Flares [privat tmr]

Albys bruna irisar flickrar mot Jaces, håller fast hans blick. Hans ögon verkar darra av ansträngningen, liksom resten av hans kropp.
"Jace", säger Alby. "Jace Jace Jace.." Han pratar så tyst, så tyst att Jace måste anstränga sig för att höra varje ord.
"Du förstår inte. Vi har det bäst i gläntan. Det är tack vare dig och Luna vi är här. Ni förstår inte ni förstår inte... Gå inte ut dit, Jace!"
Den sista meningen yttrar Alby med desperation i rösten. Han kastar sig upp ur sängen och kör ner fingrarna i Jaces axlar. Det mörka ansiktet är dränkt av tårar, vridet av ånger. Sedan, som om någon dragit bak honom med en våldsam kraft, slår hans rygg i sängen och han kvider. Först tror han att Alby sträcker ut händerna för att försöka skada Jace, men sedan inser han att Alby vill skada sig själv. Den äldre killen sluter fingrarna om sin egen hals, och det är först då Jace verkar ryckas ur en trans han inte ens visste han befann sig i.
"Nej, Alby!"
Jace slänger sig över killen, drar och sliter bort armarna från halsen. Tillsammans med Jeff och Clint och Gally (som verkar tycka att allt är Jaces fel) lyckas han vrida Albys armar i ett stadigt polisgrepp. Blodet pulserar i hans öron och han kan knappt andas.
Alby minns hur världen utanför var utan att hata Jace. Han minns och han vill inte återvända; något Jace verkar ha ett krävande av. Han måste veta. Han måste ut ur den förbannade Gläntan.

Luna blir förvånad när hon ser att Alby försöker strypa sig själv. Han måste verkligen ha sett dom mest hemska delarna av världen utanför… Dom hemska delarna är ju verkligen hemska, man kan ju undra om det någonsin har levt normala människor där. Och för typ 100 gången undrar hon om hon gör rätt som lyder WICKED och inte berättar något för gläntingarna, och hon kommer fram till att det här skulle varit mycket lättare om hon inte hade haft så mycket empati.
Jace, Gally (som ser lika irriterad ut som vanligt) och några andra lyckas tillslut få stopp på Alby.
Helt plötsligt dyker Newtmas (Newt och Thomas) upp i dörren, dom måste ha hört oväsndetet och bestämt sig för att gå och kolla.
“Nämen hej Newtmas!” säger Luna.
“O vad har ni för er här?” frågar Newt “Varför håller ni fast Alby i ett polisgrepp?”

Jace undrar i ett ögonblick hur han kan minnas vad en 'polis' är för något - en slags skyddsvakt - men han tvingar sig själv att inte fästa tanken på det lilla, obetydliga minnet av världen utanför och att koncentrera sig på nuet.
"Han försökte strypa sig själv", förklarar Jace åt Newt, men alldeles för sent inser han att det låter alldeles för nonchalant och vardagligt; som om han pratar om vädret. Newt uppfattar tyvärr också den tonen, för de chokladbruna ögonen borrar sig in i Jace och hans käkben poppar ut när han spänner munnen och Jace känner sig plötsligt jätteliten; som ett barn som kommer få en utskällning från sin förälder. Gally verkar dock inte märka av spänningen, utan han fixerar sina vattniga ögon på Newt och drar handen över sitt glansiga ansikte.
"Greenie har rätt", säger han sakligt, kliar sig mellan ögonbrynen som ser ut att tillhöra satan. "Alby fick damp eller nåt, och så försökte han strypa sig själv. Sa nåt om att världen utanför är.. i spillror."
Jace finner sig själv med att kolla på Luna, som om att vara medveten om hennes närvaro lugnar honom.
Och han lägger märke till att någon med svart tusch och spretiga bokstäver har skrivit "WICKED är bra" på hennes arm.

Luna lyssnar med när Jace och Gally förklarar för Thomas och Newt vad som hände med Alby. Hon tycker faktiskt synd om Alby, han måste ha blivit väldigt skrämd av världen utanför. Det är ju sant att världen utanför ät farlig, kanske till och med att dom alla är säkrare i labyrinten men att tro att det gick att stanna i den hela livet är bara löjligt.

Hon ser att Jace kollar lite på Gallys ögonbryn och så minns hon något som Jace sa om dom för länge sen, långt innan labyrinten. Han sa att det skulle kunna va satans ögonbryn, vilket förmodligen stämmer.
Luna ser att Jace kollar lite undrande på hennes arm, så hon lyfter upp den och kollar, det står “WICKED är bra” skrivet med en svart tuschpenna på den. Hon minns att hon och WICKED hade bestämt att hon skulle skriva det på sin arm, men hon kommer ihåg att hon glömde göra det, så någon annan måste ha gjort det precis innan hon skickades in i labyrinten.
Luna kollar runt lite och ser att Alby verkar ha lugnat ner sig nu, lite iallafall.

När Alby hör sitt namn nämnas jämrar han sig och det drar bort Jaces uppmärksamhet från Luna, där han sitter på sängkanten. Han har lagt de muskulösa armarna om sin bara mage, som om han försöker vagga sig själv. Trots att ögonen är vända mot det olackade trägolvet i medicinstugan ser Jace hur varenda ådra i dem är rödsprängda. Kollar man riktigt noga ser det ut som om Alby pratar, mumlar ord till sig själv i hjärnan men mimar dem med läpparna. Aldrig hade Jace trott, när han först kom till Gläntan, att han skulle se Alby se så utmattad, så... skör ut.
Gud, tänker han, himlar med ögonen åt sig själv. Alby är nog den av oss som är minst skör. Skulle Newteller nån annan glätning kunna läsa mina tankar skulle jag vara utkastad från Labyrinten.
"Dags att gå, greenie." Det är Gally som pratar, men han verkar inte lägga sin energi på att försöka reta Jace, vilket denne är tacksam för. Han ser åt sidan och hans blick möter Lunas.

Sorry för ja inte skrivit xP lovar, ska försöka va mer aktiv♥

Luna blir typ ledsen av att så Alby så omskakad liksom. Hon får lite tårar i ögonen men torkar snabbt bort dom. Hon blir inte bara ledsen av att se Alby sådär, utan för att hon vet att det delvis är hennes fel att dom alla är i labyrinten. Hon hör hur Gally säger att det är dags att gå, men han verkar inte lika taggad på att reta Jace som han brukar vara. Luna tittar bort mot Jace och möter tyst hans blick och försöker le ett trött leende. Dom lämnar Alby tillsammans med Gally och kommer ut i gläntan. Där ute har solen gått ner och det är mörkt och kyligt, men inte kallt. Luna tar ett djupt andetag och gäspar sedan. Det ser ut som om några utav gläntingarna har bestämt sig för att gå och lägga sig nu. Luna ser hur två stycken gestalter kommer gående mot dom och när dom kommer närmare så ser hon att det är Newt och Thomas.
“Hur gick det? “ frågar Newt.

"Öh, han lugnade väl ner sig", svarar Jace förstrött. Han ler ett halvhjärtat leende, men hoppas att hans blick visar hur mycket han önskar att verkligen inte behöva prata med någon för tillfället. Allt som har hänt har skakat om honom och det susar av tankar i huvudet, sådana han är oförmögen att sortera. Egentligen vill han kunna den där telepati-grejen, så han kan dela dem med någon, som i detta fallet skulle vara Luna. Men sedan skakar han på huvudet åt sig själv; så himla typiskt, börja lägga alla sina bördor på någon han knappt ens känner. Och, vem vet (han hatar en liten del av sig själv när han tänker detta; men man måste se det från alla perspektiv), Gally kanske har rätt. Gally kanske har rätt om att Luna och han är orsaken till att de är här, och att Luna kanske är en förrädare.

Luna tittar lite mot Jace som ser ut som om han inte sovit på jättelänge. Hon tittar sedan upp mot den mörka himlen där stjärnor nu har börjat synas. Hon vet att den inte är äkta utan fejk men kan ändå inte låta bli att börja titta efter olika stjärnbilder, såsom hon brukade göra när hon var mindre. Hon hittar faktiskt några få, såsom karlavagnen och Orions bälte. Det är ändå rätt coolt att WICKED lyckats göra en himmel som ser verklig ut och till och med innehåller stjärnbilder.
Newt och Thomas står bredvid och pratar om något men hon vet inte vad. En en gång drabbas hon utan den där lusten av att bara ta med alla till klagarhållet och sticka, då hon verkligen inte orkar vara kvar i gläntan längre, även om den är både tryggare och finare än världen utanför. Men som WICKED sa så måste dom vänta, alltid vänta.

Jace föredrar, som de flesta andra, att sova utomhus. Luna, till hans glädje (aldrig att han erkänner det), tackar ja till hans erbjudande att sova i Chucks hängmatta. Och eftersom att Chucks hängmatta är ockuperad, sover den lilla killen tungt, med det krullhåriga huvudet vilandes mot Jaces bröstkorg. Från början trodde Jace att det skulle vara obekvämt, men han hade ändå sagt ja då Chucks bedjande hundögon gett honom skuldkänslor. Till hans fördel var det inte alls obekvämt, det kändes som om han var Chucks storebror och denne kommit till honom efter en dålig dröm. Jace skakar försiktigt på huvudet åt sitt dagdrömmande, fixerar sin blick på Luna.
"Är du vaken?" viskar han tyst.

Luna tackar snabbt ja till att sova i hängmattan, hon är så sjukt trött. Hon tittar på Jace och Chuck, dom ser så söta ut när dom ligger där, Chuck med huvudet på Jaces bröstkorg. Luna ligger helt stilla och tittar upp mot himlen, den konstgjorda himlen. Men nu är hon inte alls lika trött länge, det är alldeles för mycket tankar som går runt i hennes huvud och hotar att kväva henne. Hon vaknar ur sina funderingar av att hon hör Jace viska
“Är du vaken?”.
“Ja” viskar hon “Kan du inte heller sova, eller?” frågar hon tyst.