PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

My kramade tyst om Lana. Det behövdes ingen förklaring. Så fort hon hörde Lees namn fattade hon vad som måste hänt, och det var fruktansvärt.
”Du behöver inte förklara...”, sa hon och kramade om Lana.

Dagarna efter slaget verkade passera väldigt snabbt. Ana hjälpte Fanny flytta in i Athenastugan, hon hjälpte till att städa upp skräp från det halvförstörda lägret och fick tusen frågor av alla som visste att hon varit med i titanernas armé.
Stämningen var ganska låg, och Ana tänkte på att om några veckor skulle sommarkamparna åka hem. Hon undrade om Fanny, My och Lana skulle åka eller stanna. Själv hade hon inget val, hon hade ingenstans att ta vägen.

Fannys första möte med sina nya syskon var bättre än vad hon trodde det skulle vara. De hade varit nyfikna på hennes historia och hon hade velat veta mer om deras liv. Särskilt en tjej, Lea, som var 14, hade hon blivit bra vän med. Både hon och de andra hade hjälpt till att ta hand om allt dom behövdes städas efter slaget. Det fanns dock en sak Fanny fruktade, fler krig. Såvitt hon visste hade Luke inte gett upp än iallafall.

Sommaren rullade mot sitt slut.
Lana gick över en gräsplätt där gräset var halvt uttorkat. Två veckor hade gått sedan striden. Hon kände sig fortfarande lite som att hon var i en mardröm, men hon visste att det var sant. Lee var död. Michael var den nya stugledaren för Stuga 7, Lana hade inte velat ha den rollen. Inte nu.
Hon gick mot Hecatestugan och knackade på dörren. Hon letade efter My, ville veta om My skulle stanna eller åka när sommaren tog slut.

My hade tillbringat sommaren med att fundera på vad hon skulle göra nu. Om hon åkte hem hade hon inte så mycket att komma hem till, hennes farfar var gammal och allt. Om hon stannade så skulle det bli som att hon övergav honom.
Hon öppnade dörren till Hecate-stugan när Lana knackade på.
”Hej”, sa hon och släppte in Lana.

Lana klev in. Hecatestugan var otroligt häftig, Lana tog nyfiket in synen av alla magiböcker och olika magiska föremål.
"Wow!" sade hon "Det här är så coolt!" hon tänkte göra en kommentar om att det påminde henne lite om hogwarts, men tänkte sedan att My måste vara otroligt trött på att höra den kommentaren.
"Jo..." började Lana. "Jag ville veta om du ska åka eller stanna," sade hon. "Jag tror..." hon pausade "jag kanske vill åka i år."
Lana hade varit på lägret i nästan tre år nu. Hon ville faktiskt kunna gå i skolan, som en vanlig 16-åring.

”Jag har inte bestämt mig än...”, sa My fundersamt.
”Jag fortstår dock verkligen att du vill åka, tre år på lägret är rätt mycket,” fortsatte hon.
My kunde verkligen inte bestämma sig, att ta beslut var verkligen inte något hon var bra på.

Lana nickade
"Jag tror jag behöver komma ifrån lägret ett tag. Med allt som har hänt, liksom" sade Lana och suckade djupt. Hon hade redan kollat tågbiljetter till South Carolina. Hennes saker låg packade på hennes säng, och hennes mamma hade pratat med deras lokala high school om att fixa en plats åt Lana. Allt var fixat. Hon kände sig bara så... kluven.

"Det förstår jag verkligen", sa My med ett sorgset leende.
"Jag vill åka hem, fast ändå inte, det finns inte så mycket att komma tillbaka till. Men jag kan inte lämna min farfar allt för mycket... inte efter pappa försvann..," berättade My. Hon hade inga vänner där hemma att komma tillbaka till, det ända som fanns där var hennes farfar.

Lana nickade. ”Det är svårt. Ibland tycker jag att det är en riktig plåga att vara halvgud,” sade hon med en suck. ”Det finns så mycket man behöver offra,” sade hon med en djup suck
__________
Morgonen därpå vaknade Ana av att Lana knackade på hennes fönster. Hon hade på sig en stor ryggsäck och en gul keps över sitt guldiga hår.
”Ana! Jag ville bara säga hejdå!” Sade Lana
Ana reste sig trött upp
”Ska du åka?” mumlade hon trött. Lana nickade.