The ship of Pirates

Vi såg efter Ally, osäkra på vad vi skulle göra. Är det där verkligen Ally, hen har aldrig varit så allvarlig förut.
" Vad tror du egentligen hände i Underjorden?" frågade Wilma, det havsgröna ögat fästes på mig. Jag visste inte hur jag skulle svara. Jag önskade att jag hade svar, men hur mycket jag än frågade mig själv. Så kände jag mig so lost.
" Ally, sa ju att gudarna hade skickat dit hen som straff.. så kanske...." tänkte jag, hörde själv hur osammanhängande det lät.
" Tror du själv på det?" frågade Wilma och skrattade men det lät ansträngt.
" Egentligen inte, men om du föreslår att jag ska läsa henoms tankar så kan du glömma det. Ally förtjänar att ha sina hemligheter," jag ville inte erkänna att jag redan gjort det, men slutat innan något extra stort avslöjades.
" Jaja, men vad tror du om raden "Vid ståndet skall själen flyga i sommarvinden"" frågade Wilma.
Det lät som Ally, men det ville jag inte erkänna. Ally hade dött förut men eftersom hen fortfarande lever och har sina minnen kvar, så måste själen också vara kvar. Eller, missar jag någon ledtråd.
" Det känns som Ally, hen har lurat döden tillräckligt. Hen borde dött vid när vi sprängde Kronos palats, men det hade hen överlevt. Hen borde ha dött när hen sköt sig själv. Men istället överlevde Ally, tredje gången gillt eller vad man nu säger,"
" Tänk inte så, Ally ska inte dö."

Inte igen. Och rädslan fans där, att hen någon gång skulle dö, och att vi skulle ta det för givet och tro att hen skulle komma tillbaks.
"Ingen av oss ska dö" Muttrade jag, satte händera i sidan. Ingen skulle dö, inte så länge jag var med. Iallafall inte Emma eller Ally. Eller någon av dem sju. Egentligen ville jag inte att någon skulöe dö. Inte egentligen.
"Varför händer allt det här oss? VArför är det vi som ska vara dem utstötta? Varför ska vår vän ha blivit galen och skjutit oss, men plötsligt kommer tillbaks som pinkie pie! (sry Al, om jag skrev fel XD]??"
"ödet" muttrade Emma, gestikulerade med händerna.
~
Middagen den kvällen var seg. Keiron pratade inte mycket, och varken conor elelr Travis Stoll hade något tråkigt skämt att dra upp. Maten åts under lågmält prat, och blickar riktades då och då mot Hades bort, eller snarare Ally.
Emma hade satt sig vid Poseidons bord då Percy och Annabeth inte syntes till. Dessutom verkade inte någon bry sig. Emma tittade då och då upp mot mig, som om hon försökte lista ut om hon skulle säga något eller inte.
"Vad?" Mumlade jag, halsade i mig det sista av den söta drycken.
"Kan du be Poseidon om ett skepp..?" Hon lät liksom funderande, lite avvaktande.
"Närdå?"
"När du offrar, duh" JAg kollade irriterat upp mot henne, stälde ned bägaren.
"För det första, Cole, så gör jag inte sånt. Och för det andra, varför skulle han vilja hjälpa oss?"

Jag ignorerade blickarna som jag fick. Nico hade satt med sin pojkvän Will Solace i Apollon bordet. Någon i mitt huvud ville att jag skulle tortera alla som stirrade på mig värre än det jag gjorde mot Thalia medan den andra sa att jag skulle ignorera de, men det funkade inte. Jag kände att mina iris började ändras och jag började mig arg. Genast så ställde jag mig upp och rusade ut från matsalen och gick mot sjön. Jag hoppade genast i den för jag behövde kylas ned (LOL XD). Irisen började genast ändras tillbaka till mina gråa. Jag simmade tillbaka till bryggan och klättrade upp och fryste lite när jag inte längre var i det varma vattnet. Skratt hördes lite längre bort från sjön och jag hörde mitt namn nämnas.
"Synd att den förrädaren sprang iväg, jag hade lätt klått upp Black om jag varit där", sade någon mörk röst och jag gick närmare och såg att det var en någon Ares unge som var väldigt muskulös och några centimeter längre än mig och var säkert ett år äldre än mig.
"Har ni inte sett hur spinkig hen är? Fattar inte hur de blev fängslade..." sade någon annan och som verkade vara lite yngre än Ares ungen och den första instämde.
Jag kunde inte låta bli visa mig från mitt gömställe och de ryckte förvånat till.
"Inte förvånande, så dumma och fula som ni ser ut så är det inte alls förvånande", sade jag och hånlog mot de när de blev röda i ansiktet.

" För att du är hans dotter," jag sörplade på min smoothie, den var inte särskilt god egentligen. Men efter att ha insett att jag inte kunde få i mig fast föda, så hade Annabeth förslagit smoothies. Det var vidrigt att dricka en kyckling smoothie.
" Visst som det har hjälpt förut," sa Wilma sarkastiskt.
Hon gick iväg mot elden och mumlade några ord innan hon kom tillbaka.
"Så nöjd?" frågade hon. Det röda håret såg ut som det blivit bränt av elden.
" Var det så farligt?" frågade jag, Will blängde bara irriterat på mig , så jag fyllde snabbt i, " dessutom har du iallafall provat, om det funkar så funkar det. Annars var det ändå värt försöket."
" Du vet att jag hatar när du säger något vettigt?" frågade Wilma och låtsades låta arg. Jag log som det vore en naturlighet, innan jag insåg att hon inte kunde se det.
" Såklart jag gör, jag har ju läst dina tankar några gånger," tänkte jag tillbaka. Hon suckade bara och såg drömmande bort mot sjön.
" Tror du att Poseidon hörde mig?" det hördes att hon inte riktigt trodde på det.
" Såklart han gjorde. Athena har besvarat mina böner flera gånger," egentligen var det konstigt, Athena hade en armé av barn medans Poseidon kanske har fem. Ändå svarade Athena oftare på böner än honom.
Korphåret stirrade på mig från Athenas bord som hon tyckte att jag var en förrädare som satt vid Poseidons bord. Wilma hade också märkt henne, och gjorde en blick som betydde gå du. Jag klarar mig.
" Varför satt du vid Poseidons bord Emma?" frågade hon, när jag satt mig ner.
" För det första angår det inte dig och för det andra, hur kommer det sig att du kan mitt namn när jag inte ens kan ditt?"

Emma reste sig upop, nickade kort mot mig. Hon ställde glaset på ett av dem där borden som verkade tömma sig själv.
Jag kollade ned på talriken. En ensam kyklingfelé låg där, omringad av brunsås och några potatisar. Grejen var att jag inte alls hade aptit, och att äta upp allt det här gjorde mig illamående.
JAg snodde runt, vet inte riktigt vad jag letade efter. Mina ögon stannade på sjön- eller Ally. Mike och Rasmus från Ares stuga, gick långsamt mot henom. Svärden var dragna, och trotts att jag inte kände dem, såg man att dem inte direkt hade tänkt chittchattat med Al. Hen backade inte, stod bara kvar där, och dem fylliga läpparna rörde sig, men jag kunde inte uppfatta orden.
JAg dumpade tallriken och maten på bordet, var så stressad att dra iväg att bänken jag satt på välte bakom mig.
Blickar drogs åt mig, och något avlägset skratt hördes längre bort. MEn mina blickar var bara riktade mot stranden, och jag hoppades att ingenting skulle hända.

"Det här kommer bli roligt, vad säger du Mike?" frågade den stora killen den lilla.
"Absolut, Rasmus, den lilla förrädaren förtjänar det här", instämde Mike.
Jag hade inte dragit mitt svärd än och skulle antagligen inte behöva det, så dåligt som de stod skulle det bli en lätt match.
"Sluta upp med att leka Fred och George", sade jag och när jag såg deras förvirrade miner hånlog jag. "Varför trodde jag ens att ni kunde läsa, ni är för dumma för det."
Rasmus sprang skrikandes mot mig och jag la krokben på honom så att han snubblade. Mike kastade sitt svärd som om det vore ett spjut mot mig men jag flyttade på mig så den hamna på Rasmus. Jag gav Mike ett slag på magen, armarna och sparkade hans ben så att han föll.
"Amatörer"

" Tyra," sa korphåret, trots att jag visste namnet så kallade min hjärna henne fortfarande för korphåret.
" Nå Tyra, kan du vara vänlig att låta mig ha mina hemligheter i fred?"" Tyra blängde på mig, som det inte var vad hon velat veta. Well, synd för henne.
Ett plötsligt ljud från Poseidons bord som fick alla att vända sig om. Wilma hade vält bänken hon satt på, men istället för att fortsätta stirra eller skratta som alla andra. Så följde min blick hennes öga.
Jag såg vad om fått henne att reagera, Ally var ensam vid sjön med Mike och Rasmus.
"Det här kommer bli roligt, vad säger du Mike?"
"Absolut, Rasmus, den lilla förrädaren förtjänar det här", jag följde samtalet med blicken och såg hur Ally slog ner båda två.
" Wilma? Ska du hjälpa Ally? Jag vill göra en sak," Wilma såg inte på mig men nickade.
All min uppmärksamhet vändes mot Rasmus och Mike som låg på marken.
" Låt Ally vara. Stirra inte på mig, men från och med nu låter ni bli mina vänner, båda ryckte till, oh right. Jag hade aldrig pratat med dem i deras tankar. Antar att det kan förvåna en i början. Jag hade pratat så mycket med Wilma och de andra att jag hade glömt hur folk först reagerade.

Ally såg inte ut att behöva hjälp. Henb stod över dem båda Aresbarnen som såg rent ut sagt livrädda ut. Antaglig3n var dem väl rädda för att hen skulle börja skjuta ut deras ögon. roligt, Will, verkligen. Plötsligt rörde dem sig inte, och en av killarna rörde kort på munnen innan han sprang iväg, med sin mindre vän i hälarna.
Så försvann Al lika snabbt hen med.
"Vafan?" Muttrade jag, vände huvudet mot Em innan jag korsade dem andra borden mot min stuga.
Klarade inte dem alla lägrets blickar.
JAg drog igen stendörren efter mig, kände mig genas mycet lättare innomnords. Min blic fastnade som vanligt på den stora treudden bredvid fönstret, den av havssten.
"Ehm.." Jag harklade mig, försökte hittta någonting passande att säga. "Pappa, jag vet att jag inte diret har rätten att fråga dig om en tjänst då jag inte ens offrat till dig. Men vi skulle verligen behöva ett skepp, jag Em och Ally..."
Och sen ljöd någonting jag inte trodde skulle vara möjligt för min del.
Poseidons röst.

Mike hade snabbt bett om förlåtelse och sprungit iväg snabbt med Rasmus. De kan omöjligt ha blivit rädda så snabbt, det måste ha varit Emma som sagt något i deras tankar. Utan att vände mig om för att se om jag hade rätt så gick jag gick jag snabbt till Hades stugan och gladligen så var ingen där. Jag kände mig yr över att jag nyss tappat kontrollen och skyndade mig med att sitta i min säng.
Du kan inte kämpa emot mig för alltid, Ally Black, viskade Lord Black i mitt huvud.
"Jag... ka-an... kä-äm-ämpa... emoot... di-i-ig... Loord Bla-a-ack..." sade jag och skakade av smärta över att Lord Black fick mig att känna tusen knivar i min kropp.
Inte alltid, Ally, inte alltid, var det ända Lord Black sa innan någon öppnade dörren till stuga 13.
Jag skyndade att sätta täcket över mig så att ingen skulle se mitt svettiga ansikte och att jag skakade.
"Ally?" hörde jag Nico säga men jag tänkte inte svara. "Jag vet att du är vaken."
"Ja-ag le-etar efter mi-mina ny-nycklar..." stammade jag fram och hoppade ur sängen och försökte dölja mitt ansikte. "Hi-hitta dem!"
Sedan rusade jag ur stugan innan Nico hann säga något mer.

Jag flinade när Mike och Rasmus sprang iväg, jag borde känt skam för det jag gjort men det kunde jag inte. De skulle troligen låta Ally var nu efter mitt trick och henoms slag eller vad man ska kalla det.
" Jag vet att du gjorde något mot dem," jag förstod att Tyra syftade på Mike & Rasmus.
" Jag har ingen aning om vad du pratar om," svarade jag nonchalant i hennes huvud och reste mig upp. Jag skyndade mig ut ur pavilongen, jag kunde känna Tyras brännande blickar bakom mig. Synd för henne då, hon kan snoka hos någon annan
Mina ben styrde mig mot bågskyttet och plötsligt höll jag i en båge och sköt pil efter pil mot tavlan. Jag träffade nästan alltid mitten utom ibland när jag tappade greppet och pilen ven iväg. In i skogen där jag inte orkade leta upp den.
Jag kände en plötslig yrsel i huvudet och allt blev dimmigt och otydligt, det var som om någon slog mig hårt i huvudet med en liten hammare. Var det någon till bieffekt utav tankeläsningen? Just när smärtan försvunnit så ska jag få huvudvärk istället. Jag la i från mig bågen och skyndade mig bort mot stuga 7. Austin öppnade dörren och såg trött på mig.
"Kan jag få en huvudvärkstablett?"han nickade och gav mig ett litet vitt piller " tack"
" Ingen orsak."