Almost PRS

”Du är inte ensam om det där med dagdrömmandet, jag kunde typ aldrig skaka bort dig från tankarna”, erkände den äldre och rodnade, som på beställning. ”Jag kan aldrig sluta tänka på dig nu heller för den delen, men det vill jag inte..du är så trevlig att tänka på och drömma om”, fortsatte han tyst och lämnade en liten, hastig kyss över Hayleys putande läppar. Hon var extra söt när hon putade sådär med underläppen, det fick henne att se missnöjd ut på ett lite komiskt vis. Tjugoåringen slingrade båda armarna runt henne, istället för bara en, och drog in flickvännen i en kram. Det kändes så fridfullt att stå där mitt ute i mörkret med skogen omkring sig, med flickan han älskade i famnen och stjärnorna glittrandes på den nu klara himlen. En uggla susade över dem vid någon tidpunkt, flaxade rakt över huvudena på dem innan den försvann. Den skulle väl tillbaka till uggletornet och få sig en god natts sömn, kanske även lite mat i magen under morgondagen.
”Är det en bra eller dålig sak? Att jag har rotat fast mig i huvudet på dig? För du rotade fast dig i mitt huvud för längesen och helt ärligt är det nog det absolut bästa som någonsin hänt mig”, erkände Yaosu och gömde ansiktet i axeln på henne, fortfarande med armarna hårt slingrade runt den nätta kroppen. Nu när allting var så lugnt och tyst runtomkring dem, drogs tankarna genast bort till hur deras framtid skulle se ut. För ännu en gång kom han på sig själv med att tänka hur han aldrig, bokstavligen aldrig, ville släppa taget om sjuttonåringen. Inte efter att hon gått ut skolan, inte någonsin. Han kunde verkligen föreställa sig ett liv med Hayley, hur de bodde någonstans där de kunde vara lyckliga och bilda en familj. Kanske var det inte något hon ville? Skaffa barn och så..och om det så var fallet kunde den äldre helt förstå henne. Innan han träffat på flickvännen och fallit för henne, hade han aldrig ens tänkt tanken på att starta en familj, men nu? Nu kunde han se den framtiden, även om den var långt bort. Sedan kanske hon inte skulle vilja skaffa sig ett liv med någon som Yaosu heller, det skulle bli mycket krångel som hon inte skulle haft med någon annan. Äsch, dumma tankar. Han älskade henne och hon älskade honom, punkt.
”Du vet att jag älskar dig, eller hur?” Viskade tjugoåringen och slöt ögonlocken med en liten suck. ”Glöm aldrig det.”

Jösses, den där bekräftelsen får hjärtat att dunka hårt.. kan han aldrig sluta tänka på Hayley? Det får kinderna att bli sådär röda igen, som de har en tendens att bli när den tre år äldre är omkring henne. Är hon trevlig att tänka på? Det känns skönt att få veta det, att hon inte är den enda som konstant drömmer om honom. Det är väl så det är när man är hopplöst förälskad.
”Du är väldigt trevlig att tänka på och drömma om,” viskar hon och lämnar en drös med kyssar över ansiktet på Yaosu. Han är, precis som henne, rätt sval. Kanske kyssarna kan värma honom som hans ord värmde henne. När han sedan virar armarna om henne låter hon sina egna slänga sig runt nacken på honom, tyvärr leder det till att hon inte kan ha händerna nerborrade i de mörka lockarna. Hon låter huvudet falla på sniskan vilandes mot hans axel. Den lilla ugglan som susar förbi fångar även hennes uppmärksamhet. Tänk att kunna flyga, glida förbi i luften i lugn och ro utan några bekymmer förutom vädret. Nu gör hon det genom quidditch och sin kvast, men att kunna flyga är en helt annan sak, tror hon. Det var ett bra tag sedan hon fick flyga på kvasten, i och med de andra skolorna som anlänt till Hogwarts har det inte blivit några matcher, bara den magiska trekampen. Hayley är faktiskt lite bitter över det, det är liksom deras sista år och hon vill ta vara på den tiden. Tankarna på quidditch försvinner däremot snabbt när hon kommer tillbaka till verkligheten. Att vara bitter över spelet gör ingen nytta, just nu är allt hon vill tänka på tjugoåringen.
”Det är en jättebra sak.. du gör verkligen allting hundra procent bättre,” hon höjer på huvudet och låter händerna glida upp mot Yaosus ansikte för att kupa sig runt kinderna på honom. De kristallblå ögonen fastnar i den andres mörka respektive, där de hör hemma. När hon kan dagdrömma och tänka på Yaosu mår hon genast bättre. De där veckorna efter hon blivit så sårad av honom hade det däremot varit jobbigt, hon blev liksom alltid påmind om vad han gjort.. men nu? Nu älskar hon att tänka på honom. ”Tyvärr gör du det bara svårt att fokusera på lektionerna, så det är ditt fel..” Lägger Hayley till med ett litet skratt och drar in honom i ännu en kyss. Tummarna stryker sig över den ljusa huden på hans kinder medan hon betraktar ansiktet framför sig. Jösses, hon blir alltid lika chockad över hur attraktiv han är, han är verkligen perfekt på alla sätt och vis. Inifrån och ut.
”Jag älskar dig också.”

Yaosu hade inte riktigt insett hur kallt det var förrän i den stunden. När deras läppar pressats mot varandra hade det varit en helt annan grej, allting hade känts betydligt mer hett, eller hur man nu skulle beskriva det, men nu, när tystnaden fick chansen att lägga sig över dem en stund, kröp kylan in under vartenda klädesplagg på den äldre. Han brukade inte frysa i vanliga fall, däremot var det ganska rått ute och det ledde till att allting kändes betydligt svalare än vad det egentligen var. Fukten hängde liksom kvar i luften även fast det slutat regna och då och då kom det en kylig vind som slingrade sig mellan träden.
”Inte lika trevlig som du är att drömma om”, protesterade tjugoåringen och blev med ens varm i ansiktet igen, nu när hel hel drös med små kyssar vällt över kinderna på honom. Hayley kunde få hela kroppen att kännas alldeles varm och gosig på bara några sekunder, det räckte liksom med en enda liten kyss. Hur fungerade det där egentligen? Hur lyckades hon alltid få honom att känna på det där specifika sättet bara hon kunde få honom att känna på? Det var ett mysterium, ungefär som det var ett mysterium varför hon kunde förstå honom även när fullmånen stod högt på himlen.
”Det gör du också ska du veta, får allting att kännas hundra procent bättre alltså”, svarade Yaosu och rodnade svagt. Han gillade att få komplimanger av henne. Ingen annan, bara Hayley. De fick kroppen att bli ännu mer varm. Troligen spred den där värmen sig från hjärtat och sedan ut i armarna och benen, för den där härliga känslan verkade ju alltid börja inne i bröstet.
”Förlåt, men det är faktiskt inte mitt fel att du inte kan koncentrera dig”, fortsatte den äldre efter ett slag och skrattade till, samtidigt som han drog en test av flickvännens blonda hår bakom örat på henne. ”Om det känns bättre ska du veta att jag också har svårt att koncentrera mig på grund av dig..nästan hela tiden faktiskt”, erkände han fortsättningsvis lutade sig, som på beställning, in i kyssen.
”Men hallå! Ni har ju bara gått tillräckligt långt för att vi inte skulle kunna se er”, hördes Zihaos smått irriterade stämma x antal meter bort. ”Har ni ens hittat ett bra ställe? För jag vet inte om ni noterat det, men det finns inte en enda jävla buske nära där ni befinner er”, fortsatte han buttert och började röra sig fram över alla rötter och torkade löv. Artonåringen stannade till och lade armarna i kors, med läpparna putandes och ögonbrynen hopdragna.
”Blondie, gå tillbaka till Joshua och gå och lägg dig.” Den mellersta Huaze brodern gav de två turturduvorna en lång blick, innan han slutligen fäste ögonen på någonting annat. Usch, hans blick var genomträngande, för att inte tala om dömande. Som om han, om någon, hade någon som helst rätt att döma dem!
”Hon heter Hayley”, muttrade Yaosu och blängde stint bort mot den yngre brodern.
”Ja, ja, sak samma..men hon ska ändå gå, om du inte vill bli ärrad för livet”, konstaterade Zihao och vände sig mot Hayley, med ett höjt ögonbryn. ”Vill du det? Inte fysiskt då, men det gör det inte bättre.”

Det känns så bra att höra den tre år äldre att säga det, att han mår bättre av att tänka på henne. Hayley vill verkligen att han ska må bra, och med tanke på hur lycklig han gör henne känns det bra att han känner detsamma. Nu har hon inte tvivlat på det alls, men det känns bra att få höra det..
"Det är visst ditt fel att jag inte kan koncentrera mig!" Envisas hon med ett glatt leende på läpparna. Hon klagar inte däremot, att sitta och dagdrömma om Yaosu är betydligt trevligare än att tvingas lyssna på en annan gammal predika av någon av lärarna. "Det är ditt fel som är så tilltalande hela tiden," viskar hon medan tummarna fortsätter att stryka sig över hans kinder. De är rosiga, antagligen en blandning av genans och kyla.. precis som hennes egna kinder. Tyvärr förstörs stunden av en viss Zihao Huaze. Jösses, han har verkligen en talang för att förstöra för dem två. Sjuttonåringen blänger på honom innan hon släpper taget om sin pojkvän och glider ner på marken igen. Jävla Zihao, kunde de inte förtjäna åtminstone en liten stund helt ensamma?
"Vet du vad, slyngel? Om du ska fortsätta vara sådär dryg hela tiden kan du gå och ta dig i röven, om det är någon som inte kan döma oss så är det du.." muttrar Hayley, lätt irriterad. Hon gräver ner händerna i tjocktröjan och lämnar en sista kyss på den tre år äldres kind. "Lycka till.. jag väntar på dig bara en liten bit bort." Hayley börjar bli van vid att Zihao kallar henne blondie. Slyngel passar bra på honom, och faktumet att han inte vet vad det betyder gör det ännu bättre. Hon börjar röra på de kalla, darrande benen men stannar till bredvid den ett år äldre, bara för att putta till honom. Inte hårt eller något, men tillräckligt för att han åtminstone ska rycka till.
"Jag blir tillräckligt ärrad av att se dig och Joshua, så det är bra tack." Hayley lipar mot honom, lägger armarna i kors och rör sig tillbaka till Joshua. Zihao kan verkligen gå en på nerverna.

När Hayley kallade Zihao för ”slyngel”, brast Yaosu genast ut i skratt. Den yngre brodern hade säkert ingen aning om vad ordet end betydde, och han var nittionio procent säker på att den yngre flickan mer än väl visste om det. Men även om han fortfarande kacklade smått för sig själv, var det extremt jobbigt att släppa taget om henne. Herrejösses, han var verkligen så beroende av henne, eller hur? Jo, med tanke på att han knappt ens lyckats lossa greppet om henne, var det ett ganska definitivt svar.
Kyssen som placerades över kinden på tjugoåringen fick denne att sluta upp med sitt lågmälda skrattande. Ett blekt leende strök sig över läpparna på honom och han följde sjuttonåringen intensivt med blicken medan hon började röra sig mellan träden, förbi Zihao som hon knuffade till. Rätt åt honom. Artonåringen tyckte däremot inte det, då han också fick för sig att följa Hayley med blicken. Skillnaden var att hans ögon hade allt annat än kärlek i sig. De var snarare halvt mordiska, även om han aldrig skulle vara direkt mordisk på ett seriöst sätt. Okej, lögn. Men inte mot henne, absolut inte.
”Vadå? Du har ingen anledning av att bli ärrad av oss! Men vänta du bara, game on”, ropade den yngre brodern efter den blonda flickan. Därefter vände han sig mot Yaosu igen, fortfarande uppenbart trumpen och allmänt missnöjd över precis allting. Typiskt Zihao.
”Du vet, du måste inte insistera på att kalla henne blondie”, började tjugoåringen trevande och drog händerna genom håret, bara för att i slutändan rufsa till det.
”Äh, hon vet att jag bara gör det för att irritera henne..eller jag tror i alla fall att hon gör det”, svarade artonåringen med en axelryckning och fiskade upp vattenflaskan från en av fickorna. Han verkade ha gett tillbaka tjocktröjan till Joshua, vilket nog varit klokt. Det började bli ordentligt kyligt ute, Hayleys ben hade till och med darrat innan. Nu var det oklart om det berodde på smärta, utmattning eller kyla, men men.
”Här, du kommer vilja spy upp det efter att du svalt och det kommer vara svårt att svälja..men det hjälper processen.” Zihao slängde flaskan mot Yaosu, som fångade den med nöd och näppe då en vind precis slog rakt mot ansiktet på honom.
”Merlin, hur obehagligt kommer det egentligen vara?” Undrade den äldre av dem tyst och skruvade upp korken, för att lukta på innehållet. Vattnet hade antagit en svagt lila-röd färg och det luktade starkt på något udda vis.
”Tja..obehagligt, och drycken är inte det värsta, långt ifrån faktiskt.” Artonåringen gäspade stort och började trampa på stället. ”Vadå? Vill du att jag ska gå först? Det kommer förmodligen bara göra det värre, men okej.” Han snappade utan vidare flaskan ur händerna på sin äldre bror, bara för att höja flaskan framför sig. ”Skål då, backar du ut efter det här kommer jag att mörda dig.”

Jodå, Hayley tänker envisas med att kalla den ett år äldre för slyngel från och med nu. Nu hade smeknamnet kommit upp tidigare under dagen, men nu är det iallafall bestämt. Förhoppningsvis kommer det fram att hon bara skämtar med Zihao, hon vill liksom kunna irritera honom också. Det är inte mer än rättvist. Rätt åt honom faktiskt, som envisar med att kalla henne blondie. Det är bara irriterande av någon anledning. Kanske det bara är extra irriterande för att det är just han som kallar henne det.. men hon tycker faktiskt om honom just nu, men han är fortfarande irriterande. Det kommer han nog alltid lyckas vara, precis som han antagligen ser henne som lite irriterande. Med ett litet flin på läpparna höjer hon mittenfingret mot den ett år äldre innan hon fortsätter att tassa tillbaka mot Joshua. Hon vill inte lämna Yaosu.. tänk den smärta han kommer behöva genomgå, hon vill verkligen finnas där för honom. Hayley sväljer hårt och putar med underläppen, hon känner sig rätt värdelös när hon inte kan hjälpa till något.
Tillslut hittar hon sin bästa vän sittandes på en stor sten i mörkret och försöket blåsa värme till sina bara händer. Joshia flyttar lite på sig så att hon ska få plats, innan han slingrar armarna om henne för att de båda ska få lite mer värme i kropparna.
"Känner du dig också värdelös när du inte kan hjälpa Zihao?" Undrar hon och lutar huvudet mot den andres axel. Det är väldigt läskigt att låta dem gå igenom något själva.. Även om de inte är långt ifrån varandra så vill hon kunna hålla pojkvännen i handen, eller tassen. Fan vad hon älskar honom, att se honom gör ont får det verkligen att värka i bröstkorgen på henne. Hayley blir helt ärligt nästan tårögd av tanken och låter blicken glida upp mot himlen. De gråa molnen har särat på sig och visar en vacker, stjärnfylld himmel. Hon skulle gärna sitta och kolla på alla stjärnbilderna tillsammans med tjugoåringen.
"Händer hela tiden, precis som de antagligen känner ibland gentemot oss också."

Till en början hände ingenting förutom att Zihao stod och fräste på stället, lite som om han fått någon konstig form av hostattack utan hostan. Den yngre hade skruvat på korken på flaskan igen och slängt den bort mot Yaosu, där den fint placerat sig ungefär vis fötterna på tjugoåringen.
”Det smakar verkligen skit..”, konstaterade han och ruskade på sig, fortfarande med en grimas strykandes över ansiktet.
”Så varför drack du det då? Är det verkligen absolut nödvändigt för att det här ska fungera?” Undrade den äldre och plockade tveksamt upp flaskan, så att han kunde ta sig en närmare titt på innehållet. Den var ljummen, förmodligen då de värmt upp vattnet vid någon tidpunkt. Men utöver det och den smått mystiska färgen, såg det precis ut som vanligt vatten. Som sagt, om vatten var lila-rött och doftade starkt.
”Ja, gör man det här på fel sätt finns det en risk att man i slutändan inte kommer kunna kontrollera det överhuvudtaget”, svarade artonåringen och hostade till. Därefter hostade han en gång till och en gång till och en gång till, för att slutligen falla ner på knäna i och med ett knakande ljud. Blod hade börjat samlas i en liten pöl nedanför Zihao, vars tänder börjat trilla ur som dominobrickor. Inte för att det verkade lämna honom tandlös direkt, då betydligt vassare tänder verkade ha pressat ut dem. Och det var i den stunden som Yaosu inte kunde bevittna det hela längre, utan han vände kvickt ryggen åt den absolut vidriga synen med flaskan i ett hårt grepp. Den yngre brodern hade sagt att han skulle mörda tjugoåringen om denne backade ur, men såhär på efterhand lät det som ett ganska bra alternativ. Bättre än att genomgå vad fan det nu var den andre genomgick, för det lät betydligt värre än döden. På riktigt alltså, de där ljuden var hemska, så pass att Yaosu snart fick hålla händerna över öronen. Kunde Hayley och Joshua också höra allt knakande och de halvkvävda skriken? Det hade inte förvånat honom om de gjorde det, men för deras skull hoppades han att de befann sig tillräckligt långt bort för att inte göra det. På tal om den saken..skulle han lägga benen på ryggen och ta flickvännen u famnen för att sedan fly? Jo, det lät som en utmärkt plan.

Okej, nu önskar Hayley verkligen att hon kunde sjunka genom marken och inte vara medvetande om det som pågår inte allt för många meter ifrån dem. Hur kan det ens vara tillåtet att något levande ska behöva gå igenom den där smärtan? Nu är hon inte troende, men hon skulle gärna höra sina föräldrar förklara varför deras Gud låter sånt här hända väldigt fina människor. Hon kniper ihop ögonen och håller händerna för öronen, som att det gör något bättre. Det går fortfarande att höra allt knakande och de lätta skrik som kommer ut, hon kan fortfarande se framför sig hur de förvandlas. Är det värre att skifta nu än under fullmånen? Hon vet inte.. men efter ikväll kommer hon väl få reda på det.
Sjuttonåringen slår upp ögonlocken, hon har en väldans lust att kolla bakåt och få en titt på vad det är som händer.. men ja, hon hade faktiskt lovat Yaosu att inte kolla.
"Kolla inte, det kommer inte göra något bättre," varnar Joshua och håller handen för hennes ögon. Det är nog bra, hon skulle bara bli ännu mer rädd. Än en gång gömmer hon ansiktet I vännens axel och gör allt för att inte lyssna. "Vi gör något annat, sjunga typ." Joshua tar ton, väldigt fint. Han är duktig på att sjunga. Hayley själv är också rätt duktig faktiskt, lyckligtvis.

I samma sekund som Yaosu började röra sig fram mellan träden, fortfarande med händerna för öronen och flaskan i en av fickorna, blev han abrupt stoppad av en uppenbart irriterad Zihao.
Åh du skulle bara våga, morrade den yngre och började mota tjugoåringen tillbaka in bland träden, med tänderna på display och blängande ögon.
”Men det såg så hemskt ut och..jag gillar mina tänder”, gnällde Yaosu, vars rygg snart slog mot en av trädstammarna. ”Du berättade aldrig att det skulle vara så hemskt, okej? Trodde att det skulle vara som vanligt, inte det här jävla skräck scenariot”, fortsatte han med flackande ögon. Sökte han efter en flyktväg? Absolut. Var han en smula rädd för artonåringen nu när denne hade förskräckligt vassa tänder? Utan tvekan.
Jag berättade visst att det skulle vara hemskt, protesterade Zihao genast och tog några steg tillbaka. Att ge den äldre brodern en hjärtattack stod liksom inte med på schemat.
”Jo, jag vet men..men på riktigt? Jag vet att man brukar säga att man vill krypa ur sitt eget skinn ibland, däremot menar man det aldrig bokstavligen. Och det där du nyss gick igenom, det var en bokstavlig interpretation av det uttrycket”, rabblade tjugoåringen på och bet sig själv löst i underläppen.
Äh, det är verkligen inte så illa. Ja, det gör ont, och ja det är värre än vanligt, men det är också användbart i många fall. Eller ja..man slipper i alla fall vara kall, så det är ju någonting positivt. Den yngre av dem gav Yaosu en lång blick innan han slutligen vände sig om och travade bort mellan träden. Jag tänker gå och leta rätt på Joshua, gör som du själv vill. Tror dock att du kommer ångra dig om du inte tar dig över den här tröskeln, åtminstone nu när du vet att den existerar. Och med de orden försvann den stora, mörka gestalten för att leta rätt på de andra två. Kanske den äldre skulle bli lite mer självsäker om han inte kände sig utstirrad? Nåväl, det var hans problem. Zihao travade på tills han fick syn på de ett år yngre ungdomarna.
Yaosu har fegat ur, är ganska säker på att han inte kommer våga ens försöka, konstaterade artonåringen och skuttade upp på stenen de andra två satt på, för att sedan placera huvudet över Joshuas hjässa. Visst är jag söt? Åh, och ni borde starta ett band!

Hogwarts, Hogwarts, Hoggy Warty Hogwarts, teach us something please. de två vännerna fortsätter att sjunga på skolans låt i låg ton. Hayley försöker gång på gång att inte tänka på vad som händer meter ifrån dem. Ljuden har slutat och det tillåter sjungandet att försiktigt tona ner. Hennes förhoppning var att Yaosu skulle komma ut tassande till dem och allt skulle vara okej. Hon skulle få se på honom och krama sliten ur honom, trots att det kanske är det sista han behöver efter den smärta han behövt genomgå.. men så blir det inte. Hon har först svårt att avgöra om vem av de två bröderna det är som kommer, men hon kan snabbt avgöra det på rösten. Jo, hon kan visst tyda det Zihao knorrar ur sig, hur funkar ens det här? Hon förstår verkligen inte hur det går till. Hon klagar inte, men det är väldigt konstigt.
"Är han okej? Borde jag gå och kolla till honom?" Undrar hon nästan så snabbt han öppnar munnen. Hon är osäker på om Yaosu vill ha sällskap eller inte, det kan nog bara hans bror avgöra just nu. Armarna som Joshua tidigare haft runt sin vän slingrar sig om lurvbollen som anslutit sig och börjar sedan lämna kyssar över de fluffiga kinderna.
"Du är den sötaste," försäkrar han och gömmer ansiktet I pälsen på honom. Åh, Hayley önska hon kunde dra in tjugoåringen i en varm kram. "Är du okej?" Undrar Joshua till sin pojkvän, han har trots allt gått igenom rena helvetet.