The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Gråter nu allvarligt. Du skriver så bra ♥

Bättre sent än aldrig, som man brukar säga!
Superbra skrivet!♥

HELT HIMLA UNDERBART! ♥
Tyckte att Sirius var så gullig och verkligen som en vän i detta kapitel♥

Åh, vad jag har längtat efter ett nytt kapitel, och när vi äntligen får ett så är det precis så underbart som jag hoppats att det skulle vara! ♥

Ååååh helt underbart, gillade att detta kapitlet var lite lugnare, har liksom känts som det varit högt tempo i varenda kapitel på ett ungefär. </3 på Lily och Sirreboy. Självskadebeteende är aldrig något man vill önska någon.

Gud vad underbart, allting var då perfekt och du skriver som en guddina ❤❤❤❤

Aaaa perfekt från första ordet till sista!

TACK TILL ER ALLA ♥ ♥

Kapitel 51
Tågresor och sjukhus
Maj 1977

’’Har du med dig allt?’’
Sirius vände sig om. Han hade inte hört att James kom in i rummet, musiken från den lilla radion var för hög. Han lutade sig snabbt fram över väskan och skruvade ner musiken, innan han vände sig mot sin vän.
’’Jag tror det’’, sa han.
James dunsade ner på hans säng.
’’Det kommer kännas konstigt utan dig här.’’
’’Det är bara tre dagar.’’
’’Jag vet. Men ändå.’’
’’Jag håller med.’’
Sirius drog igen dragkedjan på sin väska och ställde den på golvet bredvid sängen. Sekunden efteråt knackade det på dörren.
’’Vem är det?’’ ropade James.
’’Det är jag’’, sa Remus från andra sidan. ’’Men jag har Lily med mig, så vi tänkte att vi borde försäkra oss om att ingen är naken innan vi går in.’’
’’Fullt påklädda’’, sa Sirius och några sekunder senare slogs dörren upp.
’’Hej’’, sa Remus, som var magrare än någonsin och hade mörka ringar under ögonen, och steg in. ’’Färdig?’’
’’Färdig. Du då?’’
’’Jag är också klar.’’
’’Jag kom bara för att säga hejdå’’, sa Lily. ’’Jag har lektion om fem minuter, så jag måste kila.’’
Hon kramade om Remus och gav honom en lätt kyss på kinden. Under tiden så omfamnade Sirius och James varandra. Lily vände sig sedan mot Sirius, och James mot Remus för att utbyta omfamningar även på det hållet.
’’Säg bara till om du behöver oss’’, sa James och gav Remus en vänlig klapp på ryggen. ’’Vi kommer på stört, okej?’’
Remus log och nickade tacksamt.
’’Ta hand om honom’’, viskade Lily i örat på Sirius, så att varken James eller Remus kunde höra.
’’Jag lovar.’’
Hon gav hans hand en lätt tryckning, och kollade sedan upp.
’’Det saknas en.’’
I samma ögonblick öppnades dörren och Peter kom in.
’’När man talar om trollen’’, sa Lily och log.
Peter tog farväl av Remus och Sirius, som några minuter senare lämnade sovsalen med sina väskor för att gå ner mot stationen och ta tåget till Wales.

Ingen av de sa någonting första timmarna av tågresan. De hade åkt efter lektionerna på fredagseftermiddagen, och klockan började nu närma sig sju. Först när Sirius mage kurrade ljudligt så vände Remus på huvudet och öppnade munnen.
’’Du måste vara hungrig.’’
’’Du då? Jag åt åtminstone lunch.’’
’’Mamma har middagen redo när vi kommer, i alla fall.’’
’’Skönt.’’
Remus kollade bort, men Sirius fortsatte att betrakta honom. De satt på varsin sida av kupén, men nu flyttade Sirius på sig och slog sig ned bredvid Remus, som satt med pannan mot den svala fönsterrutan. Sirius greppade hans hand.
’’Prata med mig’’, vädjade Sirius. Remus vände på huvudet och mötte Sirius blick. ’’Hur känns det?’’
’’Så bra som det nu kan kännas när man är på väg hem för sin fars begravning.’’
Sirius kramade hans hand hårdare.
’’Jag önskar så mycket att det fanns något jag kunde göra, Remus, du anar inte.’’
’’Du är här. Det räcker.’’
’’Vill du prata om det?’’ frågade Sirius.
’’Prata om vad?’’
’’Vad som helst.’’
’’Nej. Bara håll om mig.’’
Sirius nickade och Remus snurrade runt så att han kunde luta sig mot Sirius axel.
’’Jag älskar dig så, så mycket, Måntand. Du har ingen aning.’’
’’Jag…’’ började Remus, men han kände hur rösten grötade ihop sig, och han ville inte att Sirius skulle höra att han grät. Han svalde och blinkade febrilt bort tårarna för att kunna svara ordentligt, men Sirius förstod. Han körde varsamt fingrarna genom Remus hår och lutade sin kind mot hans huvud.
’’Vi har ju sagt att vi inte behöver låtsas för varandra, eller hur?’’ sa han och kände några sekunder senare en tårdroppe mot sin hand. ’’Du. Det är okej.’’
Remus mumlade något ohörbart med ett snörvlande.
’’Vad sa du?’’ sa Sirius.
’’Stanna.’’
’’Vad menar du?’’
’’Stanna. För alltid.’’
’’Jag ska ingenstans. Jag har ju sagt det till dig.’’
’’Jag älskar dig.’’
’’Kom här.’’

När Remus vaknade till hade det börjat bli mörkare ute. Han kollade upp. Han låg med huvudet i Sirius knä. Sirius själv sov inte, utan log när Remus slog upp ögonen.
’’Godmorgon.’’
’’Hur länge har jag sovit?’’
’’En timme. Vi är snart framme, tror jag.’’
Remus nickade och satte sig upp. Han rätade på ryggen.
’’Det finns något vi inte pratat om’’, sa Sirius. ’’Ehm, din mamma. Vet hon…?’’
’’Nej’’, sa Remus.
’’Och du planerar inte att berätta.’’ Det var ingen fråga, det var ett konstaterande.
’’Jag vet inte. Det känns inte som om nu är rätt tidpunkt.’’
’’Du har rätt. Ta det när du vill ta det.’’
Tåget började sakta in och de båda ställde sig upp för att lyfta ned sin bagage och göra sig redo. Det var ingen annan på tåget bortsett från lokföraren, och i tystnad gick de av tåget. Perrongen var också tom.
’’Vi transfererar oss, va?’’
Remus nickade och sträckte fram sin hand. Sirius tog den, och sekunder senare försvann tågstationen i en stor, omtumlande dimma.
Det var släckt i huset när de kom fram. Remus knackade på. Han fick ingen reaktion och knackade igen.
’’Prova att öppna dörren’’ sa Sirius.
’’De är alltid noga med att låsa dörren även om de är hemma’’, sa Remus, men han kände på dörrhandtaget och dörren for upp. Han höjde ett ögonbryn och steg in. Sirius gick in efter honom och slog igen dörren bakom sig.
’’Har ni gäster?’’ frågade han.
’’Va? Vad pratar du om?’’ sa Remus.
’’Vad är det för röster?’’
’’Det är teven.’’
’’Åh…’’ sa Sirius, som inte hade någon aning om vad en TV var men inte kände att det var rätt tillfälle att fråga. Remus slängde sin väska på golvet och gick in i den släckta hallen.
’’Mamma?’’
Inget svar.
’’Hallå?’’ Tystnad. ’’Vad konstigt, hon visste ju att vi skulle komma ikväll…’’
Han gick in i vardagsrummet. Under tiden passade Sirius på att ta fram trollstaven och bringa fram lite ljus i hallen och köket.

’’Mamma!’’
En unken stank nådde hans näsa i samma ögonblick som han steg in i vardagsrummet. Teven stod på, men Hope Lupin hade knappast sin uppmärksamhet riktad mot den. Hon låg sovandes på soffan, med en tom vinflaska i handen och ett halvfullt glas tillsammans med fler tomma flaskor på bordet. Hon var blek och såg minst sagt sjuk ut – hon hade magrat sedan Remus såg hennes sist och det silverblonda håret såg inte ut att ha tvättats på länge.
’’Mamma!’’
Han ställde undan flaskan och försökte sätta henne upp för att väcka liv i henne, men hon förblev medvetslös. Sirius dök snart upp i dörren.
’’Vad händer? Är allt okej?’’
’’Hämta ett glas vatten!’’ sa Remus snabbt medan han försökte ruska liv i sin mor. Han kände hur hela han domnade bort – hans hjärta bankade febrilt och han kunde inte fokusera.

Om hon dör nu är det ditt fel.

’’Mamma! MAMMA!’’
Med famlande, skakande händer lyckades han känna efter hennes puls. Med ett rus av lättnad i hela kroppen kände han den svagt dunkandet i hennes handled.

Sirius var snart tillbaka och ställde ner glaset på bordet.
’’Vad ska jag göra?’’ sa Remus med panik i rösten. ’’Vad ska jag göra?’’
’’Det kan vara alkoholförgiftning’’, sa Sirius. ’’Du… hon måste spy upp alltihop, och komma till ett sjukhus…’’
Remus hade just börjat fundera på om det fanns en trollformel för att frambringa kräkningar, när Mrs Lupin slog upp ögonen som stirrade febrilt i taket.
’’Vänd henne’’, sa Sirius. ’’Snabbt!’’
Han höll upp hennes hår och Remus vände på henne så att hon låg på mage. Alkoholen kom ut över soffan och Remus kände hur tårarna brann i ögonen av rädsla och förvirran. Han kollade upp på Sirius.
’’Ring 112’’, sa han.
’’Va?’’
’’Ring… vänta, jag gör det, stanna här.’’
Han snubblade ut i köket och lyfte på telefonluren. Efter några minuter av panikartat samtal så försäkrade telefonisten honom om att en ambulans var påväg. Han gick in i vardagsrummet igen.

Två timmar senare satt Sirius och Remus i väntrummet på ett mugglarsjukhus i centrala Cardiff, samma sjukhus som Hope Lupin arbetade på. Sirius var förundrad över allt som pågick omkring honom, men han lyckades hålla masken och smälta in i mängden, till Remus stora tacksamhet.

Remus vickade nervöst på foten. Sirius höll hans hand med båda sina.
’’Kan jag göra något för dig?’’
Remus skakade på huvudet.
’’Du, däremot, måste fortfarande vara hungrig’’, sa han istället. ’’Det finns säkert en kafeteria här någonstans…’’
’’Du har ju inte ätit sen imorse! Hur kan du fortfarande vara vid medvetande?’’ sa Sirius.
’’Mr Lupin?’’ sa en tredje röst, och Remus och Sirius kollade upp. När läkaren fick syn på Remus såg han förvånad ut. ’’Ursäkta mig, jag trodde det var hennes man.’’
’’Jag är hennes son’’, sa Remus och ställde sig upp. ’’Och hennes enda familj. Vad händer? Hur mår hon?’’
’’Alkoholförgiftning, precis som ni gissade. Läget är stabilt. Hon kommer att bli återställd inom kort.’’
Remus andades ut för första gången på timmar.
’’Jag säger då det’’, fortsatte läkaren. ’’Hade hon blivit kvar på rygg i några minuter till hade hon dött. Ni handlade precis rätt, ni bör vara stolta.’’
’’Får vi träffa henne?’’
’’Hon sover för tillfället. Vi skulle rekommendera att hon spenderar natten här, bara så att vi kan hålla koll på att hennes värden förblir bra och så vidare. Har ni någonstans att ta vägen?’’
’’Vi kan åka hem så länge’’, sa Remus. ’’Skulle ni kunna be henne att ringa när hon vaknar så att vi kan komma och hälsa på henne då?’’
’’Självfallet.’’

’’Allting har gått ut’’, sa Sirius ytterligare en kvart senare och slängde ännu ett paket mjölk i soporna. ’’Hon kan inte ha handlat sen du var här.’’
De satt i familjen Lupins kök. Sirius hade tryckt ned Remus på en stol vid köksbordet och gett honom en kopp kamomillte det första han gjorde när de kom hem, och stod nu vid kylen för att hitta något att laga till middag åt de båda. Remus rörde frånvarande runt i sitt te med ett trött ansiktsuttryck.
’’Går det bra med pasta och tomatsås?’’
’’Vad som helst’’, sa Remus. ’’Jag hjälper dig.’’
Han gjorde en ansats att ställa sig upp, men Sirius knuffade snabbt ner honom på stolen igen.
’’Låt mig ta hand om det. Jag har sett dina matlagningsfärdigheter, och jag behöver inte göra det igen.’’
Remus log svagt.
’’Du har rätt. Tack. Du är bäst.’’
’’Det sägs det’’, sa Sirius medan han försökte klura ut vilken av kastrullerna som bäst skulle passa till att värma upp tomatsåsen. Det var tyst i några minuter. Remus kände hur huvudvärken kom krypandes men fortsatte att sippa på sitt te. Först när pastan kokade för fullt vände sig Sirius mot honom och tillade; ’’Hur känns det nu?’’
’’Bara… för mycket’’, sa Remus. ’’Jag orkar inte ens tänka på det. Jag är bara glad att hon klarar sig.’’
’’När var begravningen?’’
’’Imorgon klockan fyra.’’
’’Hon fixar det säkert.’’
’’Jag vet. Jag är bara så galet… förbannad på henne. Sen får jag dåligt samvete för det, för hon hade kunnat dö. Men samtidigt… vad tänkte hon med? Tänkte hon över huvud taget på att hon hade en son som inte ens gått ut skolan? Eller skiter hon fullständigt i det? Jag vet att hon är ledsen, men jag är också ledsen, och jag behöver min mamma… åh, jag låter bara självisk.’’
’’Du är den mest osjälviska personen jag har träffat i hela mitt liv’’, sa Sirius strängt och vände sig om mot köksbordet medan han rörde om i kastrullen. ’’Sorg gör hemska saker med människor. Jag vet att din mamma inte är på det här viset vanligtvis.’’
’’Den vanliga mamma hade stått på trappan och välkomnat oss när vi kom med en färdig middag och en nybäddad gästsäng.’’
Äggklockan tjöt och Sirius tog av pastan från spisen. Han hällde av innehållet i durkslaget i diskhon.
’’Det har du ju rätt i. Men på det här sättet – ’’ Han slevade upp pastan i de två tallrikar som stod på diskbänken. ’’ – så har jag ju en ursäkt att sova i din säng.’’
Mitt i allt elände så kunde Remus inte låta bli att skratta.
’’Utan dig hade hon dött’’, påpekade han sedan. ’’Tack. Verkligen.’’
Sirius viftade bara bort honom.
’’Hon har tur som har dig som son’’, sa han, ställde fram en tallrik åt Remus och slog sig ned mittemot honom.
’’Jag har tur som har henne som mamma’’, sa Remus och stack gaffeln i pastan. ’’Jag har hört vad som händer med många varulvar som blir bitna som små. Föräldrarna skickar iväg de till anstalter för missfoster. Mina föräldrar har alltid funnits där för mig, du vet. Jag har tur.’’
Sirius nickade och betraktade Remus, som stoppade munnen full av pasta och tomatsås.
’’Helvete, det här var gott. Hur gör du det?’’
’’Kärlek. Och cayennepeppar.’’

De kom aldrig så långt som till sängen. De kollapsade på soffan vid elva och somnade mitt i ett samtal innan midnatt. När telefonen ringde klockan åtta på morgonen därpå vaknade Remus med ett ryck. När han insåg vad det var som lät gav han Sirius en lätt puff.
’’Telefonen. Flytta på dig är du snäll.’’
’’…huh?’’
Remus lyfte på Sirius arm så att han kunde rulla ur soffan. De hade fortfarande på sig sina fritidskläder efter resan – de hade inte hunnit packa upp ett dugg kvällen innan.
Han gick ut till telefonen.
’’Remus Lupin.’’

När han kom tillbaka till vardagsrummet två minuter senare hade Sirius kvicknat till och satt upp, intrasslad i den skotskrutiga filten.
’’Mamma har vaknat till. Vi får komma dit och hälsa på henne.’’
Sirius sträckte ut sin hand, och drog ned Remus bredvid sig.
’’Vill du att jag följer med?’’
’’Det är klart jag vill, idiot.’’
’’Okej.’’ Han gav Remus en snabb kyss. ’’Frukost först eller åka nu på en gång?’’
’’Det finns inget att äta här hemma. Vi kan väl dra direkt till sjukhuset och sedan äta något i stan?’’
Sirius nickade.
’’Ska vi byta om och sedan dra?’’
’’Det låter bra. Jag kan ta badrummet där uppe. Redo om en kvart?’’

Hon såg ut som om hon sov, men hennes ögon slogs upp när Remus kom in i rummet.
’’Remus’’, sa hon direkt och sträckte ut handen. Han tog den och slog sig ned på pallen bredvid sängen. ’’Älsklingen min…’’
Han sa ingenting. Han visste inte vad han kände.
’’Förlåt’’, sa hon. ’’Åh, jag skäms så mycket…’’
Han var fortfarande tyst.
’’Säg något’’, bad hon.
’’Jag är glad att du är frisk’’, sa Remus med ett uttryckslöst ansikte.
’’Förlåt mig så mycket’’, sa Mrs Lupin. ’’Jag fick en sådan ångest och jag… åh, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag förstår om du är arg, älskling, det får du vara…’’
’’Jag kan inte vara arg på dig’’, sa Remus, och han insåg då hur sant det var. ’’Bara gör aldrig om det igen. Aldrig.’’
’’Jag lovar.’’
’’Alla gör misstag. Och jag vet att det har varit svårt för dig.’’
’’Det har varit svårt för dig också. Jag vet att du stod honom nära. Men jag frågade inte en enda gång hur du kände eller hur du mådde. Jag brydde mig bara om mig själv. Jag har varit en dålig mor.’’
’’Sluta nu, mamma.’’
Hon tystnade och greppade Remus hand i ett hårdare grepp. Han såg att hennes ögon var fyllda av tårar.
’’Hur mår du?’’ frågade han istället.
’’Bra nu. Trött bara. Huvudvärk. Jag ska allt se till att hinna till begravningen. Åh, jag har glömt hämta upp tårtan…’’
’’Ge mig adressen’’, sa Remus. ’’Sirius och jag hämtar den.’’
’’Åh, just det, Sirius’’, sa Mrs Lupin ängsligt. ’’Är han här? Du får be honom så hemskt mycket om ursäkt från mig…’’
’’Han är här’’, sa Remus. ’’Utanför. Han visste inte om du ville att han skulle komma in, så han stannade i korridoren.’’
’’Jag vill gärna träffa honom.’’
’’Ett ögonblick.’’

’’Mrs Lupin, förtjusande vacker som vanligt ser jag!’’
Sirius studsade in med sitt charmigaste leende, sträckte sig fram efter Mrs Lupins hand och kysste den glatt.
’’Härligt att se dig, Sirius’’, sa Mrs Lupin varmt. Sirius gick runt och satte sig på pallen mittemot Remus. ’’Jag är så hemskt ledsen för gårdagen. Jag skäms något fruktansvärt.’’
Sirius viftade bort hennes ursäkter.
’’Det är bara fantastiskt att se att du mår bra igen!’’ sa han.
’’Du har Sirius att tacka för ditt liv, mamma’’, sa Remus. ’’Jag var helt vilsen igår.’’
’’Åh nej’’, sa Sirius. ’’Jag kan inte ens numret till mugglarsjukhuset.’’
’’Jag är er evigt tacksam båda två’’, sa Mrs Lupin. ’’Ta nu redigt med pengar ur min plånbok och se till att få i er ett rejält mål med mat, båda två, är det förstått?’’

Det är sent så tänker inte säga så mycket, men det var heeelt underbart, älskade verkligen det, men tycker synd om Remus och speciellt hans mamma... Lite blandade känslor. Det slutade bra iaf. Än så länge ._. ♥

Jag höll på att gråta vid flera scener. Du skriver så himla underbart, önskar att jag var lika bra som du.
Underbart kapitel!