Pradow [hungerspelen ff, sv]

GUUUUD SÅ BRA O.O ♥

Jätte bra!!!!!

Så bra!

Å, ännu en anledning till att längta till imorgon

a/n; Tack så mycket kära ni, det värmer som solen! ♥
Jag hade träning idag och har dessutom pluggat en himla massa till ett jädrans prov imorgon, därav det sena kapitlet. c;
But, I hope you'll enjoy it!


Kap 7

“God morgon, sjusovare”, hälsade Shadow när jag slog mig ner vid frukostbordet.

Jag grymtade nån god morgon fras till honom och satte mig ner mellan Shadow och min mentor Eryn. Shadows mentor, Warwick, var också där och satt på sidan av bordet och Brend satt mitt emot oss, leende och trallande för sig själv. När jag gjort klart för mig att alla var där, vilket jag gjorde för att jag inte skulle kasta mig över frukosten, fastnade min blick på alla godsaker på bordet. Korv, pudding, bröd, bär, juice, och mycket, mycket mer. Mer än man någonsin kunde önska sig. De här dumma Spelen kanske bär något bra med sig, tänkte jag flyktigt innan jag började skopa upp rätter från olika tallrikar så min egen tallrik snart var överfylld av mat.

“Sovit gott?” frågade Brend och hans vattniga ögon rörde sig mellan mig och Shadow.

“Absolut”, svarade Shadow. “Sängarna här är helt underbara.”

Jag rynkade pannan och fortsatte bre marmelad på en nybakad fralla. “Jovisst”, svarade jag sakta. “Om det inte vore för att jag kommer vara död inom en snar framtid hade jag sovit som en stock.”

“När du är död kommer du sova som en stock”, sa Warwick och jag gav honom en kall blick.

“Men vi är ju här för att hålla dig vid liv”, påminde Eryn och hennes lilla ansikte omringat av blonda lockar gav mig ett vänligt leende.

“Shadow, Prune, känner ni varandra?” frågade Brend för att bryta den plötsliga tystnad som uppstått och både jag och Shadow svarade samtidigt;

“Nej, inte alls”, svarade jag fort.
“Vi är vänner”, sa Shadow med en antydan av att han i alla fall önskade att det var så.

Brend såg forskande på oss och jag gav Shadow en kall blick och den här gången var det Warwick som bröt tystnaden;

“Kan någon av er hantera något vapen? Överlevnadsinstinkter? Något som skulle kunna hjälpa er att hålla er vid liv? Yxor?”

“Jag kan kasta kniv”, sa Shadow och Warwick nickade. “Jag är ganska hyfsad faktiskt.”

“Han är jättebra”, la jag till utan att kunna hejda mig.

“Du, då Prune?” frågade Eryn. “Kan du något?”
“Min far har lärt mig hur man använder en slangbella”, svarade jag aningen generad. Man kunde knappast döda någon med en slangbella som man kunde döda någon med en kniv.

“Det är alltid något”, sa Eryn uppmuntrande. “Kan ni göra upp eld?”

Jag svalde och skakade på huvudet utan att förmå mig att berätta om min rädsla för elden.


“Karriäristerna”, suckade Eryn och skakade på huvudet.

“Dem behövs för showen”, sa Brend och ryckte på axlarna.

“’Showen’ är en idiotisk sak som verkligen inte borde finnas”, sa Eryn och hötte med fingret mot den gamle, puckelryggige mannen.

“Den behövs för…”

“Okej, jag fattar!”

Vi satt bänkade framför en stor, otrolig tv på tåget och följde reprisen av Slåttern i de olika distrikten.

När distrikt sju tillslut visades suckade Brend högt. “Jag visste att jag skulle haft min andra skjorta på mig. Men jag älskar din klänning, Prune!” tillade han glatt.

Jag följde mig själv med blicken på skärmen när jag klev upp på scenen, stadigt och självsäkert och för ett ögonblick fylldes jag av samma känslor som när jag stod där igår och sökte med blicken över publiken.

När kameran fångade upp Shadow som kastade sig fram som frivillig blev det för mycket för mig. Jag bad snabbt om ursäkt och muttrade något om att jag inte mådde så bra innan jag lämnade vagnen.

När jag öppnade dörren till min egen kupé och slog mig ner på sängen rann tårarna nerför mina kinder och det kändes som om hela rummet snurrade. Jag la mig på rygg och slöt ögonen och försökte intala mig att allt skulle bli bra. Oliver och far klarade sig utan mig. Oliver skulle bli tvungen att acceptera att jag inte kom tillbaka. Jag hoppades bara han förstod.

“Prune?” hördes det utifrån dörren och jag suckade. “Kan jag komma in?” frågade Shadow.

Jag brydde mig inte om att svara i hopp om att han skulle gå sin väg men Shadow öppnade dörren och klev in i min kupé.

“Man brukar knacka”, sa jag och satte mig försiktigt upp för att undvika att hela rummet skulle snurra runt igen.

“Man brukar svara”, kontrade Shadow och satte sig bredvid mig på sängen.

“Tänker du be mig kolla på våra fiender och analysera allt dem gör på Slåttern?”

“Jag tänker inte be dig göra någonting.”

“Förutom att svara?”

“Och lyssna”, log Shadow.

“Var din mor arg på dig?” frågade jag efter en stund. “Efter Slåttern, menar jag.”

“Hon kom inte”, svarade Shadow tonlöst. “Hon sa aldrig hejdå efter Slåttern.” Han tystnade och såg sedan på mig. “Oliver kom till mig. Din bror.”

“Gjorde han?” frågade jag förbluffat.

“Han bad mig skydda dig.”

“Bry dig inte om honom”, sa jag snabbt.

“Jag lovade honom att jag skulle ska skydda dig”, sa Shadow och jag stirrade på honom. “Och det ska jag göra Prune, jag lovar.”

Jag skakade på huvudet. “Det är vansinne.” Shadow tog upp något ur sin ficka och la det i min hand. Ett armband. Jag såg fascinerat på berlocken. Det var en ekorre täljd ur trä.

“Jag gjorde den nån dag innan slåttern. Jag tänkte ge den till dig för att “fira” att ingen av oss blev dragna. Men jag antar att jag får ge den till dig så här i stället.”

“Det är plommon trä”, viskade jag. “Tack.”

asså du är så bäst på att skriva ♥

JÄTTEBRAAAAA

Superduperbraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa

Guyd va bra!!

Längtar längtar längtar till nästa kapitel, super bra