[PRS] Step brothers

"Det var du som sa att jag inte var söt," skjuter Eddie tillbaka, tar försiktigt av sig sina vantar för att fläta ihop deras fingrar. Känner värmen stiga ännu mer, han undrar vad Terry skulle ha tyckt om Derek. "Jag skulle aldrig klaga, du är duktig."

"Jag sa inte att du var söt", muttrar Derek, generad över hur länge rodnaden håller sig kvar. Till hans fördel är det mörkt, men eftersom att hela familjen Baker har supersinnen som vet hur människor känner sig utan att egentligen veta är han inte överraskad om Eddie märker det. "Jag sa att Terry var sötare. " Du ser bättre ut än nån jag vet ändå, vill han säga, men det gör han inte. Risken att Eddies ego förstoras ännu mer är mer än väl möjlig.
Derek kan inte låta bli att undra vad den yngste Bakern skulle tyckt om honom om han fortfarande varit vid liv. Det sticker till i bröstkorgen på honom.
När Eddie säger att han är duktig försvinner sticket till ett litet pang av förlägen stolthet.
"Detsamma", erkänner han tillsist, stryker tummen över Eddies handrygg.

Edward putar med underläppen mot Derek, ögonen som fortfarande är lite våta från tårarna puffar upp sig.
"Och jag tycker att Simba är mycket snyggare än dig," skjuter han tillbaka, medveten om hur dumt det är att jämföra en kissekatt med Derek. Simba har inte alls likadana muskler. Men han kom inte på någon annan att jämföra Derek med. Handen förs försiktigt mot Dereks kind, ler över den rosa färgen som antagligen stigit pågrund av kyla. "Du blev stolt nu huh?"

"Håll käften, du är väl duktig du med", muttrar Derek, känner hur färgen på kinderna gradvis stiger när Eddies hand nuddar den. Hur Eddie kan läsa honom som en öppen bok utan att ens titta på raderna både stör och fascinerar honom, men han tänker verkligen inte erkänna att Edward Baker har rätt. Det är bara för genant enligt honom.
"Jag fattar inte varför du jämförde mig med din supergulliga lilla katt", fortsätter han sedan, i samma låga stämma. "Finns det ingen som är mer värd att jämföra än mig? Jag är faktiskt fullt medveten om hur mycket du avgudar Simba."

"Åh, jag är extremt duktig," påpekar Edward nonchalant med ett leende hängandes över läpparna. Även om han inte gillar anledningarna till att han är duktig på kroppskontakt, så är det så det har blivit. Och han kan inte gå tillbaka i tiden för att ändra på det heller. "Vem ska jag jämföra dig med då? Någon vi båda vet hur de ser ut. Tony? Alldeles för konstigt, han är min bror. Mason? Nej, nej, nej. Joshua? Han tror jag att du glömt bort. Någon av dina vänner? Dem såg jag inte mycket av, var för upptagen med att bli misshandlad." visserligen är Eddie sarkastisk medan han håller ögonkontakten med Derek.

Att Dereks kinder kunde bli en nyans rödare trodde han var omöjligt, men där står han, med kinderna rödare än övermogna tomater.
"Jag sa faktiskt förlåt", muttrar han, vänder ner blicken mot marken. Sättet Eddie säger det på stör honom, men han trycker ner den känslan. "De är fula ändå, så jag tror inte det spelar nån roll", säger han sedan, vänder upp blicken så att han stirrar ner i Eddies mörka ögon. Han vill säga att Eddie säkert har massvis att jämföra honom med, men han låter bli. Det är inte rätt ställe att börja bråka på.

Edward låter blicken vila på Derek en kort stund, innan han flyttar uppmärksamheten till gravstenen igen. Fingrarna glider över den lena stenen, tar bort snön som landat över. Samtalsämnet var inte något som hör hemma på ett ställe som detta. Eddie lutar sig framåt, låter sina läppar nudda det svala, ingravade namnet innan han reser lite på sig.
"Förlåt, jag vet." viskar han tillslut orden riktade mot Derek med blicken inborrad framför sig. "Jag skämtade bara med dig."

Irritationen han känt för bara någon sekund sen försvinner i samma ögonblick Eddie yttrar meningen. En suck letar sig fram mellan Dereks läppar och han ler ett snett, halvhjärtat leende ner mot Eddie.
"Fattade det. Förlåt." Nu viskar Derek också. "Ska vi gå hem?" lägger han sedan till, placerar handen på Eddies axel och kramar om dem. "De har nog börjat undra vart vi är, tror du inte det?"

Ett litet leende dekorerar de hjärtformade läpparna när Edward ser upp mot Derek. Utan att svara på den andres fråga kramar han om honom, borrar ner sitt ansikte mot Dereks varma nacke, känner tårarna trilla ner över kinderna, hoppas innerligt att den längre inte märker. Inte på grund av det lilla bråket som varit på väg att förstöra stunden, utan än en gång för sin lillebror. Edward torkar bort tårarna innan han släpper taget med en nick.
"Visst," svarar Edward lätt, drar på sig sina vantar igen innan han tar tag i Dereks hand, vill att ensamheten från sin brors frånvaro ska försvinna. "Du berättar inte för någon, eller hur?"

Sättet Eddie kramar honom, som om han vore dennes livlina, gör honom... viktig, på något sätt. Derek tvivlar på att Edward Baker låtit sig själv synas så sårbar inför i princip någon.
Han stryker Eddies rygg, vågar inte säga något.
När den något kortare sjuttonåringen sedan drar sig ifrån Dereks famn försvinner även värmen och han huttrar till. De slanka fingrarna, tillhörande Eddie, sluter sig om hans, kramar om dem.
"Inte ens mina bajskorvar", muttrar han, ler halvt. "Nej, klart jag inte berättar, Edward. Jag lovar."