Draco Memoraid

Och jag tycker du, Elzyii, är helt fantastisk! Klart jag kommer fortsätta läsa när du skriver som du gör! Och nu blev jag glad när jag hörde att en ny del var på väg. Kramis

Yay, nytt kapitel snart

JIPPIE!!!!!!!!
LÄNGTAR!!!

Kapitel 26
Sanna dina ord

Kapitel 26
Sanna dina ord

Ormen slingrade sig långsamt över den nötta mattan och lämnade ett brett
märke efter sig på det dammiga förslitna trägolvet.
Skuggorna från de maskerade personerna som nu stod samlade i en stor ring inuti den lilla stugan som en gång i tiden hade tillhört trädgårdsmästaren Frank Bryce, backade några steg för att ge plats åt odjuret som sakta ålade sig över golvet. Ormen gled fram till en blek högrest gestalt som stod i ringens mitt. Med ett nöjt väsande rullade reptilen ihop sig framför fötterna på dem bleka mannen.
Mannen böjde sig framåt och strök djuret lätt över huvudet med ett kritvit pekfinger, och ormen slöt sina ögon. Den såg nöjd ut.
Lord Voldemort rätade på sig och drog ihop sina mycket smala läppar i ett leende som skulle få
även den tappraste att falla i anda, vartefter han långsamt tog några steg framåt in i ringen.
”Lucius Malfoy”, befallde han med en röst som påminde mer om ormens väsande än som en mans, ”Kom hit.”
En av personerna lösgjorde sig ur ringen och stegade fram till Voldemort. Han sjönk ner på knä och kysste fållan på Voldemorts klädnad. ”Åh Herre… Det är mig en stor ära…”
” Hur går det för din son, Lucius?” avbröt Voldemort och tog tag i mannens ansikte och slet av honom masken.
Lucius stirrade skrämt upp på sin herre, obenägen att först ta till orda.
Men efter ett par sekunders spänd tystnad svarade han med en röst som skakade lite:
”Bara bra, Herre… Bara bra…”
Han försökte återigen kyssa Voldemorts klädnad men blev tillbakahållen av en hand lika benig och vit som dess fingrar.
”Du vill inte ha mig till fiende, Lucius”, sa Voldemort betonande och fingrade försiktigt på
Lucius ansikte.
”Om Draco inte kommer slutföra sitt uppdrag är det du som får stå till svars för det.”
”Han kommer klara det!” svarade Lucius hastigt och skrämt.
”Draco är redan på god väg… Han vet vad som ska göras, han kommer inte göra dig besviken herre.”
”Det får vi hoppas”. Voldemort släppte Lucius, som föll ihop framför honom.
”Jag måste medge att hans relation till den där flicka får mig att känna en viss oro.”
”Han och den där smutsiga blodsförädaren har ingen relation överhuvudtaget, herre!” svarade Lucius tvärt och kravlade sig upp på fötter medan han såg in i Voldemorts röda springor till ögon.
”Draco tyckte aldrig om henne, Herre. Och om det skulle behövas så svär jag vid mitt blod att
se till så att hon röjs ur vägen.”
”Jag tar dina ord på största allvar, Lucius”, svarade Voldemort långsamt och fortsatte att se sin underordnande i ögonen, tillfredsställd över att det gav honom ett stort obehag.
”Jag ger dig mitt förtroende den här gången men med högsta tvivel. Låt mig inte bli besviken igen.”
”Självklart inte herre”, flämtade Lucius och hans röst var full av lättnad.
”Tack för den här chansen, herre… Tack… Jag ska inte låta dig bli besviken igen.”
Han reste sig upp och bugade sig djupt innan han återgick till sin plats i cirkeln mellan sin fru och hennes syster, Bellatrix. Hon gav honom ett ogillande ögonkast och sa sedan vänd mot Voldemort:
”Herre! Åh, Herre. Jag har en ide.” Hon skyndade sig att krypa fram och även hon kyssa hans klädnad.
”En ide hur du kan få pojken Potter ur vägen. Snorvalpen Draco kan säkert
hjälpa till…Å mästare!” Hon var så upphetsad att hon nästan inte kunde hålla sig.
Narcissa grep sin make om armen och såg med viss oro på sin syster vars ansikte fått en ännu sjukligare glöd än vanligt. Voldemort svepte fram och grep Bellatrix om halsen med sin ena hand, vart efter han med sin väsande stämma sa:
”Nå låt höra då, Bellatrix…Vad har du för plan åt mig?”

”Det har kommit upp! Titta Dennis… Nu kan jag köpa allt det där
åt dig som jag berättat om!”
Colin Creevey, en kortvuxen femteårselev med råttfärgat lockigt hår och stora framtänder vände sig ivrigt till sin yngre bror Dennis.
”Ja! Pipsnurfor och råttfräkar och syrliga puffar och…”
”Äsh flytta på dig!” fräste Ron och knuffade pojkarna åt sidan för att själv kunna
ta sig en titt på anslaget som var uppsatt på Gryffindors anslagstavla.
”Schas!” sa han irriterat och viftade med händerna åt ett par andraårselever som andlöst stod och läste framför honom, ”Ni får inte gå dit ändå… Harry kolla in det här!”
Harry masade sig fram till Ron med en urskuldande blick på Colin och Dennis.
”Hogsmeade!” Utbrast Ron och log från öra till öra. ”De var på tiden…”
”Verkligen”, instämde Harry och kisade för att kunna läsa den lilla texten.
”Det är nu till helgen va?”
”Ja”, svarade Ron och tog en tugga av kycklingbenet som han knyckt nere vid middagen.
”Ja det ser så ut… Söndag.”
”Söndag?” sa Harry förvånat och rynkade pannan.
”Vi brukar väl aldrig besöka Hogsmeade på söndagarna?”
”Huvudsaken är att vi får åka dit!” svarade Ron nonchalant och schasade upp en liten rödlätt flicka som inte kunde vara mer än elva år gammal från sin favoritfåtölj närmast brasan.
”Ska vi fråga Hermione om hon vill gå med oss?” Ron lutade sig tillbaka i fåtöljen och blundade.
”Och Elli”, svarade Harry snabbt utan att se Ron i ögonen. ”Hon vill säkert också följa med.”
”Äh, hon kan väl gå med Draco”, sa Ron och gjorde till rösten.
”Han är ju så snäll och gullig!”
”Lägg av”, sa Harry. ”Det är väl inte så farligt.”
”Inte så farligt?” Ron höjde på ögonbrynen och tog en till tugga av kycklingen.
”Harry, hon umgås med vår största fiende, alltså så kan vi inte lita på henne!”
”Äsch lägg av nu”, svarade Harry bestämt och iakttog Seamus och Dean som kom krypande in genom porträtt hålet med en stor låda mellan sig. Lådan kväkte högljutt.
”Ingen aning”, sa Ron och kastade en ointresserad blick på dem innan han fortsatte;
” Tänk själv på att allt vi säger till henne går direkt till lilla Malfoy. Vill vi att han ska veta allting som vi säger eller gör?”
”Det tror inte jag”, sa Harry som nu började känna sig irriterad.
”Jag tror faktiskt inte att hon pratar om oss med honom. Hon sa till mig att..”
”Sådär säger du bara för att du tycker att hon är snygg!” utropade Ron hånfullt och slängde sitt halvätna kycklingben in i elden, ”Du tycker att hon är...”
”Är vadå?” frågade Hermione som precis kom in klättrande genom porträtthålet.
”Ingenting”, svarade Harry snabbt och gav Ron en blick som tydligt talade om vad som skulle hända om han avslöjade något.
”Vi diskuterar bara lite.”
”Jo du, jag hör det”, svarade hon och snörpte ogillande på munnen.
”Ron, varför var du inte i korridorerna?
Det är din tur att patrullera ikväll men nu fick jag lov att ta ditt pass!”
”Så trå…trå…kigt då”, svarade Ron och försökte hålla tillbaka en gäspning men misslyckades.
”Jisses vad jag är trött. Harry, vad är klockan?”
”Fem över åtta”, svarade Harry och synade sitt armbandsur.
”Öhm…Vart är Elli?”
”Ååå… Hon skulle gå en sväng med Draco”, sa Hermione besvärat utan att se på honom.
”Hon kommer säkert tillbaka snart.”
”Vad var det jag sa”, utbrast Ron triumferande och slog med knytnäven i bordet,
”Jag sa ju att hon inte går att lita på! Umgås med Slytherin elever… Malfoy dessutom!”
”Struntprat!” fräste Hermione och blängde ilsket på Ron över kanten på sin bok Forntida runor åk sex som hon precis tagit fram ur väskan.
”Du är bara så avundsjuk Ron.”
Hon skakade på huvudet åt Harry.
”Och så fruktansvärt omogen!”
”Avundsjuk? På vadå? Att jag inte får springa runt och hångla upp Malfoy i
vartenda hörn på skolan va? Det var de fånigaste jag hört!”
Ron var så upprörd att spottet flög ur munnen på honom och träffade Hermione, som äcklat ryggade tillbaka, rakt i ansiktet.
”Avundsjuk!”
”För sista gången Ronald!” sa Hermione och reste sig upp ur fåtöljen med boken höjd över huvudet, som om hon övervägde att dra till den i skallen på honom,
”Elli hånglar inte med Draco, de är bara vänner!”
”Vad gulligt, du har börjat kalla honom för Draco nu också! Ni kanske också är kompisar nu, va? Vilket gulligt litet gäng… Om du har tur kanske du kan få byta till Slytherin!”
Harry höll verkligen med om att Ron var barnslig och klandrade inte Hermione ett dugg
när hon med all kraft smällde till Ron med sin tomma handflata över kinden innan hon med tårar i ögonen av ilska vände på klacken och marscherade upp till flickornas sovsalar med flera par ögon förskräckt stirrandes efter sig.

”Det måste vara väldigt fint här på Vintern, va?” sa jag och tittade ut över det stora landskapet
som glittrade i höstens alla färger.
”Jag gillar inte vintern”, svarade Draco snabbt och kastade iväg en sten som med ett litet
plopp träffade sjöns svarta yta och sjönk ner till bottnen.
”Du gillar ju ingenting du”, svarade jag med ett skratt och strök mitt mörka hår bakom öronen.
”Inte sommar, inte vintern, inte skolan, inte sommarlov…” Jag skakade på huvudet åt honom.
”Finns det någonting du inte ogillar så mycket?”
”Kanske det”, sa han och ryckte på axlarna,
”Det finns någonting jag gillar väldigt mycket, men vad det är kommer jag inte tala om för dig.”
”Varför inte det?” sa jag oförstående och lade huvudet på sned.
”Jag trodde vi berättade allt för varandra, Draco!” sa jag med spelad besvikelse och knuffade till honom lite. Han flinade till svar och såg på mig och det var någonting i hans blick som med ens gjorde mig orolig. Den var okontaktbar, långt borta på något vis.
”Draco”, sa jag försiktigt och flyttade mig lite närmare honom, ”Tror du på änglar?”
”Nej”, svarade han och tog tag i ännu en sten, gjorde sig beredd för att kasta.
”Varför inte det?”
”Mina föräldrar har sagt att är man död så är man, och det låter väl ganska logiskt.”
”Jag tror iallafall att min pappa är en ängel”, sa jag och såg tyst upp mot himlen som hade övergått till en vacker mörkblå färg med stjärnor som tindrade likt små diamanter långt, långt borta någonstans i fjärran land.
”Är man död så är man väl död!” svarade han irriterat och lutade sig mot trädet.
”Det finns ingenting efter döden.”
”Så kan man ju inte tänka.”
Jag skakade på huvudet och fortsatte att se upp i det oändliga, fast besluten vid att fortsätta tro att min älskade pappa fanns där uppe någonstans och tittade tillbaka ner på mig.
”Det är bara knäppgökar som tror på sådant där.”
Draco skakade misstroget på huvudet och tittade ointresserat upp i mörkret.
”Eller vi som vågar tro på någonting”, svarade jag honom bestämt.
”Om man inte tror på något, hur ska man då orka kämpa?”
Vi lät tystnaden efter mina ord falla in ett par sekunder, han såg ut över sjön med en blick som
inte avslöjade någonting utav det han tänkte.
”Draco, du vet att jag bryr mig om dig”, sa jag tyst och tog tag i hans hand med en känsla av att det var viktigt att säga just dem orden.
”Vad som än händer, så glöm inte bort det.”
Jag tryckte hans fingrar mellan mina innan jag släppte honom och vände mig om för att gå tillbaka upp mot slottet, utan att vara medveten om hans gråa ögon som följde mig, fulla av något jag aldrig kunde tyda. Om jag bara hade vetat.

ÅÅÅÅ DET HÄR KAPITLET GILLAR JAG!!!
KÄNNER LIKSOM LITE SAMHÖRIGHET MED ELLI, BRUKAR OCKSÅ TÄNKA SOM PAPPA SOM EN ÄNGEL IBLAND....
I ALLA FALL. AWESOME KAPITEL!!!!!!!

tummen upp sis (Y)

Otroligt. Helt otroligt.

Oh gosh jag har fortfarande inte ord för det här, det är bara för bra!!
Jag känner att jag skriver type of samma saker och jag börjar få slut på ord, men tänk dig aaalla mina kommentarer gånger varandra, och produkten blir då ungefär värdig din ff!
Detta kapitel var bara sååå sött, det var så känslosamt att jag grät inombords, kan verkligen - utan att ha sett filmerna - se dracos tårfyllda ögon framför mig, du beskriver honom så otrOligt bra och verkligt jag tror jag dör Vad fint ~.~
Älskar när Hermione slår boken i ron haha
DeSsutom var det där med tro otroligt fint, elli får dn sån karaktär när du skriver hennes tankar och åsikter, och i den här scenen var Draco lite dum som inte tror, men jag förlåter honom pga tårarna snyft jag tror jag snart börjar gråta !

Jag måste återigen säga att det är såååå kul att du är så aktiv och att du tycker det är kul, det gör mig verkligen glad ^^
Tappa nu inte tron , och skrivarglädjen, kram ^^

Så vackert, det där med änglarna. Började gråta. Du är så fantastisk på att skriva att man gkdgagfdag. Bästa fanficen ever ♥