Asked Calmly
Elev
|
Skrivet av Kokosnoten1: En sak som jag har tänkt på:
(Spoiler för den sista boken.)
Spoiler:Tryck här för att visa!""Vad hände med er?" frågade Lupin Kingsley.
"Vi blev förföljda av fem, skadade två, kan ha dödat en", rabblade Kingsley upp, "och vi såg dessutom Ni-vet-vem, han anslöt sig till jakten halvvägs igenom den, men försvann ganska snabbt. Remus, han kan..."
"Flyga", fyllde Harry i. "Jag såg honom också, han förföljde Hagrid och mig."
"Det var alltså därför han gav sig iväg - för att följa efter er!" sa Kingsley. "Jag kunnde inte förstå varför han hade försvunnit. Men vad fick honom att ändra måltavla?"
"Harry uppförde sig lite för snällt mot Stan Shunpike", sa Lupin.
"Stan?" upprepade Hermione. "Jag trodde han satt i Azkaban?"
Kingsley lät höra ett glädjelöst skratt.
"Hermione, det har tydligen förekommit en massflykt som Ministeriet tystat ner. Travers huva föll av när jag sköt iväg en förbannelse mot honom, han lär också vara med på insidan. Men vad hände med er, Remus? Var är George?"
"Han förlorade ett öra", sa Lupin.
"Förlorade ett ...?" Upprepade Hermione men hög röst.
"Snapes verk", sa Lupin.
"Snape?" skrek Harry. "Du sa inte..."
"Han tappade huvan under jakten. Sectumsempra har alltid varit en av Snapes specialiteter. Jag önskar jag kunde säga att jag betalade tillbaka med samma mynt, men jag hade fullt sjå med att hålla kvar George på kvasten sen han blivit sårad, han förlorade så mycket blod."
Tystnaden föll mellan dem alla fyra medan de tittade upp på himlen. Det fans inte minsta tecken på någon rörelse där, stjärnorna stirrade tillbaka, orörliga, likgiltiga, utan att skymmas av flygande vänner. Var fanns Ron? Var fanns Fred och mr Weasley? Var fanns Bill, Fleur, Tonks, Monsterögat och Mundungus?
"Harry, kom å hjälp mej!" ropade Hagrid hest från dörren där han återigen hade fastnat.
Glad över att få något att göra drog Harry loss honom och tog sedan vägen genom det tomma köket tillbaka in i vardagsrummet., där mrs Weasley och Ginny fortfarande skötte om George. Mrs Weasley hade stoppat blodflödet nu och i lampljuset såg Harry ett tomt, gapande hål där Georges öra hade suttit.
"Hur är det med honom?"
Mrs Weasley vände sig om och sa:
"Jag kan inte få det att växa tillbaka, inte när det har avlägsnas med hjälp av svart magi. Men det kunde ha varit mycket värre ... han lever ju."
"Ja", sa Harry. "Tack och lov."
"Hörde jag precis någon annan ute på gården?" frågade Ginny.
"Hermione och Kingsley", sa Harry.
"Gudskelov", viskade Ginny
Dom såg på varandra. Harry ville ta henne i famnen, hålla henne hårt intill sig, han brydde sig inte ens om att mrs Weasley var där, men innan han hann följa sin impuls hördes ett väldigt brak inifrån köket.
"Jag ska bevisa vem jag är, Kingsley, när jag väl har sett min son, undan med dig nu, om du vet ditt eget bästa!"
Harry hade aldrig förut hört mr Weasley vråla på det sättet. Han störtade in i vardagsrummet med den kala huvudfläcken glänsande av svett, glasögonen på sned och Fred tätt bakom sig, båda bleka men oskadda.
"Arthur!" snyftade mrs Weasley. "Gudskelov och tack!"
"Hur är det med honom?"
Mr Weasley föll på knä bredvid George. För första gången sedan Harry träffat Fred verkade han ha förlorat talförmågan. Han stod bakom soffan och tittade gapande på sin tvillingbrors sår som om han inte kunde tro vad han såg.
George rörde lite på sig, kanske väckt av ljudet av Fred och sin fars ankomst.
"Hur känner du dig, George?" viskade mr Weasley.
Georges fingrar trevade längs sidan av huvudet.
"Slagen till slant", mumlade han.
"Vad är det för fel på honom?" kraxade Fred med förskräckt min. "Har han fått skador på hjärnan?"
"Slagen till slant", upprepade George och öppnade ögonen och såg upp på sin bror. "Jag är en slant, en gammal ettöring. En ettöring, fattaru, Fred?"
Mrs Weasley snyftade häftigare än någonsin. Färgen steg i Freds bleka ansikte.
"Beklämmande", sa han till George. "Beklämmande! Med all världens öronrelaterade skämt inom räckhåll, så kommer du dragandes med en ettöring?"
"Jamen visst", sa George och log brett mot sin tårdränkta mamma. "Nu kommer du i alla fall att kunna skilja oss åt, mamma."
Han såg sig omkring.
"Hej Harry - du är Harry, va?"
"Ja, det är jag", sa Harry och gick närmare soffan.
"Ja, då lyckades vi åtminstone få dig helskinnad tillbaka", sa George. "Varför står inte Ron och Bill skockade runt min sjukbädd?"
"Dom är inte tillbaka än, George", sa mrs Weasley.
Georges leende dog ut. Harry kastade en blick på Ginny och vinkade åt henne att följa med honom ut igen. När dom gick genom köket sa hon med låg röst:
"Ron och Tonks borde vara tillbaka vid det här laget. De hade ingen längre väg att färdas, gammelmostet Muriel bor inte särskilt långt härifrån."
Harry sa ingenting. Han hade försökt hålla rädslan i schack ända sedan han kom till Kråkboet, men nu svepte den in honom, tycktes krypa över huden, dunkade i bröstet, täppte till strupen. När de gick nerför baktrappan ut på den mörka gården tog Ginny hans hand.
Kingsley skred fram och tillbaka med långa kliv och kastade en blick upp mot himlen varje gång han vände. Det påminde Harry om morbror Vernon när han stegade genom vardagsrummet för en miljon år sedan. Hagrid, Hermione och Lupin stod skuldra vid skuldra och stirrade uppåt under tystnad. Ingen av dem såg sig om när Harry och Ginny anslöt sig till deras tysta vaka.
Minuterna sträcktes ut till vad som lika gärna kunde ha varit år. Den allra lättaste vindfläckt fick dem alla att spritta till och vända sig mot den viskande busken eller trädet i förhoppning om att en av de saknade ordensmedlemmarna skulle hoppa fram oskadd ur löven ...
Och sedan uppenbarade sig en kvast rakt ovanför dem och svepte ner mot marken ...
"Där är de!" skrek Hermione.
Tonks landade med en lång sladd som fick jord och småstenar att flyga åt alla håll.
"Remus!" ropade Tonks när hon när hon vacklade ner från kvasten rakt i famnen på Lupin.
Hans ansikte var stelt och vitt; han verkade inte kunna få fram ett ord. Ron snubblade vimmelkantig fram mot Harry och Hermione.
"Ni ser ut att vara okej", mumlade han innan Hermione rusade på honom och kramade honom hårt.
"Jag trodde ... jag trodde ..."
"Umm, allt är bra med mig.", sa Ron och klappade henne på ryggen. "Umm, jag mår fint."
"Ron var storartad", sa Tonks varmt och släppte taget om Lupin. "Underbar. Lamslog en av dödsätarna, direkt mot huvudet,och när man siktar på ett rörligt föremål från en flygande kvast ..."
"Gjorde du verkligen det?" sa Hermione och tittade upp på Ron, fortfarande med armarna om halsen på honom.
"Alltid denna förvånade ton." sa han lite vresigt och gjorde sig fri. "Är vi de sista som kommit?"
"Nej", sa Ginny ((håll koll nu  )), "vi väntar fortfarande på Bill, Fleur, Monsterögat och Mundungus. Jag ska tala om för mamma och pappa att du är okej, Ron ..."
Hon sprang in igen."vad var det som uppehöll er, då? Vad hände?"
Lupin lät nästan arg på Tonks.
((Det här är ett av mina favvoritcitat, btw))
"Bellatrix", sa Tonks. "Hon vill åt mig lika mycket som hon vill åt Harry. Hon försökte verkligen döda mig, Remus. Jag önskar bara att jag hade fått tag i henne, jag vill gärna ge henne betalt för gammal ost.(( )) men vi skadade defenitivt Rodolphus ... Sen kom vi till gammelmoster Muriels hus och vi hade missat vår flyttnyckel och hon pjoskade en massa med oss ..."
Det ryckte i en muskel i Lupins käke. Han nickade men verkade inte kunna säga någonting mer.
((Nu borde väl Ginny och mr och mrs Weasley hunnit tillbaka. så lång tid tar det väl ändå inte...))
"Så vad hände med er allesammans?" frågade Tonks och vände sig till Harry, Hermione och Kingsley.
De berättade historierna om sina egna färder om igen, men hela tiden vilade den fortsatta frånvaron av Bill, Fleur, monsterögat och Mundungus över dom som en iskyla, vars frostiga bett blev allt svårare att inte lossas om.
((Hallå! Var är dom!))
"Jag måste fara tillbaka till Downing street. Jag borde ha varit där för en timme sen.", sa Kingsley till slut, efter en sista svepande blick över himlen. "Låt mig få veta när dom är tillbaka."
Lupin nickade. Med en vinkning åt de andra vandrade Kingsley bort i mörkret, på väg mot grinden. Harry tyckte att han hörde den allra svagaste lilla knall då Kingsley transfererade sig iväg alldeles bortom Kråkboets gränser.
Mr och mrs Weasley kom rusande nerför baktrappan med Ginny efter sig.
((Äntligen! Om dom hade så bråttom att dom sprang borde det ha gått snabbare.))
Båda föräldrarna kramade Ron innan dom vände sig till Lupin och Tonks.
"Tack", sa mrs Weasley, "för våra söner."
"Var inte fånig, Molly", sa Tonks med detsamma.
"Hur är det med George?" frågade Lupin.
"Vad är det för fel med honom?" skrek Ron gällt.
"Han har förlorat ..."
Slutet på mrs Weasleys dränktes av ett unisont utrop: en testral hade just susat inom synhåll och landat några meter ifrån dem."
(Oj! Hur orkade jag skriva av allt det där!?)
(Sida 80-85)
Om ni undrar varför jag skrev av så mycket så var det för att ni skulle fatta tids... Jag menar, hur lång tid... Äsch, ni fattar väl.
Jo du. Man kanske inte kan springa ifrån en person så direkt, iallafall inte en nybliven ettöring.
Testraler kan också ta sin tid. ☻
28 feb, 2016 11:48
|
Kokosnoten1
Elev
|
Skrivet av Asked Calmly: Skrivet av Kokosnoten1: En sak som jag har tänkt på:
(Spoiler för den sista boken.)
Spoiler:Tryck här för att visa!""Vad hände med er?" frågade Lupin Kingsley.
"Vi blev förföljda av fem, skadade två, kan ha dödat en", rabblade Kingsley upp, "och vi såg dessutom Ni-vet-vem, han anslöt sig till jakten halvvägs igenom den, men försvann ganska snabbt. Remus, han kan..."
"Flyga", fyllde Harry i. "Jag såg honom också, han förföljde Hagrid och mig."
"Det var alltså därför han gav sig iväg - för att följa efter er!" sa Kingsley. "Jag kunnde inte förstå varför han hade försvunnit. Men vad fick honom att ändra måltavla?"
"Harry uppförde sig lite för snällt mot Stan Shunpike", sa Lupin.
"Stan?" upprepade Hermione. "Jag trodde han satt i Azkaban?"
Kingsley lät höra ett glädjelöst skratt.
"Hermione, det har tydligen förekommit en massflykt som Ministeriet tystat ner. Travers huva föll av när jag sköt iväg en förbannelse mot honom, han lär också vara med på insidan. Men vad hände med er, Remus? Var är George?"
"Han förlorade ett öra", sa Lupin.
"Förlorade ett ...?" Upprepade Hermione men hög röst.
"Snapes verk", sa Lupin.
"Snape?" skrek Harry. "Du sa inte..."
"Han tappade huvan under jakten. Sectumsempra har alltid varit en av Snapes specialiteter. Jag önskar jag kunde säga att jag betalade tillbaka med samma mynt, men jag hade fullt sjå med att hålla kvar George på kvasten sen han blivit sårad, han förlorade så mycket blod."
Tystnaden föll mellan dem alla fyra medan de tittade upp på himlen. Det fans inte minsta tecken på någon rörelse där, stjärnorna stirrade tillbaka, orörliga, likgiltiga, utan att skymmas av flygande vänner. Var fanns Ron? Var fanns Fred och mr Weasley? Var fanns Bill, Fleur, Tonks, Monsterögat och Mundungus?
"Harry, kom å hjälp mej!" ropade Hagrid hest från dörren där han återigen hade fastnat.
Glad över att få något att göra drog Harry loss honom och tog sedan vägen genom det tomma köket tillbaka in i vardagsrummet., där mrs Weasley och Ginny fortfarande skötte om George. Mrs Weasley hade stoppat blodflödet nu och i lampljuset såg Harry ett tomt, gapande hål där Georges öra hade suttit.
"Hur är det med honom?"
Mrs Weasley vände sig om och sa:
"Jag kan inte få det att växa tillbaka, inte när det har avlägsnas med hjälp av svart magi. Men det kunde ha varit mycket värre ... han lever ju."
"Ja", sa Harry. "Tack och lov."
"Hörde jag precis någon annan ute på gården?" frågade Ginny.
"Hermione och Kingsley", sa Harry.
"Gudskelov", viskade Ginny
Dom såg på varandra. Harry ville ta henne i famnen, hålla henne hårt intill sig, han brydde sig inte ens om att mrs Weasley var där, men innan han hann följa sin impuls hördes ett väldigt brak inifrån köket.
"Jag ska bevisa vem jag är, Kingsley, när jag väl har sett min son, undan med dig nu, om du vet ditt eget bästa!"
Harry hade aldrig förut hört mr Weasley vråla på det sättet. Han störtade in i vardagsrummet med den kala huvudfläcken glänsande av svett, glasögonen på sned och Fred tätt bakom sig, båda bleka men oskadda.
"Arthur!" snyftade mrs Weasley. "Gudskelov och tack!"
"Hur är det med honom?"
Mr Weasley föll på knä bredvid George. För första gången sedan Harry träffat Fred verkade han ha förlorat talförmågan. Han stod bakom soffan och tittade gapande på sin tvillingbrors sår som om han inte kunde tro vad han såg.
George rörde lite på sig, kanske väckt av ljudet av Fred och sin fars ankomst.
"Hur känner du dig, George?" viskade mr Weasley.
Georges fingrar trevade längs sidan av huvudet.
"Slagen till slant", mumlade han.
"Vad är det för fel på honom?" kraxade Fred med förskräckt min. "Har han fått skador på hjärnan?"
"Slagen till slant", upprepade George och öppnade ögonen och såg upp på sin bror. "Jag är en slant, en gammal ettöring. En ettöring, fattaru, Fred?"
Mrs Weasley snyftade häftigare än någonsin. Färgen steg i Freds bleka ansikte.
"Beklämmande", sa han till George. "Beklämmande! Med all världens öronrelaterade skämt inom räckhåll, så kommer du dragandes med en ettöring?"
"Jamen visst", sa George och log brett mot sin tårdränkta mamma. "Nu kommer du i alla fall att kunna skilja oss åt, mamma."
Han såg sig omkring.
"Hej Harry - du är Harry, va?"
"Ja, det är jag", sa Harry och gick närmare soffan.
"Ja, då lyckades vi åtminstone få dig helskinnad tillbaka", sa George. "Varför står inte Ron och Bill skockade runt min sjukbädd?"
"Dom är inte tillbaka än, George", sa mrs Weasley.
Georges leende dog ut. Harry kastade en blick på Ginny och vinkade åt henne att följa med honom ut igen. När dom gick genom köket sa hon med låg röst:
"Ron och Tonks borde vara tillbaka vid det här laget. De hade ingen längre väg att färdas, gammelmostet Muriel bor inte särskilt långt härifrån."
Harry sa ingenting. Han hade försökt hålla rädslan i schack ända sedan han kom till Kråkboet, men nu svepte den in honom, tycktes krypa över huden, dunkade i bröstet, täppte till strupen. När de gick nerför baktrappan ut på den mörka gården tog Ginny hans hand.
Kingsley skred fram och tillbaka med långa kliv och kastade en blick upp mot himlen varje gång han vände. Det påminde Harry om morbror Vernon när han stegade genom vardagsrummet för en miljon år sedan. Hagrid, Hermione och Lupin stod skuldra vid skuldra och stirrade uppåt under tystnad. Ingen av dem såg sig om när Harry och Ginny anslöt sig till deras tysta vaka.
Minuterna sträcktes ut till vad som lika gärna kunde ha varit år. Den allra lättaste vindfläckt fick dem alla att spritta till och vända sig mot den viskande busken eller trädet i förhoppning om att en av de saknade ordensmedlemmarna skulle hoppa fram oskadd ur löven ...
Och sedan uppenbarade sig en kvast rakt ovanför dem och svepte ner mot marken ...
"Där är de!" skrek Hermione.
Tonks landade med en lång sladd som fick jord och småstenar att flyga åt alla håll.
"Remus!" ropade Tonks när hon när hon vacklade ner från kvasten rakt i famnen på Lupin.
Hans ansikte var stelt och vitt; han verkade inte kunna få fram ett ord. Ron snubblade vimmelkantig fram mot Harry och Hermione.
"Ni ser ut att vara okej", mumlade han innan Hermione rusade på honom och kramade honom hårt.
"Jag trodde ... jag trodde ..."
"Umm, allt är bra med mig.", sa Ron och klappade henne på ryggen. "Umm, jag mår fint."
"Ron var storartad", sa Tonks varmt och släppte taget om Lupin. "Underbar. Lamslog en av dödsätarna, direkt mot huvudet,och när man siktar på ett rörligt föremål från en flygande kvast ..."
"Gjorde du verkligen det?" sa Hermione och tittade upp på Ron, fortfarande med armarna om halsen på honom.
"Alltid denna förvånade ton." sa han lite vresigt och gjorde sig fri. "Är vi de sista som kommit?"
"Nej", sa Ginny ((håll koll nu )), "vi väntar fortfarande på Bill, Fleur, Monsterögat och Mundungus. Jag ska tala om för mamma och pappa att du är okej, Ron ..."
Hon sprang in igen."vad var det som uppehöll er, då? Vad hände?"
Lupin lät nästan arg på Tonks.
((Det här är ett av mina favvoritcitat, btw))
"Bellatrix", sa Tonks. "Hon vill åt mig lika mycket som hon vill åt Harry. Hon försökte verkligen döda mig, Remus. Jag önskar bara att jag hade fått tag i henne, jag vill gärna ge henne betalt för gammal ost.(( )) men vi skadade defenitivt Rodolphus ... Sen kom vi till gammelmoster Muriels hus och vi hade missat vår flyttnyckel och hon pjoskade en massa med oss ..."
Det ryckte i en muskel i Lupins käke. Han nickade men verkade inte kunna säga någonting mer.
((Nu borde väl Ginny och mr och mrs Weasley hunnit tillbaka. så lång tid tar det väl ändå inte...))
"Så vad hände med er allesammans?" frågade Tonks och vände sig till Harry, Hermione och Kingsley.
De berättade historierna om sina egna färder om igen, men hela tiden vilade den fortsatta frånvaron av Bill, Fleur, monsterögat och Mundungus över dom som en iskyla, vars frostiga bett blev allt svårare att inte lossas om.
((Hallå! Var är dom!))
"Jag måste fara tillbaka till Downing street. Jag borde ha varit där för en timme sen.", sa Kingsley till slut, efter en sista svepande blick över himlen. "Låt mig få veta när dom är tillbaka."
Lupin nickade. Med en vinkning åt de andra vandrade Kingsley bort i mörkret, på väg mot grinden. Harry tyckte att han hörde den allra svagaste lilla knall då Kingsley transfererade sig iväg alldeles bortom Kråkboets gränser.
Mr och mrs Weasley kom rusande nerför baktrappan med Ginny efter sig.
((Äntligen! Om dom hade så bråttom att dom sprang borde det ha gått snabbare.))
Båda föräldrarna kramade Ron innan dom vände sig till Lupin och Tonks.
"Tack", sa mrs Weasley, "för våra söner."
"Var inte fånig, Molly", sa Tonks med detsamma.
"Hur är det med George?" frågade Lupin.
"Vad är det för fel med honom?" skrek Ron gällt.
"Han har förlorat ..."
Slutet på mrs Weasleys dränktes av ett unisont utrop: en testral hade just susat inom synhåll och landat några meter ifrån dem."
(Oj! Hur orkade jag skriva av allt det där!?)
(Sida 80-85)
Om ni undrar varför jag skrev av så mycket så var det för att ni skulle fatta tids... Jag menar, hur lång tid... Äsch, ni fattar väl.
Jo du. Man kanske inte kan springa ifrån en person så direkt, iallafall inte en nybliven ettöring.
Testraler kan också ta sin tid. ☻
Ja, men... SÅ låg tid borde det inte ta, egentligen. George hade ju vaknat och det står ju senare att han och Fred sitter och skojar om det inte längre existerande örat.
Alla hinner ju berätta om sina resor, Remus och Tonks hinner att ha ett samtal och Kingsley hinner lämna. Och ändå springer dom!
Men jag förstår precis vad du menar.
It's nice to be important but it's important to be nice.
- Hufflepuff
28 feb, 2016 12:01
|
Borttagen
|
Spoiler:
Tryck här för att visa!I bok fyra så hade Fawcett(en tjej, jag kommer inte ihåg vad hon hette i förnamn) druckit föråldringselixiret och när Fred & George också hade gjort det så sa Dumbledore Fawcett var från Ravenclaw. Sen på julbalen så sprang hon förbi Snape och Snape drog 10 poäng från Hufflepuff för att hon hade sprungit
jag tycker att det är väldigt konstigt
29 feb, 2016 19:26
|
Kokosnoten1
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Spoiler:
Tryck här för att visa!I bok fyra så hade Fawcett(en tjej, jag kommer inte ihåg vad hon hette i förnamn) druckit föråldringselixiret och när Fred & George också hade gjort det så sa Dumbledore Fawcett var från Ravenclaw. Sen på julbalen så sprang hon förbi Snape och Snape drog 10 poäng från Hufflepuff för att hon hade sprungit
jag tycker att det är väldigt konstigt
Ja, jag förstår dig...
Bok fyra var dock längst tid sen jag öppnade, tror jag, så jag kommer inte ihåg det.
Jag vet inte men ibland står det bara otydligt eller så förklaras det sen. Du kanske har kollat upp ordentligt, sorry i så fall, men annars är det väldigt konstigt... 
It's nice to be important but it's important to be nice.
- Hufflepuff
29 feb, 2016 20:02
|
Elma00
Elev
|
Skrivet av Kokosnoten1: I den här tråden kan man diskutera fel eller frågetecken i böckerna eller filmerna. T ex ett av mina frågetecken är det här med tidvändare.
Spoiler:
Tryck här för att visa!I 3:e boken säger dom att man måste ansöka om en tidvändare som finns i ett lager på ministeriet (eller något liknande...) men, när dödsätarna tar över ministeriet i sista boken då kunde dom ju bara ha tagit tidvändare, åkt tillbaka i tiden och förinta alla som hotar dom i nutiden när dom är bebisar. Pappa säger att dom inte gör det för att boken ska bli mer spännande och jag fattar vad han menar, men...
OBS. Jag spoilas alla citat. Jag vet inte hur ni gör men jag gör det.
Jag har fler fel och frågetecken men dom kommer senare.
Diskutera gärna dom fel och frågetecken som kommer upp eller lägg ut ett nytt citat eller liknande som andra (och du själv ofc) kan diskutera.
Räta ut frågetecknen som du har burit på länge!
Har för mig att tidvändare bara kan gå tillbaka ett par timmar! O
 
1 mar, 2016 15:52
|
EddaLovegood
Elev
|
Skrivet av Elma00: Skrivet av Kokosnoten1: I den här tråden kan man diskutera fel eller frågetecken i böckerna eller filmerna. T ex ett av mina frågetecken är det här med tidvändare.
Spoiler:
Tryck här för att visa!I 3:e boken säger dom att man måste ansöka om en tidvändare som finns i ett lager på ministeriet (eller något liknande...) men, när dödsätarna tar över ministeriet i sista boken då kunde dom ju bara ha tagit tidvändare, åkt tillbaka i tiden och förinta alla som hotar dom i nutiden när dom är bebisar. Pappa säger att dom inte gör det för att boken ska bli mer spännande och jag fattar vad han menar, men...
OBS. Jag spoilas alla citat. Jag vet inte hur ni gör men jag gör det.
Jag har fler fel och frågetecken men dom kommer senare.
Diskutera gärna dom fel och frågetecken som kommer upp eller lägg ut ett nytt citat eller liknande som andra (och du själv ofc) kan diskutera.
Räta ut frågetecknen som du har burit på länge!
Har för mig att tidvändare bara kan gå tillbaka ett par timmar! O
Harry & co Förstörde alla tidvändare när de var på ministeriet. Hermione säger det i Halvblodsprinsen 
1 mar, 2016 16:14
|
Lollo16
Elev
|
I första boken står det att trolldomkonstens historia är skriven av Mathilda bagshot och i resten Bathilda bagshot
Vhat?
 
1 mar, 2016 19:06
|
Kokosnoten1
Elev
|
Skrivet av Lollo16: I första boken står det att trolldomkonstens historia är skriven av Mathilda bagshot och i resten Bathilda bagshot
Vhat?
Gör det? Skumt...
Jag kollar nog upp det...
It's nice to be important but it's important to be nice.
- Hufflepuff
2 mar, 2016 06:05
|
Alva e
Elev
|
Missnöjda Myrtle borde väl inte ha dött för hon såg ju basillisken genom glasögonen?
 
14 maj, 2016 21:41
|
EddaLovegood
Elev
|
Skrivet av Alva e: Missnöjda Myrtle borde väl inte ha dött för hon såg ju basillisken genom glasögonen?
Ljuset gick fortfarande rakt på henne, det gick igenom glasögonen och studsade inte någonstans.
14 maj, 2016 23:03
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen