Det andra kriget (Rollspel)

Det var meningen att alla barn skulle samlas på en liten bunker en bit härifrån. "kom nu" sa mamma lungnande och bar mig den biten. Jag kännde värme och kärlek från mamma. När vi når stället så kommer en man fram i en svart dräkt och tar mamma i armen. "kom med här damen, dem anndra kommer snart, lämna ditt barn här och skriv in henne där sen kan du gå" säger han hårt och släpper mamma. Hon tar med mig till et litet rum och sätter sig på mattan där med mig i famnen. "mamma" viskar jag ansträngt med gråten rinnandes ner för kinderna. "du klarar det här gumman jag vet att du gör det" säger mamma till mig och kramar mig i famnen. Hon släpper mig och ställer sig upp. "vi ses snart igen det lovar jag" viskar mamma och en tår tränger sig fram på hennes ena kind. "Neeeej" skriker jag och roppar efetr mamma när hon lämnar rummet för att skriva något. Jag vet int vad jag sak göra eller vad som kommer att hända nu.

Bunkern är inte så långt ifrån. Minoo är snart där och en svartklädd man möter henne.
"Vart har du mor och far?" undrar han.
"Borta" svarar hon.
"Jaha..."
Minoo suckar.
"Oh, javisst! Följ med här, eh?"
"Minoo"
"Följ med här Minoo"

Jag bundar och känner hur det bubblar i hjärnan av förvirring. "va" stammar jg fram även fast jag inte vet varför. "en tjej kommer snart till dig här" säger mannen till mig och jag fortsätter att blunda.

En flicka finns där. Minoo orkar inte säga något så hon sätter sig bara intill väggen och är tyst.

Cassandra

Jag och Lio kommer fram till en bunker som barnen skulle samlas. Där dom möter en svart kläd man.
Var är era föräldrar. Frågar han.
Dom kunde inte komma och skriva in oss. Dom måste ju försöka förstå hur dom ska göra nu. Tänkte jag.
Okej följ med här. Säger den svart kläda mannen.

Jag hör en tjej komma in i rummet och hon sätter sig intill väggen, jag öppnar ögonen. "Hej" snyftar jag sakta till tjejen. Jag var så ensam.

"Hej" svarar Minoo utan att riktigt titta på flickan.

Jag ser förtvivlat omkring och väntar på någon mera.

Cassandra

Jag och Lio kom in i bunkern. Det satt 2 andra där. Hej. Sa jag och kunde inte hålla i mot tårarna. Tänk om jag aldrig skulle få se mamma och pappa igen. Jag hade försökt spela stark inför Lio. Lio började också gråta. Jag kramade henne och önskade för allt i värden att allt skulle bli bra.

Jag ser med mina stora ögon på dem två nya som kom in i rummet. Jag hör dem börja gråta och kan inte låta bli att fälla några små ljudlösa tårar ner för kinderna.