Om jag var du

Du är verkligen sjukt duktig på att skriva. Längtar till nästa kapitel

Harr skrivit typ halva, har inte så mycket tid. Kanske lägger upp det imorn. Det blir nog det sista när de är elva, sen kmr jag att hoppa till de är 15

När jag kommer hem från skolan i imorgon så väntar jag mig ett nytt kapitel Haha.

Hahah, jag kommer inte hem förrän vid sju, så då måste du sluta väääldigt sent...

EMn jag gör så gott jag kan!

Åh ... Slutar 14:30 så jag kommer hem tre någonting. Men äsch, den som väntar på något bra väntar aldrig för länge :3 Haha ...

Niicceeiig!!!!!♥♥

Jätte bra hoho c:

Längtar till nästa kapitel!!♥

Kapitel 5.

Elsie gjorde sitt bästa för att förmedla så mycket förakt hon kunde med den enda blicken hon gav Roger.
Det han sagt på tåget ekade i hennes huvud. Men hon bestämde sig för att inte bry sig som det. De hade bara känt varandra en eftermiddag, hon kulle säkert få andra vänner.
Professor McGonagall kallade till sig allas uppmärksamhet.
Hon höll ett kort välkomsttal som hon avslutade med: ”Låt måltiden börja!”.
Och det var sannerligen en festmåltid. De tidigare tomma tallrikarna svämmade nu över av alla goda maträtter som Elsie kände till. Eller, hon kunde faktiskt inte se någon sushi, men annars.
Hon tog för sig av lite kyckling och pommes frites.
Tjejen bredvid henne, en förstaårselev med långt rött hår och gröna ögon som hade blivit sorterad strax efter Roger vände sig om och började prata med henne.
”Jag är Catherine Carling”, sa hon och räckte fram en hand som redan var flottig av kycklingen.
”Min mamma jobbar på trolldomsministeriet, på avdelningen för upprätthållande av magisk lag och ordning. Du heter Elise, va?”
Elsie fattade hennes hand lite försiktigt och hon funderade på vad hon borde svara. Det Roger sagt ekade fortfarande i hennes huvud. Hon ville inte att någon skulle behandla henne annorlunda för att hennes föräldrar var som de var. Hon bestämde sig för att göra något hon visste att hon var bra på: Ljuga.
”Elsie”, rättade hon Catherine. ”Elsie Wright. Mina föräldrar jobbar med att upprätthålla kontakten mellan olika länder, så de reser ganska mycket.”
Elsie visste att nyckeln till en lyckad lögn var att hålla sig så nära sanningen som möjligt – och det hon sagt hittills var faktiskt helt sant.
”Så de jobbar på ministeriet?”
”Självklart.”
”Jag kan fråga mamma om hon känner någon Wright, de kanske har träffats.”
”Visst gör det”, sa Elsie självsäkert. ”Fast det är inte så troligt. Idag var de i London men de åker vidare till Wien redan imorgon. Vi bor där. Jag har bott lite här och var, men mina föräldrar tyckte att Hogwarts var den bästa trollkarlsskolan, det är därför som jag går här.”
Att berätta en utförlig historia var alltid bra när man skulle ljuga. Hon tvivlade på att någon skulle bry sig om att kontrollera de påståenden hon just gjort, men om de skulle göra det så kunde hon i alla fall tyska.
Catherine nickade och de sa inget mer om sina föräldrar. Istället diskuterade de annat. När hon frågade Elise om hon hade några syskon så tvekade Elsie ett ögonblick, men svarade sedan: ”Nej, jag är det enda barnet.”
Hon kände sig verkligen som värdens största svikare efter att ha förnekat Amanda på det där viset, men hon kunde ju knappast säga att hon hade en tvillingsyster. Det skulle bara leda till en massa obehagliga frågor om varför Amanda inte hade börjat på Hogwarts i år, hon också.

Måltiden tog slut, precis som måltider har en tendens att göra. McGonagall berättade lite om skolans regler, och sedan var det dags för alla eleverna att gå till sina sovsalar. I det kaoset som uppstod skyndade sig Elsie bort till Hufflepuffbordet och drog Roger lite avsides.
Hon försäkrade sig om att ingen såg dem, och spände sedan ögonen i honom.
”Jag vill inte ha med dig att göra efter det du sa på tåget, okej?”
”Förlåt Elsie, jag…”
”Säg inget! Om du är mån om din egen hälsa, håll tyst!”
”Jag fattar inte ens hur du kunde hamna där, du är ju mugglarfödd…”
Det var nog det värsta han hade kunnat säga vid det tillfället. Om han hade haft något hopp om att någonsin kunna bli Elsies vän så försvann det i samma ögonblick som han såg hennes ursinniga min.
Hon knuffade till honom hårt så att han föll baklänges. Han kände ur det högg till i handen när han tog emot sig med den. Elsie drog snabbt fram sin trollstav och riktade den mot hans ansikte.
”Inte ett ord om att jag är mugglarfödd”, väste hon mellan sammanbitna tänder. ”Om du säger något till någon så förhäxar jag dig!”
”Jag hade inte tänkt säga något heller”, sa Roger surt. Han viftade bort trollstaven från sitt ansikte. ”Och du kan inte ens få den där att skjuta gnistor.”
Elsie svarade inte på det, utan gav honom i stället en örfil. Sedan skyndade hon sig iväg för att inte missa de andra Slytherineleverna.
Roger såg efter henne en stund. Nog hade hon temperament för två. Men han insåg att faktiskt inte tyckte illa om henne för det. Inte alls.

Slut på del ett

Du är så duktig
Älskar den här novellen