Almost PRS

”Bra, då känner jag mig inte riktigt lika fjantig..för min favoritdoft är din doft”, erkände Yaosu och kände hur rodnaden genast började klättra över kinderna. Lyckligtvis var det mörkt ute, men det gick nog ändå att urskilja de rosiga kinderna om man verkligen kisade. Äsch, Hayley var väl van att se honom gå omkring med blossande kinder vid det laget. Det enda han hoppades på var att hon fann det gulligt och inte alltför fånigt. Personligen tyckte han ju inte att det var gulligt, däremot berodde väl det mest på att han var självkritisk precis hela tiden. Bara en liten grej som röda kinder var något han kunde börja klanka ner på sig själv för.
När den yngre flickan började sparka omkring löven på marken, kunde den äldre av dem inte hålla sig för skratt. Hon var som ett litet barn, betedde sig på samma sätt som han själv gjort när han varit liten. Hennes sparkande inspirerade honom faktiskt och snart började han också sparka upp en massa löv. De var mycket finare att titta på när de inte låg i blöta högar över marken.
Leendet över läpparna blev ännu bredare när sjuttonåringen blängde upp mot honom, vilket i sin tur fick Yaosu att sticka ut hakan en aning och se sådär förnöjd ut. Det var kul att irritera henne ibland, så länge hon inte blev arg på honom på riktigt. Då var det inte längre kul, men nu hade han inte direkt gått till sådana längder. Nej, att både hon och Joshua var korta var ett faktum, sedan var det bara tur att han kunde reta dem för det. Särskilt Hayley då, den andre verkade inte direkt bry sig. Förmodligen hade han dock gjort det om det var Zihao som vräkt ur sig att han var kort.
”Jodå, ni är korta..särskilt du, du är jättekort”, kuttrade den äldre och lämnade en kyss över huvudet på henne, även fast luvan var i vägen. Åh, han som älskade att dofta på hennes hår. Inte okej.
”Du behöver inte vara orolig, Joshua, den förbjudna skogen är inte direkt farlig..kanske om du får för dig att vandra riktigt djupt in, men tvivlar på att Zihao har planerat en sådan utflykt.” Nej, det var högst otroligt. Den enda anledningen till att de troligen skulle leta sig en bit in bland träden var för att komma bort från nyfikna blickar till hundraelva procent.

Nu förstår Hayley varför den tre år äldre lett så mycket när hon sagt att hon älskar hans doft.. när han säger det kan hon inte undgå att bli lite generad samtidigt som hon blir väldigt glad. Egentligen är det inte någon stor sak, men att hon utsöndrar hans favoritdoft, ja, det är en väldans komplimang. Det är inte svårt för henne att se den lätta rodnaden över hans kinder i och med att de går så nära varandra, och jösses vad gullig han är. Yaosu är i o för sig alltid gullig, men det är extra gulligt när kinderna blir sådär röda, de ser väldigt kramvänliga ut. Efter att ha kollat på pojkvännen ett bra tag där han skiner i ljuset från stjärnorna glider blicken tillbaka ner på fötterna. Det verkar som att hennes beteende är roande. Att sparka på löven finner hon rätt roligt, hon gillar att se dem dala ner igen mot marken. Av någon anledning känns det rätt rofyllt. Kanske det är ett barnsligt beteende, men hon tycker om det iallafall. Det verkar däremot som att hennes beteende smittar av sig, för snart börjar även tjugoåringen att sparka upp löven från marken. Det gör honom sådär extra gullig, hon känner sig alldeles varm i bröstkorgen på ett sätt bara han lyckas med.
Tyvärr är hon fortfarande smått irriterad på honom. Inte direkt på riktigt, hon förstår att han bara skämtar med henne, men hon kan väl få puta med underläppen och se sur ut trots att hon egentligen inte är det? Hon bestämmer sig för att bestraffa honom, och skuttar därmed upp i luften så att hon kunde slå till honom lätt över huvudet. Ja, hon behövde hoppa för att nå bra.
”Det är du som är en jätte… jag är inte alls kort,” envisar hon medan hon blänger upp mot Yaosu. Dock kan hon inte undgå att le när han lämnar en kyss på hennes huvud. Nu har även Joshua börjat sparka lite på löven, han saknar sin egna pojkvän när han kollar på dem. Men han får se honom alldeles strax, då kan han lämna en massa kyssar över ansiktet på honom, inte såna där sliskiga pussar som Zihao har för vana att ge ut. Nej, han är faktiskt inte så elak att han skulle göra det. Men helt ärligt är det något som bara får honom att älska den ett år äldre ännu mer. ”Joshua, visst är det Yaosu som är en jätte?” Ber Hayley skämtsamt medan hon kramar om den där jätten hårt.
”Jag tänker inte lägga mig i det där..”

När Hayley skuttade upp och slog till den äldre löst över huvudet, flög händerna genast upp för att täcka den stackars hjässan. Bara faktumet att hon var tvungen att hoppa rätt rejält för att ens nå upp till Yaosus huvud varslet komiskt. Han kunde liksom inte föreställa sig hur det måste vara för henne, alltså att vara sådär kort och nätt som hon var. Däremot uppskattade han det något förfärligt, det var ju så extremt gulligt! Och på något sätt gjorde den massiva längdskillnaden att de två ungdomarna kompletterade varandra ännu mer, på ett sätt som inte riktigt gick att beskriva med ord - ungefär på samma sätt som den äldre av dem inte kunde beskriva med ord hur mycket han älskade flickvännen. Det var en härlig känsla, väldigt härlig.
”Visst, jag är lång men du är samtidigt kort”, envisades tjugoåringen tillbaka och började även han puta med underläppen. ”Och jag är inte ens två meter, långt ifrån faktiskt! Tror till och med att Zihao är en gnutta längre än mig”, fortsatte han och stack ut hakan. Att ha hennes armar slingrade runt sig var mysigt, det kändes liksom rätt. Han önskade att de hade kunnat gå omkring så även i skolans korridorer, men det skulle aldrig hända. Ögonen gled vidare mot Joshua när Hayley fortsatte med att rikta frågan mot vännen. Även han hade börjat sparka på löven, samtidigt som han såg lite halvt trumpen ut. Kanske saknade han en viss lång drummel?

Den lilla gruppen började röra sig ner mot skogsbrynet. Skogen var alldeles kolsvart, det gick bara att urskilja några få träd innan absolut allting blev svart. Ganska obehagligt, om tjugoåringen skulle vara helt ärlig. Dock visste han mer än väl att det inte fanns någonting att vara rädd för, i alla fall inte precis vid kanten av havet med träd.
”Varför kom ni inte tidigare?” Zihao satt precis vid utkanten av skogen och såg ytterst ynklig ut. Det svarta håret såg genomvått ut och ögonen reflekterade ljuset från trollstaven som Yaosu tänt när de kommit tillräckligt långt bort från slottet.
”Du sa att vi skulle träffas vid midnatt, dumbom”, svarade den äldre brodern och himlade med ögonen. ”Klockan är inte ens nio, Zihao, så jag skulle nog ändå säga att vi kom tidigare, fortsatte han och plockade fram allting från fickan, för att sedan slänga det mot artonåringen.
”Men jag är kall..och Isaac hade folk hemma så jag kunde inte stanna där under tiden”, knorrade Zihao och kom upp på benen. Han borstade hastigt av byxorna och ställde sig upp medan han stoppade ner allting han fått slängt på sig i fickorna på jackan han bar. Därefter svansade han fram till Joshua och grävde utan vidare ner ansiktet i pojkvännens hår med ett grymtande läte. ”Det är synd om mig, eller hur?”

Det är väl ingen idé att envisas med att hon inte är kort. Hayley är fullt medveten om det, men hon vill gärna leva i förnekelse. Egentligen är det inte riktigt något problem med att vara så kort som hon är, förutom vissa olika dilemman. Och det är inte så skämmigt, det finns massor som är i hennes längd eller kortare, men det är liksom extra jobbigt när man är tillsammans med någon som är nära två meter. Hayley klagar mest på sin längd för att hon inte kan kyssa honom utan att behöva stå på tå och att den tre år äldre får ont i nacken. Alternativet är ju att hon hoppar upp i hans famn varje gång hon vill kyssa honom, men det hade underlättat om de två varit närmare i längden. Sen tycker hon faktiskt om längdskillnaden, den är gullig. Splittrad? Jo, det är hon.
”Jag är inte kort..” Muttrar hon för sig själv med putande underläpp och blicken fäst på löven som ligger som ett täcke över asfalten. Det är lite löjligt hur hon envisas med det där, men hon är faktiskt inte seriös.
Tillslut kommer de fram till skogsbrynet och finner en alldeles våt och kall Zihao. Jösses, det måste ha varit hemskt att sitta och vänta där. Lyckligtvis hade en del av träden hängt över honom som ett skydd mot duggregnet, men ändå. Hon håller sig tyst. Att hon blir alldeles stel och ångestfylld av Isaacs namn är nästan skrattretande. Det kommer nog släppa så fort hon berättat för Isaac om vad som hänt. Hon kommer inte kunna göra det ansikte mot ansikte då de är så långt ifrån varandra, så det får bli genom ett brev. Hur kommer Zihao reagera? Ja, de har byggt upp ett lite ostadig vänskap, och hon vill faktiskt inte att hans syn av henne förändras för att hon legat med hans vän och inte berättat det. Alldeles för upptagen i sina egna tankar gnager hon sig i underläppen och greppet om Yaosu hårdnar. Bara hans närvaro lugnar på något sätt ner henne. Joshua å andra sidan drar av sig tjocktröjan han fått låna av den äldre Huaze brodern och drar den över sin pojkvän istället.
”Ja, det är synd om dig,” instämmer han och kupar händerna om hans kinder och drar honom intill sig. Kanske han kan ge honom lite värme. ”Men du kunde ha skiftat till din fyrbenta form för att få pälsen.”

Det var ganska uppenbart för Yaosu varför Hayleys grepp hårdnade när Zihao nämnde Isaacs namn. Hon hade troligen fortfarande en hel del skuldkänslor över att hon inte berättat för honom om det lilla knytet, varken under tiden hon varit gravid eller efter. Men hon skulle ju faktiskt skriva ett brev och i den äldres ögon var det helt okej att vänta lite tills saker och ting började återgå till det normala. För just nu var precis allting, allting annat än normalt. Sjuttonåringen hade nyss förlorat det lilla knytet och i samma veva hade hon bestämt sig för att ge tjugoåringen en annan chans. Och nu skulle de lära idioterna som frammanat missfallet en rejäl läxa. Nu kvarstod det bara att hoppas på att de bokstavligen sket på sig så att de kunde få en hel hög med förnedrande bilder på dem.
”Visst är det?” Gnällde Zihao med stora, vattniga ögon och klamrade sig fast vid pojkvännen, vilket bara såg fånigt ut. ”Men nu kommer ju du bli kall”, fortsatte han i samma gnälliga stämma och ruskade sedan på huvudet. ”Det finns regler om sånt där, går man inte igenom allting på rätt sätt finns det en ganska stor risk att hela förvandlingen går åt helskotta.” Han sneglade ner mot överkroppen och drog på munnen. Tydligen tyckte den yngre brodern att det varit väldigt fint av Joshua att ge honom tjocktröjan, han hade nästan tårar i ögonen.
”Varför vet du sånt här ens?” Frågade Yaosu och drog Hayley närmare intill sig, slängde båda armarna runt henne istället för bara en.
”Du vet de gamla damerna som har ett café efter vandringsstigen nära fastigheten i Sichuan? De vet typ allt om allting, tror de har kontakt med en massa andar och annat skumt”, förklarade Zihao med en axelryckning och plockade fram grejerna den äldre av dem slängt åt honom igen. ”Gå och se om det här blir ett bra ställe att göra det hela på..tror att vi borde röra oss en bit in i skogen egentligen, men frågan är om de två idiotierna kommer våga sig på att följa med om vi gör det där..” Artonåringen slog sig ner under ett av de stora träden, där marken var hyfsat torr, och klappade bredvid sig. ”Joshua, hjälp mig med det här så kan Yaosu och Hayley ta sig en titt runtomkring.” Jösses, snacka om att den mellersta Huaze brodern verkligen var lite av ett mysterium. Inte undra på att han varit så kass i skolan, han hade troligen lyssnat på de där kacklande gamlingarna istället för att läsa i skolböckerna.
”Visst, vi kan gå en sväng och se vad som blir bäst”, konstaterade Yaosu och började föra flickvännen framåt. ”Plus att jag kan kyssa dig utan att känna mig oartig när de inte ser”, fortsatte n i en viskning och drog på munnen. Japp, det var helt klart rätt tillfälle att tänka på sånt där i den stunden. Absolut.

Jösses vad fåniga de två ser ut. Zihao har blivit alldeles vattning om ögonen och verkar väldigt rörd över att hans pojkvän dragit tjocktröjan över honom. Hayley finner det rätt gulligt faktiskt, hon hade gjort detsamma om det varit hennes pojkvän som hållit på att frysa ihjäl ute i det våta vädret.
”Men jag har inte varit ute och frusit i flera timmar Zihao, du behöver den mer än mig just nu,” försäkrar Joshua och lämnar en kyss på hans panna. Därefter slingrar armarna sig om honom med ett glatt litet leende. Jo, det verkar som att vännen blir väldigt glad över den ett år äldres sällskap igen. Hur de klarar av att vara ifrån varandra i en vecka då och då förstår hon sig verkligen inte på, de verkar ju vara så beroende av varandra. På samma sätt som hon är förskräckligt beroende av hennes egna pojkvän. Åh vad hon gillar det ordet, pojkvän. Yaosu är hennes pojkvän. Det gör henne väldigt glad och ett blygt leende smyger upp över läpparna medan hon kramar om tjugoåringens händer som hon kan finna framför sig. Att vara nära honom hjälper mycket mer för värmen, han gör henne helt enkelt mer varm. Alldeles ovetandes om vad det är de två syskonen pratar om rynkar hon på ögonbrynen. Hon har ingen aning om vilka gamla damer eller vandringsstigen nära fastigheten i Sichuan är för något, men det är väl inte en sådan viktig information för hennes del. Hon får helt enkelt vara ovetandes, precis som hon brukar vara när det kommer till kritan. De kristallblå ögonen följer efter Joshua som sätter sig ner bredvid sin pojkvän och lutar huvudet mot hans axel. Deras längdskillnad är också rätt komisk, det är faktiskt gulligt att kolla på. Hennes och Yaosus längdskillnad är ju bara ännu värre. Hayley blir däremot väldigt glad när drummeln kommer på idén om att hon och Yaosu ska gå och kolla sig omkring. Då får hon vara ensam med honom utan någon Joshua som tvingas kolla på. Därför klagar hon inte alls när den andre börjar föra bort henne, utan följer istället artigt efter. Sjuttonåringen griper tag om de större händerna och börjar dra med honom efter sig lite längre in i skogen. Hans ord får en rodnad att stiga över kinderna, de hade väl tänkt samma sak. Efter en stund, när hon inte längre kan se de andra turturduvorna vänder hon sig till honom och drar in Yaosu i en kyss. Hon har inte fått kyssa honom än, väldigt viktiga saker.

Jo, det var ju faktiskt sant. Zihao hade suttit ute och väntat i kylan betydligt längre än de andra tre varit utomhus. Men han tänkte väl mest på hur kall pojkvännen skulle hinna bli innan de sökte sig in i slottet igen. Nåväl, det skulle inte dröja jättelänge innan han fick tillbaka tröjan, så det skulle nog ordna sig.
Medan de andra började göra i ordning artonåringens mystiska hopkok, började Hayley och Yaosu röra sig bort mellan träden. Det kändes bra att ha den barriga marken under fötterna, att för en gångs skull slippa springa upp och ner för en massa stentrappor och klampa fram genom kalla korridorer. Han hade aldrig varit inne i den förbjudna skogen innan, än mindre i mörkret, men det var faktiskt väldigt mysigt. Några stjärnor blickade fram där molntäcket missat en fläck eller två och duggregnet hade börjat ge sig. När den yngre flickan sedan stannade upp i sina steg och vände sig om, tog hjärtat ett stort skutt. Helt ärligt kändes det ännu bättre att kyssa henne nu när de verkligen var helt ensamma. Okej, Zihao och Joshua satt ett hundratal meter bort, men de kunde de liksom skita i. Det han menade var att det inte fanns någonting att oroa sig över där och då - igen som kunde komma och knacka på dörren eller liknande.
Till en början böjde tjugoåringen lydigt på nacken så att deras läppar kunde pressas mot varandra gång på gång. Tyvärr var det allt annat än skönt så snart någon halv minut passerat. Dumma längd, kanske han borde ge henne några centimeter trots allt? Fast nej, det fanns betydligt bättre sätt att lösa det på. Med ett brett leende strykandes över läpparna fångade Yaosu upp flickvännen i famnen, så att han istället fick böja nacken svagt bakåt. Betydligt bättre. Ännu en gång pressade han läpparna mot den yngre flickans, lät kyssarna bli djupare och djupare för varje sekund som passerade. Nu när de inte längre var på slottet var han bra mycket mindre paranoid och därmed var det extra svårt för honom att kontrollera sig själv överhuvudtaget. Plus att Joshua inte satt och tittade på dem den här gången, stackarn. Som tur var hade han återförenats med sin egen pojkvän.
”Du får säga till om du vill att jag ska släppa ner dig, okej?” Mumlade tjugoåringen mellan kyssarna och lät en av händerna dra av Hayley luvan hon bar. Hon var så lätt att han enkelt kunde hålla henne uppe med bara en arm. Den fria handen började lossa på tofsarna som flätorna hölls samman av. Han ville kunna dra händerna genom håret på henne och flätorna var i vägen. Ha. Egentligen tyckte Yaosu att allting hon bar var i vägen för tillfället, men det tänkte han inte erkänna för sig själv.

De två turturduvorna har inte varit ensamma med varandra sen kvällen missfallet ägt rum, och ja även om det varit fint att de blivit tillsammans igen så hade det inte varit under de perfekta omständigheterna. Det är det förvisso inte nu heller, de håller ju på att planera sin hämnd för allt skrot Jackson och Hunter gjort mot alla de senaste åren.. men det är åtminstone bättre omständigheter än för två kvällar sedan, mycket bättre faktiskt. Nu kan Hayley röra vid pojkvännen utan att få ont i buken, och de behöver inte vara rädda för att madam Pomfrey ska klampa in och ertappa dem. De behöver inte heller få skuldkänslor om Joshua eller Zihao blir irriterade. De är helt enkelt ensamma, ingen som kan skälla på dem eller klaga på deras klängande. Plus är himlen stjärnklar och det kommer inte längre några dumma regndroppar och stör. Bortsett från kylan är det praktiskt taget perfekt. Nej, alla kyssar med tjugoåringen är perfekta oavsett vart de befinner sig. Kylan förändrar inget. Kroppskontakten värmer upp henne, framförallt kinderna. Lyckligtvis kan hon än en gång skylla kylan om nu Yaosu skulle undra varför hennes kinder blivit så rosiga, men han har ju lite annat på tankarna, precis som hon.
När hon blir uppburen i hans famn är Hayley inte direkt förvånad, han måste ha fått ont i nacken stackarn. Förhoppningsvis är hon inte tung.. hon skulle bra gärna vilja fortsätta det de håller på med ett bra tag till. Kyssarna blir allt mer passionerade och djupa medan hennes händer glider ner i de mörka lockarna. Det tar en liten stund för sjuttonåringen att uppfatta vad det är han mumlar, men hon inser det strax. Vill hon att han ska släppa ner henne? Absolut inte, stunden är alldeles perfekt och hennes ben glider runt midjan på honom.
”Du får säga till om jag är för tung,” mumlar hon tillbaka med ett leende på läpparna mellan kyssarna. Hon är nog inte särskilt tung för den tre år äldre. Hon är väldigt liten och tja, Yaosu är rätt stark, så förhoppningsvis känner han inte att han behöver släppa taget om henne. När sedan luvan åker av och han börjar dra loss tofsarna hjälper hon till. Hon kan faktiskt inte bry sig mindre om flätorna, uppenbarligen vill pojkvännen kunna ha händerna i det, precis som hon vill med hans. Det tar inte lång tid för flätorna att försvinna och håret faller över ryggen på henne.

Samtidigt som det kändes nästintill löjligt bra att vara så nära Hayley utan några distraktioner, kändes det en smula läskigt. Inte för att den yngre flickan var läskig eller så, utan för att han visste mer än väl att han inte skulle kunna lägga band på sig själv under någon längre tid. När tofsarna fallit ner mot marken och det blonda håret föll över ryggen på henne, blev allting genast tusen gånger svårare. Men det var ju faktiskt han själv som dragit ut dem, så han fick allt skylla sig själv när det kom till det där. Fingrarna gled genom de blonda lockarna några gånger innan de slutligen grävde ner sig mitt bland dem.
”Du är så långt ifrån tung man kan komma”, påpekade den äldre frånvarande och kände hur yrseln sakta men säkert började slingra sig runt honom som en enda stor dimma. Hade de varit inne i slottet hade det varit punkten då han släppt ner Hayley och dragit sig undan en smula, men inte nu. Nej, han ignorerade den totalt och förlorade istället sig själv ytterligare i kyssarna. De var så mjuka, men ändå passionerade. Och det var inte bara den här gången det kändes på det sättet, utan de verkade alltid lyckas skapa den känslan. Han älskade det, så otroligt, jävla mycket.
”Hur överlevde jag ens de där veckorna när vi inte ens kollade på varandra?” Frågade han mumlandes och lät handen glida mot en av kinderna på henne istället. Seså, lugna ner dig nu så att du inte råkar göra någonting dumt. Den äldre tog ett djupt andetag och lutade sig tillbaka en gnutta. De mörka ögonen strök sig över det vackra ansiktet framför honom och började långsamt drunkna i de blåa ögonen. Stjärnorna hade uppenbarat sig fullständigt i och med att de gråa molnen dragit sig åt sidan, vilket gav dem tillfälle att bokstavligen glittra i sjuttonåringens kristallblå ögon. Det var som att stirra rakt in i två diamanter.

Det är väl skönt det åtminstone, att Hayley inte är tung. Hon vill liksom inte att den andre ska behöva kämpa för att hålla henne uppe, det gör det svårt för honom. Vilket som är värst vet hon inte, att behöva böja på nacken eller att tvingas bära något tungt. Det är väl något bara han kan avgöra, men lyckligtvis står de inte framför det valet. Fingrarna som tidigare varit nerborrade i de mörka, tjocka lockarna glider försiktigt ner mot nacken på honom över den sköra huden. Hon börjar frenetiskt att pilla med jackan medan de så perfekta kyssarna fortsätter. Hon vill aldrig sära sig från den tre år äldre, det känns som att han är en del av henne vid det här laget. Tänk vad smärtsamt det kommer bli om de någon gång gör slut, att förlora sin andra del.. gud, hon vill inte ens tänka på det. Hon kan liksom se en framtid med honom, och faktumet att hon är så beroende av honom skrämmer henne. Det här skakar hon lyckligtvis bort efter en stund och förlorar sig i kyssarna. De är varsamma men fortfarande passionerade, perfekta på alla sätt och vis. Hjärtat brinner av närheten, nästan så pass mycket att det gör ont. Ingen har kunnat få henne att känna på det sättet. Hon har fått känna så många olika saker som hon aldrig trott att hon skulle få uppleva, allt tack vare Yaosu. När han sedan lutar sig bort lite blir hon aningen besviken, men det är nog lika bra.. de ska inte göra något dumt nu. Plus så är den frågan tjugoåringen ställer rätt intressant.
”Ska jag vara helt ärlig?” Det var en retoriskt fråga, hon förväntar sig inte ett svar på det. Hayley gnager sig i underläppen medan hon kollar den andre djupt i ögonen. De är så fina, hon blir faktiskt avundsjuk. Bruna som mörk choklad, lika varma som den där brasan uppe på hans kontor. Att hon älskar dem skulle vara en underskattning. ”Jag dagdrömde om dig en hel del, även om jag verkligen inte ville göra det då..” Erkänner hon och putar lite med underläppen. Efter det som hände för några månader sedan hade hon inte vågat kolla på Yaosu, hon skulle bara brista ut i gråt.. men det hindrade inte henne från att drömma lite om honom. Även om de vid den tiden bara känt varandra i några dagar så hade han påverkat henne väldigt mycket, och hon kunde inte sluta tänka på honom. ”Du har typ rotat fast dig i huvudet på mig..”