Rollspelare & Wolfy prs

Jason höll Philip sällskap när han åt också innan han gick till vardagsrummet på övervåningen när några av killarna satt med deras flickvänner.
"Känner nån av er nån Leah? Damons tjej? Väldigt typ... osäker, blyg." sade han och lutade sig mot väggen med armarna i kors över brösten.
"Jag tror jag vet vem hon är, hon bor granne med mig." Sade Melissa och kollade sedan på Jason med ett flin. "Vadå? Nån du är intresserad av?" log hon och kastade retsamt en kudde på honom. Jason flinade bara och tog emot kudden.
"Nej, jag tänker döda hennes pojkvän och hon är väldigt... förstörd. Se till att hon inte går under bara." sade han och ryckte på axlarna. Medveten om att han förstörde stämningen med sin första mening men han brydde sig inte utan fortsatte till sitt sovrum.

Förargligt nog kom det inte upp någon information som skulle vara till någon vidare nytta. Att han var kriminell hade hon ju förstått på samtalet han haft med Damon, men det var det här med tjejerna som intresserade henne mest. Det intrycket hon fått av honom var lite blandade känslor. Hon skulle väl inte direkt påstå att han var våldsam mot tjejer men han verkade ha kort stubin och han hade ju blivit irriterad på hennes osäkerhet. Det blev hon ju också. Alltid hade hon inte varit så blyg som hon var nu men sedan Damon kommit in i bilden hade hon fått en ny personlighet.

Jason klädde av sig och tog en dusch. Han lindade en handduk runt höfterna och sträckte på sig. Han gick ut igen och funderade en stund innan han log åt sin geniala idé. Han klädde på sig igen, ett par mörka jeans och en vit tshirt. Han tog på sig en mössa för att täcka sitt blöta och ofixade hår. Han gick sedan till tjejerna igen och log mot Melissa.
"Vart bor du nu igen?" undrade han och försökte dölja flinet som var otroligt nära att komma till hans läppar. Melissa suckade lågt och sa sin adress. Han nickade lite och gick ut från huset. Han tog ett par bilnycklar och gick ut, han började sedan köra mot Melissas hus. Han kunde inte släppa sina impulsiva idéer.

Efter att ha gett upp hoppet och stängt av datorn knackade det på dörren. Med en orolig rynka i pannan gick hon snart fram till dörren och öppnade den halvt. Utanför stod Damon. Hans blick var mörk, blodet rann från näsan och mungipan och han såg bedrövlig ut.
"Stå inte där och se dum ut," fräste han och satte foten i vägen så hon inte skulle kunna stänga dörren, "gör någon nytta och hjälp mig att tvätta rent mitt ansikte. Jag är trött som fan. Varför står du fortfarande i vägen?" Leah gjorde sitt bästa för att hindra honom från att komma in. Hon ville inte ha honom här, hon ville inte se honom igen.

Jason körde mot Melissa och rynkade på pannan då han såg Damons bil där. Han svor tyst då han inte tagit med sig något vapen, han hade inte trott att det varit nödvändigt. Han klev ut från bilen och kollade bakluckan ifall det fanns något. Han hittade ett knogjärn, han nickade lite och la det i bakfickan innan han låste bilen och gick in till byggnaden. Han flinade smått då han såg Damon vid en dörr.
"Nämen, ser man på." flinade Jason och lutade sig mot väggen. "Vad gör du här Damon? Du borde vara någonstans och skrubba golv för att hova in din skuld inte banka på ditt ex dörr." sade han och fuktade läpparna.

Damon snodde runt då han hörde en alltför välbekant röst. Att han fortfarande inte blivit av med Jason gjorde honom ännu mer upprörd än vad han redan var. Varför kunde han inte bli lämnad ifred för?
"Vad gör du själv här?" frågade han ovänligt, "du har ingenting här att göra. Lämna mig ifred, jag tänker inte säga åt dig en gång till." Damon var bergsäker på att Jason skulle ta hans hot med ro och skratta. Det var något han ville hindra så han måttade ett slag med sin knytnäve mot killens äckligt felfria ansikte. Hade han blåmärken och sår i sitt ansikte så förtjänade Jason det också. "Du hade din råtta att gå på mig när jag inte ens hade något att försvara mig med, kan du inte göra något själv?" undrade han argt.

"Jag är inte här för din skull." flinade Jason och rynkade förvånat på pannan då Damon faktiskt slog honom. Ett skratt lämnade hans strupe och spottade åt sidan då han började blöda.
"Jag hade inte lust att smutsa ner mina händer på luder." flinade han och ryckte på axlarna. "Leah, stäng dörren och sätt på musik eller något." sade han lugnt till henne och fuktade sina läppar. Han log snett mot henne och blinkade lätt med ena ögat. Hon var verkligen vacker.

Leah visste inte vad hon skulle ta sig till. För tjugonde gången den kvällen frågade hon sig själv varför hon blivit inblandad i det här. Då Jason bad henne stänga dörren och sätta på musik blev hon rädd för Damons skull. Han förtjänade inget bra efter allt han utsatt henne och många andra för, men bli misshandlad och i värsta fall dödad - utanför hennes dörr då hon var medveten om det hela - var inte acceptabelt.
"Kan ni inte lösa det här på något annat sätt än våld?" frågade hon tyst. Damon uppskattade förstås inte att höra hennes röst utan fräste att hon skulle göra som hon blev tillsagd, även om det var Jason som föreslog det hela. Hastigt stängde hon dörren innan hon kilade iväg mot sitt rum. Varför behövde hon sätta på musik för?

Jason skakade på huvudet och fuktade sina läppar. Han vart otroligt arg över sättet Leah blev behandlad på, han visste verkligen inte mycket om förhållanden men han visste ju att man hade någon slags respekt.
"Det där är sista gången du tilltalar henne sådär, Damon. Enda anledningen till att du fortfarande lever är mina pengar och om jag nånsin får för mig att du slarvar med prioriteringar så kommer jag döda dig. Just nu slarvar du med prioriteringar, så gå och få in mina pengar nu." sade Jason lugnt och la sina händer i fickorna. Han fick på sig knogjärnet ifall att det skulle behövas.

"Du gav mig en månads tid, det angår väl inte dig hur jag samlar in dina pengar," gläfste Damon och knöt nävarna. En aning vingligt reste han sig upp på benen för att sedan ta stöd av väggen. Han hatade att behöva visa sig så här, han avskydde att vara någon annan underlägsen. Det var ju vanligtvis tvärtom.
"Du kan berätta till dina åsnor till följeslagare att deras hot inte skrämmer mig, du skrämmer inte mig heller. Om du ursäktar så tänker jag gå in nu. Jag bor faktiskt här." Damon sträckte ut handen mot dörrhandtaget.