50 år efter Voldemorts död - Eleanor Potter och Malfoys hemlighet

Jätte bra!!!!! Vill ha mera!

^^Tack så hemskt mycket, alla!

Det kommer nog mera snart! Håller på att skriva, ch det brukar inte ta så lång tid :}

Superbra!
Jag vill gärna höra mer!
Förresten! Ny läsare!

Tack! ^

Nu kommer ett långt kapittel, så håll i hatten!

Kap. 7
Eleanor hade inte lyckats höra några ledtrådar om vad Malfoy viskade om, vilket Eleanor tog ytterst allvarligt. Hon kände på sig att Kathleen planerade någonting, något som snart skulle äga rum. Men Eleanor hade bestämt sig för att inte lägga sig i saker som inte angår henne, för att vara på den säkra sidan.

James hade lovat att följa en Hufflepuff flicka till Hogsmeade på alla hjärtans dag och han var överförtjust; James hade varit dödskär i henne sedan första dan i skolan. Eleanor tog inte illa upp för att han inte var tillsammans med henne och Fiona; även fast Eleanor hade födelsedag på alla hjärtans dag.


Då Eleanor vaknade på sin födelsedag hade hon paket på fotändan av sängen. Hon drog isär förhängena och började öppna sina paket.
"Grattis, El!" sade Fiona.
De bestämde sig för att gå ner till frukosten när Eleanor hade ett av sina paket oöppnat. Det var fullt med hjärtedekorationer och girlanger i rött och rosa. Nere i stora salen satt James och pratade med Jason Smith om vilket quidditchlag som var bäst.
"Var har ni varit?" sade han när Eleanor och Fiona anlänt.
"Om du inte hade glömt det, så har El födelsedag idag, och hon har några presenter att öppna" sade Fiona.
"Det har jag visst inte glömt! Jag bara undrade var ni varit... Grattis, El!"

När de ätit klart gick de upp till uppehållsrummet. På vägen mötte de massor med fnittrande flickor som hoppades att James skulle följa dem till Hogsmeade - James var ju väldigt stilig. Han låtsades inte om dem och gick bara förbi på ett självsäkert sätt vilket ledde till att flickorna gav honom mördande blickar. När de kom till Gryffindor tornet och krupit in genom porträtthålet tog Eleanor ner sina paket till uppehållsrummet och öppnade den som hon inte hunnit öppna på morgonen: Marys paket.

Grattis på födelsedagen, El. Här har du min present, jag behöver den inte längre. Använd den väl.

Snabbt öppnade hon paketet. Där låg en mantel. Eleanor lyfte upp den framför sig, den var slät och lätt som luft.
"En mantel?" sade James misstroget.
Eleanor brydde sig inte om James, utan satte på sig manteln. Fionas och James hakor föll ner som snöflingor från skyn.
"Fort, ta av dig den innan någon ser!" viskade Fiona och Eleanor lydde förvirrat.
"Varför?" undrade James. "Hon skulle bli avgudad av alla här i rummet om de visste att hon hade..."
"Tyst!" sade Fiona. "Vi går ut och pratar, det är så mycket folk här."
Snabbt skyndade de sig ut ur porträtthålet, ner för alla trappor till entréhallen där de saktade ner. Bara en enstaka liten förstaårselev satt och grät på trappan, annars var det alldeles tomt. Fiona marscherade raka vägen fram till flickan, och James himlade med ögonen.
"Äh, lägg av" sade han åt El som tänkte följa efter Fiona. "Låt Fiona lägga sig i allting här på Hogwarts om hon vill. Om vi också gör det, blir vi till åtlöje för att vi tröstar mobbade förstaårselever."
Fiona hade hört det; hon hade ena handen på förstaårselevens axel medan de gick mot trappan. Hon mumlade generat något som lät som "försteprefekt".
Eleanor gick ut tillsammans med James. Fiona hade antagligen fört den gråtande flickan till rektorn eller något. Nu kom Eleanor på orsaken till att de var här ute i blåsten; manteln.
"Vad var det nu då för speciellt med denhär manteln?" undrade Eleanor och höll upp den.
"Det är väl solklart, El?" sade James och grep tag i manteln som Eleanor höll i. "Det är Marys osynlighetsmantel! Föråt, jag menar, din osynlighetsmantel."
"Så du menar..." Eleanor tog tillbaka manteln och svepte den runt sig. Hon tittade ner på sin kropp... det fanns ingen!

En timme senare hade James gjort sig så fin som möjligt. Till och med Fiona måste erkänna att han var riktigt stilig. Klockan elva skulle James träffa Hufflepuff flickan - Ashley Johannson - i entréhallen. Så James kollade sig i spegeln en sista gång och kröp sedan ut genom porträtthålet.
Fiona vägrade blankt att följa Eleanor till Hogsmeade fast det var hennes födelsedag: hon och de andra låg långt efter med läxorna denhär helgen. Och Eleanor som inte hade så stor lust att stanna kvar inomhus och skriva uppsatser hämtade väskan med pengarna från sovsalen. Hon kände en viss längtan av att få pröva sin osynlighetsmantel på riktigt, så hon packade ner den i smyg.

I Hogsmeade var det alltid lika trevligt. Massor med små butiker och fullt med häxor och trollkarlar. Eleanor satte sig på en bänk och tittade ut över gatan. James och Ashley syntes inte till. Men längst ner på gatan såg Eleanor ett gäng välbekanta elever stå och viska - Malfoys gäng. Om hon bara kunde komma lite närmare och lyssna...
Det gick upp ett ljus för Eleanor. Hon grävde i sin väska och tog tag i osynlighetsmanteln. Försiktigt kollade hon att kusten var klar, sedan svepte hon manteln om sig och styrde hon stegen mot dem. Malfoys gäng hade tydlingen fått kallt, för de gick raka vägen till Tre kvastar. Eleanor följde efter.
Det var varmt och skönt inne på Tre kvastar. Nästan automatiskt gick hon mot disken, innan hon kom på varför hon var där. Det var svårt att gå genom folkmassan utan att knuffa till någon eller trampa någon på foten. Hon ställde sig vid bordet där gänget satte sig och stod och tittade på dem, i väntan på att de ska börja viska. Men istället började de prata om quidditch. Eleanor gick och satte sig i ett tomt bord intill. Hur kunde hon ha trott att Malfoy skulle prata hemligheter inne på Tre kvastar? Där kunde man ju bli avlyssnad hur lätt som helst. Eleanor kände sig så besviken att hon inte hade lust att sitta inne i värmen längre. Men just som hon tänkte ställa sig upp såg hon James och Ashley komma gående mot hennes bord. De satte sig ner utan att vara medveten om att Eleanor satt där bredvid dem. Ashley och James mötte varandras ögon. De stirrade på varandra en lång stund som kändes som en evighet. Tillsist sade James:
"Kom, vi går. Det är så mycket folk här."
De steg upp och gick mot dörren. Eleanor tvekade. James var ju hennes bästa vän, om man inte räknade med Fiona. Han skulle inte vilja att Eleanor skulle följa efter. Genom fönstret såg Eleanor hur Ashley grep tag i James hand och Eleanor steg upp och gick motvilligt efter dem.

James och Ashley bestämde sig för att ta en kopp kaffe på Madam Puddifoots kondis. De steg in i det lilla kaféet som var prytt i krusiduller och rosetter - med Eleanor tätt i hälarna. Ashley gick och beställde två kaffe medan James gick och satte sig vid ett av de runda borden.
Eleanor stod och stirrade på honom. Han var verkligen snygg. Jätte snygg. Hon hade så fullt upp med att stirra på honom att hon inte lade märke till Ashley som var på väg att gå rakt igenom Eleanor. Hon hann väja undan i sista sekund - annars hade Ashley krockat i henne.
Eleanor tittade omkring sig. Kaféet var fullt med par som höll varandra i handen. I luften svävade gyllene keruber som kastade skär konfetti över de som satt där. Eleanor gjorde en ogillande min för sig själv och satte sig sedan ner i ett bord intill James och Ashley och tittade.
De hade fattat varandras händer igen. De sa ingenting, bara stirrade in i varandras ögon. Eleanor kände sig väldigt nerstämd. Hon ville ju sitta där i Ashleys ställe. Hon ville hålla honom i handen och stirra in i hans vackra, bruna ögon. Det var orättvist, väldigt orättvist.

Utan förvarning hade James och Ashley kysst varandra. De slet sig ifrån varandra, stirrade ett ögon blick och kysstes igen. De satt där och kysstes en lång stund - som kändes som en evighet. Eleanor steg upp och sprang ut. Ett monster hade vaknat till liv inuti Eleanor som rev och slät i hennes inälvor. Utan att bry sig om ifall någon såg henne. Utan att bry sig om att hon grät högljutt. Just nu ville hon bort, bort ifrån allt. Hon sprang över skolgården och in i slottet, upp för trapporna och fram till den tjocka damens porträtt. Där tog hon av sig osynlighetsmanteln och torkade bort tårarna så gott hon kunde, sade lösenordet och klev in. Där satt Fiona vid ett av borden och skrev så att pennan glödde. Då porträttet svängde upp och Eleanor kom in lade hon ifrån sig pennan.
"Hej El" sade hon. "Vet du... vad har hänt?"
"Åh" sade Eleanor. "I-inget. Jag är trött, jag går och lägger mig."
"El, klockan är två på dagen, inte på natten." sade Fiona mjukt. "Kom."
Hon gick fram till Eleanor och ledde henne till fotöljerna framför spisen.
"Vad har hänt, El?" frågade hon medlidande. "Du har gråtit?"
"Äh, jag bara slog foten lite grann" sade Eleanor lögnaktigt och Fiona tittade misstänksamt på henne.


Så, vad tycker ni? Bra/Dåligt? Vill gärna höra om det är något jag kan ändra på.
Det kommer förmodligen mera redan ikväll, för jag har huvudet fullt med idéer just nu.

JÄTTEBRA!

super bra*bevakar*

Jättebra!!!!!

^ Tack, tack alla!! I LOVE YOU!☻

Kap. 8

Eleanor hade svårt att somna den natten. Hennes tankar snurrade kring James och Ashley, hur de hade hållit varandra i handen, hur deras läppar hade mött varandra...

Han är bara din vän.
Men han är snygg!
Men han är ändå bara din vän.
Jag älskar ju honom!
Det gjorde du inte förr, du kan ju bara glömma allt.
Det är omöjligt!
Men James känner inte likadant för dig.
"JAAG VEEEET!"
Eleanor vaknade, medveten om att hon hade skrikit i sömnen. Hennes dröm hade varit hemsk. Två av Eleanors inre röster hade talat, talat om James. Eleanor ryste och drog isär förhängerna.
"Vad står på, El!?" nästan skrek Fiona.
"Har någon rånat dig?" frågade Julie Wickliff.
"Det är inget, inget... jag ropade i sömnen bara..."

Hela vägen nerför trappan till uppehållsrummet blev hon förföljd av Fiona och hennes mistänksamma blickar. Gång på gång försökte hon få reda på varför Eleanor betedde sig så skumt, men Eleanor försäkrade henne att hon bara slått tån i en vägg och börjar gråta.
"Är inte James med er?" sade en röst bakom dem, och då de vände sig om såg de Rob Warrington stå och klia sig på huvudet med pekfingret. "Han steg upp väldigt tidigt i morse, jag trodde han skulle någonstas med er."
Eleanor och Fiona tittade på varann och gick sedan ner till frukosten.

James syntes inte till någonstans: Inte någonstans vid trappan, inte i ernréhallen eller på frukosten. Eleanor hade ingen matlust, så hon åt bara ett halft rostat bröd och drack lite pumpajuice. Sen styrde hon och Fiona stegen mot Gryffindortornet. James var inte heller i sovsalen eller uppehållsrummet. Ena halvan av Eleanor var orolig öer var James kunde vara och andra halvan glad över att få slippa se på honom.
De började genast med den stora hög med läxor de hade. Binns uppsats, Trelawneys stjärnkarta, Radcliffes trollformler och Wellers uppsats. De märkte genast att de behövde mera fakta, så de bestämde sig för att gå ner till biblioteket.
När de skulle gå in biblioteket märkte de att massor med sura flickor kom gående från en sidogåg längre fram.
"Vi går och ser efter vad det kan vara som är så dåligt" sade Fiona.
De gick fram till gången och svängde vid knuten...
Där stod ingen minder än James själv. Framför honom stod Ashley. Hon tryckte honom mot väggen och de började kyssas. De var som fastklistrade i varandra.
"Oj då" viskade Fiona nästan fnittrande. "Kom, vi drar och låter dem vara ifred."
Eleanor, som inte kunde slita blicken ifrån dem, skrek invärtes. Monstret hade vaknat till liv igen, och hon skyndade sig efter Fiona. James var så söt, så snygg, så underbar...
"Är nåt på tok, El?" sade Fiona, åter misstänksam. "Du ser... Men Eleanor!"
Eleanor kände en tår bränna mot kinden.
"Aj" sade Eleanor i ett försök att inte låta så upprörd. "Det gör så fruktansvärt ont i min tå."
"Gå till sjukhusflygeln då" sade Fiona.
"Jag har varit" sade Eleanor och tänkte på vilken lögn som skulle sitta på sin plats. "Jag... Pomfrey sade att... den skulle bli bättre om ett par dagar, att jag måste uthärda smärtan..."
Fiona höll sig tyst, men tittade misstänksamt på Eleanor.

På kvällen, då Eleanor och Fiona satt med läxorna igen efter en lång paus, kom James äntligen tillbaka. Eller, äntligen och äntligen, Eleanor hade inte precis längtat efter att få se hans vackra ögon och snygga ansikte.
"Hej El! Hej Fiona! sade han och satte sig i stolen bredvid Eleanor. Han råkade nudda hennes arm, och hon kände sig varm i hela kroppen. Det pirrade i magen på Eleanor. Skulle hon våga se honom i ögonen?
"Hej James" sade Fiona och Eleanor i kör.
"Jag... Jag kanske borde berätta en sak för er..."
"Vi vet redan" sade Fiona oväntat. "Vi såg dig och Ashley vid sidogången nära boblioteket."
James rodnade.
"Ja, isåfall kanske ni förstår var jag varit."
"Japp. Och storhånglat med Johannson" sade Eleanor.
Hon hade inte kunnat hålla sig, orden bara slank ur henne. Eleanor ångrade stort vad hon sagt, för nu började tårarna rinna. Hon ställde sig upp och sprang upp till uppehållsrummet.
"Förlåt... Det är min tå!" fick hon ur sig innan hon smällde igen dörren till flickornas sovsal.

Nästa dag vaknade Eleanor väldigt tidigt, innan Fiona. Hon klädde på sig, tog skolväskan och gick ner till frukosten.
På vägen mötte hon åter ige Malfoys gäng, som stod och viskade. Eleanor smög sig smidigt fram till dem och gömde sig bakom en enorm marmor pelare. Hon kunde närr och jämt urskilja vad de sade.
".. Dolder, ja han, vill..." sedan hörde hon viskningar bakifrån. Hon vände sig om och hon stod öga mot öga med James.
"Åh, hej!" sade han. "Jag skulle fara till biblioteket med Ash... Öh, vad gör du här? Var är Fiona?"
"Jag.. öh, Fiona ville sova en stund till... hejdå!" sade hon och rusade iväg.
Dolder... Namnet lät bekant. Varifrån hade hon hört namnet Dolder?


Vad tyckte ni? Nu kommer jag till själva handlingen, haha...

Super bra som vanligt! Du skriver ofta och riktigt bra!

Superbra, jag älskar James fast han är en idiot... Men seriöst nu då, du skriver väldigt bra, det är enn bra handling och bra karaktärer men lite många slarvfel.