You're doomed by 15. (Privat)

Chuck ser en vän till honom sitta längre bort, han sitter ensam och det är inte konstigt. Han är också lite av en bråkmakare, en kleptoman. Fast Chuck är nog den enda som vågat socialisera med den svarte 12-åringen. Svart är inte menat på hudfärg - han är den enda på hela barnhemmet som med mening smutsat ned sina kläder för att stå ut - samt har becksvart hår. Chuck behöver dock minnas namnet.
"Malcolm?" Frågar Chuck kort när han kommit fram till bordet och pojken tittar upp från tallriken. Malcolm var tydligen rätt. "Ledigt?" Chuck gör en gest mot stolen mittemot den andre. Malcolm nickar och Chuck slår sig ned på platsen. Resterande del av bordet är fortfarande ledigt - Malcolm burkar få sällskap av de sista som inte får någon plats. Chuck var ju en av de sista - men han hade ofta platser att sitta ändå. Så det är inte konstigt att Malcom ser på honom med misstänksam blick. Det är förståeligt.

Jag såg killen sätta sig vid ett bord och samtidigt som jag var nyfiken så ville jag inte sitta bredvid honom ifall jag skulle göra bort mig. Men jag såg inte något annat bord som var ledigt. Alla platser var upptagna och om jag inte ville sitta på golvet fick jag sitta vid killen som tänkte rymma.
Jag gick långsamt dit och när jag var inom höravstånd frågade jag så samlat jag kunde:
"Kan jag sitta här?"

Chuck tittar snabbt upp och han känner bara vagt igen flickan. Malcom verkar inte ha något emot det, dessutom så verkar hela salen vara packad förutom platsen vid Malcolms bord.
"Slå dig ned." Säger Chuck till henne och drar menande ut stolen. Stolen gör ett gnällande läte när dess ben gnids mot golvet. Men det tystas av sorlet bland ungdomarna.

Jag log ett litet leende. Jag hade suttit bredvid den ena killen med svarta kläder förut, han brukade sitta ensam. Malcolm tror jag han hette.
Jag satte mig ner bredvid killen och började försiktigt äta soppan och akta mig för brosk.

Malcolm satt som vanligt tyst, just i dag passade det Chuck utmärkt. Han undrade hur han på bästa sätt skulle lura ur personalen lite extra mat. Charma fungerar alltid. Men för att få något faktiskt ätbart måste han bre på med något extra. Lova tjänster? Det skulle fungera. Hoppas han. Annars kan han bara stjäla därifrån.

Jag stirrade ner i tallriken som jag brukade. Det var sån jag var sen mina föräldrar dog. Tystlåten och blyg. Folk på barnhemmet klagade över det. Självklart så var det de anställda, barnen hade inget emot mig. Det visste nog inte ens att jag existerade.
Men de som jobbade här, de brukade klaga på att jag aldrig sa något förutom när jag var tvungen. Det kunde jag lätt få en örfil för. Men jag förstod inte varför. Det var inte mitt fel att jag inte var så utåtriktad. Det var faktiskt inte så konstigt egentligen. Mina föräldrars död hade förändrat mig.
Jag kom på mig själv med att inte äta och tog en sked av soppan, men inget kött.

Chuck ser på flickan, han lägger märke till att hennes första sked soppa - som han sett - inte innehåller kött. Han gissar på att det är för att det smakar så konstigt och är extremt svårtuggat. Eftersom han inte finner någon anledning att bara sitta bestämmer han sig för att prata med henne.
"Vad heter du? Jag heter Chuck." Presenterar han sig leende.

(fan. allt jag har skrivit de senaste dagarna på mugglis och tummat har försvunnit. Skrev ett jättebra (det säger jag bara för att det har försvunnit) inlägg och nu måste jag skriva om... -.-)

Jag tittade snabbt upp igen.
"Uhm, jag heter Bella", sa jag tyst och klämde fram ett litet leende för att sedan titta ner igen. Jag hade en tendens att säga för mycket när jag inte fick, och ville för allt i världen inte försäga mig om att jag visste om att han skulle rymma.
Chuck tyckte säkert att jag var onormalt tyst, men det var så det var. Självklart skämdes jag över min blyghet, men visste att jag inte kunde göra något åt det så som det var.

(I feel your pain, dudette.)

"Bella? Betyder inte det skönhet på spanska?" Undrar Chuck tankspritt, han hade hört det någonstans ifrån. Han kan bara inte sätta fingret på när eller var. Malcolm verkar börja fundera på det, det var det bästa med Malcolm. Han visste så mycket. Även om han ofta inte delade med sig av informationen han tagit vara på.

Jag tänkte efter en stund.
"Jag vet faktiskt inte. Men min mamma berättade att det betyder vacker på italienska", sa jag utan att tänka mig för. Jag brukade inte var så... pratig.