Ta mig långt, långt härifrån! - Rollspel

Felix reser sig stelt från sin sittande ställning och någonstans - bedövat och bortom hans egentliga intresse slutar det evinnerliga pipandet. Han sträcker ut en hand mot en annan pojke som inte tycks kunna resa sig och hjälper honom upp innan han mekaniskt börjar gå ut från rummet, han är ofta sist när han ska få sin "frukost" - dessutom räcker knappt pillret för att han ska klara en hel dag på det här stället. Han fick sin arbetsuppgift redan igår - han ska tillbringa tid under jord. Han trivs bäst där, ingen ser egentligen någon annan. Man bara är och ingen bryr sig om en så länge man arbetar. Det är en sorts fristad för honom, fast sedan måste han upp igen. Det ser han inte fram emot.

Azura var knappt medvetandet när manen lämnade rummet, hon kände att magen kurrade och hon behövde sova kortare än de små nickningar hon gjort. Hennes chef kom tillbaka in och hon hoppades att det inte var hans tur för han var en hemsk man, långt värre än de andra.
"Dags för rast" sa han och Azura sjunk omedvetet ihop

(Ja Alex, den sprängdes. -.- )

För Cilla innebar torsdagar gruvarbete. Hon hatade det. Hur männen gick på led, redo att straffa den som i jobba tillräckligt bra. Hon kramade om sin sköra kropp och försökte att tränga sig igenom den stora folkmassan. Hon letade rätt på kön till den lilla gården som sedan fick ned till gruvan.
Hon försökte undvika att se på de bleka ansiktena, vissa alldeles gråtfärdiga. Hon visste att många dött där nere, och ännu fler gått vilse i de kilometerlånga gångarna.

(That doesn't sound very good. xD)

Felix pilade igenom alla barnen, försökte undvika att krocka in i så många. Undvek de vuxna som höll de kvar där och försökte hitta till kön som skulle föra honom till sin arbetsplats. När han äntligen finner den, måste han medge att det var i sista stund. Vilket det i hans fall ofta brukar vara. Han ställer sig i kön och inom sig hoppas han på att den här dagen kommer bli så smärtfri som möjligt.

(Men vi ska köpa en ny idag! Goodie goodie
Alex, kan de träffas? :] )

Cilla hör hur de tre vakterna börjar släppa in folk i de gigantiska hissarna.
Cilla hatade att åka hiss, hur alla trängdes och försökte i smyg värma sig innan de skulle ned i den iskalla jorden. Visst fanns det ficklampor, men den ville man undvika. För ficklamporna bars bara av vakterna, och vakterna snålade inte med straff. Hon drog handen genom sitt bruna hår, det var tjockt och varmt, men fettet som fick det att ge ett stripigt intryck fick henne att känna sig värdelös. Utan värde som de behandlade henne och många fler.

(Men det är trevligt.
Ja, de kan träffas. :3)

Felix pressar sig in i hissen och precis som många andra försöker han intensivt att behålla den värmen han har - eller försöka hålla sig varm. Kroppsarbete ska ju göra en varm, men det är svårt när gruvan är iskall och man knappt kan röra sig. Fast det beror självklart hur djupt man skickas ned, vissa fryser ju ihjäl på någon timme om de skickas till den lägsta nivån. Felix har bara varit där en gång och han tackar fortfarande vad det än var som fick upp honom därifrån innan han blev en istapp.

(Någon som vill skriva? ;D )

(Yes, but you can also do it ;] )

Gracie suckade då en person drog ut henne, hon blev förd till huset där hon skulle arbeta de närmaste veckorna.

Gracie blev inknuffad i köket.
"Vi vill ha soppa!" sade mannen och ställde sig bredvid sin fru. Gracie reste sig upp och nickade.
När dem lämnat rummen så började hon laga soppan.

Cilla klev tillslut in i hissen. Hon såg sig om. En vithårig pojke stod en bit bort, varför hade han vitt hår? Nästan grått, någonting liknande hade hon aldrig sett förr. Hon stirrade på honom en stund, innan hon förstod hur dum hon måste se ut, om någon sett.
Hon försökte att ignorera smärtan som stöt igenom hennes kropp när hissen brutalt stannade.
Nu kom vakterna, som skulle leda dem till sina positioner, nu skulle vakterna inte vara nådiga.

Azora gnagde på den hårda brödkanten, hon hade svårt att få ner mat utan att må illa, men hon visste att hon behövde näringen. Den torra hårda kanten stillade dock inte hennes hunger och hon önskade tyst att en av hennes nästa kunder skulle vara dem snälla som bjöd henne på dyr mat, men hon tvivlade på det. Det var sällan de kom dit. Hon la sig ner i sängen för att sova en stund, så hon skulle orka fortsätta sedan. Hon stirrade på sina händer innan hon somnade