PG-13 PRS Frivolt Lazarus - Sheriarty

Sherlock gick in på första bästa matställe och köpte mat till honom och John!
När han kom hem ställde han fram maten och de åt under tystnad. Sherlock fick lov att äta sakta för att inte få ont i magen.

- Har Greg ringt något? Sherlock avböt tystnaden efter en stund.
- Nån gång men jag svarade aldrig, svarade John tyst.
- Ska nog ta och ringa honom snart. Jag behöver ett nytt fall, gärna igår!
- Vars har du varit hela tiden?
- Ehm...Sherlock kom av sig. vad skulle han säga? Sanningen? John skulle avsky honom då, det hade inte funkat.
- Jag träffade en vän, som jag sov över hos. Fråga inte mer nu.
John tittade på Sherlock. Han såg väldigt besviken ut för att Sherlock inte sa något mer om var han hade varit. Men han sa ingenting, han orkade inte med mer kaos.

När han ätit upp gick Sherlock in till vardagsrummet. Han tog sin mobil och ringde Greg.
- Hej, nytt fall eller inte?
- Ja, det kom in ett alldeles nyss. I hamnen! En dru...
- Vi kommer direkt.

Sherlock skrek till John att han skulle följa med. De tog en taxi till hamnen och mötte upp Greg där. Han berättade om liket och Sherlock analyserade det som vanligt. Den här gången kunde han koncentrera sig helt och hållet på det han gjorde.
När han var klar med att ha berättat alla detaljer för Greg och John så gick han och John bort mot vägen för att ta en taxi!
- Åh, vad jag behövde detta, sa Sherlock glatt. Nu äntligen kan jag återgå till livet!

Två sekunder efter att han sagt det plingade det till på hans mobil. Han tog upp den och såg att det var ett sms från Moriarty
"Förlåt, JM" stod det i smset.
Sherlock gick från att vara hyper och glad till att bara stirra rakt fram och inte veta vad han skulle göra. Han kollade på smset och funderade på om han skulle svara eller inte.
Han stängde av mobilen och la den i fickan igen. Han skulle svara sen, han behövde bara samla sig. Fundera!

Moriarty vaknade av sin ringsignal. Jag borde byta den, tänkte han. Stayin' Alive är så uttjatat vid det här laget.
Han svarade och himlade med ögonen när han insåg vem det var.
Efter en lite längre och onödig konversation la han på. Han var så trött på kunder som inte respekterade att han är en människa och också behöver sova.
En snabb blick mot klockan avslöjade att det faktiskt var tio på morgonen. Plötsligt kom han ihåg att han skickade sms till Sherlock. Han kollade mobilen och blev nästan lite sårad när han insåg att det inte har kommit några svar överhuvudtaget.

Han bestämde sig för att ignorera sina känslor och gick upp.
Äta frukost hemma, eller gå ut och äta på stan? Efter lite om och men kom han fram till att han ska ta en promenad och äta var han än hamnar.
Han kollade mobilen en sista gång och funderade på om han skulle stänga av den. Han hade ändå inga vänner och de enda som någonsin ringde var kunder. Om inte...

Han knappade in ett meddelande, valde 'skicka' och log för sig själv.

Vädret var väldigt fint och han kände att det här ändå kunde bli en bra dag trots allt. Han kom till cafét och gick in. I några sekunder letade han med blicken efter sin lunchdejt, tills han fick syn på henne.
- Hej mamma - sa han och kramade om henne - Allt bra med dig?
Hans mamma såg trött ut men log.
- Det var länge sen jag såg dig, Jim. Du är så hemlighetsfull och hälsar aldrig på...
- Jag vet - han kollade runt och satte sig - Förlåt. Det är bara det att det är så mycket jobb och allting.
- Hur går det med kärleken då?
Moriarty suckade. Typiskt mammor, frågar alltid om kärleken och allt onödigt.
- Jodå... det går väl okej. Lite komplicerat just nu. Dessutom, du vet själv hur jag och kärlek fungerar. Inte alls, liksom.
Hans mamma log.
- Du kommer hitta någon en dag.
- Någon? Du har uppgraderat från tjej till någon - kommenterade han.
- Du är hemlighetsfull, men inte så hemlighetsfull, Jimmy. Och jag är din mamma, jag vet såna saker.
Han kunde inte låta bli att le. Var det någon han någonsin älskade så var det hans mor.

De satt och pratade i någon timme och Moriarty kände hur allting jobbigt släppte i honom. Det var så skönt att få prata med mamma, tänkte han.

Nästa morgon vaknade Sherlock tidigt. Han hade sovit rätt bra under natten, för att vara han då. Sova bra när han väl sov men det där med att sova länge hade aldrig varit hans grej. Han var som mest kreativ och hyper på kvällarna så då hände det ungefär varje kväll att han började med något (som oftast hade med något inom biologi eller kemi att göra) som sedan gjorde att han var vaken långt in på natten. Men han fungerade så, och han klagade inte.

Han reste sig upp ur sängen och tog fram sin mobil, som han alltid kollade när han vaknade om någon hade försökt få tag på honom,
Ingen hade ringt såg han, men då kom han plötslligt på att han hade fått ett sms av Moriarty. Han klickade fram det igen och läste ordet och hans initialer om och om igen.
"förlåt JM"
Han visste fortfarande inte om han skulle svara eller inte. Han tänkte att han skulle fråga John. Inte rakt ut dock men på något smart sätt så att han inte skulle misstänka något.

Någon timme senare kom John in i köket och tog en kopp kaffe. Han satte sig i sin favoritfotölj coh började läsa morgontidningen.
- John? Frågade Sherlock som satt i fotöljen mitt emot honom.
- Mmm, sa John utan att ta blicken från tidningen.
- Om Mary skulle höra av sig och säga att hon ångrade sig, skulle du då ta tillbaka henne?
- Beror på. Om hon verkligen menade det så kanske. Och sen beror det på hur hon kontaktar mig också..
- Via sms?
- Aldrig i livet, sa John som fortfarande läste tidningen utan att ens en sekund ta blicken ifrån den .

Sherlock suckade. Det här hjälpte ju honom inte alls. Även om han hade velat ha Johns åsikt så var det inte just den åsikten han hade velat ha.

Sherlock bestämde sig för att fråga Mrs. Hudson om råd. Hur han nu skulle göra det utan att avslöja sig själv.

- Mrs. Hudson? Sherlock ropade på henne från köket.
- Ja, vad är det Sherlock?
- Om du hade träffat någon, och denne hade gjort slut med dig. Hade du då kunnat ta tillbaka personen om denne ångrat sig?
- Ja, det hade jag. Alla kan behöva en andra chans. Men Sherlock, varför undrar du det?
- Även om det var via sms?
- Oja, spelar ingen roll.
- Tack!

Han gick ut ur köket, tog sin rock och gick ner för trappen. Sedan gick han ut genom dörren och kallade på en taxi.
En taxi stannade några sekunder senare och Sherlock satte sig i den.
När han satt där tog han upp sin mobil ur fickan, han klickade upp smset han fått av Moriarty och svarade:
"Är hos dig om en kvart! SH "

Det plingade i hans mobil precis när han låste upp dörren och lät sin mamma komma in först. Hans hjärta stannade till när han såg meddelandet. Vad skulle han göra nu?
Sherlock var på väg, det fanns nog inget han kunde göra. Och han kunde inte plötsligt be sin mamma att gå hem, nu när han äntligen lät henne hälsa på.
Han stängde dörren bakom sig och gick till köket där hans mamma började fixa te åt båda.
- Jag kommer ha en gäst snart, bara så du vet. Han är en... uhm
- Pojkvän? - frågade hon. Moriarty tittade på henne och funderade en stund.
- Jag vet inte riktigt. Jag skulle nog inte kalla honom för det, egentligen, men..
- Men?
- Det är komplicerat - suckade han, och hjälpte henne hitta tekoppar.
- Kärlek är komplicerat. Älskar du honom?
Moriarty blev lite skrämd av sin mammas frågor. Mest för att han inte ens tänkte på om han egentligen älskar Sherlock, eller vad det är för känsla han känner.
- Jag vet inte. Jag vill inte prata om det just nu.

Det plingade på dörren. Moriarty stelnade till och han skulle stå kvar om inte hans mamma knuffade honom. Han öppnade och där stod Sherlock.

När Moriarty öppnade dörren stod Sherlock som förstenad på trappan. Det här hade varit så spontant att han inte riktigt hade förstått vad han hade gjort förns han stod där öga mot öga med Moriarty.
- Ehm, hej, sa Sherlock.
- Hej, sa Moriarty tillbaka.
Moriarty lät honom gå in och han steg in genom dörren. Hans blick gick direkt mot hatthyllan och klädhängaren där han såg kläder som definitivt inte ägdes av Moriarty. Det var en kvinna, en äldre kvinna.
Han gick in i köket och såg att en kvinna satt där vid bordet. Hon satt med en tekopp i handen och läste tidningen.
När han kom in tittade hon upp och log mot honom.
- Hej, sa hon och ställde sig upp!
- Hej, sa Sherlock räckte fram handen. Sherlock!
De skakade hand.
- Jag heter Martha och jag är Jims mamma. Du måste vara hans hemliga dejt eller hur? Sa hon och log.
Hon tittade på Moriarty som såg extremt generad ut.
- Ja, Jim pratade just om dig och jag är så glad att jag äntligen får träffa dig. Men Jim, sa hon och kollade på honom där han stod i dörröppningen och såg ut som att han ville försvinna därifrån.
- Han är ju jättestilig. Och han verkar så fin, du borde verkligen satsa på honom, sa hon och gick fram till sin son. En sån här karl hittar du inte varje dag även om du skulle söka tills du dör.
Hon log mot Sherlock och drog Moriarty närmare Sherlock.
- Åh så fina ni är tillsammans. Ja, jag brukar inte vara såhär i vanliga fall men jag är så glad att min Jim har träffat någon. Det gör mig så glad i mitt mammahjärta!
- Nä, nu ska jag gå och lämna er ensamma, sa hon och log mot dom.
Hon gick ut i hallen och tog på sig sina ytterklädder. Moriarty följde efter ut i hallen och sa hejdå.
Sedan kom han tillbaka in till köket där Sherlock stod. Sherlock såg på Moriarty att han var extremt irriterad och generad över sin mamma.
Sherlock förstod honom. Han var glad att det inte var hans mamma!

Moriarty tittade på Sherlock lite arg.
- Tack. Tack för att du förstörde det här. Du vet att man kan fråga innan man kommer, och inte bara dyka upp såhär? - snäste han - Jag har inte träffat henne på ett par månader. Visst, vi bor i samma jävla stad, men vi ses nästan aldrig.
Han tog ett djupt andetag och insåg att han lät sina känslor styra. Hans frustration hördes i rösten. Han tittade mot Sherlock, fortfarande arg.
- Vill du ha te eller något?
- Ja tack - svarade Sherlock tyst.
- Då får du väl göra det själv då - svarade Moriarty och satte sig vid bordet - Och när du ändå håller på så kan du väl göra en kopp åt mig också.

Sherlock svarade inte, vad skulle han säga? Han hade inte riktigt tänkt efter när han åkte dit.
Han gick mot köket och började göra te. Han blev lite irriterad att Moriarty inte ville göra te själv, va hans hus!
Men just nu ville Sherlock inte ha mer bråk. På något sätt ville han att allt skulle bli som det var för några dagar sen. Han var så lycklig då.
Fast varför skulle han få känslor för någon annan? De var både hemska och underbara.

När teet var klart gick han till bordet ignen och gav Moriarty en av kopparna och en till sig själv.

Sherlock försökte tänka ut något att säga. Tystnaden gjorde honom irriterad. Inte nu.
Plötsligt kom han på något, något han undrat sen han kom hit.
- Varför träffar du din mamma så sällan?

Han tackade för teet och stirrade ner i koppen. Vad skulle han säga? Sanningen? Det var för komplicerat. Och han visste egentligen inte riktigt själv varför.
- Det är jobbigt att förklara - sa han tyst. Han tittade mot Sherlock - Vi kan ta det en annan gång, kanske. Om du vill ses fler gånger, that is.

Moriarty drack lite te, och kände hur kaoset i hans huvud lugnades en aning. Han var inte lika arg som för en stund sen. Hans känslor var fortfarande överallt, och han kunde inte ens beskriva vad det var han egentligen kände. Det enda han visste var att han faktiskt ville ha Sherlock hemma hos sig nu. De behövde inte göra något alls, men att bara veta att Sherlock är nära lugnade honom. Han kände sig själv, och visste hur hans tankar kunde vända mot det jobbiga, mot det mörka som alltid funnits där sedan han var liten. Men hur skulle han förklara för Sherlock? Vad skulle han säga?
Han ville så gärna vara ärlig mot Sherlock, om det nu någonsin skulle bli något seriöst mellan dem. Men han har aldrig varit öppen såhär.

Han tittade på Sherlock igen, och log.

Sherlock frågade inget mer. Han accepterade att Moriarty inte ville prata om det. Även om han var nyfiken så fick det va.
Just nu hade han lagt sina läsa-av-människor skills hemma. Första gången det hände, nånsin. Han ville inte veta allt, han ville att det skulle vara som det var - att de skulle lära känna varandra på riktgit.

När Moriarty log mot honom blev han lite paff. Han hade inte väntat sig det, alls. Men han log tillbaka och sen tittade han ner i sin tekopp och rodnade.
Han kände sig så lugn med Moriarty. Riktigt lugn. Han hade trott att han aldrig skulle känna mer lugn när han va med någon som han kände för John. Men Moriarty hade ändrat på den saken.
Sherlock tittade upp igen och log mot Moriarty som även han tittade ner i sin tekopp rodnande efter att han log tillbaka.

- Jadu, ska vi hitta på något eller ska vi bara sitta här och iakta varandra när vi dricker te?

- Ska jag vara ärlig så är det ganska fint att se dig dricka te, faktiskt. Tystnaden blir lite obekväm dock - svarade Moriarty - Men jag vet verkligen inte vad vi skulle kunna hitta på. Det finns inte mycket vi kan göra hemma hos mig, och jag känner inte för att gå ut. Dessutom... tänk om folk skulle se oss?
Han drack upp teet och försökte tänka ut något att göra. Det var en stor tomhet i huvudet, det stod stilla. Vad brukar han ens göra när han är ensam? Han kollar nästan aldrig tv, läser böcker då och då. Oftast är han ute någonstans för att ensamheten stör honom.
- Så, har du några idéer vad du vill göra? Jag är egentligen med på vad som helst, men det ska inte vara för krävande.