta en lämplig man till dig.”
Jag skrattar, vilket jag kanske inte borde göra. Jag vill inte vara elak mot honom. ”En man, till mig?”
”Ja”, han ser obekväm ut men talar med klar stämma.
”Har du hittat någon då?”
”Rosier”, säger han och jag slår mentalt huvudet i skrivbordet. Självklart är det Rosier, varför skulle de annars prata om honom. Han måste veta om det. Inget annat kan förklara hans trevliga sätt gentemot mig.
”Jaha.”
”Bete dig, Jessica. Pappa hade inte varit nöjd över ditt beteende. Mor hade kastat ner dig för alla trappor.”
”Är det ett hot?” frågar jag och lutar mig framåt och fångar hans blick efter att ha stirrat på honom i ett par ögonblick.
”Aldrig. Jess. Men det finns vissa saker som förväntas av dig. Av oss. I en familj som vår. Och vi lever i oroliga tider. Du vet allt det här.”
”Jag vet ingenting, Avery. Mor förbjöd mig från att veta något.”
”Jag förbjuder dig inte från något. Tänk på det här med Rosier. Han är en trevlig ung man. Ung åtminstone och trevlig dessutom. Har du något bättre förslag får du naturligtvis säga till.” Sirius flyger genom mina tankar men det är alldeles för befängt. ”Hade du varit äldre hade jag föreslagit Lucius, min allra närmaste vän.”
Tanken ger mig kväljningar, ”han är trolovad”, säger jag istället.
Avery nickar. ”Tyvärr.”
Jag spyr inombords. Glad över att Avery inte är någon talangfull tankeläsare. ”Jag ska prata med Rosier. Bestämma mig för något.” Lovar jag till slut. Och visst ska jag det. Ändå flimrar bilder av lemlästade kroppar förbi min tankegång. De är hemska människor. Allihop. Trots allt är jag glad att det är Rosier. Han kommer ju från en, i sammanhanget, bättre familj. När jag var yngre drömde jag om Lucius men nu får jag kväljningar av det. Han skrämmer mig. För att inte tala om hur stel han är och hur svårt det är att känna sig bekväm i hans överklassnärvaro. Nej, Lucius Malfoy är någon jag inte tycker om.

Ljuvligt! NYTT KAPITEL!

Trapporna är lika oberörda som de alltid varit men jag avskyr ändå att vara här – trots att mamma är borta.
Oberörda. Det där lilla gåtfulla ordvalet. Typisk Trezzan-mystik! Kanske hade Jessica hoppats att hemmet skulle kännas mer neutralt nu? Men jag är inte säker.

Tänk att Mörkrets herre ger gåvor! Som om en ljusglimt av vanligt liv letat sig in i den absurda dödsätarvärlden. Visst är det nära till hands att tänka sig att mörk magi kan vara inblandat. Åh, vilken bild som målas upp när de två sofistikerade unga männen ordnar med musik och drycker. Överklass. Jessica saknar Sirius! ♥ Och hon vet att Lucius kan bli opålitlig när han "smakat glasen" (jag skulle nog skrivit "smakat ur glasen", vad tror du? Å andra sidan, det lät snyggt utan "ur" också ...)

Snygg övergång från den (efterlängtade) personbeskrivningen av Avery till att Lara nämner att bror och syster är lika. En liten grej: Jag tycker att "benen" låter snyggare än "bena", speciellt eftersom stämningen är så sofistikerad.

Här kommer det igen! Räknandet av trappor! Återkommande detalj. Det kan vara Jessicas sätt att bemästra tillvaron, få en skenbar ordning. Lara vill verkligen vara ett stöd för henne, lite som en syster.

Åh jag dör av spänning, de har något på hjärtat som gäller Rosier och Avery ska prata med henne ... hundratre trappsteg till kontoret ... typiskt att ens syskon vet om sådana saker som att man räknar trappsteg ...

Ett ljus brinner på det antika skrivbordet. Alla böcker som pappa brukade ha liggandes där sitter på sin plats i bokhyllan. Väntar på att ha febrila fingrar över sina ryggar. Så fruktansvärt snyggt! Markerar faderns frånvaro och förstärker att Avery träder in i en roll av ansvar. Åh, jag visste det - han vill hitta en lämplig man till henne ... och jag tror att jag anar vem ... Ja, visst var det han! OMG! Och Avery försöker hantera situationen i något slags försök att vara mindre hård än föräldrarna men ändå bestämd och ansvarsfull.

Aha, Jessica har drömt om Lucius men inte nu längre. Varför känns sista meningen olycksbådande? Som om Lucius kommer att komma in mer i bilden på något sätt. Och hur ska det gå med Rosier? Jessica vill ju inte detta innerst inne ... inte det som dödsätarna håller på med. Åh, vilken svår situation - och Sirius glider allt längre bort ... Hur ska det här gå? Längtar efter meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer !!!

-------------------------------------------------

Edit: Måste tillägga att det var snyggt, det där med chokladpralinerna. Som en symbol för att de "erbjuder" henne Rosier - och hon tackar ju faktiskt nej ... när hon känner sig bekväm i situationen. Värt att notera. Ja, undrar hur det ska gå, ser väldigt mycket fram emot mer som sagt!