[PRS] LadyGhoost & yehet

Ärligt talat orkar Jae inte lägga större intresse i vad det är den andra ledaren säger. Självklart ansåg den andre att det hela var ett skämt, oförstående om varför alkoholen skulle vara en förolämpning. För Jae är det dock lite mer än så, och han hatar sig själv för att han inte glömt bort det förflutna. Om han aldrig mer skulle koppla allting i vardagen till tiden då han fortfarande var ett barn, så skulle han bli mycket farligare. Hans förflutna tynger ner honom, vilket gör honom svagare och mer sårbar. Därför bestämmer han sig att inte svara på ursäkten, som ännu en gång låter tom i hans öron.

Blicken följer den andra ledarens hand med blicken när den gör sin väg till västen. Hans män var kvicka med att ta fram sina vapen, men Jae däremot höjer bara på ögonbrynen. Han vet att ledaren inte är en idiot, han skulle inte leva om han gick runt och försökte döda andra ledare bara sådär. Jae ser på lappen som ligger avslöjad, och som att Brian läst hans tankar ger han sin ledare två par handskar. Fingeravtryck kan nämligen fastna på papper också.
"Ni riskerar ert liv att bara komma hit, förstår ni väl ändå? Spelar ingen roll om vad orsaken är," mycket riktigt, hans män skulle enkelt kunna bryta mot Jaes befäl om personen framför dem är någon de hatat sen de kröp på fyra ben. Sen så har ju inte Jae gett dem någon order att inte döda mannen.

Jae ställer ner vinglaset på bordet, och tar istället upp lappen med de olika önskemålen. Listan är lång, och drogerna är precis som ledaren framför sa, specifika. Dock bestämmer han sig för att inte fråga vad de ska användas till, då han inte har någonting med det att göra.
"Det vore ju dumt av mig att säga nej, inte sant?" svarar han och tar fram jobbtelefonen för att skriva in de olika produkterna. Det borde inte ta alldeles för lång tid att få hit de varor som inte redan finns i huset. Vakterna bakom honom hatar säkerligen faktumet att Jae säljer åt en Yakamoti, men nu är han ledaren och vill inte ta upp tjafset igen. Han må vilja förstå vad som skapade rivaliteten, men det kommer han inte kunna göra om han fortsätter med den. "Jag tar bara kontanter, det har ni förståelse för eller hur?"

Uta granskade mannen när han valde att inte röra vid lappen utan handskar. Åter igen funderade Uta på den bakomliggande anledningen till den andra mannens beteende. Men då denna inte burit handskar då han entrat rummet, lutade Uta mer åt någon form av paranoia. Detta var självklart en estimerade gissning, ifrån att ha studerat små detaljer. Inget i den stora helheten avslöjade att mannen hade någon form av paranoia. Och även med de små detaljer som han blivit presenterad, kunde han inte vara säker. Men han la det på minnet utifall att.

"Självklart är jag medveten om riskerna. Men de är inte större än när jag är i en främmande mans famn" började Uta och tänkte för en sekund på vad som hänt hans mor. Hon var beviset på hur illa det kan gå. Förvisso var Uta mer kapabel att försvara dig ön hans mor varit, men han utsatte sig alltid för en risk, när han mötte kunder. "Och om jag hade gått l.rking och oroat mig för alla risker som finns, hade jag inte kunnat utförs mitt jobb"
Uta kände åter Jorah's blick på sig. Uta visste att den andra mannen oroade sig för honom, och riskerna han utsatte sig för. Jorah skulle aldrig rakt ut, konfrontera honom med det, men Uta visste ändå. Men Uta antog att det var ett grundläggande beteende, oron man kan känna över en vän.

"Jag tror inte jag är opartisk nog att svara på den frågan" sa Uta endast. Han visste att om den andra mannen valde att neka honom, skulle Uta's ord inte övertala honom. Och Uta skulle inte försöka heller. Ville den andra mannen inte ha något med honom att göra, skulle Uta gå sin väg.

Uta kunde åter igen känna vakternas blickar, osäker på vad de ville döma honom för. Att han tilltalade deras ledare, att han torterat en av deras, efter att den mannen brutit sig in i hans hem? Att han sålde sin kropp? Eller det faktumet att han var född i fel familj. Inga av anledningarna kunde få honom att reagera mindre. Vad dessa människor ansåg om honom, berörde honom inte.
"Hade du vet mig göra en banköverföring, hade jag avböjt och, för att vara ärlig, blivit besviken över hur du hade velat fortskrida" sa Uta och tog en klunk av kaffet och började känna att muggen blev tommare.
"Jag kan ha betalningen klar, i samma stund som du är redo att leverera varorna"

Jae fortsätter att kolla upp hur mycket ut av varje produkt som finns nere i lagret på telefonen. Självfallet är deras lager en hyfsat bra bit bort, då han inte vill ha droger och annat bevis i huset han bor i.
"Riskerna är en hel del större, främmande män brukar oftast inte bubbla med avsky för dig, antar jag?" han låter blicken vila på mannen framför sig, innan han fortsätter att bläddra igenom beställningen. Vakterna har ingen avsky för specifikt honom, men för hans släkt. Jae har länge frågat de lite äldre männen varför de ogillar den andra ledarens familj. Redan som liten, tio år gammal brukade han försöka få ut något från sina dåvarande vakter, men de brukade alltid försöka byta samtalsämne. Brian däremot berättade att han inte alls ogillat familjen i början. Den fjortonåriga, som han då var, fick följa med på flera möten för att se hur det går till. Så att han senare kan ha bättre koll på sin nya ledare. Han hade inte haft någonting emot dem, även om han läst mellan raderna, hatet mellan familjerna var självklar. Det var inte förrän den femte gången som han träffade Yakamotis far som han på riktigt började ogilla honom. Varför undanhåll han dock från Jae. Då historien är något han lovat fadern att hålla hemlig.

Tjugofem åringen undanhåller ett leende när mannen framför honom förklarar att han känner sig opartisk i frågan. Jae tycker själv att det han sagt självklart var ironi, men det kanske inte den andra ledaren förstått. Han ger över pappret till mannen då hela listan, som nu skickats till fem av sina langare, finns på mobilen.

"Dåså, kontanter blir det," Jae bryr sig inte om Yakamoti skulle ha blivit besviken om han valt banköverföring. Det har han ingenting med att göra. Han har nästan lust att byta betalningssätt, bara för att få se hur han reagerar. "Det borde inte ta så lång tid, en kvart kanske."

Uta såg på den andra mannen, hans ögon blev som för en sekund tomma, som om de avslöjade hur mycket hat människor kände gentemot honom. Uta la inte någon vidare vikt vid det. Han hade för många år sedan lärt sig att människor alltid skulle avsky än, honom än mer. Inte endast för den familj han tillhörde, utan också för det yrke han valt. Men det fanns korta sekunder när han lät tankarna snudda vid den känslan. Det hände sällan. Kanske för att Uta valde att inte öppna den dörren, av fler än en anledning. Att människor avskydde honom i deras kretsar, var något han inte kunde förändra, oavsett sitt handlande. Han kunde om möjligt påverka det en aning, men hatet skulle aldrig försvinna, därav försökte han inte påverka det. När det kom till andra människors hat, kunde sorgen lysa igenom någon sekund. Uta hade som liten, när han fortfarande varit naiv och modern vid liv, aldrig förstått hatet människor kände gentemot honom, utan provokation. När han varit ung hade det varit skrämmande, något Uta hade fått arbeta bort. Förvisso fanns det alltid en viss nervositet inför mötet med en ny kund. Något som var en väl dold hemlighet. Något som han definitivt inte tänkte avslöja för mannen framför honom. Så istället log han, ett tomt leende, som nästan kunde matchas med ögonen.
"Vem vet vad en människa tänker" sa Uta och drack upp det sista av kaffet och kände en besvikelse. "Därav skulle jag nog säga att riskerna att vandra in i en främmande mans famn är större. Vad ditt folk anser om mig är ingen hemlighet, därav blir risken, åtminstone mindre oförutsägbar"

När mannen ger honom en estimerade tid vänder dig Uta mot Jorah och ger honom en nick. Den andra mannen tar fram sin telefon för att beordra ett uttag av pengarna. När banken vill ha en bekräftelse av honom räcker Jorah telefon till Uta. Uta lyfter upp glasögonen, håller telefonen framför sitt högra öga och låter telefonen skanna det. När den är färdig återlämnar han telefonen till Jorah som avslutar samtalet, och sedan ger honom en nick.
"Då var pengarna på väg" sa Uta och lekte med muggen i handen.

Jae har aldrig riktigt funderat på hur mannen framför honom växt upp. Vanligtvis brukar han aldrig lägga intresse i folks förflutna, men av någon anledning blir han mer än intresserad nu då hans far varit så fylld med avsky jämntemot den andra ledarens far. Hade mannen följt med sin far på något möte någon gång? Finns det någon möjlighet att Jae stött på honom i alla herrgårdens korridorer? Han kan iallafall vara säker på att han själv aldrig vistats i Yakamotis hushåll. Det var mycket sällan han fick lämna gården som ung. Men kanske har de stött på varandra, medan deras föräldrar suttit på de många mötena? Tjugofem åringen anar att det han tänker på kan tyckas ses som patetiskt i den andra ledarens ögon, men han kan inte hindra sig själv. Tankarna drar konstant in honom i ett djupt mörkt hål, det finns så mycket han vill få reda på, men det finns ingen chans att han kommer kunna få reda på det. I vilket fall som helst låter han sina ögon studera konturerna av den andres ansikte medan han pratar. Öronen kan inte utskilja alla ord som flyr från hans läppar när han försöker minnas tillbaka om han sett honom innan eller inte.

Sakta nickar han på huvudet medan hans händer sakta tar av sig handskarna och lämnar över dem till Brian bredvid sig.
"Nej, det är klart. De är inte duktiga på att gömma sina känslor, rätt irriterande faktiskt," påpekar han och rycker på axlarna. Han finner inget minne där han träffat mannen framför honom innan. Självklart kan han inte få en spot-on bild på hur han såg ut som ung, men en liten aning. Jae brukar alltid vara duktig på att rita upp bilder i huvudet, då han älskat att rita redan som femåring. På senaste tiden har han dock inte haft mycket tid för det, vilket gör att han inte är lika säker på det hans huvud bygger upp. Kanske han borde ta en timme eller två senare under dagen för att måla.

Jae låter blicken glida bort från mannens ansikte till tatueringarna längs den ljusa hyn. Kanske mannens far också pyntat sig själv med tatueringar? Han minns absolut ingenting, även om han försökt smyga in för att vara med på deras möten en hel del gånger. En gång, när han var sex smög han in, gömd bakom någons ben, vem kommer han inte ihåg. När fadern sedan hittat honom blev det en käftsmäll på kinden och en kvinnlig betjänt, som han som ung varit väldigt förtjust i, kom för att hämta honom. Hon var rätt gammal, sextio och mycket rar. Hennes kinder var tjocka och lena, ljusröda från allt hårt arbete. Jae vet inte vart hon tog vägen, hans far måste antagligen ha tröttnat.
"Och hur lång tid kan det tyckas ta?" frågar han med tankarna flygandes omkring i hans huvud. Blicken tvingar han bort från den andra ledaren, till vinglaset på bordet.

Uta märker blicken den andre mannen ger honom, eller hur han snarare ser igenom honom. Som om han ser på honom utan att se på honom. Uta är uppriktigt inte säker på vad han skall tänka om det, möjligen då han inte vet vilka tankar som far igenom den andra mannens huvud. Förvisso ville Uta säga att han var skapligt på att avläsa folk, men att avläsa någon inte samma sak som att läsa någons tankar. Då Uta hade väldigt lite kännedom om den andra mannen, precis som de flesta runt honom, gjorde det inte saken lättare. Det hade varit som om den andra mannen hade, på nästintill magisk väg dykt upp på jordens yta. Självfallet förstod Uta att Elliott's forms överhuvud hade valt att hålla sin son dold för omvärlden. Vad Uta interested visste var varför. Inte för att det var en fråga någon i hans omgivning kunde ge svar på. Och att fråga den andra ledaren var otänkbart. Förvisso hade Uta funnit det roande att se hans vakterna miner när han frågade. Men då vakterna redan var på spänn fann Uta Det bäst att inte provocera dem mer. Särskilt inte då hans män skulle hamna i skottlinjen, och han ville inte utsätta dem för det, särskilt inte Jorah.

Av uppriktig förvåning höjde Uta ett ögonbryn. Han hade inte trott att den andra mannen skulle medge något sådant om sina egna män. Förvisso var det sanningen, men inte alla män höll sig till den. Uta själv undvek den ofta, det var inte så att han for med osanning, snarare att han undvek att svara. Han gav hellre ett dunkelt och något öppet svar när han gavs möjligheten. Men kanske var den yngre ledaren en man som höll start vid sanningen, eller så fann han ingen mening med att förneka Uta's påståenden.
"Inte många män hade erkänt detta" sa Uta och kände hur några av den andras män, tog illa vid sig kanske var en överdrift, men de hade någon form av reaktion.
"Om det får er att må bättre, har jag män som agerar på detta sätt också" sa Uta och såg på den andres livvakter, innan han åter vände blicken mot deras ledare.

Uta följde hans ögon, som verkade granska hans tatueringar, och Uta log mot honom.
"Om du är intresserad av dem, kan du fråga. Jag kan inte garantera att du får ett gensvar dock" sa han och höjde muggen för att dricka när han påmindes om att den var tom, så han sänkte den igen, och fortsatte tala. "Om du är intresserad av att skaffa några själv, kan jag rekommendera några duktiga tatuerare i staden"
Den här gången var det mannen bredvid ledaren som gav honom en upprörd blick. Den skilde sig ifrån de andras, den här kändes mer överbeskyddande, som en förälder som inte ville att ett barn skulle lära dess barn något dumt. Uta fann det nästan roande, då han ansåg att ledaren bör vara vuxen nog att fatta dina egna beslut. Men kanske var den här mannen, som Jorah. Kanske såg den okända man sin ledare på samma sätt som Jorah såg på honom. Om så var fallet vore det inte lika underligt, även om det fortfarande var en aning konstigt.

När den andra ledaren frågade honom om tiden, vände sig Uta emot Jorah, för att invänta ett svar.
"De tar ut pengarna i denna stund" sa han och tittade sedan på klockan "med trafiken som börjar ta vid nu, skulle jag säga en halvtimme, om allt flyter på, men inte mer än femtio minuter"
Uta nickade bara och la huvudet ner, vilandes emot dina armar igen.

Jae drar en hand genom de bruna, nu torra lockarna. Turligt nog hade han hunnit tvätta bort både schampot och balsamet innan han fick signalen om att de skulle få besök. Dock brukar han alltid försöka styla sitt hår på ett propert sätt, då han inte gillar lockarna som bildas när håret kommer i kontakt med vattnet. Det silkeslena hårlockarna faller ner när handen lämnar dem, för att återigen vara ett stöd för hans kind. Blicken som tidigare vilat på de välgjorda tatueringarna åker sakta tillbaka till ansiktet när den andra ledaren öppnar munnen igen.

När hans ögon fastnar i den andras, förstår han att det kanske inte varit en så värst bra ide.
"Förstår inte varför jag inte skulle erkänna det," berättar han och låter fingerspetsarna slå löst mot tyget på badrocken. Han finner inget skäl till att ljuga om det, hans livvakter har inget problem med att visa sina känslor vilket han länge läxat upp dem om. Förutom Brian som inte verkar bry sig om att gömma sina ogillande blickar mot i princip alla han stöter på. Det skrämmer bort många, men det verkar inte vara fallet med ledaren framför honom. Jae förstod att iallafall ett par av Yakamotis män agerar på samma sätt, verkar dock som att han inte väljer dessa som hans livvakter.

Ett litet leende hotar att stiga fram när ledaren nämner tatueringarna. Jae behöver vara lite mer diskret med sin blick. Dock känns det inte rätt att börja prata om alla tankar som stiger för varje sekund i hans huvud när det är så många ögon på dem. Inte för att det skulle kännas bättre om de var ensamma, de hade i princip precis träffats trots allt.
"Nej, jag bara studerar dem. Tatueringar kan avslöja mycket hos en människa, har jag märkt," berättar han och låter sina mörka ögon lämna ögonkontakten, för att se på tatueringarna igen. "Att permanent rita något på mitt skinn är inte särskilt tilltalande för mig, så det behövs inte." Jae skulle aldrig kunna tänka sig själv med en tatuering, varför vet han inte.

Jae nickar enkelt, femtio minuter hade varit tid nog för att kunna fortsätta med det lugnande badet. Dock är det inte ens en tanke, att lämna sina gäster är ohövligt i hans ögon. Han låter sig själv sjunka ner på stolen, hans blick fäst på mannen framför honom. Fortfarande försöker Jae att hitta något som påminner honom om någon han stött på, men han kommer tillbaka till samma sak samma gång, han hittar inget.

Uta kunde nästan känna hur tystnaden steg i rummet. Vakterna granskade dem, som om de inte vore säker på vems beteende de ansåg mest opassande, eller hur de skulle hantera situationen. Uta var själv inte säker på hur han skulle hantera situationen, vilket var ovanligt för honom. Han visste nästintill alltid hur han skulle hantera situationen, men att möta en man som är skriven att vara ens fiende. Uta mindes de få samtal han haft med fadern om hur opålitlig familjen Elliott var. Hur det inte fanns något hederligt i deras blod och hur giriga de var, alltid utan efter mer. Huruvida hans far upplevt något av detta under din livstid, vara Uta omedveten om. Det var möjligt, precis som det var möjligt att det var historier som berättats vidare av hans farfar. En historia som förts vidare per automatik. För vad Uta kunnat avgöra de två möten han haft med den andra ledaren, kunde han inte känna av något av det. Förvisso var två möten för lite för att avgöra det. Men Uta såg inte vad hans far avsett. Istället såg Uta en man i sin egen ålder, in kastade i en fejd han verkar förstå lika lite som han själv. För Uta kändes det som människorna runt dem, var de som deltog i fejden, och åtminstone han själv försökte styra ett företag utan problem.

Nästintill uttråkad granskar han den andra mannen när han drar handen genom håret, fortfarande en aning förvånad att se honom klädd i badrock och med håret hängandes i ansiktet. Uta undrade hur ofta hans mannar såg honom i detta tillstånd. Uta's egna mannar såg sin ledare vandra runt i nästan vad som helst, eller bärandes inget alls. För dem var det naturligt, han undrade dock om så var fallet för den andra mannen.

"Det finns människor som hade velat dölja det. Det finns människor som vill dölja allt" sa Uta endast. Han hade dött på människor som agerade på detta sättet. Något han fann irriterande. Det var en självklarhet att inte ge ut information till människor man inte hade tilltro till, men att inte medge något, var ingen bra grund för affärer. När Uta mötte en sådan människa brukade affärerna inte bli långa, ifall han kunde undslippa detta

Uta mötte åter den andre mannens blick när han började tala om tatueringarna.
"Det är korrekt. En tatuering är som ett konstverk på en mänsklig canvas. Och vad bäraren väljer att besmycka sin kropp med, är i förlängningen en del av dem själva" sa Uta och tittade på tatueringar han kunde se. Han mindes sin första tatuering. Det var solen han hade över sitt vänstra bröst. Andra må ande att det är cliche, men den var för hans mor. Hon hade gett honom liv, som solen gav allt annat liv. Det var hans sätt att hedra henne.

När den andra mannen avböjer att få numret till en tatuerare, skrattar Uta. Han hade inte kunnat föreställa sig den andra mannen med en tatuering, något med honom är för ordentligt för detta.
"Allas hus är inte en canvas som behöver målas, för att visa en bild" sa han enkelt. Innan han lutade sig bakåt och drog upp sitt ena ben söder vilade på stolskanten. Han lutade huvudet mot knät istället, medan han lät armarna vila längs hans sidor. Han hade på känn att väntan skulle göra honom rastlös, han hade kunnat spendera tiden bättre.

Efter ungefär fyrtio minuter har både pengarna och de önskade varorna anlänt vid herrgårdens portar. Samtalet hade inte varit särskilt intressant, däremot hade Jaes tankar varit i full fart, precis som vanligt. Eftersom att varorna kommit en aning tidigare än pengarna, lät han återigen Brian hålla dem sällskap medan han gick för att prata med langarna. Turligt nog han hann byta om till ett par svarta kostymbyxor, en lila tunn bomullströja som han stoppar in innanför byxorna och styla sitt hår lite bättre. Ett litet lager parfym och en klocka över handleden får honom att känna sig en hel del fräschare. Jae har alltid varit lite ut av en "hygienisk pryd," som Denis gillar att kalla det.

När han gjort sig färdig för dagen går han ut ur det stora huset för att se två stora bilar stå på parkeringen. Jae lägger händerna i fickorna på byxorna medan han går upp mot den andra ledaren.
"Alla pengar är på plats?" frågar han med livvakterna inte långt ifrån. Jae tar upp ett cigarettpaket ur fickorna medan han kollar på väskorna som han antar innehåller pengarna. Han stoppar in spetsen av cigaretten i munnen och tänder den, innan han nickar mot en ut av livvakterna för att gå och hämta dem, och för att se till att pengarna såklart är äkta. Jae tar ett bloss och räcker fram cigarettpaketet till mannen bredvid. Lite ironiskt kanske, hur han tackat nej att ta cigaretter från den andra ledaren dagen innan, och nu bjuder honom på sina egna. Men, Yakamoti får iallafall inte tag på hans fingeravtryck.

Livvakten granskar sedlarna noggrant, vilket Jae alltid tvingar dem till. Inte för att de någonsin gått på att ta emot fejkade sedlar, men att vara extra noga skadar ingen.
"Verkar som att allting är rätt boss," säger han och slår igen väskorna.
"Bra," svarar han bara och nickar mot några andra män som täcken på att de ska börja lasta in drogerna i Yakamotis bil. " Anafranil, Xenon gas, salamander Brandt, MMDA, Hydramorphone, Fencykkidin och.. nikotin i flytande form, korrekt?" upprepar Jae medan han kollar ner på beställningslistan i mobilen.

Uta hade nästintill somnat för han suttit. Han insåg för dig själv att han behövde mer sömn än vad han fått. Han skulle meddela Jorah senare att han inte var mottaglig för kunder under natten. Det var stunder som denna som Uta var glad att han inte längre var där nere bland de som gick på gatan. Att han själv kunde välja när han ville gå till sängs med någon. Förvisso hade han aldrig tvingats gå på gatan om han inte velat. Hans far hade under en period försökt förhindra just detta, men inte lyckats. Möjligen för att fadern hade varit för upptagen för att passa upp honom hela tiden, och Uta hade tidigt lärt dig hur han skulle undkomma sina vakter. En lek han tidigt hade tröttnat på, men bemästrat. För en sekund undrade han om hans vakter skulle hinna reagera ifall han reste sig upp och sprang iväg. Genast gick han upp en roande men förlöjligande bild, av honom själv, springandes iväg. Självklart skulle han aldrig agera på detta sätt i vuxenålder. Särskilt inte när han befann sig i samma rum som den andra ledaren, men tanken fick honom ändå att le.

När den andra ledaren avlägsnade sig ifrån rummet, för att granska varorna och de lämnades kvar med samma man som lett dem in i byggnaden, kunde Uta riktigt känna hur mannen stirrade på honom. Mannen yttrade inga ord, men budskapet var ändå klart, mannen ville inte ha honom för, och definitivt inte nära den yngre mannen. Uta unnade honom inte en blick, vilket verkade irritera mannen ytterliggare. Uta visste inte hur länge situationen hade varit hållbar under än längre tid, sånär de får meddelandet att pengarna är levererade, var det svårt att säga vem som reste sig först. Mannen som ville återvända till sin ledare, eller Uta som ville bort ifrån den tryckande stämning. Uta fann ingen mening med att försöka lätta situationen, utan följde bara efter mannen ut ur byggnaden. Snart kom den yngre ledaren mot honom, och Uta såg att han bytt om och fått en mer ordnad look. Förändringen gjorde att den andra ledaren såg ut på ett mer passande sätt. Uta kände inte mannen, men dom han var klädd nu, kändes mer som honom, än mannen som varit klädd i badrock.

"Låt oss säga, att ifall pengarna inte är redo, kommer jag få jobba över ikväll, och någon kommer tyvärr få göra mig sällskap" sa Uta och såg på sina mannar, som endast log åt honom. De var alla väl medveten om att han skämtade med dem, även om de visste vad han kunde göra med dem ifall de inte skötte sig. Dock var de medvetna om att det inte var hans första åtgärd.
När den yngre mannen erbjuder honom en cigarett, så ger han honom ett rost leende, innan han tar upp dina egna.
"Vad skulle vi ge våra män för bild ifall vi delade cigaretter" sa Uta och tände sin egna. Han uppskattade gesten, även om det inte må verka så. Men han visste också att situationen var spänd som den var, och att de inte behövde provocera mannarna mer. Särskilt inte den y great ledarens mannar.

Uta känner hur röken fyller hans lungor medan han väntar på att pengarna skall räknas. Han hade gärna varit på väg härifrån redan, men han tänkte inte säga något om den andra ledarens handlande, då han skulle ha gjort samma sak ifall han var i hans situation. När pengarna var godkända vände sig Uta not den andra mannen, och när han läst färdigt listan nickade han.
"Varenda rätt. Hade du inte använt fusklapp hade du kunnat få högsta betyg" sa Uta innan han lyfte solglasögon och mötte mannens blick. "Det var ett nöje att göra affärer med er"
Med de orden satte han på sig solglasögon igen, vände sig om och började gå mot bilen. Hans vakter slöt upp bakom honom, samtidigt som han vinkade ett adjö till den andra ledaren utan att se på honom. Snart satt Uta i bilen på väg därifrån.